Jag skriver den här texten på ett café i New Delhi, med hjälp av en Ipad som människor världen över har samarbetat för att tillverka. Det påminner om en av liberalismens största segrar – den regelbaserade världshandeln. För den har vi många att tacka, däribland den generation svenska liberaler som försvarade frihandeln mot vänsterns attacker för ett par decennier sedan. Samtidigt har dessa liberaler blivit mindre relevanta i dagens försvar av världshandeln, där Kina utgör en allt större utmaning. Som konsekvens formas handelspolitiken i allt större utsträckning av protektionistiska krafter. Därför behöver liberaler formulera ett bättre svar på utmaningen från Kina. 

På bordet framför mig ligger Bob Woodwards bok War (Simon & Schuster, 2024) – en samtidshistoria om bland annat kriget i Ukraina, berättad inifrån maktens korridorer. I boken beskrivs de fruktansvärda krigsbrott som Ryssland har begått.

Under taxiresan hit passerade vi en skylt där Indiens premiärminister Narendra Modi poserade med Vladimir Putin inför den ryske ledarens besök i landet. Det är svårt att förstå varför ledaren för Indien, ofta kallat ”världens största demokrati”, vill synas med en krigsbrottsling inför sin hemmapublik. Den indiska importen av billig rysk gas spelar nog roll. Men även andra ekonomiska relationer som turism; vid bordet bredvid mitt på caféet sitter ett ungt ryskt par och dricker dyrt kaffe. 

Parallellt vaktar Indien sin relation med väst, bland annat genom att förhandla ett frihandelsavtal med EU. På så sätt manövrerar Indien mellan båda sidorna i den geopolitiska konflikt som i dag delar världen. 

Det är inte bara Indien som spelar två sidor; det gör även Sverige. Inte längre genom relationer med Ryssland, men däremot genom ett allt djupare beroende av Kina. Landet är en av Rysslands närmast allierade och bistår de ondskans axelmakter som Anne Applebaum beskriver i sin bok Autocracy Inc (Doubleday, 2024). 

Kina, som enligt egen utsago har en ”obegränsad vänskap” med Ryssland, har av EU:s utrikeschef Kaja Kallas beskrivits som den ”enskilt största möjliggöraren av kriget i Ukraina”. Kina förblir alltjämt en kommunistisk enpartistat. Landets utveckling har det senaste årtiondet, under Xi Jinpings ledning, gått i en alltmer auktoritär riktning och intagit en mer självsäker utrikespolitisk hållning. Sakta men säkert har tonen mot Taiwan skärpts.

Kanske har de rätt? Vi ska ju kunna handla även med diktaturer. 

Ändå fortsätter EU att handla med Kina relativt obehindrat. Den svenska regeringen har det senaste året åkt skytteltrafik till landet, som fått besök av bistånds- och handelsminister Dousa, utrikesminister Malmer Stenergard och landsbygdsminister Kullgren. Till och med EU-ministern, som traditionellt brukar ägna sin tid åt den svenska EU-politiken, besökte nyligen landet för att inviga en fabrik. Efter sin hemkomst föreslog EU-minister Rosencrantz ytterligare samtal med Kina. Dagens industris Frida Wallnor gick steget längre och föreslog nya handelsförhandlingar.

Kanske har de rätt? Vi ska ju kunna handla även med diktaturer. 

Ungefär samtidigt gick EU-ministern – likt statsministern – ut och välkomnade EU:s nya tullar på lågvärdeförsändelser från en lång rad länder. Tullar på den framväxande e-handeln var bra, menade företrädarna för den regering som brukar kalla sig ”världens mest frihandelsvänliga”. Det till synes motsägelsefulla budskapet kan förklaras med att EU på sistone haft problem med ett stort inflöde av varor som inte möter unionens regler, bland annat vad gäller miljö- och hälsokrav. 

Nästan hela skräpfloden kommer dock från ett enda land: Kina. Varför belasta e-handeln från andra handelspartner när problemet nästan helt och hållet är kinesiskt? 

Det sätter fingret på ett problem som behöver hanteras. Efterkrigstidens regelbaserade system för världshandel är en av de största liberala segrarna någonsin, men systemet har mött allt större utmaningar sedan världens mäktigaste diktatur bjudits in att delta.

Under de första decennierna efter Berlinmurens fall växte världshandeln snabbt samtidigt som digitaliseringen började ta fart. Det skapade nya möjligheter för fred och frihet. Vissa tyckte sig rentav skönja historiens slut. Den amerikanske presidenten Bill Clinton menade att den digitaliserade globala ekonomin skulle vara omöjlig för länder som Kina att kontrollera. Det skulle vara lika svårt ”som att häfta fast gelé på en vägg”, skämtade han.

