Det är mörka dagar för det palestinska folket. Efter Hamas vansinniga massaker 7 oktober har Israel släppt löst helvetet över Gaza, med många civila dödsoffer som följd. På Västbanken ser det inte ljusare ut, med en handlingsförlamad Abbas vid rodret och en försvagad, korrupt palestinsk myndighet som, ihop med våld från israeliska bosättare, föder mer radikalism. Men det måste inte vara så här. Palestinierna kan välja en annan väg, och faktum är att de stundtals i historien också gjort det. 

Till skillnad från vissa andra på högerkanten tror jag inte att en tvåstatslösning är omöjlig. Men det krävs två för att dansa tango. En tvåstatslösning förutsätter självklart ett samarbetsvilligt Israel, men ska det vara möjligt behöver palestinierna framför allt hitta nya förebilder, och titta på de ledare i historien som har stått för något annat än våldsam kamp. En av dem var reformatorn Salam Fayyad, som i dagens diskussionsklimat är nästan bortglömd. 

I bästa fall leder institutionsbygget till en ny stat, och i värsta fall till välståndsförbättringar för palestinierna.

Med bakgrund på västerländska universitet och med en doktorshatt i ekonomi blev han av Yassir Arafat utnämnd till finansminister i den Palestinska myndigheten (PA) 2002, mitt under den andra intifadan. Här gjorde han, redan under Arafat, viktiga reformer för att stabilisera Palestinas ekonomi. Våldsamheterna till trots verkade Fayyads fokus ligga på att bygga institutionerna bakom en ny palestinsk stat, snarare än att till varje pris få den erkänd. Han resonerade att i bästa fall leder institutionsbygget till en ny stat, och i värsta fall till välståndsförbättringar för palestinierna. Win-win oavsett, med andra ord. 

Efter Hamas statskupp på Gaza 2007 tillsattes Fayyad, nu partiledare för mittenpartiet Tredje vägen, som premiärministern när enhetsstyret mellan det stora socialistiska maktpartiet Fatah och islamistiska Hamas brakade samman. Fayyad påbörjade ett aktivt reformarbete med att etablera grundläggande säkerhet på gatan, tydligare kamp mot korruptionen och stärkte den palestinska allmänhetens förtroende i PA:s institutioner. Vidare togs steg för att liberalisera Palestinas ekonomi och fokus låg till stor del på det som inom statsvetenskapen kallad governance, styrning, och byggande av transparenta, trovärdiga institutioner som tjänade folket. En statsmakt som är trogen medborgarna, snarare än någon slags klientelism.

Ihop med sina partner i både Israel och USA byggde Fayyad upp specialstyrkor på Västbanken för att slå ner våldet från islamistiska terrorgrupper och alltmer radikala element – Hamas allierade. General Keith Dayton från den amerikanska armén fick uppdraget att träna styrkorna, som blev kallade ”The Dayton Force” av Hamas. Ekonomin blomstrade och kriminaliteten sjönk. Fayyad anordnade till och med en konferens för utländska investerare, och konstaterade att ”Palestina ordnar en fest, och hela världen är inbjuden”. 

”Jag måste erkänna att vi, den privata sektorn, har förändrats,” sa Samir Hulileh, vd för företaget bakom den Palestinska aktiebörsen i Nablus i en intervju med New York Times Thomas Friedman 2010. ”Stämningen brukade hela tiden präglas av att klaga och säga att det inte finns något vi kan göra. Och sedan försökte politikerna skapa en atmosfär av motstånd. Motstånd innebar ingen utveckling under ockupationen.” 

Men under Fayyad kom det att ändras. 

I stället för att vänta på att fredsprocessen skulle leverera en palestinsk stat, skulle han bara bygga en statsapparat från grunden.

Fayyads teori var att i stället för att vänta på att fredsprocessen skulle leverera en palestinsk stat, skulle han bara bygga en statsapparat från grunden – institutioner, infrastruktur, säkerhet, avlopp och allt därtill. Sedan skulle en erkänd stat följa. Detta provocerade emellertid inte bara våldsbejakande palestinier, utan också högerextrema israeler och bosättare som håller hårt vid argumentet att palestinierna inte går att förhandla med. 

Dessutom lanserade Fayyad vad han kallade ”Ending the Occupation, Establishing the State”, en plan som delvis men aldrig helt genomfördes och inkluderade saker som fria marknader, maktdelning, en utbyggd palestinsk aktiebörs, utvecklad infrastruktur och en splitter ny palestinsk flygplats. 

Fayyad var, liksom alla regeringschefer, ingen perfekt ledare. Han saknade politiskt stöd och var bara underordnad PA:s mångårige president, Mahmoud Abbas, som till dags dato vägrar släppa ifrån sig makten vid 88 års ålder. En kombination av impopularitet, ekonomiska problem delvis utanför Fayyads kontroll och osämja mellan Fayyad och nämnda Abbas ledde till att han avgick 2013. Dessutom kritiserades han av vänstern och de hårdföra palestinierna som ville se revolution snarare än reform. Somliga anklagade honom till och med för att driva nyliberal politik. Fayyad har också, trots sitt fiendskap med Hamas, uttryckt en vilja att av diplomatiska skäl inkludera terrorgruppen i ett framtida palestinskt styre, något som förstås är otänkbart mot bakgrund av Hamas bestialiska terrorism och antisemitiska kärna. Dessutom lyckades Fayyad aldrig göra upp med Palestinas biståndsberoende. 

Historien är inte skriven i sten, annat än för religiösa extremister och historiematerialister. Ett annat Palestina är möjligt. Men då måste de politiska ledarna på Västbanken röra sig i en annan riktning och omfamna ett aktivt reformarbete. Det går inte längre att bara skylla på israelerna. 

Den palestinska staten måste inte skapas av en ökenkrigare med vapen i hand, den kan formas gradvis av en moderat teknokrat. Fayyad tror fortfarande på den vägen, och skrev om det i Foreign Affairs så sent som i oktober. Kanske kan någon ta inspiration från honom?

Andreas Birro

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Ett annat Palestina är möjligt dök först upp på Liberal Debatt.