För några år sedan slog jag på tv:n och hamnade i ett lekprogram där amerikaner skulle svara på frågor om svensk historia. Programledaren höll upp en bild på kungen Adolf Fredrik (som ingen av amerikanerna av begripliga skäl kände igen) och kommenterade att ”det här var ett lågvattenmärke i svensk historia”. 

Vad som menades har jag funderat på sedan dess. Var det att Adolf Fredrik var en särdeles dålig kung? Eller var det tiden som Adolf Fredrik verkade i som åsyftades? Det vill säga den tid vi kallar frihetstiden.

Just frihetstiden verkar vara en tid som många svenskar har lika dimmiga uppfattningar om som programledaren i det där tv-programmet. Kanske drar man sig till minnes att det fanns politiska partier som kallades hattar och mössor, att det var allmänt rörigt och korrupt innan Gustav III ställde allt till rätta. 

Men stämmer det? Nej, inte alls. Frihetstiden var tvärtom en dynamisk tid där vetenskap och innovationer frodades och som producerade några av Sveriges främsta liberala tänkare. Men kanske föll den offer för sina egna framgångar, och dess eftermäle har skrivits i tider som sett med viss skepsis på det politiska experiment som frihetstiden utgjorde.

Frihet ska förstås som frihet från kungligt envälde, inte som någon allmän frihet och jämlikhet

Frihetstiden är den tid som inföll mellan Karl XII:s död 1718 och Gustav III:s statskupp 1772. I likhet med renässansen är det en epok som fick sitt namn i samtiden. Frihet ska förstås som frihet från kungligt envälde, inte som någon allmän frihet och jämlikhet. De samhälleliga strukturerna fanns kvar, med adeln och kyrkan i ledningen. Men tack vare den svenska fyrståndsriksdagen, som enligt 1723 års riksdagsordning skulle sammanträda vart tredje år, kom politik att bli något som angick en stor del av befolkningen. Politik diskuterades i slott och koja, och inte minst på de många krogar och kaffehus som fanns i Stockholm.

En som inspirerades av den nya tidens tankar var Peter Forsskål, en ung filosof och naturalhistoriker i Uppsala. Han hade studerat vid universitetet i Göttingen, som var känt för sin frisinnade atmosfär, och där kommit i kontakt med tänkare som John Locke och Pierre Bayle. Våren 1759 lät han på egen bekostnad trycka en pamflett med titeln Tankar om den borgerliga friheten. Pamfletten, som inleds med ”Näst livet kan ingenting vara människorna kärare än frihet”, är ett liberalt program där såväl politisk som ekonomisk frihet, och inte minst tryckfrihet, förordas. Peter Forsskål dog dock redan 1763, blott 31 år gammal, och hann därmed inte se något genomslag för sina idéer. Men det fanns andra som tänkte i samma banor.

Sex år efter Tankar om den borgerliga friheten lät den nationalekonomiskt intresserade kyrkoherden Anders Chydenius i Österbotten – som då tillhörde Sverige – publicera skriften Den nationnale Winsten. I boken framförde han grundläggande principer för liberalism och marknadsekonomi, däribland handels- och näringsfrihet. Chydenius lanserade också en teoribildning som i hög grad påminner om Adam Smiths ”den osynliga handen”, men föregick denne med 11 år.

Anders Chydenius främsta bedrift var utan tvivel att han under 1765–66 års riksdag lyckades driva igenom förslaget om censurens avskaffande.

Anders Chydenius främsta bedrift var utan tvivel att han under 1765–66 års riksdag lyckades driva igenom förslaget om censurens avskaffande. Lagen om tryckfrihet innehöll dessutom två ytterligare viktiga nya idéer: dels den om en ansvarig utgivare, dels att offentliga handlingar ska vara tillgängliga. Offentlighetsprincipen, att vem som helst ska kunna ta del av hur beslut fattas av de som styr, var en helt revolutionerande tanke, och något som adeln motsatte sig. Men tack vare att de tre andra stånden röstat ja – med censur i teologiska frågor, annars hade inte prästeståndet accepterat det hela – kom världens första dokumenterade tryckfrihetslag att antas.

Men denna frihetstidens största bragd, tryckfrihetsförordningen från 1766, bidrog dessvärre också till dess fall. Plötsligt kunde kritik som förut bara tänkts i det fördolda framföras helt öppet. Och den grupp som kom att stå i skottgluggen var den som hade makten och privilegier, det vill säga adeln. Adelns ensamrätt till högre ämbeten ifrågasattes liksom den exklusiva rätten till frälsejord. Flera förslag presenterades för att avskaffa ståndsordningen och i stället införa en ”allmän svenska mannarätt” med lika rättigheter och skyldigheter för alla medborgare. 

När Gustaf III i augusti 1772 genomförde den statskupp som gjorde slut på frihetstiden möttes han av entusiasm i många läger. Adeln hade tidigare varit den grupp som ivrigast motsatt sig kungamakten, men nu när riksdagens tyngdpunkt alltmer förflyttades till de ofrälse stånden var det många som började se på en stark kungamakt med nytt gillande. Adelns stöd var en förutsättning för att Gustav III:s statskupp skulle lyckas.

I den annars så trevliga podden Kompisar från förr finns ett avsnitt om Peter Forsskål. Han framställs där som en fyrbåk i en tid av allmänt mörker, men det är ju snarare den tid han levde i som banade väg för tankar om frihet. 

Frihetstiden var ett unikt experiment i parlamentarism i en tid som ännu inte hade de redskap och institutioner som krävs för att nå fram till en fungerande parlamentarisk demokrati.

Brita Planck

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Till frihetstidens försvar – en tid som banade väg för frihetliga tankar dök först upp på Liberal Debatt.

Atomisering, individualisering, fragmentering, gemenskapens död, samhällets slut, det offentliga rummets förstörelse, nationens undergång, kulturens död, kommersialiseringens intåg, marknadssamhället monotoni, homo economicus.

Kärt barn har många epitet som man visst inte brukar säga.

Lägg all kritik av liberalismen i en stor tombola. Snurra ordentligt och placera därefter slumpmässigt ut kritiken i långa rader. Den kritik vars avsändare är nationalister eller vänsterradikaler kan svårligen skiljas åt. Varför? Eftersom kritiken är densamma. Den skjuter in sig på samma del av den liberala ideologin och dess uttryck i det moderna samhället.

Kritiken mot liberalismen är skrämmande homogen. Skrämmande eftersom det troligtvis säger mer om kritikerna än om liberalismen. Homogen eftersom såväl nationalister, vänsterextremister och religiösa fundamentalister ofta säger samma sak.

Drömmen om marknadens och liberalismens undergång lever och frodas. Den 22 februari knyter Åsa Linderborg i Aftonbladet samman protesterna i Sydeuropa mot nedskärningar i finanskrisens spår med protesterna i Nordafrika mot diktatoriska regimer. Linderborg jämför drömmen om revolutionen mot kapitalism med den nordafrikanska strävan efter demokratiska fri- och rättigheter. Äpplen och päron utbrister man spontant. Emellertid säger hennes jämförelse väldigt mycket om kritiken mot liberalismen. Protesterna i Grekland och Nordafrika inordnas i den större konflikten mellan världskapitalismen och dess motståndare. Denna binära konfliktlinje går som en röd tråd genom kritiken mot liberalismen.

