När man kör över gränsen till Norge är det svårt att inte slås av den omedelbara skillnaden mellan våra länder. Landområden som på den svenska sidan ofta präglas av hektar efter hektar av planterad tallskog, ersätts snabbt av levande kulturlandskap med upplysta fönster och väl underhållna hus.

Den enkla förklaringen är att norrmännen älskar sin landsbygd. I alla fall i teorin. I den så kallade distriktspolitikken ingår en rad åtgärder för att, som regeringen formulerar det, ”folk skal kunne leve eit godt liv i heile Noreg”. Arbetsgivaravgiften är differentierad efter region, lärare och läkare får avskrivna studieskulder om de flyttar till glesbefolkade områden, myndighetskontor är utspridda över hela landet. Mer än hälften av alla kommuner är så kallade ”kraftkommuner”, som får en del av intäkterna från elenergi som produceras i kommunen.

Skillnaderna mot Sverige är reella, och levererar så klart resultat. Samtidigt har den norska distrikspolitikken inte lyckats stoppa den negativa utvecklingen för gles- och landsbygden, bara bromsa den. Även här flyttar unga från sina hembygder för att utbilda sig. Få kommer tillbaka. Utkanterna tunnas ut, äldre och ett minskande antal barnfamiljer blir kvar. Den kommunala ekonomin går på knäna.

Sedan jag började arbeta som lärare i min nya hemby Henningsvær har antalet elever på skolan minskat från 34 till 22. Samtidigt går kommunen med så röda siffror att organisationen nyligen tvångsförvaltades av staten. Nedläggning av flera mindre byskolor har föreslagits, men mötts av så kraftiga protester att diskussionen har skrinlagts. Få är villiga att peka på vad som i stället ska prioriteras ned för att få budgeten att gå ihop.

Gå till staten, lyder i stället mantrat. Men utan en långsiktig plan för byskolornas framtid i en ny verklighet med sviktande befolkningsunderlag, fungerar statliga miljardsubventioner endast som konstgjord andning.

Vad som ska göra landsbygden livskraftig på lång sikt är det få norrmän som har något svar på, inte ens det landsbygdspopulistiska Senterpartiet. Centraliseringsprocessen är långsammare i Norge än i Sverige, mindre brutal. Men den sker likväl.

Frågan är om någon konstruktiv lösning alls står att finna i fler miljardreformer. I grund och botten är det en framgångsfaktor för det norska samhället att så många unga står fria att flytta, studera och skapa nya liv på andra platser än de är födda. Att locka tillbaka dessa, eller nya grupper, kräver mer än ekonomiska incitament.

Det är som en partianställd för socialliberala Venstre i den glesbefolkade skärgårdskommunen Steigen sade till mig i somras: ”Vi hade nyligen vårt första Pridetåg här. Det gör mer för att locka unga att både stanna och flytta hit än några statliga subventioner klarar av”.

Emma Høen Bustos

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Oljemiljoner till glesbygden kan inte stoppa utflyttningen dök först upp på Liberal Debatt.

Nordens länder har gemensamt kommit fram till att regionen ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region” till 2030. Det är en vacker vision. Men för att göra verklighet av den krävs konkreta beslut: Gränshinder måste undanröjas och politiken samordnas, och detta är upp till regeringarna.

Men för att stärka samarbetet över gränserna är det regionala samarbetet i de så kallade ”gränskommittérna” mycket viktiga. Gränskommittéerna bidrar till bättre kontakter, till mer kunskap och i praktiken till att stärka samarbetet. Genom dem stärks samarbetet på en rad olika områden, allt från kultur till arbetsmarknad och utbildning. Jag vill här särskilt lyfta fram det så kallade Fellesrådet, gränskommittén för Jämtland Härjedalen och Trøndelag, mitt på Skandinaviska halvön, och samarbetet i denna i grunden gemensamma region som delas av riksgräns.

