I sitt sommartal på Gustav Adolfs torg i Göteborg den 14 augusti 2022 – mitt under valrörelsen – jagade Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson billiga poänger i kriminalpolitiken:

– Vi ska vi fördubbla straffet för grovt vapenbrott. Man ska dömas till minst fyra års fängelse, dubbelt så länge som i dag, sade hon.
Vallöftet möttes av stormande applåder. Men endast en bråkdel av alla som applåderade hade förstås kunskap om vilka straffsatser som gällde för grovt vapenbrott. Magdalena Andersson kunde ha utlovat en höjning till två, fyra, sex, åtta eller tolv år – det hade inte spelat någon roll, applåderna hade blivit lika starka.
Valrörelsen 2022 utvecklade sig till en tävling om vem som ville höja straffen mest. Redan i sitt installationstal som nyvald partiledare den 5 november 2021 skröt Magdalena Anderssons om att hennes regering hade höjt 60 straff. Under valrörelsen höjdes budet till att Socialdemokraterna höjt 70 straff och under hösten 2022 till att man höjt 80 straff.

Exemplen ovan visar att Socialdemokraterna misslyckats med att värja sig från den repressiva retorik som i dag präglar svensk politisk debatt. I min nyutkomna bok Röd frihet? En essä om hur Socialdemokraterna övergav sin frihetsvision och blev repressiva (Verbal Förlag) visar jag hur partiet utvecklat en auktoritär högerretorik med fokus på krav, kontroll och skärpta straff.

I de senaste valrörelserna har debattklimatets fokus förskjutits från öppenhet och frihet till ordning och kontroll. Inget förslag är längre för auktoritärt eller för repressivt för att inte föras fram i debatten.

*

Utvecklingen i Sverige sker inte i ett vakuum – den är en del av en global trend där auktoritära, populistiska, högerradikala krafter stärkt sin ställning. Det minskade antalet demokratier och angreppen på människors fri- och rättigheter äger rum i en tid kännetecknad av en nedgång för efterkrigstidens tre stora partifamiljer: de klassiska konservativa högerpartierna, de liberala partierna och de socialdemokratiska partierna. Dessa tre partifamiljer samlar idag en avsevärt mindre del av väljarskaran än tidigare. Parallellt med de traditionella partifamiljernas nedgång har nya partier växt fram och etablerat sig i parlamenten. Antalet partier i respektive land och parlament har ökat. Partisystemen i Europa har fragmentiserats.

Den politiskt viktigaste förändringen är framväxten av populistiska högerradikala och nationalistiska partier i Europa. I början av 1990-talet låg det genomsnittliga väljarstödet för dessa högerpartier i Europa på omkring tre procent. I dag – trettio år senare – har väljarstödet för populistiska högerradikala partier, enligt Timbro Authoritarian Populism Index, ökat till i snitt omkring 16 procent.

Den nya politiska agendan benämns i forskningen ofta som GAL–TAN-dimensionen, där den frihetliga polen GAL (Grön, Alternativ, Libertär) står mot den auktoritära polen TAN (Tradition, Auktoritet, Nationalism).

Politiska partier och väljare över hela Europa mobiliserar i dag efter denna konfliktdimension på ett mer kraftfullt sätt än tidigare.

Politiska partier och väljare över hela Europa mobiliserar i dag efter denna konfliktdimension på ett mer kraftfullt sätt än tidigare. Vid den frihetliga GAL-polen inryms frågor som stärker individens fri- och rättigheter och rätt att själv välja livsstil, miljö- och klimatfrågor, rörlighet och öppenhet. Vid TAN-polen återfinns i stället frågor som betonar ordning, tradition och stabilitet. Staten ska ha stort inflytande i personliga frihetsfrågor. Fokus riktas mot gränser, kontroll och auktoritet.

*

De bakomliggande orsakerna till framväxten av den nya frihetlig-auktoritära konfliktlinjer GAL–TAN går att finna i de senaste decenniernas samhällsutveckling. Industrisamhället fasas ut. Det nya samhället, som vi i brist på bättre kallar för informationssamhället, kännetecknas av nya sociala konfliktlinjer vid sidan av den vänster-högerkonflikt som präglade industrisamhället.