Den franske radikale traditionalisten Alain de Benoist beskrev globaliseringen som ett västerländskt virus, som medelst kapitalismen slår sönder lokala kulturer och traditioner.  Idéerna hör lika väl hemma hos globaliseringskritiska vänsterintellektuella. Den tongivande svenska traditionalistbloggaren Oskorei skrev i ett inlägg från juni 2007 om individualismens konsekvenser:

”Individualismen leder också naturligt till idealet homo economicus, den ekonomiska, nyttomaximerande människan. Detta i sin tur leder till att marknaden ses som den naturliga mötesplatsen för ett samhälles medlemmar”

Känns resonemanget igen?  I en postkolonial värld där varje folk ska ha sitt eget självbestämmande bortom den globala kapitalismen är västerländsk demokrati och marknadsekonomi blott den subtila förlängningen av kolonialismen. I denna analys förenas nationalister som söker den organiska gemenskapen och vänstern som söker sig bortom kapitalismens klor. Lägg därtill de religiösa extremister som söker skapa religiösa teokratier. Den franske filosofen Michel Foucaults proklamerade entusiastiskt inför den islamistiska revolutionen i Iran 1979 att det var ”den första stora resningen mot de globala systemen”.  Bevekelsegrunderna är åtskilda men förenas till slut alltid i sin kritik mot individperspektivet och marknaden.

Det är precis detta som förenar högerradikalismen och vänsternostalgikerna: en grundläggande skepsis mot att medborgare idag inte är medborgare utan enbart konsumenter i ett samhälle där de fritt tillåts välja och verka utan påtvingade gemenskaper. Människor bortom klasskampen, nationen och gud är inte längre människor, de är endast virriga konsumenter i mammons grepp. Rädslan är förståelig. Det finns få saker som skapat så enorma möjligheter att välja bort nationen, religionen och klassen som det moderna marknadssamhället. I samma inlägg som citerades ovan sammanfattade Oskorei den nya högern:

”Den Nya Högern vänder sig också mot den moderna synen på staten, som ju bygger på individualismen och helst ser en stat som är så opolitisk som möjligt. Istället menar den Nya Högern att en verklig stat är den gemensamma representanten för ett folk och för deras värderingar och mål.”

Det är inte en slump att Chavezregimens motto är ”Patria, Socialismo, ó Muerte!” (faderlandet, socialismen eller döden!). Det nationella självbestämmandet blir en integrerad del av idén om en socialism bortom världsordningen, en självständig väg som många vill kalla den. Vänsterorganisationer som Hands of Venezuela går Chavezregimens ärenden i väst och rentvår den gradvisa nedmonteringen av de demokratiska institutionerna i Venezuela. En av de nutida trotskister som anses stå närmast Leon Trotskijs idéer är britten Alan Woods, troligtvis mest känd i Venezuela som Chavez husideolog. I en intervju med Wales Online mässar Woods:”I admire his Bolivarian revolution /…/ but if I have any criticism it is that the process is going too slowly.”

Många på vänsterkanten insåg tidigt att västs alltför stabilt borgerliga och kapitalistiska samhällen var för svåra att omvända. Istället såg man med förhoppning på den jungfrumark som öppnades i de nyligen avkoloniserade länderna. Den förhoppningen finns fortfarande kvar och gör sig titt som tätt påmind. Samma vurm finns från traditionalister och nationalister som med avund ser på radikala populister i fattiga länder som förkastar liberalism och västerländskt inflytande för att istället sätta staten (folket förkroppsligat, givetvis) i det främsta rummet.

Varför är det meningsfullt att påminna om de kopplingar som jag gör ovan? Egentligen en trivial anledning.  Att betrakta vilka det är som förenas i kritiken av liberalismen är troligtvis ett av de starkaste argumenten för liberalismen värde under 2000-talet. Att spegla sig i sin ideologiska fiendes ögon är ibland mer nyttigt än vad man kan tro. Kritiken (och kritikerna!) mot globaliseringen, marknaden, kapitalismen, individens frigörelse säger det mesta som behöver sägas om varför det är vettigt att fortsätta försvara liberala idéer.

Adam Cwejman är förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet.

Inlägget Liberalismen i våra fienders ögon dök först upp på Liberal Debatt.

Tid: den 19 november 1973. Plats: Uppsala. Centerpartiets förtroenderåd samlas för att diskutera en sammanslagning med Folkpartiet. Centerledaren Thorbjörn Fälldin hade, liksom FP-kollegan Gunnar Helén, engagerat sig hårt för en sammanslagning.

Centern hade i valet två månader tidigare fått rekordhöga 25,1 procent medan Folkpartiet hade gjort ett (med den tidens mått mätt) katastrofalt valresultat på 9,4 procent. Därför var det självklart att Fälldin skulle bli ledare för det nya mittenpartiet.

När debatten inleddes på förtroenderådet gick CUF-ordföranden Karl Erik Olsson upp i talarstolen och avvisade med stor kraft alla planer på partisammanslagning. Endast spridda röster höjdes för ett samgående med Folkpartiet.

Uppsala möte blev en antiklimax på en drygt tioårig period av allt intensivare mittensamverkan. Men låt oss gå tillbaka hundra år för att se hur relationerna mellan agrarer och liberaler utvecklats över tiden.

Centerpartiets föregångare Bondeförbundet, som bildades 1913, var inte ett parlamentariskt parti i modern mening utan snarare en inomparlamentarisk kamporganisation för bondeintresset. Partiet hade inga ambitioner att delta i någon regering eftersom man ansåg att bönderna då bara skulle bli lurade av ”herrarna” i maktspelet. Ideologiskt stod Bondeförbundet klart till höger.

En viktig brytpunkt för Bondeförbundet var när Axel Pehrsson i Bramstorp (som tidigare hade varit liberal riksdagsledamot) gick bakom ryggen på sin partiledare Olof Olsson i Kullenbergstorp och gjorde upp med Socialdemokraterna om krispolitiken 1933. Bramstorp fick med sig majoriteten av bondeförbundarna. Men det räckte inte för att samla en riksdagsmajoritet. Kohandeln mellan S och BF räddades när en minoritet av de frisinnade, under ledning av Ola Jeppsson i Mörrum, revolterade mot sin ledare Felix Hamrin.

Kohandeln innebar att de frisinnade berövades sin ställning som utslagsgivande vågmästare. Kullenbergstorp hade i praktiken avsatts som partiledare. I början av år 1934 blev Bramstorp också formellt Bondeförbundets ledare. Detta parti hade nu etablerat sig som ett förhandlingsdugligt parti i politikens mittfält.

Men detta innebar inte att någon permanent samverkan mellan S och BF etablerades. Tvärtom kom Socialdemokraterna senare att göra upp med de frisinnade i viktiga frågor, bland annat om arbetslöshetsförsäkringen 1934.

På våren 1936 fälldes den socialdemokratiska regeringen när riksdagen ställde sig bakom Bondeförbundets och Folkpartiets gemensamma linje i försvarspolitiken. Inom Folkpartiet fanns då förhoppningar om att en BF/FP-regering skulle bildas. Men i stället valde Bramstorp att bilda en egen regering, den så kallade semesterregeringen. Det var den mest absurda regeringsbildningen i svensk parlamentarisk historia. Bland annat tog Bramstorp av misstag in två folkpartister i regeringen.

Efter valet 1936 bildade Socialdemokraterna och Bondeförbundet en koalitionsregering, ett mönster som upprepades 1951-57. Den senare koalitionsregeringen sprack på tjänstepensionsfrågan, där Centerpartiet intog en linje som låg till höger om Folkpartiet, Högern och SAF.