Historiskt har denna region haft stor samhörighet. Jämtland Härjedalen har faktiskt varit en del av Norge under längre tid än det varit en del av Sverige. Även efter freden i Brömsebro 1645 fortsatte kontakterna, inte minst genom en omfattande forbondehandel – bönder som bedrev handel och reste runt med varor på vagnar och slädar över långa sträckor, ofta över gränsen. När järnvägen mellan Östersund och Trondheim byggdes kring 1880 avtog förvisso långsamt forbondehandeln, men syftet var fortfarande detsamma: att knyta samman regionen.

Sverige har mycket att lära av Norge för att regionerna över gränserna ska integreras på bästa sätt.

Även om gränsen ibland har varit stängd – som under andra världskriget och senast under pandemin – finns det en stark samhörighet mellan jämtar, härjedalingar och trønder. Det är inte bara på skämt som Jämtland Härjedalen ibland kallas ”Østtrøndelag”. En annan beteckning som ibland används för den gemensamma regionen är ”Nordens Gröna Bälte”.

I dag är Trøndelag en viktig del av Norge, mitt i landet, medan Jämtland Härjedalen av den svenska centralmakten ofta ses som en del av ”Norrland”, uppe i norr. Den nationella politiken skiljer sig åt mellan länderna. Ett exempel är att samtidigt som en rättmätig del av värdena från naturresurser som vattenkraft, vindkraft och skog stannar i de trønderska kommuner där produktionen sker, och därigenom medverkar till utveckling, går nästan allt, till och med fastighetsskatt på vattenkraft och vindkraft, i Jämtland Härjedalen till staten. Sverige har mycket att lära av Norge för att regionerna över gränserna ska integreras på bästa sätt.

Gränskommittén Fellesrådet samlar Trøndelag fylke, Region Jämtland Härjedalen och en rad kommuner på båda sidor av gränsen. En viktig uppgift för kommittén är att skapa mötesplatser för samverkan. Varje år arrangeras exempelvis en ”fellesstemme” i Stjørdal, där man diskuterar hur det gränsöverskridande samarbetet kan stärkas och utvecklas. Fellesrådet genomför gränsöverskridande interregprojekt – delvis EU-finansierade projekt vars syfte är att undanröja gränshinder. Dessutom har man ett särskilt utvecklingsbolag, Fellesrådet utvikling AB.

Kommittén driver också opinion för bättre infrastruktur och kommunikationer över gränsen, för att integrera arbetsmarknad och utbildning och kultur. Onödiga praktiska krångel i vardagen måste undanröjas, såsom exempelvis för att arbeta på båda sidor av riksgränsen. Överhuvudtaget gäller det att undanröja gränshinder som försvårar samarbetet i den gemensamma regionen.

Inte minst gäller det att förbättra vägar och järnvägar. Meråkerbanen på norsk sida håller äntligen på att elektrifieras, men mycket återstår att göra på båda sidor av gränsen. Efter Sveriges Natointräde har vikten av bra järnväg och vägar i väst-östlig riktning lyfts från olika håll, men det gäller även här att omsätta förslagen i praktiken. Hittills har inte mycket hänt. 

För att stärka säkerheten i hela området finns också ett gränsräddningsråd, som arbetar längs gränsen i fjällvärlden, och på liknande tema har det gränsöverskridande polissamarbetet har också byggts ut under senare tid.

Regeringarna och parlamenten har ett stort ansvar för att ge bättre förutsättningar och möjligheter för gränsregionerna att utveckla samarbetet.

Fellesrådet har – liksom övriga gränskommittéer – en viktig roll när det gäller att stärka det nordiska samarbetet i praktiken. Men regeringarna och parlamenten har ett stort ansvar för att ge bättre förutsättningar och möjligheter för gränsregionerna att utveckla samarbetet. Makt behöver decentraliseras även på detta område.

Den uppdatering av Nordiska rådets ”grundlag” – Helsingforsavtalet – som pågår, kommer att innebära en gemensam försvars- och säkerhetspolitik och kanske klimatpolitik. Detta är förstås mycket viktigt, men det krävs mer. Länderna behöver samordna sin ekonomi, utveckla en gemensam hemmamarknad och undanröja gränshinder om Norden verkligen ska bli ”världens mest hållbara och integrerade region”. Dags för handling!