Ekonomgeografen Richard Florida hävdar att ”den kreativa klassen” är informationssamhällets viktigaste nya sociala grupp. Den kreativa klassen arbetar med kunskap och information och inrymmer till exempel arkitekter, ingenjörer, jurister, programmerare, journalister, kommunikatörer, forskare, präster och konstnärer.

Den kreativa klassens arbetsmarknad är ofta global, och dess kompetens stärks av att fritt kunna röra sig och utbyta kunskap och idéer utan att begränsas av territoriella hinder. Den kreativa klassen har ett materiellt egenintresse i att underlätta rörlighet över stats- och nationsgränser, rörlighet för individer och för idéer. Individuella fri- och rättigheter underlättar deras verksamheter och ger dem möjlighet att utveckla och skärpa den individualitet som är deras essens och konkurrensfördel. De värnar därför individens frihet också i frågor om livsstil och identitetsbildning.

Den kreativa klassen har därför – i Sverige och i andra länder – en potential att mobilisera längs GAL–TAN-dimensionens frihetliga pol. De är – jämfört med övriga befolkningsgrupper – gröna, alternativa och frihetliga.

De senaste decennierna har utvecklingen gått den kreativa klassens väg. Globaliseringen och digitaliseringen har urholkat de territoriella gränsernas betydelse. De mänskliga rättigheternas ställning i folkrätten har stärkts på statssuveränitetens bekostnad. Betydelsen av miljö- och hållbarhetsfrågor har ökat, samkönade par får gifta sig i allt fler länder, förtryckande regimer får allt svårare att kontrollera kunskaps- och informationsflöden. Förmågan att tolka och förstå symbolvärldar blir allt viktigare i ett digitalt strukturerat samhälle.

Men reaktionen mot liberalisering och mångfald har också varit stark. Historien slog tillbaka. När den kreativa klassens ställning och maktpositioner stärktes försvagades motsvarande positioner för andra sociala grupper. Ibland används uttrycket ”globaliseringens förlorare” och då syftar man på de medborgare som saknar längre utbildning och får svårare att hitta fasta positioner i kunskaps- och informationssamhället.

I stället värnar ”globaliseringens förlorare” det som tidigare representerade deras styrka och ställning: territoriella gränser, nationalstatens primat, fasta identiteter, en auktoritär ordning som skapar trygghet och förutsägbarhet. De mobiliseras politiskt kring GAL–TAN-dimensionens auktoritära TAN-pol. Etablissemanget hamnar i fokus för misstro och förakt.

Sverigedemokraterna har framgångsrikt mobiliserat delar av denna grupp. Partiets retorik är byggd på bitterhet och längtan efter revansch. Retoriken används inte bara i Sverige. ”Jag har kommit som er hämnare”, som Donald Trump uttryckte det i ett anförande våren 2023.

Socialdemokraterna har historiskt rört sig på GAL–TAN-dimensionens mittfält. Partiet har i sina programtexter först talat om strävan efter ”arbetarklassens” frihet och i dag om ”människans” frihet. Men denna frihetssträvan har hela tiden kombinerats med behovet av en stark stat och vikten av att ”göra rätt för sig” – gör din plikt, kräv din rätt! Att socialdemokratin i dag så hastigt närmat sig TAN-polen är ett uttryck för partiets svaghet. Dåliga valresultat och minskat medlemsantal har urholkat partiets politiska självförtroende. I stället för att stå emot tidsandan och försöka leda opinionen har partiet vikt ner sig för tidsandan och passivt anpassat sig till de just idag rådande opinionsvindarna. Under åren 2015–2020 var jag i egenskap av ordförande för den socialdemokratiska sidoorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet adjungerad till partistyrelse och verkställande utskott. Ett exempel på GAL-TAN-debatten är en diskussion om partiets valmanifest inför valet 2018. Formuleringar stöttes och blöttes. När vi kom till delarna om sysselsättning och arbetsmarknad noterade jag formuleringen: Alla som kan jobba ska jobba. Jag reagerade negativt, tyckte att formuleringen var auktoritär. När jag fick ordet argumenterade jag för att formuleringen skulle tas bort. Jag åberopade unga personer i min närhet och sa ungefär så här: ”Dessa personer är unga och rödgröna och utan partitillhörighet. Men när de kommer hit i texten så slutar de läsa, och vi tappar dem direkt.” Efter mig var det Magdalena Andersson tur: Hon sa så här: ”Den mening som Ulf vill lyfta bort tycker jag är den bästa meningen i hela valmanifestet.”