Den långa striden i pensionsfrågan slutade med en socialdemokratisk seger 1959. I valrörelsen året därpå drev Högern en mycket profilerad valrörelse med krav på att avskaffa inte bara ATP utan även första barnbidraget.

Folkpartiledaren Bertil Ohlin och centerledaren Gunnar Hedlund gjorde under valrörelsen likalydande uttalanden där de tog avstånd från högerpolitiken. Det blev inledningen till den mittensamverkan som under 1960-talet skulle föra partierna allt närmare varandra. De skrev gemensamma program och motioner och höll gemensamma möten. Det mest bestående resultatet av mittensamverkan var att partierna slog ihop sina studieförbund och bildade Studieförbundet Vuxenskolan 1967.

En annan effekt av mittensamverkan var att Centern fick draghjälp in i städerna. I Stockholm hade Centern inte haft någon representation i stadsfullmäktige. Men i kommunalvalet 1966 ställde mittenpartierna upp under den gemensamma beteckningen ”Folkpartiet i samverkan med Centern”, vilket ledde till att tre centerpartister tog plats i fullmäktige, däribland Olof Johansson.

Inget ont som inte har något gott med sig. När liberaler och frisinnade gick samman i Folkpartiet 1934 slogs de lokala partiorganisationerna samman överallt utom i Stockholms stad. Här behöll liberaler och frisinnade sina egna föreningar och de ställde upp med konkurrerande listor i valen. Men när Folkpartiet skulle ställa upp på en gemensam lista med Centern, så drev detta fram en sammanslagning mellan liberaler och frisinnade även i huvudstaden.

Under 1960-talet kom all fler att förorda en partisammanslagning i mitten. Men 1973 avbröts alltså denna process. Hur hade det gått om Uppsala möte sagt ja till sammanslagning? Sannolikt hade även Folkpartiet tillstyrkt detta. Det nya partiet hade blivit starkt centerdominerat, inte bara i kraft av 1973 års valresultat, utan även genom att Centerpartiets medlemskår var mycket större än Folkpartiets. Därtill kom att Per Ahlmark planerade att bilda ett nytt liberalt parti om en partisammanslagning hade kommit till stånd. Då hade det liberala inslaget i det nya mittenpartiet blivit än svagare.

Den uteblivna partisammanslagningen innebar dock inte att mittensamverkan upphörde. Under de borgerliga regeringsåren 1976-82 hävdade Centern och Folkpartiet att regeringen måste ha sin tyngdpunkt i mitten. Därför inrättades en vice statsministerpost 1976 som FP-ledaren Per Ahlmark fick besätta. Fälldin blev statsminister även efter att moderaterna blivit största borgerliga parti 1979. Många folkpartister ansåg att den bäst fungerande av de fyra borgerliga regeringarna 1976-82 var mittenregeringen 1981-82.

Under Olof Johanssons tid som Centerledare 1987-98 nådde mittensamverkan ett lågvattenmärke. Johansson trivdes nog bättre med socialdemokrater, som han nära samverkade med efter den borgerliga valförlusten 1994, än med de borgerliga. Dessutom var personkemin mellan Johansson och FP-ledaren Bengt Westerberg inte den bästa. Westerberg är en utpräglad intellektuell och rationell politikertyp. Johansson är det inte.

Med Maud Olofssons tillträde som Center-ledare 2001 skapades nya förutsättningar för samverkan i mitten. Liberalism blev nu inte längre ett skällsord inom partiet eller dess ungdomsförbund. Tvärtom uppstod en nyttig konkurrens om vem som är mest liberal i svensk politik. Även moderater och kristdemokrater har under senare år rört sig i liberal riktning.

Låt oss därför göra ett tankeexperiment: Om vi för tio år sedan hade valt ut ett antal centrala frågor, som arbetsrätt, värnskatt, disciplin i skolan, kärnkraft, försvar och integrationspolitik, och låtit ett antal övertygade centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och moderater ange vad de tyckte – då skulle dessa personer, om de fortfarande tyckte lika dant – i de flesta fall nog sympatisera med något annat borgerligt parti än för tio år sedan.

De borgerliga partierna har under det senaste decenniet i stor utsträckning bytt positioner med varandra. Vem har intresse av att heligförklara den partistruktur som etablerades i ett politiskt skede som nu är passerat?

Anders Johnson är skriftställare och tidigare riksdagsledamot (FP).

Inlägget Partiet som aldrig blev dök först upp på Liberal Debatt.

Studieförbundet Vuxenskolan är ett arv från 1960-talets mittensamarbete. Per Hånell diskuterar sammanslagning med Alma Folkhögskolas rektor.

Ett blågrönt liberalt parti som rymmer stad och land. Så ser drömmen och mardrömmen ut för många politiskt engagerade inom C och FP. En som osentimentalt beskriver kombinationen som fullt möjlig är rektorn Håkan Ekengren vid Alma Folkhögskola.

– Folkhögskolan startades för 30 år sedan av LRF och Vuxenskolan och låg ute på Ekerö med namnet Sånga-Säby.

Ekengren visar lugnt och självsäkert runt skolans nya lokaler. Överallt sitter elever och arbetar vid sina datorer. Korridorerna är ljusa och tysta. Nu drivs skolan av nio huvudmän, varav C och FP är två, och man håller till vid Liljeholmskajen ett stenkast från Hornstull. Skolan har några hundra elever och en handfull olika linjer. Allt från afasikurser och starta-eget-program till ledarskap och snabbkurser i svenska och engelska ryms under Almas tak. Ekonomin är god liksom ryktet. Ekengren har tidigare varit politiskt aktiv för Centerpartiet. Han har både haft landstingsuppdrag samt arbetat på riksdagskansliet för Karin Söder. Men han har snarare en bakgrund inom näringslivet än partiet då han arbetat på SAAB, varit VD i hotellvärlden samt konsult innan han tillträdde posten som rektor på Alma för fem år sedan.

– Jag har inga planer på att återgå till politiken, möjligtvis kommunalt i så fall. Men det är alltid bra att engagera sig. Jag brukar säga till eleverna att de ska aktivera sig eftersom det i stort sett är politiker som bestämmer över halva deras hushållsekonomi. Jag beundrar politiker som engagerar sig i att förbättra samhället men de har också ett stort ansvar. Jag bor själv i en bra kommun, Nacka, och tycker att lokalpolitiken är jätteviktig. Medborgarna måste känna att de får valuta för sina skattepengar och att de blir lyssnade på.

Hur går det att bedriva skolverksamhet med olika politiska intressen som huvudman?

– Det här är ingen politiserad verksamhet även om de flesta eleverna bör känna till vilka som är huvudmän för skolan. Ordförande i styrelsen är folkpartist och vice är centerpartist men det har alltid funnits en tydlig samsyn och jag har aldrig upplevt några meningsskiljaktigheter på grund av partitillhörighet på vår skola. För oss är det en praktisk verklighet att vi har olika huvudmän men knappast ett problem.

Skulle man kunna applicera era erfarenheter med politiskt samarbete på den partipolitiska nationella planen och slå ihop C och FP?