Som författaren och nordisten Bengt Lindroth har konstaterat är Norden i dag ”viktigare än någonsin”. Om regeringarna tar sitt ansvar kan Felleskommittén och övriga gränskommittéer åstadkomma mycket mer när det gäller samarbete och integration över de nordiska gränserna.

Jämtland/Härjedalen och Trøndelag, mitt på Skandinaviska halvön, kan gå i spetsen när det gäller att bygga en verkligt hållbar och integrerad region, Nordens Gröna Bälte. Dags för Norden!

Håkan Larsson

Inlägget I Jämtland river vi gränsen till Norge dök först upp på Liberal Debatt.

Det norska valresultatet var en kalldusch för Senterpartiet, som tappade närmare två tredjedelar av sina mandat i Stortinget: Från ett rekordstarkt resultat 2021 till ett av de svagaste resultaten någonsin i år.

När Bondepartiet bildades i Norge 1920, precis som Bondeförbundet i Sverige några år tidigare, utgick båda ur samma erfarenhet: Landsbygdens behov av inflytande gentemot statens och stadens makt. De tidiga agrarpartierna byggde på självstyre, misstro mot centralisering och en vilja att värna det lokala. Det är därför inte heller förvånande att bonderörelserna i både Sverige och Norge under de tidiga åren hade mycket gemensamt. 

Redan tidigt valde dock de två partierna olika vägar. I Sverige blev försvaret för småskalighet och motstånd mot monopol och maktkoncentration steg på vägen mot liberala samarbeten och senare en mer uttalat liberal profil. I Norge formades Senterpartiet i stället av kampen för nationell självständighet. På 1960- och 70-talet blev motståndet mot EG och senare EU därför en grundbult i partiets berättelse. Något som gör sig gällande även i dag, då partiet så sent som i januari lämnade regeringssamrbetet med Arbeiderpartiet i protest mot införandet av ett EU-direktiv i norsk lag.

Senterpartiet i Norge har förblivit en kraft i gränslandet mellan agrarism, decentraliseringspolitik och nationell självständighet.

Senterpartiet har genom åren behållit sin kärna i landsbygdsfrågorna. Motstånd mot centralisering av polis, sjukvård och högre utbildning har gett partiet en tydlig profil som försvarare av lokala institutioner. Ekonomiskt har partiet ofta kombinerat stöd till jordbruket med en mer allmän skepsis mot frihandel, vilket skiljer det inte bara från det svenska utan dessutom det finska Centerpartiet. Medan det svenska Centerpartiet under de senaste decennierna gått mot en tydlig placering i den liberala partifamiljen på europeisk nivå där individens frihet, marknadsekonomi och öppenhet mot omvärlden har blivit bärande inslag, har alltså Senterpartiet i Norge förblivit en kraft i gränslandet mellan agrarism, decentraliseringspolitik och nationell självständighet.

Samtidigt är försvar för lokaldemokrati, medborgarnära beslut och ett levande civilsamhälle viktigt för samtliga nordiska centerpartier som delar av ett brett frihetligt arv.

Berättelsen om Senterpartiet är därför också berättelsen om den nordiska bonderörelsens mångfald. Ur samma grund har vuxit både en liberal rörelse med internationell utblick och en nationellt förankrad konservativ rörelse. Att förstå denna utveckling är att förstå hur historiska rötter, politiska vägval och samhällskontext formar partiernas ideologiska riktning. 

Det norska valet påminner oss om att inget parti kan luta sig tillbaka på historien eller en stark kärnväljarkår. Redan innan Senterpartiet lämnade regeringen plågades partiet av en motsättning mellan den starka pragmatism som präglat rörelsen och den ideologiska övertygelsen kring nationellt självbestämmande. I en sådan spänning kan även ett mer konservativt senterparti implodera när väljarna upplever att svaren inte längre matchar tidens frågor.

Rasmus Elfström

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Därför är Norges bondeparti konservativt istället för liberalt dök först upp på Liberal Debatt.