Magdalenas linje vann. Jag fick inget medhåll alls i debatten.

Magdalenas linje vann. Jag fick inget medhåll alls i debatten. Sedan dess har formuleringen ”Alla som kan jobba ska jobba” återkommit regelbundet i officiella partitexter och som en talepunkt för partiföreträdare. Formuleringen användes flitigt förekommande i valrörelserna 2018 och 2022.

Ett annat exempel är den ”oro” som partiledningen ansåg hade spridit sig i samhället. Stefan Löfven beskrev i flera offentliga sammanhang 2016 som ”orons år” och påstod att ”vi måste ta människors oro på allvar”. Sverigedemokraternas framgångar i opinionen tolkades som ett uttryck för människors oro. Även här argumenterade jag emot. SOM-undersökningarna vid Göteborgs universitet visade inga tecken på att svenska folkets ”oro” ökat över tid eller att svenskarna skulle ha varit särskilt oroliga under 2016. Ville partiet bekämpa Sverigedemokraterna så blev det ett villospår att förklara deras framgångar med att människor var oroliga. Om Sverigedemokraternas framgångar kunde förklaras med ”oro” fanns ett socialdemokratiskt botemedel, nämligen ”trygghet”. Välfärdsstaten skulle tillhandahålla trygghet, och då skulle Sverigedemokraterna kunna besegras. Trygghetsfrågor med grund i en stark välfärdsstat var en socialdemokratisk paradgren, och därför blev det frestande att förklara Sverigedemokraternas framgångar med ökad ”oro” och inte med någonting annat. Övriga VU-ledamöter lyssnade artigt, några nickade instämmande. Men bilden av att Sverigedemokraternas framgångar kunde förklaras med att folk var oroliga levde ändå kvar.

Förhoppningen att socialdemokratin eller andra partier ska ”vinna tillbaka” SD-väljare genom att närma sig Sverigedemokraternas retorik är en politisk återvändsgränd. SD-väljarna kan inte ”vinnas tillbaka”. De kan bara vinnas framåt, för något nytt, om socialdemokratin och andra partier utvecklar en politik som betonar möjligheter och framtidstro, hopp och tillförsikt – en politik som vilar på en annan dagordning än den dystopiska instängdhet och repressiva inskränkthet som kännetecknar dagens samhällsdebatt.

Den kommunikationsteknologiska utvecklingen främjar öppenhet, transnationalitet och individualitet på ett sätt som inte kan vridas tillbaka. Därför måste en framåtblickande socialdemokrati – på samma sätt som partiet gjorde när man under efterkrigstiden breddade sin politiska bas till att innefatta både arbetare och tjänstemän – forma en politik som väver samman arbetares (hur vi nu idag definierar denna grupp) intressen med den kreativa klassens intressen. I en sådan politisk bas har frihetsfrågorna en viktig plats.

I vår globaliserade, digitaliserade tid blir rörlighet en allt viktigare kraft och även ett uttryck för frihet. Allt fler människor utför sina arbeten utanför en bestämd, enskild arbetsplats. Socialdemokratin måste utforma en politik som främjar människors rörlighet, som underlättar för människor att flytta och bo – inom Sverige och utomlands. Infrastrukturen ska vara stark i hela landet.

Rörligheten är inte bara territoriell. Den gäller också möjligheter till, och krav på, flexibilitet i arbetslivet. En rörlighet på arbetsmarknaden förutsätter möjligheter till vidareutbildning och starka försäkringssystem. Rörligheten ska inte bara ses som en materialitet. Rörligheten är en del av en social frigörelse som ökar individens frihet och möjligheterna att själv utforma sin livsstil.

Ett parti som bejakar frihetsfrågorna kan aldrig bygga sin kriminalpolitik på repression. Socialdemokraterna måste utveckla en konkret politik för förebyggande åtgärder och där rehabilitering – inte straff – står i centrum. Inom migrationspolitiken ska rätten till asyl värnas och tänkandet präglas av principen om alla människors lika värde. Den gröna omställningen är en historisk nödvändighet. Sverige och socialdemokratin har utomordentliga möjligheter att spela en ledande roll i den processen – det gröna folkhemmet 2.0 om man så vill.