– Jag hörde en folkpartist som skämtade och sa att om man kunde ta Centerns organisation och kapital och sammanföra det med Folkpartiets politik så skulle det bli ett optimalt parti. Personligen tycker jag att dessa partier ska komplettera istället för att konkurrera med varandra. Man gjorde ett försök på 1970-talet som inte gick så bra men det kanske skulle gå bättre nu? Varför inte pröva att utreda frågan? Det finns dock en viss hatkärlek mellan C och FP. C driver nog det liberala initiativet nu för tiden även om FP haft en tydlig värdegrund och fört skolfrågan framåt på ett bra sätt. S tappade greppet om skolpolitiken för över 20 år sedan även om delar av dem tycks vakna upp nu. Allt började med Socialdemokraternas idiotsatsningar på kvantitativa högskoleprojekt där halva befolkningen tvingades att bli akademiker vilket totalt undergrävde deras trovärdighet.

Är du nöjd med Alliansens första mandatperiod?

– Alliansen har levererat i stort sett allt de lovade innan förra valet. Inom arbetsmarknadspolitiken blev det fort och fel men det håller man på att rätta till nu. Även sjukförsäkringsfrågan blev ett självmål som nog kostade den sista procenten som hade gett regeringen egen majoritet i riksdagen. För oss i folkhögskolevärlden spelade i och för sig regeringsmakten inte någon större roll, de rödgröna lovade högre anslag men med Alliansen kommer nog skolor som vår att få ökat spelutrymme.

Ni har god ekonomi trots lågkonjunkturen?

– Folkhögskolorna får statsbidrag baserat på deltagarveckor, alltså antalet veckor gånger antalet elever per år. De stora folkhögskolorna har över 6000 och de små under 3000, vi ligger mitt emellan och har 4122 deltagarveckor. Anslagen från Folkbildningsrådet är dock lite stalinistiskt utformat då vi egentligen gör 5000 deltagarveckor nu men endast får pengar för den kvot som tilldelats oss. Men Folkbildningsrådet är både en myndighet och en branschorganisation vilket försvårar. Det finns bara två sådana korporativistiska fenomen i Sverige och det andra är Riksidrottsförbundet. Så oavsett hur bra en skola är får den sin kvot. 2009 omsatte vi 22 miljoner och i år 30 miljoner. Vi har inget egentligt krav att tjäna pengar men målet är två till fyra procents vinst av vår årliga omsättning som sedan sparas för sämre tider.

Hur ser framtiden ut?

– Nästa år tippar jag att vi kanske omsätter upp till 34-35 miljoner kronor. En tredjedel av vår verksamhet är vanlig folkhögskola, en tredjedel kallas Livsval och är en form av utslussningsprojekt där sex myndigheter och flera organisationer ingår med syftet att få människor med tidigare drogproblem och kriminalitet att återanpassas till samhället. Den sista tredjedelen är uppdrag som köps av Arbetsförmedlingen där människor som varit långtidsarbetslösa får studera för kunna öka sina möjligheter att återkomma till arbetsmarknaden.

Jag ser ljust på framtiden.

Inlägget ”Varför inte pröva?” dök först upp på Liberal Debatt.

Maria Bronislaw Komorowski vann presidentvalet och ekonomin växer. En ny liberal era börjar i Polen, menar Per Hånell.

Smolensk

I början av april 2010 störtade ett polskt regeringsflygplan strax öster om staden Smolensk i Ryssland. Närmare 100 personer miste livet och bland de omkomna fanns flera ledamöter av Sejmen, vice talmän, höga militära ledare samt landets president Lech Kaczynski. Många parlamentsledamöter var medlemmar i konservativa partiet Lag och Rättvisa (PiS). Den flygolycka som blev landssorg övergick dock snabbt i förbrödring och nyorientering. Redan dagen efter beskedet om flyghaveriet samlades tusentals sörjande i Warszawa för att lägga blommor framför presidentpalatset. Samtliga partier, större företag och organisationer anordnade sorgedemonstrationer. Att flygolyckan skedde i just Smolensk där tusentals polska officerare avrättades av Sovjetiska Röda armen under andra världskriget anses än mer tragiskt och har starkt bidragit till ökad förståelse mellan Polen och Ryssland som officiellt beklagade olyckan omgående. Trots att Ryssland sedan Sovjetunionens upplösning försökt finna ett mer försonligt förhållningssätt till Europa kvarstår dock en viss skepsis i Polen. Minnen från andra världskriget har ännu ej helt glömts bort av den äldre generationen på landsbygden som i huvudsak röstade emot Komorowski och föredrog bröderna Kaczynskis nationalistiska agenda. Energifrågorna och Putins antidemokratiska paradigm har också komplicerat förhållandet mellan Ryssland och delar av Europa.

Komorowski

I augusti valdes Maria Bronislaw Komorowski till Polens nya president efter att ha besegrat den avlidne Lech Kaczynskis tvillingbror Jaroslaw. Valrörelsen kom mycket snabbt efter olyckan; allt enligt författningen, som dock inte var tänkt för omständigheter som dessa, med presidentens plötsliga död och tvillingbrodern som presidentkandidat. Den fungerade dock väl och en ny president kunde tillträda relativt fort. Komorowski lämnade formellt sitt gamla moderparti Medborgarplattformen (PO) för att kunna tillträda presidentposten. Den nya presidenten har tidigare varit försvarsminister och talman och anses ha ett starkt stöd hos den polska medelklassen. Med både en president och en politisk majoritet i parlamentet med liberal inriktning så är siktet på en starkare marknadsekonomi och nedskärningar i offentlig sektor troligen att vänta. Målet att gå med i eurosamarbetet samt att fördjupa medlemskapet i Nato och förbindelserna med USA kvarstår. Kanske vore 2014/2015 även ett lämpligt datum för Sverige att övergå till euron? Förmodligen har både Estland och Island redan anslutit sig vid det laget, kanske till och med Kroatien? De baltiska staterna arbetar på att lämna den kommunistiska skuggan medan polackerna är pragmatiska och handlar med Ryssland och Kina samtidigt som man anstränger sig för att orientera sig västerut. Även flera ukrainare, kineser samt koreaner har bosatt sig i Warszawa. De senare har bland annat gjort sig kända för att hjälpa hemlösa och narkomaner som i folkmun anses vara offer för den nya marknadsekonomin som gjort medelklassen större och rikare. De flesta verkar dock ense om att Polen nu är inne på en mer liberal kurs, en kurs som överensstämmer bättre med det övriga EU.

Europride, fotbolls-em och kulturhuvudstad

I år höll Warszawa Europride för första gången med stor framgång. Festivalen som förbjöds så sent som 2005 av dåvarande borgmästaren Lech Kaczynski gick i år av stapeln utan större protester. Festivalen var delvis sponsrad av Stockholm Pride men även av svenska företag. Om två år, 2012, blir Polen och Ukraina värdar för fotbolls-em. Polen själv satsar hundratals miljarder kronor på att bygga arenor samt förbättra infrastrukturen kring de orter som kommer att stå i centrum för mästerskapet. Den globala finanskrisen har verkat hårt mot Ukrainas statsfinanser och enligt UEFA finns orostecken. Eventuellt kommer Ukraina inte att ha råd att bygga och rusta upp de arenor som krävs samt att ordna den infrastruktur som behövs för ett evenemang i denna storleksordning men detta dementeras bestämt av Ukraina. Gällande Polen finns ingen oro då alla arenor redan är byggda eller snart byggts klart. Förutom det gemensamma europamästerskapet med Ukraina kommer Polen eventuellt att ha en av Europas kulturhuvudstäder 2016 och arbetar nu hårt på att leva upp till dess kriterier med flera polska städer anmälda. Krakow var kulturhuvudstad redan 2000 tillsammans med flera andra städer i Europa men nu vill Polen alltså satsa ännu mer pengar på kultur. Enligt opinionsundersökningar har folket inget intresse att belåna sig för större evenemang men ser gärna att såväl fotbolls-em genomförs som att kulturhuvudstäder utses så länge ekonomin tillåter. Stora översvämningar och arbetslöshet har dock använts som argument av socialistiska och konservativa ledare mot arrangemangen.

