Att gator inte ska namnges efter nazister och rasister är de flesta överens om. Ändå skapade Karolinska institutets beslut att ta bort Retzius och von Eulers namn från området kontrovers. För var går gränsen för vad vi ska rensa ut? Hur ska historiska personers gärningar värderas i dag? Johan Hegardt, docent i arkeologi, skriver i en replik till Göran Collste om faran med att städa bort de smutsiga delarna av vetenskapshistorien.
Inom ramen för det som kallas för ”presentism” (ett a-historiskt fokus på det egna jagets plats i nuet) har vi i Sverige och i många andra västerländska länder börjat att systematiskt städa undan personer som vi anser har betett sig klandervärt någon gång i historien. Nu har turen kommit till Karolinska Institutet (KI:s namnrensning har tidigare kommenterats av Göran Collste). Framför allt handlar det om far och son Anders (1842–1919) och Gustaf (1796–1869) Retzius, samt om Hans von Euler (1873–1964). Frågan är förvisso komplex, men vi riskerar att skapa en farlig a-historisk framtid om städandet får fortgå.
Likt von Euler var många kända svenska vetenskapsmän och kulturpersonligheter aktiva i tyska tidskrifter och föreningar under mellankrigstiden utan att för den skull vara aktiva nazister. Det säger sig självt att så gott som alla tyska tidskrifter under denna tid kontrollerades av nazisterna. Detta hindrar oss inte från att i dag betrakta de flesta som hade minsta samröre med dessa tidskrifter som de facto nazister. Att detta är ett farligt antagande visar fallet Sune Lindqvist (1887–1976). Uppsalaprofessorn och arkeologen anklagades nämligen just på sådana grunder för samröre med nazismen av generationer som aldrig hade träffat honom, vilket förnekades av de generationer som hade känt honom. De äldre fick rätt. Lindqvist var till och med verksam som svensk spion mot nazisterna.
Det är stor skillnad mellan Hans von Euler och hans första fru Astrid Cleve (1875–1968), som också var mor till Ulf von Euler (som inte ska städas bort av KI). Hon var uttalat för nazismen och förblev det även efter kriget. Jag har inte hitta något som säger att Hans von Euler var uttalat för Hitler och nazismen. Däremot finns det belägg för att han hade nära kontakter med en dansk judisk forskare under kriget. Astrid Cleve var samtidigt den första kvinnan att disputera inom naturvetenskaperna. Hon blev även professor. Hur ska hon värderas?
Vetenskap handlar lika mycket om de stora framgångarna som om katastrofala misslyckanden.
Det är inga enkla frågor som vi står inför, vilket fallet med Anders och Gustaf Retzius ytterligare understryker. De utvecklade ett famöst skallindex och kraniesamling, en meningslös samling och index som saknade anatomiskt värde redan då, men det är vetenskapshistoriskt viktiga misslyckanden som inte får glömmas bort. Vetenskap handlar lika mycket om de stora framgångarna som om katastrofala misslyckanden. Vetenskap handlar också om kontinuitet (och om explicita brott, så kallade paradigmskiften) och det finns en besvärande historisk koppling mellan far och son Retzius och Carl von Linné. Anders Jahan Retzius (1742–1821), som var Gustaf Retzius farfar, var nämligen elev till Linné. Far och son Retzius följer med andra ord i en forskartradition som går tillbaka till Linné.
Det besvärliga i sammanhanget är att Carl von Linné sakligt kan definieras som rasismens intellektuelle fader. Frågan vi bör ställa oss är hur vi ska handskas med Linnés endemiska rasindelning, det vill säga att det enligt honom existerade människoraser som i sin tur var bundna till vissa geografiska områden? I dag talar vi om endemiska växter och vissa djur, men Linné hade inga problem med att definiera människor på sådana grunder. Att han också beskrev varje människoras kynne gör inte saken bättre. Samtidigt som vi fördömer far och son Retzius misslyckanden döper vi idag gärna både gator, torg och universitet efter Linné.
Som sagt, vetenskap är också att misslyckas och Linné gick bort sig rejält i denna fråga. Men han grundade år 1739 Vetenskapsakademien tillsammans med fem andra och han presenterade ett fantastiskt system över naturen, bland mycket annat.
Det är viktigt att vi förstår och synliggör vetenskapshistoriens misslyckanden samtidigt som vi erkänner framgångarna. Det är också viktigt att vi inte dömer människor på lösa och spekulativa grunder, vilket fallet med Sune Lindqvist understryker.
Dagens presentistiska förhållningssätt utgör ett konkret hot mot synliggörandet av felsteg, katastrofer och misslyckanden i vetenskapshistorien. I dag anser vi oss ha den moraliska rätten att städa i historien, men var går gränsen? Vilka är vi att döma? Vi måste därför sluta att städa i vetenskapernas historia och istället försöka förstå och diskutera dess komplexitet, mångfald, framgångar och misslyckanden.
Johan Hegardt