Kinas växande digitala övervakningsstat och militär-civila fusion bevisar inte bara att landet lyckats häfta fast gelén, utan att de tapetserat väggarna med den. 

Många av de reformförväntningar som västvärlden hade när Kina släpptes in i WTO år 2001 har landet skickligt duckat. I stället har Kina fortsatt med en utvecklingsmodell präglad av stor statlig inblandning, systematisk stöld av immaterialrättsliga tillgångar och diskriminerande villkor för utländska företag. Landet försöker idag också sprida sin utvecklingsmodell globalt genom projekt som Belt and Road Initiative och den digitala silkesvägen. 

Varje steg av bred protektionism – som drabbar även skötsamma handelspartner – som EU tar är ett steg bort från receptet som gjort unionen framgångsrik. Varje steg är också en liberal vinst som tillintetgörs. 

I takt med Kinas allt större ekonomiska och teknologiska framgångar har landet också fått starkare muskler att spänna. Nyligen införde landet exportkontroller på kritiska råmaterial, vilket utsatte europeisk produktion för betydande stress. Dessutom fortsätter Kina med en statligt understödd produktionsmodell som är främmande för handelssystemets underliggande principer. 

Kinas produktionsmodell drabbar både landets egen produktivitet och översvämmar världsmarknaden med bilar, stål och andra produkter som kinesiska Kommunistpartiet bestämt sig för att dominera. Därmed slås den marknadsbaserade konkurrensen ut för dessa produkter. Som respons tar västvärlden allt fler steg i protektionistisk riktning. Förutom e-handelstullarna har EU nyligen föreslagit minskade importkvoter för stål och infört subventioner för att locka hem halvledartillverkning. Under president Joe Biden tog USA liknande steg, medan Trump-administrationen aggressivt skruvat upp handelspolitiken till ett kaosartat tillstånd, påhejad av de väljargrupper som fallit offer för Kina-chocken. 

Under liberalismens segerrusiga dagar för ett par årtionden sedan var den rådande tanken att Kina skulle bli mer som väst. I dag är det i stället västvärldens ekonomiska politik som påverkas av Kina. Varje steg av bred protektionism – som drabbar även skötsamma handelspartner – som EU tar är ett steg bort från receptet som gjort unionen framgångsrik. Varje steg är också en liberal vinst som tillintetgörs. 

Ändå är de steg som hittills tagits små jämfört med den radikala politik som kan komma om Europa väljer ledare vars handelspolitik ligger närmare den amerikanska presidentens. 

Insatserna är med andra ord höga: En av liberalismens största segrar står på spel. Det är dags att inse behovet av att ringa in världshandeln – för att rädda den. Med andra ord behöver man bygga ett försvar för frihandeln tillsammans med dem som respekterar reglerna. 

I praktiken skulle det innebära smalare interventioner riktade specifikt mot Kina. EU skulle exempelvis kunna begränsa sin import av vissa produkter från Kina till en viss andel av sin totala import. Dessutom skulle EU kunna hantera kinesiska handelsflöden som bryter mot unionens regler (exempelvis från fuskande e-handelsplattformar eller hårt subventionerat stål) som just ett problem i handeln med Kina. Inte ett problem med handel generellt. 

En sådan ansats bör utformas på ett WTO-kompatibelt sätt, exempelvis genom att utnyttja undantaget för nationell säkerhet. Helst bör den också implementeras tillsammans med en grupp andra länder, såsom medlemmar av G7, OECD och Nato. Till en början bör den också tidsbegränsas till ett antal år. Ambitionen bör vara ett bättre hanterat ekonomiskt utbyte med Kina, inte att helt frysa ut landet och därmed riskera att det blir lika oberäkneligt som Nordkorea eller Iran. 

Den föreslagna strategin kan medföra vissa kostnader på kort sikt. Exempelvis riskerar europeiska bolag med stora investeringar i Kina att utsättas för ytterligare politiska inskränkningar av sina marknadsandelar i landet. Men på längre sikt är det sannolikt klokt att diversifiera bort det tunga beroendet av ett opålitligt Kina. I stället bör EU handla mer med tillväxtländerna i Sydostasien och Latinamerika som är redo att spela enligt grundläggande marknadsekonomiska regler. Och med Indien, som annars riskerar dras djupare in i den kinesisk-ryska intressesfären. 