Warszawa och tillväxten

Polen är ett av de få europeiska länder som haft tillväxt under den kris som svept över världen sedan Lehman Brothers i USA begärdes i konkurs 2008. En av anledningarna är att Polen inte är så exportkänsligt då man har många småföretag och stark inhemsk konsumtion. En annan anledning är att lokomotivet i landets ekonomi, Warszawa, ständigt växer och utvecklas. Den socialistiska planekonomin ledde till att landet hamnade i en svår kris under kalla kriget och landet var så gott som isolerat från import så sent som på 1980-talet. Stor statsskuld, hög inflation och eftersatt industri liksom enorm jordbrukssektor bidrog till att Berlinmurens fall och västerländsk marknadsekonomi blev en kalldusch för den polska befolkningen. Flera stora statliga företag såldes ut, konkurrens lagstadgades och import tilläts. Berlinmurens fall, alltså kommunistsystemets fall, kom först i Polen, vilket illustrerades av årsdagsfestligheterna i Berlin förra året då Lech Walesa fällde den första dominobrickan. Den ekonomiska chockterapin, som genomfördes trots stora folkliga protester, av finansminister Leszek Balcerowicz, började redan under 1990-talet att bära frukt och kan nu, cirka tjugo år senare, sägas vara grunden för Polens goda ekonomi. En ekonomi som inte ska underskattas då den rymmer cirka 40 miljoner människor och har haft hög tillväxttakt flera år i rad. Närmare två tredjedelar av Polens export går till Tyskland, Frankrike och Storbritannien men de nordiska och baltiska ländernas betydelse ökar för varje år. Det senare påskyndas då många polacker under perioder själva arbetar i de nordiska och baltiska länderna och etablerar såväl ekonomiska som sociala kontakter under denna tid i exil. Ett exempel är den stigande turismen från just dessa länder men även äktenskap, import, medial uppmärksamhet och föreningsaktiviteter ökar över gränserna.

– Polen är Sveriges största exportmarknad i den här delen av Europa, större än Ryssland. Så har det varit länge men det finns utrymme för mycket mer. Det säger bland andra svenska handelsrepresentanter i Warszawa. Svenska företag skulle kunna till exempel bli mer aktiva i anbudsförfaranden som står öppna för alla EU-länder. Det kan gälla områden som Sverige är särskilt bra på som miljö, infrastruktur och kommunikation, säger Jakub Swiecicki, på Utrikespolitiska institutet.

Per Hånell är medlem av Liberal Debatts redaktionsråd.

Inlägget Ny kurs för Polen? dök först upp på Liberal Debatt.

Tjeckernas lynne präglas av en god dos cynism blandad med pragmatism och galghumor, skriver Patrick Krassén.

Öl, hockey och kristallglas. Kan man sammanfatta Tjeckien med det? Visst är ölet en viktig del av den tjeckiska kulturen och historien (ordet ”pilsner” kommer från staden Plzeň, där den ljusa lagerölen som är den mest populära idag bryggts längst). Men Tjeckien är förstås mer än så.

De flesta utlänningar har nog sina främsta intryck av Tjeckien från det pittoreska Prag, sedan 1990-talet ett av Europas främsta turistmål. Prag har moderniserats mycket under det senaste decenniet, och huvudstaden är av förklarliga skäl betydligt dyrare än andra städer i landet. Tidigare nämnda Plzeň, liksom näst största staden Brno, är traditionella industristäder som moderniserats på senare år. Västra Tjeckien, Böhmen, är förutom kristallglas känt för sina kurorter och vattenkällor. Östra Tjeckien, Mähren, har inhemskt vin och mycket turismindustri. Andra måhända mindre uppbyggliga saker som tjeckerna utmärker sig med är att dricka mest öl i Europa (ingen större överraskning kanske) och att ha den högsta graden av ungdomsanvändning av cannabis i Europa. (Landet genomförde tidigare i år en stor liberalisering av narkotikalagarna och har nu Europas mest tillåtande lagar när det gäller innehav för eget bruk, av de flesta substanser.)

Mycket av den tjeckiska landsbygden präglas fortfarande av slitna byggnader och vägar, som i mycket av central- och östeuropa. (Det där begreppet bör man förresten se upp med; Tjeckien räknas inte traditionellt till östeuropa, och Prag ligger faktiskt geografiskt väster om Stockholm.) Tjeckien – och även Tjeckoslovakien, som upplöstes fredligt till två stater 1993 – är internationellt känt för bl.a. bilindustrin (Škoda är det mest kända märket, men nämnas bör även långtradartillverkaren Tatra, som 1897 producerade den första motordrivna bilen i Europa), de många världskända ölbryggerierna och vapentillverkning.

Tjeckernas lynne präglas av en god dos cynism blandad med pragmatism och galghumor. ”Soldaten Švejk”, en av de mest kända tjeckiska böckerna, beskriver vad man generaliserande kan kalla för ett tjeckiskt sinnelag ganska väl. Soldaten Josef Švejk finner sig i Österrike-Ungern under första världskriget och genom boken visar de episoder som Švejk genomgår på det Habsburgska imperiets politik och myndigheters korruption och hyckleri. Bokens tema med en slags lakonisk skepticism gentemot politik och makt går igen i tjeckernas syn på politik idag.

Tidskriften Economist hade i september 2008 en artikel där Tjeckien i EU-sammanhang liknades vid narren i hovet. I EU har Tjeckien drivit på för mänskliga rättigheter-frågor, bland annat i unionens hållning gentemot Kuba. Annars präglas tjeckisk politik som sagt mycket av cynism. Landet stod länge utan regering efter att den förra regeringen, under Mirek Topolanek, fällts av en handfull avhoppade parlamentariker från Topolaneks eget parti ODS – och detta mitt under EU-ordförandeskapet förra året. (Topolanek själv hamnade också i blåsväder efter att det hävdats att han deltagit i Silvio Berlusconis så kallade sexfester.) Politiken och statsapparaten präglas fortfarande av vänskapskorruption och bilden av politiker är inte god i Tjeckien.

ODS – som översätts ungefär ”Medborgardemokraterna” och ligger i linje med Moderaterna i Sverige – har varit det bärande partiet det senaste årtiondet. ODS har under den perioden också varit det dominerande borgerliga partiet (kristdemokraterna är svaga i det generellt ganska sekulära Tjeckien, och populistiska/främlingsfientliga partier lyser med sin frånvaro i parlamentet). Nationalhjälten Václav Havel, tidigare president, liksom nuvarande presidenten Václav Klaus, kommer båda från ODS. ODS utmärker sig bland liknande europeiska partier genom en relativt stark EU-kritisk falang, där Klaus är en av de ledande rösterna. Många tjecker ser i EU ännu en övermakt, likt de andra som landet haft under 1900-talet (även om ODS som parti, liksom befolkningen, är överlag EU-vänligt). Erfarenheten av att ha blivit svikna av Europa 1938 (Münchenöverenskommelsen, som ”gav” större delen av landet till Nazityskland), 1948 (då Sovjet kastade ut den demokratiska regeringen och installerade en kommunistisk lydregering) och 1968 (då Warszavapakten invaderade landet och satte stopp för de liberaliserande reformer som inletts under det som brukar kallas ”Pragvåren”) har säkerligen bidragit till den tjeckiska skepticismen mot storslagna överstatliga politiska projekt.