Gör oljan norrmännen till hycklare, egoister och klimatförnekare? Eller bara arroganta och förslappade? I år har många debattörer velat klistra på vårt grannfolk flera epitet. Men de verkar överens: All denna olja och alla dessa stålar gör att något är sjukt i den sista sovjetstaten. Diagnosen på just vad är dock skiftande.

Olja är ständigt närvarande i den norska politiken, vilket inte är så underligt. Den står för en femtedel av statsbudgeten och i skrivande stund är oljefonden värd över 20 000 miljarder norska kronor. Alla norrmän skulle med lätthet kunna buda hem Stephen Hawkings gamla rullstol, eller annan valfri sak, för 3,5 miljoner. Men länge hopade sig orosmolnen över oljans framtid.

Det finns nämligen ett tydligt före och efter pandemin. Innan dagen då en kines (allegedly) åt ett bältdjur var oljebranschen pressad. Fridays for Future-protester och alarmerande klimatrapporter gjorde att allt fler började tala om årtal för totalstopp.

Två år senare, när Putin gick in i Ukraina och Europa ville göra sig fritt från rysk gas, fanns den norska oljan där som en frälsare.

Så slog pandemin till. Oljepriset sjönk, branschen vädjade och politikerna svarade med skattefria investeringar i fyra år. Bolagen jublade och skickade in fler prospekteringar än någonsin förut. Två år senare, när Putin gick in i Ukraina och Europa ville göra sig fritt från rysk gas, fanns den norska oljan där som en frälsare.

Nu skulle kontinentens energisäkerhet tryggas och det gjordes bäst med grön, ren och demokratisk norsk olja. I höstens val ansåg alla de största partierna att så mycket olja som möjligt ska tas upp den närmaste tiden. Fremskrittspartiets Sylvi Listhaugs vanligaste mantra under valrörelsen var på Trumpsk manér drill baby drill. Debatten gick från när oljan ska fasas ut till om. Samtidigt är de flesta partier fortfarande överens om att åtaganden i Parisavtalet ska hållas och självbilden som ett föregångsland finns kvar.

I reportageboken Norgeparadoxen (2025) gräver DN-journalisten Lisa Röstlund i dessa motsägelser. Forskare efter forskare som intervjuas pekar på samma sak: Tvågradersmålet är oförenligt med att all olja på den norska kontinentalsockeln tas upp.

Hur hanterar norrmännen den här kognitiva dissonansen? Delvis med förnekelse, då Norge är det land i världen där näst flest tror att människan inte påverkar klimatet – endast slaget av USA. De flesta i ledande roller väljer dock att rättfärdiga det genom att envist hävda att norsk olja är mycket renare än annan olja. Men att tvågradersmålet verkar kört oavsett hur lite eller mycket utsläpp som sker vid själva utvinningen är inget man tar notis om. Forskare som Röstlund intervjuat varnar för att den ouppumpade norska oljan kan orsaka fyra miljoner dödsfall före seklets slut – vilket gör politikernas uttalanden än mer ihåliga.

Att klimatförändringarna redan skördar liv i Norge verkar inte hindra festen; glasen höjs ändå för oljan på de strandnära uteserveringarna i Stavanger.

Det blir extra starkt när Röstlund visar hur klimatförändringarna redan nu handlar om liv och död – även i Norge. Nyårsafton 2020 förlorar en pappa sin fru och trettonåriga dotter i ett jordskred. Jordskred som beräknas bli sex gånger så vanliga på grund av kliamtförändringar.

Det förstärks av kontrasten till de ärtiga kvinnorna i Petro Ladies Club – en förening för girl bosses inom oljebranschen. Att klimatförändringarna redan skördar liv i Norge verkar inte hindra festen; glasen höjs ändå för oljan på de strandnära uteserveringarna i Stavanger.

Tyvärr lägger Röstlund för många sidor på att prata om sitt eget livspussel och hur hon blir berörd av en video där en skata åker kapsyl-snowboard, tydligen ett tecken på att djur är precis som oss. Allt verkar kört med klimatet och mest ledsen är Röstlund själv. De få ljusglimtar som finns dränks i hennes egen ångest. Allt som finns kvar är att lägga sig ner och dö.