Den politiska demokratin är en nödvändig förutsättning för vår frihet. Nu minskar antalet demokratier i världen, för första gången sedan kalla krigets slut. Auktoritära idéströmningar växer sig starka även i Sverige – manifesterat i Sverigedemokraternas politiska framgångar och i flera av Tidöavtalets politiska förslag. Även i EU rör sig flera länder i en auktoritär riktning. Individers rättigheter begränsas och domstolarnas oberoende inskränks. Sverige är – kanske tillsammans med Italien – det enda land i Europa där ett högerextremt parti med rötter i nazismen eller fascismen tillåts utöva ett stort inflytande på regeringspolitiken.

För hundra år sedan gick socialdemokrater och liberaler sida vid sida i kampen för demokratin, för människors lika värde och för individens fri- och rättigheter. Jag tror att det börjar bli dags igen.

Ulf Bjereld

Inlägget Socialdemokrater och liberaler borde göra gemensam sak i frihetsfrågor dök först upp på Liberal Debatt.

Jag sa ingenting. Det kändes inte som ett ämne där mina åsikter var viktiga. Min väninna pratade och jag lyssnade.

“Jag är socialist”, sa hon. Sedan smuttade hon på sitt vin – jag minns just detta så väl, att hon smakade av vinet och smuttade lite på det, innan hon fortsatte – och avslutade resonemanget: “Fast inte ekonomiskt, förstås.”

För många politiskt intresserade svenskar hade det nog låtit konstigt. “Jag är socialist. Fast inte ekonomiskt, förstås.” Vad menar man då?

Socialism innebär en tro på att vi människor kan uppnå en status som jämbördiga med varandra, att vi kan befria oss från förtryck och livets nödtorft. Om det kräver planekonomi eller marknadsekonomi är sekundärt.

Problemet ligger inte i min väninnas resonemang, utan i det svenska sättet att tänka på politik. I Sverige sitter vi fast i en föreställning om politik som i vissa avseenden är förvrängd till obegriplighet. Vi tror att liberalismen är mer eller mindre fastbunden till kapitalismen, och att socialismen på samma sätt är stenhårt knuten till planekonomin.

Men så är det inte överallt. Åker man utomlands har många en mycket mer nyanserad föreställning om politik och ideologi. Och vill man inte resa långt räcker det med att titta in på ett universitet. De flesta forskare i politisk teori skulle förmodligen förstå omedelbart hur min väninna tänker.

För henne har socialism med frihet och jämlikhet att göra. Socialism innebär en tro på att vi människor kan uppnå en status som jämbördiga med varandra, att vi kan befria oss från förtryck och livets nödtorft. Om det kräver planekonomi eller marknadsekonomi är sekundärt – sådant kan man räkna ut efterhand och använda de medel som funkar bäst för de ändamål man vill nå. Det viktiga är kampen för frihet och jämlikhet.

Vi bryr oss inte om ekonomi. Sådant är inte bara sekundärt – marknad eller icke-marknad eller något mittemellan är en matematisk fråga, helt utan betydelse för våra grundläggande värderingar.

Jag smuttade också på mitt vin. Och nickade instämmande.

Min väninna och jag tänker ungefär likadant. Vi tror på frihet och jämlikhet, och vi vill att världen och samhället ska vara lite bättre när vi lämnar den än när vi kom hit. Vi bryr oss inte om ekonomi. Sådant är inte bara sekundärt – marknad eller icke-marknad eller något mittemellan är en matematisk fråga, helt utan betydelse för våra grundläggande värderingar.

Jag är liberal. Fast inte ekonomiskt, förstås.

Precis som att min väninna inte vill förbinda sig till någon dogmatisk idé om femårsplaner och brödköer, vill inte jag förbinda mig till någon lika dogmatisk idé om konkurrensens helande kraft och nödvändigheten i att tillåta aktiebolag att leva av skolpengar. Jag och min väninna bryr oss om viktigare saker. Som frihet och jämlikhet. Och vin. Massor av vin.

Jesper Ahlin Marceta

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Frihet, jämlikhet och massor av vin dök först upp på Liberal Debatt.