Förutom politikskepsisen, som i grunden av många kan ses som sund, finns tyvärr också en relativt utbredd rasism i Tjeckien. Denna riktar sig, som i många andra länder från det gamla östblocket, i huvudsak mot romer. Som nämnts har detta dock – glädjande nog – inte avspeglats i partipolitiken.

Åker man till Tjeckien för att studera finns det välrenommerade Karlsuniversitet i Prag, men även Masarykuniversitet i Brno håller god nivå med europeiska mått mätt. Karlsuniversitets fakultet för nationalekonomi har sedan länge en stark liberal prägel. Prag är också i övrigt en bra studentstad. Lägg inte alla pengar på öl bara!

Patrick Krassén är före detta redaktör för Liberal Debatt.

Inlägget Narren vid EU:s hov dök först upp på Liberal Debatt.

Liberalerna i Kanada är svagare än på mycket länge. Nina McEvenue skriver om ett parti skakat av skandaler och väljarnas missnöje.

Det är strax efter midnatt i Montreal den 24 januari 2006. Paul Martin, partiledare för The Liberal Party of Canada kliver fram till podiet och erkänner valförlusten och meddelar samtidigt sin avgång. Efter 12 år av styre har väljarna i Kanada visat sitt missnöje med den sittande regeringen och gett sitt stöd till det Konservativa partiet och dess företrädare Stephen Harper. Det är en stor förlust som lämnar Liberalerna försvagade efter att ha genomlidit en av de största politiska skandalerna i kanadensisk historia.

Som svensk och socialliberal har jag alltid hoppats på att andra i det här landet skulle förstå att det inte är tråkigt att digga mitten och att lite mellanmjölk i politiken nog i slutändan är det som gynnar människor allra mest. Och som kanadensisk medborgare har jag länge varit medveten om att det finns ett land där politiken under lång tid har dominerats av ett parti som kallar sig liberalt. Detta föreslagna paradis på jorden hittar du i just Kanada. Men vad är de kanadensiska liberalerna för ett parti och vilken sorts liberalism är det de företräder? Tyvärr är verkligheten inte så skimrande som den först verkar och de senaste åren har detta liberala Mecka sett stora politiska skiften.

Liberalerna i Kanada, som går under det officiella namnet ”The Liberal Party of Canada”, är ett av världens största liberala partier. Efter att ha suttit vid makten i 70 av de senaste 100 åren kan Liberalerna sägas ligga bakom bilden av Kanada. En bild av ett land som lyckats kombinera fri- och rättigheter med en fungerande välfärdsstat och är ett föregångsland vad gäller invandring och integration.

I dag finns fyra partier representerade i det kanadensiska parlamentet: The New Democratic Party (NDP), The Bloc Québécois, The Liberal Party, och The Conservative Party. Både NDP och The Bloc Québécois har sina rötter inom arbetarrörelsen och tillhör socialdemokratin. The Bloc Québécois är också ett separatistparti som vill göra den fransktalande provinsen Québec till en självständig nation. Det Liberala partiet befinner sig nära mitten av den politiska skalan med lutning åt vänster och hör till socialliberalismen med svenska mått mätt. Därför skulle de troligtvis tilltala svenska väljare inom båda socialdemokraternas högerfalang såväl som de längre till vänster inom Folkpartiet. Det Konservativa partiet i sin tur är Kanadas högerparti och har, liksom Moderaterna i Sverige, närmat sig mitten på senare år.

Liberalerna säger sig basera sin ideologi på tanken att individuell frihet bara kan garanteras i ett rättvisst samhälle. Några frågor som drivits av partiet de senaste decennierna är en balanserad tillväxtorienterad ekonomi, legalisering av homoäktenskap, legalisering av cannabis för medicinskt bruk, en skärpning av vapenlagarna samt en generös invandringspolitik. I de senaste valen har partiet lyft fram förslag om ett nationellt barnomsorgsprogram med subventionerat dagis. I kontrast har de Konservativa i stället infört ett statligt vårdnadsbidrag. Gröna skatteväxlingar ligger också högt på agendan för Liberalerna och var en av huvudfrågorna i det senaste valet.

Liberalerna är starka försvarare av sjukvårdssystemet och motsätter sig privata vårdalternativ. Intressant i Kanada från ett svenskt perspektiv är den heta frågan om patientavgifter som ses som politiskt omöjliga att införa och varken Liberalerna eller de Konservativa säger sig stå bakom idén. Partiet har också en stark tro på diplomati och en vilja att ta en ledande roll inom internationellt fredsarbete. Historiskt har Kanada haft en stark röst på den internationella arenan och under liberal ledning vägrade landet stödja USA:s invasion av Irak. Liberalerna anklagar de Konservativa för att ha förstört Kanadas anseende internationellt sedan de kom till makten 2006, inte minst med tanke på Kanadas misslyckande med att säkra en plats i FN:s säkerhetsråd i oktober i år. Som exempel på partiets tendens att befinna sig ett steg till vänster om mitten kan nämnas dess motstånd mot både privata vårdalternativ och offentlig finansiering av friskolor.

Det som föranledde Liberalernas valförlust 2006 var en skandal som skakade om hela den politiska arenan. 2004 avslöjades misstankar om att enskilda funktionärer inom det Liberala partiet hade lurat staten på stora summor pengar som skulle ha gått till en federal kampanj under omröstningen om Québecs själständighet 1995. Skandalen förstärkte en redan negativ trend och präglar än i dag synen på Liberalerna som ett oetiskt och maktfullkomligt parti. I valet 2006 stod det Konservativa partiet nu som ett enat högeralternativ, obefläckat av skandaler och korruption. Kanada fick en ny konservativ regering och en ny premiärminister i Stephen Harper.

Sedan valet 2006 har Kanadas politiska inriktning förändrats, både inom landet och mot omvärlden. Dagens Liberaler visar sig i en mycket svagare dager än på länge och de Konservativa är fortsatt starka i opinionsmätningarna. Trots att det Konservativa partiet tonade ner sina mer extrema förslag mot abort och tvåspråkighet har de varit aktiva i sitt motstånd mot homosexuella. 2007 försökte Stephen Harper och de Konservativa riva upp ett tidigare beslut i parlamentet som tillät homoäktenskap. Förslaget röstades dock ner. Sedan dess har de Konservativa sänkt skatter, skärpt strafflagarna och skapat närmare relationer med USA. Experter i Kanada menar att det som sker just nu är ett paradigmskifte i det politiska landskapet och statens roll i stort. De befarar att landet kommer att skjutas åt höger och att debatten alltmer kommer att påminna om den hos grannen i söder.

Det skulle vara fel att framställa Liberalerna i Kanada som direkt motsvarande Folkpartiet i Sverige trots att de båda gör anspråk på att företräda liberalism i sina respektive länder. Beskrivningen av Liberalerna i Kanada är alltsomoftast kusligt lik den gängse skildringen av Socialdemokraterna i Sverige. Både som en alltför dominerande aktör som påverkats negativt av att ha suttit vid makten för länge och som ett parti som stagnerat i sitt idéarbete. Med en väsentlig skillnad. Liberalerna i Kanada har aldrig varit ett arbetarparti med socialism som grundideologi. Däri, menar jag, ligger deras unika ställning som en framgångsrik företrädare för liberalismens ideal, utan starka kopplingar till arbetarrörelsen.

