En gammal operadiva har tappat rösten, hon vill göra comeback – men måste förlika sig med att  karriären är över.

Det är hela berättelsen i Prima Donna, Rufus Wainrights Maria Callas-inspirerade opera. Ändå pågår föreställningen i två långa timmar. I efterhand bläddrar jag i programbladet för att försäkra mig om att jag inte missat något – det hade jag inte.

Enkel dramaturgi är inget nytt på scen, många överdådiga operor har skrivits med platta romaner som grund. Men när Kungliga Operan sätter upp Prima Donna (skriven 2007–2008)  kompenseras inte den minimalistiska berättelsen med gripande skådespel eller duetter.

I stället sitter föreställningens stora stjärnor i orkesterdiket. Wainrights studsiga – ja, roliga – musik framförs mästerligt av Kungliga Hovkapellet. Operaälskaren Wainright är känd bland fracknissar som mannen bakom 2022 års nobelunderhållning. Då sjöng han själv, rent och kraftigt som få.

I Prima Donna får olika genrer av klassisk musik samsas i ett bångstyrigt kosläpp hos orkestern – och det fungerar riktigt bra. Wainright varierar skalor och instrument så att musiken blir impulsiv utan att rycka för mycket åt olika håll.

Prima Donna gjorde Sverigepremiär 2020. På grund av pandemirestriktioner begränsades orkestern till 28 musiker – det är svårt att se att en mindre orkester kunde göra det komplexa nothäftet rättvisa. Wainright är nog extra tacksam över att pandemin är slut.

I föreställningens huvudroll sjunger Elin Rombo med brett spann och stort djup, publiken lider med den fallande operastjärnan hon gestaltar. Men ingen i ensemblen möter Rombo där hon står, gensvaren blir platta eller tafatta.

Undantag finns. I en kvartett mot slutet av första akten får alla stämmor rättvisa. Sopranen Pauline Texier gör sig extraordinärt väl både här och i solot som inleder andra akten.

I stället funderar man på varför två av rollerna (en tredjedel av karaktärerna) varken har repliker eller betydelse i berättelsen.

Om allt på scen hade varit på Rombos nivå kunde publiken kanske distraheras från obegripligheterna. Men så väl var det inte. I stället funderar man på varför två av rollerna (en tredjedel av karaktärerna) varken har repliker eller betydelse i berättelsen. Jackor och vaser som på ett fars-liknande sätt skickas mellan karaktärerna är roliga, men regin blir malplacerad.

Det svider särskilt eftersom både roliga och långa operor kan fungera väl. 

Wagners fem timmar långa Parsifal sätts upp 140 år senare eftersom den använder saktheten till sin fördel. Verdis buskisaktiga ”Jag gömmer mig bakom gardinen”-scener ger roliga avbrott i de känslostormande handlingarna. Nästa gång Kungliga Operans ska sätta upp nyskrivet borde de lära av detta. Både regi och libretto behöver anamma klassikernas finkänslighet för såväl humor som tempo.

Med fantastisk musik och en kärnfull berättelse hade Prima Donna kunnat vara en kompakt serie med gripande duetter. Tyvärr blev både rollistan och speltiden för lång.

Gustaf Lindskog

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Operor måste inte vara två timmar långa dök först upp på Liberal Debatt.

När Verdis Aida sätts upp på Kungliga Operan har Europa i flera år skakats av brutala scener i vår absoluta närhet. Det klassiska dramat om striderna mellan Egypten och Etiopien känns kusligt relevant, och parallellerna till dagens kritiska helvete ligger så nära. Att Aida, nu i Michael Cavanaghs (1961–2024) regi, under genrepet spelas av ukrainska Oksana Nosatova gör det förstås inte lättare att vifta bort tankarna på de enskilda ödena bakom alla de verkliga krigens siffror. Det är svårt att få tankarna att inte vandra i väg ut till verkligheten.

Är det en perfekt uppsättning? Nej – tempot segnar något i andra halvlek och kärlekshistorierna når mig av någon anledning inte riktigt. Det känns inte i samspelet som att Triangeldramat är på liv och död – vilket det ju här bokstavligen är. 

