Många svenskar tycks ha dimmiga tankar om frihetstiden, och i statstelevisionen kallades den för ett ”lågvattenmärke”. Men egentligen var det en radikal tid som kläckte nydanande tankar och bedrev unika experiment i parlamentarism. Historikern Brita Planck lyfter fram Adolf Fredrik, Peter Forsskål och Anders Chydenius ur historiens dimma.
För några år sedan slog jag på tv:n och hamnade i ett lekprogram där amerikaner skulle svara på frågor om svensk historia. Programledaren höll upp en bild på kungen Adolf Fredrik (som ingen av amerikanerna av begripliga skäl kände igen) och kommenterade att ”det här var ett lågvattenmärke i svensk historia”.
Vad som menades har jag funderat på sedan dess. Var det att Adolf Fredrik var en särdeles dålig kung? Eller var det tiden som Adolf Fredrik verkade i som åsyftades? Det vill säga den tid vi kallar frihetstiden.
Just frihetstiden verkar vara en tid som många svenskar har lika dimmiga uppfattningar om som programledaren i det där tv-programmet. Kanske drar man sig till minnes att det fanns politiska partier som kallades hattar och mössor, att det var allmänt rörigt och korrupt innan Gustav III ställde allt till rätta.
Men stämmer det? Nej, inte alls. Frihetstiden var tvärtom en dynamisk tid där vetenskap och innovationer frodades och som producerade några av Sveriges främsta liberala tänkare. Men kanske föll den offer för sina egna framgångar, och dess eftermäle har skrivits i tider som sett med viss skepsis på det politiska experiment som frihetstiden utgjorde.
Frihet ska förstås som frihet från kungligt envälde, inte som någon allmän frihet och jämlikhet
Frihetstiden är den tid som inföll mellan Karl XII:s död 1718 och Gustav III:s statskupp 1772. I likhet med renässansen är det en epok som fick sitt namn i samtiden. Frihet ska förstås som frihet från kungligt envälde, inte som någon allmän frihet och jämlikhet. De samhälleliga strukturerna fanns kvar, med adeln och kyrkan i ledningen. Men tack vare den svenska fyrståndsriksdagen, som enligt 1723 års riksdagsordning skulle sammanträda vart tredje år, kom politik att bli något som angick en stor del av befolkningen. Politik diskuterades i slott och koja, och inte minst på de många krogar och kaffehus som fanns i Stockholm.
En som inspirerades av den nya tidens tankar var Peter Forsskål, en ung filosof och naturalhistoriker i Uppsala. Han hade studerat vid universitetet i Göttingen, som var känt för sin frisinnade atmosfär, och där kommit i kontakt med tänkare som John Locke och Pierre Bayle. Våren 1759 lät han på egen bekostnad trycka en pamflett med titeln Tankar om den borgerliga friheten. Pamfletten, som inleds med ”Näst livet kan ingenting vara människorna kärare än frihet”, är ett liberalt program där såväl politisk som ekonomisk frihet, och inte minst tryckfrihet, förordas. Peter Forsskål dog dock redan 1763, blott 31 år gammal, och hann därmed inte se något genomslag för sina idéer. Men det fanns andra som tänkte i samma banor.
Sex år efter Tankar om den borgerliga friheten lät den nationalekonomiskt intresserade kyrkoherden Anders Chydenius i Österbotten – som då tillhörde Sverige – publicera skriften Den nationnale Winsten. I boken framförde han grundläggande principer för liberalism och marknadsekonomi, däribland handels- och näringsfrihet. Chydenius lanserade också en teoribildning som i hög grad påminner om Adam Smiths ”den osynliga handen”, men föregick denne med 11 år.
Anders Chydenius främsta bedrift var utan tvivel att han under 1765–66 års riksdag lyckades driva igenom förslaget om censurens avskaffande.
Anders Chydenius främsta bedrift var utan tvivel att han under 1765–66 års riksdag lyckades driva igenom förslaget om censurens avskaffande. Lagen om tryckfrihet innehöll dessutom två ytterligare viktiga nya idéer: dels den om en ansvarig utgivare, dels att offentliga handlingar ska vara tillgängliga. Offentlighetsprincipen, att vem som helst ska kunna ta del av hur beslut fattas av de som styr, var en helt revolutionerande tanke, och något som adeln motsatte sig. Men tack vare att de tre andra stånden röstat ja – med censur i teologiska frågor, annars hade inte prästeståndet accepterat det hela – kom världens första dokumenterade tryckfrihetslag att antas.
Men denna frihetstidens största bragd, tryckfrihetsförordningen från 1766, bidrog dessvärre också till dess fall. Plötsligt kunde kritik som förut bara tänkts i det fördolda framföras helt öppet. Och den grupp som kom att stå i skottgluggen var den som hade makten och privilegier, det vill säga adeln. Adelns ensamrätt till högre ämbeten ifrågasattes liksom den exklusiva rätten till frälsejord. Flera förslag presenterades för att avskaffa ståndsordningen och i stället införa en ”allmän svenska mannarätt” med lika rättigheter och skyldigheter för alla medborgare.
När Gustaf III i augusti 1772 genomförde den statskupp som gjorde slut på frihetstiden möttes han av entusiasm i många läger. Adeln hade tidigare varit den grupp som ivrigast motsatt sig kungamakten, men nu när riksdagens tyngdpunkt alltmer förflyttades till de ofrälse stånden var det många som började se på en stark kungamakt med nytt gillande. Adelns stöd var en förutsättning för att Gustav III:s statskupp skulle lyckas.
I den annars så trevliga podden Kompisar från förr finns ett avsnitt om Peter Forsskål. Han framställs där som en fyrbåk i en tid av allmänt mörker, men det är ju snarare den tid han levde i som banade väg för tankar om frihet.
Frihetstiden var ett unikt experiment i parlamentarism i en tid som ännu inte hade de redskap och institutioner som krävs för att nå fram till en fungerande parlamentarisk demokrati.
Brita Planck
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!