Liberalismen är i grunden inte till för att bygga murar mellan länder, utan för att riva dem. Men om liberaler inte bygger en delvis skyddande mur mot  Kinas marknadsstörande politik, så kommer andra att bygga betydligt högre – och långt skadligare – murar. Utmaningen från Kina kan därför inte längre undvikas av de som långsiktigt vill rädda frihandeln. 

Hannes Berggren

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Liberaler behöver bättre svar på utmaningen från Kina dök först upp på Liberal Debatt.

Under en lång tid kunde demokratin i Hongkong bringa hopp om ett friare Kina. Men trots löften om ”ett land, två system”, skulle det komma att bli tvärtom. Modellen som skulle säkerställa en hög grad av autonomi för hongkongborna, med kapitalism och  medborgerliga friheter, var aldrig ömsesidigt skapad för att bevaras. Med införandet av den nationella säkerhetslagen 2020 kastades istället en skugga över regionens framtid och i dag utgör Hongkong snarare ett exempel på vad kinesiska löften betyder i praktiken. 

EU:s reaktion på situationen har hittills varit otillräcklig. Även om Europaparlamentet antagit resolutioner som kritiserar Kinas agerande och försvarar Hongkongs autonomi, har verkställandet av konkreta åtgärder varit bristfälligt. För en union vars grund bygger på mänskliga rättigheter och demokrati är det hög tid att agera mer kraftfullt och konsekvent.

För en union vars grund bygger på mänskliga rättigheter och demokrati är det hög tid att agera mer kraftfullt och konsekvent.

Först och främst behandlar EU fortfarande handeln med Hongkong annorlunda än den med resten av Kina. Det är en föråldrad modell som EU behöver sätta stopp för. Genom att upprätthålla frihandelsavtalet ger EU ett indirekt stöd till Kinas inskränkningar av Hongkongs autonomi och bara genom att avsluta avtalet kan vi sända en tydlig signal om att engagemanget för mänskliga rättigheter inte går att kompromissa med.

Vidare borde EU följa Kanada samt flera andra västländer och sjösätta ett europeiskt ”livbåtsprogram”. I praktiken skulle ett sådant innebära förenklade asylansökningsprocesser och nya möjligheter för arbets- och studievisum för dem som i dag lever under den kinesiska regimens förtryck. Genom att underlätta för Hongkongbor att få tillträde till europeisk arbetsmarknad och utbildningssystem ger vi inte bara dem en chans till en bättre framtid, utan stärker också vår egen konkurrenskraft mot diktaturen genom välkomnandet av kompetensen.

Slutligen måste EU fördubbla sina ansträngningar för att frigöra alla samvetsfångar i Kina och på andra håll i världen. I dag, den femte maj, fyller Gui Minhai år. Han har suttit fängslad i över tre tusen dagar, och hade resolutionerna varit tillräckliga hade inte hans tid i fångenskap fortsatt sitt obönhörliga tickande. Låt istället hans födelsedag påminna oss om de samvetsfångar som fängslats av diktaturen och att våra ord inte har varit tillräckliga.

När Kina kvävt det framtidshopp som en gång funnits, har Europa stått på sidan och sett på. Låt oss tända hoppet igen. Bara genom att fylla de tomma orden med sanktioner kan EU visa sitt genuina stöd för dem som varje dag för kampen mot den kinesiska regimens förtryck.

Hannes Snabb

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Låt Gui Minhai fira nästa födelsedag i Sverige – Ersätt den tysta diplomatin med hårda sanktioner dök först upp på Liberal Debatt.

I slutet av oktober avslutades det kinesiska kommunistpartiets tjugonde partikongress som slutgiltigt befäste Xi Jinpings ställning som Kinas obestridde härskare. Han säkrade en tredje mandatperiod som generalsekreterare och lyckades placera lojalister i politbyrån och dess ständiga utskott. Men inte nog med det, kongressen fick sitt antiklimax när hans företrädare Hu Jintao till synes ovilligt tvingades lämna kongressalen strax före avslutningsceremonin medan hans tidigare kollegor låtsades som att det regnade. Även om den omedelbara orsaken till Hus förvisning än så länge förblir höljd i dunkel blev episoden en hyperrealistisk bildsättning av hela kongressen och Xi Jinpings maktställning. Ingen ledare sedan Mao Zedongs död 1976 har intagit en lika upphöjd position som Xi Jinping. Men hur ska vi förstå denna utveckling? Representerar Xi Jinpings karriär en återgång till gamla hjulspår från Kinas kejsartid?