Samtidigt är norrmännen mest upptagna med hur de ska bli ännu rikare. I den före detta McKinsey-chefen Martin Bech Holtes bok Landet som ble for rikt, som kommer ut på svenska i januari, märks inte Röstlunds klimatångest av.

Holte är mer bekymrad över att norrmännen i allmänhet och de norska politikerna i synnerhet är både lata och bekväma, omsvepta i oljefondens snuttefilt. Enligt honom leder oljans överflöd till ineffektiv välfärd. Allt ges åt alla eftersom ingen behöver prioritera. Fasligt dyra blir de offentliga projekten också. Samtidigt har förmögenhetsskatten gjort att alla driftiga entreprenörer flyttat till Schweiz. Holte ger en mörk beskrivning av den norska ekonomin.

Om vi svenskar länge sneglat avundsjukt på norrmännen sneglar Holte avundsjukt tillbaka. Hans stora idol verkar vara Assar Lindbeck och den svenska krishanteringen på 90-talet. Enligt honom behövs ett stålbad av välfärden i Göran Perssonsk stil. Staten måste bantas och socialförsäkringssystemen stramas åt. Det finns en underton av den framtidstro som Ezra Klein och Derek Thompson formulerar i boken Abundance – idén om att samhällets resurser kan och bör användas till stora investeringar för att skapa långsiktigt välstånd. Men det försvinner i förakt och misstro mot det offentligas kapacitet.

Holtes främsta politiska prioriteringar är att införa karensdag och att sänka skatten. Tankar om oljans framtid och vad som mer ska göras med de stora rikedomarna är märkligt frånvarande.

Både Röstlund och Holte beskriver på olika sätt ett land som tappat fotfästet i oljans skugga. Men om man vill ha svar på vad som ska göras härnäst får man söka någon annanstans.

Josefin Kämpe

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget I Norge kan alla köpa Hawkings gamla rullstol dök först upp på Liberal Debatt.

När de första valresultaten presenterades vid 21.00 hördes tårar, syntes kramar. 3,4 procent, alltför långt från fyraprocentsspärren för att det skulle vara möjligt att ta igen under kvällen. 

Ingen var väl egentligen förvånad. Partiet har arbetat i motvind under hela valrörelsen, tröstade partiledaren Guri Melby sina partimedlemmar i sitt tacktal.

Det är inte första gången Venstre missar spärren. Norges äldsta parti, bildat i slutet av 1800-talet, var mellan 1985 och 1993 inte representerat i Stortinget. 2003 och 2009 landade partiet plågsamt nära spärren med 3,9 procent, i år blev slutresultatet 3,6. 

Trots det kommer de att plocka några mandat, till skillnad från i ett svenskt val. Att missa spärren innebär nämligen framför allt att man inte får ta del av utjämningsmandaten, vilket enligt de preliminära resultaten minskar Venstres mandat från åtta till tre.

Men vems fel är det att Venstre inte klarade sperregranse?

Alla tycks överens om att MDG tagit röster från Venstre.

Abid Raja, Venstres vice ordförande, håller Miljøpartiet de Grønne (MDG) för ansvariga. I sitt tal på Venstres valvaka anklagade han MDG för fulspel, tyckte att de borde skämmas för att de tagit sig till makten med sådana metoder. 

Sedan mitten av augusti har Venstre och MDG i stort sett bytt plats på med varandra i opinionen. MDG gick från under spärren till att landa tryggt över, på 4,7 procent. Venstre har gjort motsatt resa, och alla tycks överens om att MDG tagit röster från Venstre. Båda är profilerade miljöpartier, men på varsin sida blockgränsen. ”En röst på Venstre är en röst på Sylvi” var ett av MDGs slagord i valrörelsen. Och att Sylvi Listhaug, Fremskrittspartiets populistledare, gjorde anspråk på statsministerposten och såg ut att bli högersidans största parti verkar ha bitit bra på väljarna. 