Som socialliberal skulle jag ha svårt att lägga min röst på Stephen Harpers Konservativa parti, mycket på grund av dess värdekonservativa hållning i frågor rörande homosexuella, kvinnor och abort samt dess nära koppling till den amerikanska högern. Men samtidigt kan jag förstå viljan hos väljarna att ge en känga till ett trött liberalt parti som blivit lite för vant vid makten. Som kanadensare i exil är det dock märkligt att se på när USA tar stora kliv framåt med valet av Barack Obama, samtidigt som Kanada väljer en premiärminister som mer liknar den förra amerikanska presidenten George W Bush.

Det återstår att se om det här verkligen är början till det paradigmskifte i kanadensisk politik och ett närmande till USA som vissa experter i landet befarar. Frågan är om Liberalerna kommer att lyckas i sitt arbete att förnya sig och återupprätta det förtroende som gått förlorat bland de kanadensiska väljarna. Det hoppas jag verkligen. Hellre Obama än Bush, tack.

Nina McEvenue är frilansskribent och för tillfället bosatt i Toronto.

Inlägget Kanadas eviga regeringsparti dök först upp på Liberal Debatt.

Vi börjar med en tillbakablick. Klubban faller i november 1973. Centerpartiets förtroenderåd avvisar planerna på ett samgående med Folkpartiet. En besviken Thorbjörn Fälldin tvingas konstatera att hans ansträngningar varit förgäves. Det blir inget gemensamt parti. Kraftsamlingen i mittfältet avstannar. I valet någon månad tidigare har Centerpartiet gjort sitt bästa val någonsin. Med 25,1 procent i ryggen behövs ingen utsträckt hand till andra partier, resonerar Fälldins partikamrater. Segerrusiga räknar de med att dominera svensk politik för en lång tid framöver. Regeringsmakten är inom räckhåll.

Resten är historia. Centerpartiet tillsatte visserligen statsministerposten tre år senare. Utvecklingen därefter har emellertid pekat skarpt nedåt. Steg för steg har mittenpartierna tappat mark till Moderaterna. I den senaste SCB-mätningen nåddes ännu en bottennote-ring. Jan Björklund kan bara räkna med 5,8 procent av sympatierna. Maud Olofsson har ynka 4,6 procent bakom sig. Moderaterna är samtidigt rekordstora med 29,2 procent.

Det är lätt att vara efterklok, men vad hade hänt om Centerpartiets förtroenderåd, för snart 37 år sedan, fattat ett annat beslut? Kanske hade Sverige haft fler borgerliga regeringar. Kanske hade Socialdemokraternas nedgång inletts mycket tidigare.
en lärdom från de senaste årtiondena är att väljarna misstror det borgerliga blockets regeringsduglighet. Det är också själva bevekelsegrunden för Alliansen. Samtidigt menar jag att man underskattar betydelsen av Moderaternas vänstervridning. Valrörelsen 2006 hade det borgerliga blocket ett ledande parti som utmanade Socialdemokraterna från mitten. Det är en stor och viktig skillnad jämfört med tidigare val.

Fram till och med att Fredrik Reinfeldt valdes till partiledare låg tyngdpunkten till höger i såväl Moderaterna som i borgerligheten. Problemen för de traditionella mittenpartierna, det vill säga Centerpartiet och Folkpartiet, förklarades bland annat av att man var för små för att uppfattas som ledande på den borgerliga sidan. Väljarna misstrodde samtidigt Moderaternas högerlinje. Det var svårt för C och FP att på allvar ge sig in i kampen om mittenväljarna med Socialdemokraterna. Inte heller de enstaka försöken att rita om den politiska kartan och samarbeta över blockgränsen var särskilt lyckosamma. Efter att ha tappat taktpinnen till Moderaterna minskade handlingsutrymmet väsentligt för mittenpartierna.

Uppenbarligen efterfrågar väljarna ett tydligt alternativ till Socialdemokraterna. Det var utan tvekan den viktigaste faktorn bakom Moderaternas övertagande av den borgerliga ledartröjan på 1980-talet. På samma gång har det inte funnits något större stöd för ett definitivt brott med den så kall- lade svenska modellen. Attackerna på välfärdsstaten bidrog tvärtom till att stärka Socialdemokraternas maktställning. Ett socialliberalt regeringsalter- nativ hade haft större möjligheter att konkurrera om makten. Nyckeln till framgång i svensk politik är att ligga i mitten men samtidigt vara en benhård motståndare till Socialdemokraterna. Väljarna vill ha ett tydligt alternativ till Socialdemokraterna, men är inte intresserade av ett definitivt brott med välfärdspolitiken.
Mitten är egentligen ingen bestämd plats alls. Mitten är där den politiska brytningspunkten för tillfället är lokaliserad. Därför kanske det är konstigt för en liberal med en ideologisk grundad övertygelse att vilja befinna sig just i mittfältet. Förklaringen är enkel, mitten är där väljarna i detta ögonblick befinner sig. Opinionsbildning och påverkan handlar naturligtvis om mer än att vinna val. Samtidigt är förutsättningarna för en liberal politik bättre om regeringen består av liberala ministrar.

Efter fiaskot i det danska folketingsvalet 1998 sätter sig ledningen för det liberala partiet Venstre ner för att diskutera den kommande strategin. Socialdemokraterna har ännu en gång lyckats utmåla Venstre som opålitliga. Bland annat ofinansierade skatte- sänkningar bidrog till att undergräva Venstres ställning i valrörelsen. Med ett par hundra röster gick regeringsmakten förlorad. Statsministerkandidaten Uffe Ellemann-Jensen, långvarig utrikes- minister på 1980- och 1990-talet, med- delade strax därefter att han tar konsekvenserna av nederlaget och avgår som partiledare. Anders Fogh Rasmussen, vice ordförande och halvofficiell kronprins, är given som efterträdare. Tillsammans med partisekreterare Claus Hjort Fredriksen skapar han det som kommer att kallas nya Venstre.

Det finns intressanta paralleller mellan Fredrik Reinfeldt och Fogh Rasmussen. Båda har skrivit varsin nyliberal kampskrift. Mona Sahlin brukar läsa högt ur det ”Det sovande folket” för att få blodet att svalla hos socialdemokratiska gräsrötter. På samma sätt har danska socialdemokrater för vana att hänvisa till ”Fra socialstat til minimalstat” för att leda i bevis att motståndarsidan är ute efter ett genomgripande systemskifte på nyliberal grund. Som nyvald partiledare har Fogh Rasmussen som ambition att distansera sig från sin tidigare position som nyliberal sanningssägare. Nu handlar det om att Venstre ska axla rollen som regeringsbärande parti. Istället för att gå i konfrontation med den omvalda socialdemokratiska regeringen förklarar man sig villiga att göra upp med huvudfienden i viktiga sakfrågor. Syftet är att tvätta bort stämpeln som högervridna nejsägare. Partiledningen vill sända en tydlig signal om att partiet numera sätter landets bästa framför partinyttan och ideologiskt testuggande. Man utgör fortfarande ett tydligt alternativ till socialdemokraterna men gör det utifrån en mittenposition.
Tilläggas bör att det inte är första gången Venstre förändras. Genom historien har man av hävd varit ett bondeparti. Det är på landsbygden Venstres kärnfästen funnits. Under Uffe Ellemann-Jensens ledarskap börjar man mot slutet av 1980-talet göra inbrytningarna i städernas medelklass. Med en högerliberal profil appeller man till allmänborgerliga väljare som lockas att överge Konservative Folkeparti (Moderaternas systerparti). Men det räcker inte. Det krävs något mer för
ett genombrott i opinionen. Venstre behövde vinna folkets förtroende som statsbärande parti.