När Deng Xiaoping steg till makten två år efter Maos frånfälle 1976 fanns det en utbredd leda över personkulter och politiska kampanjer i Kina. Deng gjorde därför en poäng av låta yngre förmågor bekläda Folkrepublikens viktigaste poster inom stat och parti. Målet var att föra landet vidare på det utstakade kursen mot ekonomiska reformer och öppning mot omvärlden. Själv nöjde han sig med att leda Kina från baksätet och hans viktigaste formella post var som chef över den centrala militärkommissionen, vilket i praktiken gjorde honom till Kinas överbefälhavare. Det var i den rollen som Deng hade befogenhet att sätta in trupper från Folkets befrielsearmé för att slå ned studentprotesterna våren-sommaren 1989 och säkra partiets maktmonopol.

Den gråe Hu Jintao styrde sedan Kina som en styrelseordförande som ledde landet genom konsensus.

I samband med att Deng kallade in Jiang Zemin som ny generalsekreterare i efterdyningarna av ledarkrisen sommaren 1989 fick Jiang underkasta sig villkoret att han endast skulle sitta två mandatperioder. Några år före sin död 1997 handplockade Deng själv Hu Jintao som Jiangs efterträdare. Den karismatiske Jiang gjorde visserligen halvhjärtade försök att bygga upp ett slags personkult kring sig själv och ville helst inte maka på sig när det var dags att lämna över stafettpinnen till Hu, men 2004 fullbordades maktskiftet och Jiang trädde in i kulisserna. Den gråe Hu Jintao styrde sedan Kina som en styrelseordförande som ledde landet genom konsensus, medan den betydligt charmigare premiärministern Wen Jiabao intog rollen som verkställande direktör och regimens ansikte utåt. För många statsvetare och Kina-bevakare såg det nu ut som att kommunistpartiet lyckats runda varje auktoritär regims största hinder för regimstabilitet: problemet att rutinisera statsgrundarnas revolutionära karisma och därmed att verkställa ett fredligt maktskifte, för att tala med Max Weber.

När Hu Jintaos mandat löpte ut i etapper med början år 2012 var det därför en utmaning för partiet att säkra Xi Jinpings maktövertagande, vilken partiledningen i samförstånd korat som Hus efterträdare. Även om Xi Jinping själv var son till en framstående partikader och därför tillhörde partiets ”kronprinsar” var han den förste ledaren som inte hade godkänts av någon av Folkrepublikens grundare och därför kunde söka skydd under dennes revolutionära karisma. Och redan tidigt uppstod det tecken på att allt inte stod rätt till. Bo Xilai, som i likhet med Xi tillhörde partiets kronprinsar, använde sin position som partichef i Chongqing att bygga upp en lokal maktställning. När maktskiftet började bli aktuellt kring 2012 började han bedriva något som liknade en amerikansk primärvalskampanj med spektakulära framträdanden i media. Han bröt därmed en oskriven regel att all politisk makt skall komma från particentret och inte från regionerna. En brutal maktkamp bröt ut och den förhandstippade Xi Jinping avgick med segern.

Xi Jinping har som ingen annan partiledare sedan Mao centraliserat all makt kring sin egen person.

Xi Jinping har som ingen annan partiledare sedan Mao centraliserat all makt kring sin egen person. Inledningsvis tycks Xi ha åtnjutit brett stöd för maktcentraliseringen för att bryta den stagnation som konsensusstyret lett till. Han inledde sin mandatperiod med att använda en kampanj mot korruption för att rensa upp alla möjliga rivaler, vilket även drabbade före detta ledamöter i både politbyrån och dess ständiga utskott. Därmed bröt Xi mot en oskriven norm att inte lagföra pensionerade ledare som suttit i politbyrån eller högre upp. Han har även placerat sig själv på ledande positioner i nästan alla utskott och kommissioner på nationell nivå och sett till att alla andra ledande positioner innehas av personer som har personlig lojalitet till honom. Slutligen har han avskaffat de regler som tvingat ledare i pension efter en viss ålder. Sammantaget har alla dessa åtgärder väckt frågan om vilka pensionsplaner han själv har. Den frågan besvarades på den tjugonde partikongressen då Xi Jinping utnämndes till en tredje mandatperiod.

När nu Xi Jinping har undanröjt alla hinder för att förlänga sitt mandat så länge han vill har många kommentatorer dragit paralleller till Mao Zedongs ledarstil. I oktober gjorde en kolumn i New York Times gällande att Xi Jinping representerade ”Mao Zedongs återkomst”. Andra skribenter har gått så långt som att hävda att Xi Jinping har blivit en ny kejsare. Båda dessa liknelser är dock missvisande och riskerar att både karikera den kinesiska historien och försvåra vår förståelse av samtida kinesisk politik.