Men det är petitesser som inte spelar någon större roll för helheten. För de stora stunderna tog allt för hårt.

Kontrasten sitter som ett slag i magen. Krig är alltid ett misslyckande.

Till att börja med var uppsättningen troligen det snyggaste jag sett på en scen. Magdalena Åberg som står för kostym och scenografi har satt den rakt i krysset. Kontrasterna, scenografin och ridån användes på ett sätt som mer för tankarna till filmklippning än något som händer IRL. Scenen och kostymerna i guldigt, mörkblått och vitt fångade mig från första stund, och det hela kändes som någonstans snuddande vid Stanley Kubrick eller dark Wes Anderson. Det är samtidigt historiskt, nutida och sci-fi – utan att kännas onödigt och skohornat som när Operan nyligen placerade Don Giovanni i en postapokalyptisk värld.

När Radamès (Milen Bozhkov) ska återvända hem, som hyllad hjälte efter att ha vunnit kriget mot Etiopien, spelas den mäktiga Triumfmarschen. Medan Aidatrumpeterna trumpetar glatt ligger Radamès i plågor på golvet, bakom honom utspelas vidriga stridsscener. Kontrasten sitter som ett slag i magen. Krig är alltid ett misslyckande.

Det blir inte bättre, trots att kriget för en stund är över. När den redan krigshärjade Radamès kommer hem och tvingas gifta sig med kungens dotter, och inte kan välja sin älskade Aida. Fred är inte nog, inte utan frihet.

Det är svårt att gå in på nyhetsappen när man går ut i Stockholmsnatten efteråt. Avtal om att ge bort landmassor innebär att splittra familjer, bomber över enskildas hem. Allt blir så mycket mer påtagligt verkligt. Konsten krävs inte för att inse det, men när den görs riktigt bra kan det att träffas av lidandet mitt i en verklighetsflykt göra så mycket mer ont.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Efter operan vågar jag inte längre följa nyheterna dök först upp på Liberal Debatt.

När Parisoperan nu på nytt sätter upp Rigoletto följs huvudpersonen av en åldrad version av sig själv. Den äldre Rigoletto agerar Dorian Grays porträtt när han skrattar åt den unges missöden, gråter åt hans spralliga fasad och blottar den själsdjupa smärta han kommer att känna efter att ha bidragit till sin dotters död.

Föräldraskapsrelationen, liksom den gamle Rigolettos ånger och den kåta hertigens fåfänga, tränger ut andra teman från scenen. Mindre vikt läggs vid magin ur Piaves libretto – förbannelsen som faller över Rigoletto syns på textremsan, men inte i övrigt på scenen. Det är för väl. Bortprioriteringen ger möjlighet att fokusera på fader-dotter-relationen mellan Rigoletto och Gilda, som speglas i de hjärtgripande duetterna mellan operasångarna Roman Burdenko och Rosa Feola. Musikens förmåga att spegla och frammana känslor förstummar när dessa världsklassförmågor får dela scen.

När En midsommarnattsdröm presenterades på Stockholms Stadsteater tidigare i år hängde bara  en gardin bakom skådespelarna – inga försök till originaldekor syntes till. Scenarbetet och regin gjorde Shakespeares komedi komisk i en helt annan tid än då den skrevs. Med samma grepp får Rigolettos förbannelse sitta i passagerarsätet under Parisoperans uppsättning. Förbannelsen och magin runt den är central för librettot, men är ett irrbloss när föräldraskap, kärlek och sorg kan väcka lidelse i en tidlös berättelse.

Festerna tysta, dekoren något tarvlig.

Franska nationaloperan tonar ner de storsvulstiga delarna av Rigoletto. Festerna tysta, dekoren något tarvlig. Istället lyfts varje karaktärs smärtor och glädjeämnen fram. Känslorna är lika kraftiga nu som någonsin.

Gustaf Lindskog

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Parisoperans Rigoletto visar att vissa känslor är eviga dök först upp på Liberal Debatt.