I boken ”tid til forvandling” beskriver journalisten Hans Mortensen hur Fogh Rasmussen under den här tiden inspirerades av det brittiska Labourpartiet. Trots de stora ideologiska skillnaderna hittade Venstres ledare gemensamma beröringspunkter mellan situationen för det egna partiet och brittiska Labours förnyelse. Precis som Labour hade Venstre under en lång tid varit utestängda från makten. Man uppfat- tades alltmer som ett evigt oppositionsparti. Stora delar av väljarkåren såg inte längre partiets som regeringsdugligt. Framförallt läser Fogh Rasmusen ” The Unfinished Revolution” skriven av Philip Gould – en av Tony Blairs närmaste medarbetare. Gould hade kanske inte föreställt sig att han skulle hjälpa den danska borgerligheten att utmanövrera Socialdemokraterna. Det är hur som helst vad som sker. Den nya mittenlinjen blir en succé. I folketingsvalet i november 2001 får Venstre 31,2 procent av rösterna och är därmed landets största parti.

Goulds recept på valframgång går i stort sett ut på att lägga örat mot marken. Ett politiskt parti som gör anspråk på att representera en majoritet av befolkningen måste beskriva verkligheten på ett sätt som gör att väljarna känner igen sig. I ”The Unfinished Revolution” berättar Gould utförligt om Labourpartiets ökenvandring under Margret Thatchers regeringsinnehav. I konfrontation med Thacthers Tories driver Labour allt längre ut på vänsterkanten. Man väljer en ledare, Michael Foot, som avgudas av den egna vänsterfalangen men uppfattas som ett skämt av resten av befolkningen. Labour verkar i det närmaste ointresserade av väljarna. Det är viktigare att vara trogen socialistiska käpphästar än att lyssna på missnöjet från människor som en gång tillhörde partiets kärnväljare. Gould försöker övertala Labourledningen att det finns poänger med att intressera sig för medelklassen. Med medelklassen menas inte en särskild inkomst- eller utbildningsnivå. Gould tänker snarare att det handlar om människor med ambitioner. Man nöjer sig inte med att vara en kugge i ett större maskineri. Medelklassen strävar uppåt och håller sig med ”småborgerliga” ideal. Villa, Volvo och vovve är ett annat sätt att uttrycka det. Tillsammans med andra likasinnade, bland andra Tony Blair och Gordon Brown, lyckas han efter hand skapa förutsättningar för en extreme makeover.

Det är visserligen sant att Labour förlorade makten i samband med valet tidigare i år. Det förtar dock inte effekten av det politiska jordskred som drabbade Storbritannien våren 1997. Det intressanta är inte att Labour förlorade makten 13 år senare. Det centrala är att Blair/Brown lyckades behålla nycklarna till 10 Downing street i tre mandatperioder. Positioneringen i mitten, driven del- vis av övertygelse och delvis av opportunism, lyckades bryta Tories dominans. De konservativa har inte längre monopol på regeringsmakten i Storbritannien. Mittenstrategin är kanske tråkig men den är på samma gång bevisat effektiv.

Inlägget Den nya mitten dök först upp på Liberal Debatt.

Att revoltera mot sina föräldrars ambitioner att kleta ner sin egna värderingar och sin ideologiska övertygelse på sina avkommor är oftast en naturlig del av tonårsrevolten, så även för mig. Med två övertygade socialdemokrater som föräldrar i hemmet föll det sig naturligt för mig att ta ut kompassriktning åt höger, mot Moderaterna. Väl inne i strukturerna i ungdomsförbundet så kände jag att jag hade valt rätt väg, medan mina föräldrar levde i en värld av vanföreställningar och livslögner. Gösta Bohman och Ulf Adelsohn var mina gudar, Olof Palme en garant för ett socialistiskt vanstyre…

Det var då, när man kände sig hemma, när vänster var vänster, höger var höger och en tid då det politiska mittfältet inte var överbefolkat. I dag, när valrörelsen 2010 står för dörren så vill i princip alla utom Lasse Ohlys bångstyriga parti finnas på mittplanen för att försöka sno åt sig den boll som väljaren driver framför sig. Höger-vänsterskalan från min barndom finns inte mer, och det är faktiskt mitt eget parti – de nya moderaterna – som ritat om kartan och manipulerat kompasserna. Jag revolterade mot en socialdemokrati som jag spydde på, i all sin maktfullkomlighet och i sin skeva syn på hur Sveriges välfärd bäst byggdes. Det jag revolterade mot för lite mindre än 30 år sedan är i dag mångt och mycket den politik som de nya moderaterna anammat 30 år senare.

Moderaterna anno 1988, första gången jag fick välja mina folkvalda, var ett försvarsvänligt parti där vurmandet för ett starkt försvar var en av hörnstenarna i partibygget. De nya moderaterna anno 2010 har ”gett bort” frågan till Folkpartiet, det enda partiet i Sveriges riksdag som genom Jan Björklunds krypskytte driver den politik jag vill se.

Moderaterna anno 1985, året då jag förbannade att jag bara var 17 år och inte fick göra min röst hörd, var ett parti som stod upp för en mer pragmatisk arbetsmarknadspolitik. En arbetsmarknadspolitik där LAS inte längre skulle behöva vara en lagkonstruktion som satte käppar i hjulen för de småföretagare som bygger Sverige. De nya moderaterna anno 2010 har ”gett bort” frågan till alla de andra allianspartierna att driva, medan vi själv klistrar fast oss vid rollen som det stora statsbärande partiet som inte längre drivs av viljan att stöpa om Sverige i grunden.

Ett parti behöver förändras och hänga med i utvecklingen för att överleva, ett parti måste hitta nya vägar när inga av de tidigare valda har tagit det till det yttersta målet – valseger. Men tjänar svensk politik i stort på att alla utom vänsterextremisterna väljer samma väg, där skillnaderna finns någonstans men är svåra att hitta för förvirrade väljaren som fortfarande tror att Moderaterna är mer ”höger” än Folkpartiet? Är politisk kannibalism framtiden, där den stora flyttar in på den lilles revir och börjar ta för sig? Jag är ju konservativ i grunden, jag saknar den tiden då jag växte upp när allt var så mycket tydligare. Men har jag egentligen rätt att gnälla, när mitt eget parti aspirerar på titeln som Sveriges största parti?

Den här dagen då detta alster författas framför datorn släpptes de nya Moderaternas valsång 2010, en hiphop-dänga signerad Mange Schmidt, Wille Crafoord och Sofia Talvik. Titeln är ”Flyter”, osedvanligt passande om någon frågar mig. Några textrader i låten ger oss alla en tydlig bild av de nya Moderaterna politiska vandring av i dag…

”Det finns förtjänster,
både till höger och till vänster,
men i kitteln i mitten,
hittar man titeln.

Om det flyter – låt det flyta.
Om det funkar – låt det funka.”

Just nu funkar det, just nu flyter det – för oss. Frågan är hur vi kan hjälpa våra tre vänner att flyta och fungera?

Fredrik Antonsson, känd som ”Tokmoderaten”

Inlägget Tokmoderaten – När kompassen inte längre fungerar dök först upp på Liberal Debatt.