Visserligen stämmer det att Xi Jinping gärna uppträder offentligt som ett slags Mao-gestalt och han knyter ofta an till Folkrepublikens första decennier genom att vädja till revolutionär nostalgi. Men där upphör också likheterna. Mao Zedong var en nyckfull ledare som gillade att skapa kaos och osäkerhet för att hålla sina underlydande på mattan. Han drog sig inte för att abrupt byta politisk linje när det passade och hans karriär kulminerade i kulturrevolutionen, en populistisk attack mot etablissemanget som slog själva kommunistpartiet i spillror. Xi Jinping är däremot en kylig och kalkylerande ledare som aktar sig noga för drastiska lappkast och som använder sig av partistrukturerna för att befästa sin makt. Han liknar därvidlag mer Maos rival, den traditionelle leninisten Liu Shaoqi, som just blev ett av kulturrevolutionens första offer.

Mao visade ett relativt svagt intresse för sin avkomma och kunde aldrig fastna för någon efterträdare som i hans ögon höll måttet.

Det är ännu mer missvisande att beteckna individuella ledare som Mao eller Xi som logiska fortsättningar på en kejserlig politisk kultur. För det första har ingen kinesisk kommunistisk ledare lyckats med konstycket att skapa en dynasti som i Nordkorea. Mao visade ett relativt svagt intresse för sin avkomma och kunde aldrig fastna för någon efterträdare som i hans ögon höll måttet. Även om moderna kinesiska ledare tycker om att omge sig med kejserliga attribut och gärna bestiger kejserliga monument som Förbjudna staden, så är skillnaderna gentemot det gamla kejsartidens härskare mer slående än likheterna.

Låt oss ta Qianlong (r. 1735-96), en av Kinas kanske mäktigaste kejsare, som exempel. På höjden av sin makt i slutet av sjuttonhundratalet härskade han över ett rike som hade ungefär 400 miljoner undersåtar och bredde ut sig över drygt 14 miljoner kvadratkilometer. Trots detta var vare sig hans namn eller anlete känt för Kinas massor och det hade varit otänkbart för en ämbetsman på 1700-talet att kalla ut allmogen för att delta i offentliga ritualer för att hylla kejsaren. Inte heller fanns det några föreställningar om att gemene man stod i några direkta lojalitetsband till kejsaren. I den mån han var föremål för någon personkult var den begränsad till hov- och ämbetsmannakretsar, de enda som hade privilegiet att vända sig direkt till kejsaren.

De moderna personkulterna kom relativt sent till Kina och är intimt förbundna med masspolitikens genombrott på global skala efter första världskriget.

De moderna personkulterna kom relativt sent till Kina och är intimt förbundna med masspolitikens genombrott på global skala efter första världskriget. De kinesiska personkulterna står därför mer i tacksamhetsskuld till europeiska förlagor än till några kinesiska föreställningar om kejserligt majestät. När det nationalistiska partiet utformade personkulter kring först Sun Yat-sen och senare Chiang Kai-shek hämtade man sina förebilder först från Sovjetunionen och sedan Italien och Tyskland. Personkulten kring Mao Zedong byggde naturligtvis vidare på Stalins personkult, men den intensitet med vilken Mao dyrkades under drygt tjugofem år placerar hans personkult i en alldeles egen division.

Det finns dessutom ett djupare problem med att beteckna Xi Jinping som ”en ny kejsare” och det är att fokus förskjuts från den auktoritära regimens akilleshäl: frånvaron av en mekanism som kan säkra en någorlunda fredlig maktövergång. Det gamla kejsardömet hade trots sina brister regler för successionen som gav systemet en någorlunda stadga under dess storhetstid, något som dagens Kina inte har. Problemet med Xi är att det är svårt att se hur ett fredligt maktskifte nu kan ske. Han har bränt alla broar och kommer inte att kunna pensionera sig utan att riskera repressalier från rivaler som väntar i kulisserna. Det finns i dag inga trovärdiga efterföljare till Xi Jinping och risken är därför stor att han kommer att lämna ett maktvakuum efter sig som inte bara kommer att försvåra ett fredligt ledarskifte, utan också en övergång till ett mer demokratiskt styrelseskick.

Pär Cassel

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Det finns ingen trovärdig efterträdare till Xi Jinping dök först upp på Liberal Debatt.