”Vi gör inte samma sak mot dem”, menar tre unga Venstre-tjejer som vi pratar med i valrörelsens slutspurt. De fortsätter: ”De borde tycka att det är bättre med två än ett miljöparti i Stortinget.” De är märkbart upprörda, ogillar den fragmentering och polarisering som de tycker är ett nytt inslag i årets val. 

De flesta vi pratar med håller med om att debattklimatet har hårdnat, och mer börjat likna det i Sverige eller Danmark. 

Men kanske borde de göra samma sak, vara hårda tillbaka, alltså. I sitt tacktal tar Guri Melby upp att Støreregeringen som suttit vid makten de senaste fyra åren har varit den sämsta regeringen på miljöområdet på tjugo år. Skogsskövling, dumpning av gruvavfall i fjordar, ett öppnande för gruvnäring i havet. Med passivt stöd av MDG. 

Vad säger att det nu inte blir mer av detsamma? 

Inget annat parti har någonsin drivit en sådan fråga i ett norskt val.

Melbys partikollega Ola Elvestuen, avgående stortingsledamot, tvivlar på MDGs förmåga att få genomslag för sin politik i praktiken. Vilket är en relevant aspekt med tanke på att de aldrig tidigare har suttit vid makten. Men varför säger Venstre inte det här till väljarna, det får väl anses som någon form av konsumentupplysning? 

Svaret: De vill inte spela fult.

Kristin Clemet, ordförande på den liberala tankesmedjan Civita, tror att väljartappet beror på att Venstre har övergett sina kärnfrågor. I stället för sina klassiska frågor som klimat och utbildning har de drivit ökat stöd till Ukraina och nedskärningar i den, i och för sig extremt generösa, norska sjukförsäkringen. 

Som en senterpartist förklarar för Liberal Debatt: ”Det är helt otroligt att de väljer att gå fram med att dra ner på sjukförsäkringen. Vi har så mycket pengar. Inget annat parti har någonsin drivit en sådan fråga i ett norskt val.”

Ändå väljer Venstre att göra det. I ett val där de ligger precis på gränsen i mätningarna. För att de tycker att det är rätt sak att göra. 

Och det är det antagligen, Norge har de högsta sjukskrivningstalen i Västvärlden. Kostnaderna för social- och sjukförsäkring är de högsta i OECD. Men oavsett om det är rätt eller inte är skillnaden till exempelvis Frp:s Sylvi Listhaug slående: ”Drill baby drill”, avskaffa förmögenhetsskatten, mer pengar åt norrmännen; partiet landade på 23,9 procent.

Vilket ger ytterligare en pusselbit till att förklara Venstres valmisslyckande. Moderata Høyres sviktande opinionsstöd, där de blivit betydligt mindre än populistpartiet till höger om dem, har inte möjliggjort någon större stödröstning från Høyre.

Krisinsikten lyser totalt med sin frånvaro.

I sitt tal på valvakan säger Guri Melby att det enligt media har varit ett strategiskt misstag av partiet att driva Ukrainafrågan i valrörelsen. 

”Men vi ångrar ingenting”, menar Guri. ”Det var ändå rätt sak att göra. För Ukraina behöver vår hjälp.” 

Partimedlemmarna svarar med hejarop och viftande Ukrainaflaggor. 

Krisinsikten lyser totalt med sin frånvaro. Lycka till med att hjälpa Ukraina nu.

Klara Lundvik

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Man kan inte hjälpa Ukraina om man förlorar valet dök först upp på Liberal Debatt.

När jag frågar om de stora idékonflikterna i ”valrörelsen” ser ungmoderaten förvirrad ut. Jag upprepar frågan. Han googlar undrande och visar upp en bild på en valross. 

Vi befinner oss trots allt en bit ifrån en nordisk union. 

När vi går förbi valbodarna på Karl Johan två dagar innan valet slår det mig att det finns en speciell energi i valrörelser. Valarbetarna är i zonen, har tillbringat veckor med att föra fram partiets budskap. Talepunkterna har förfinats, konfliktlinjerna kokats ner till det mest grundläggande. I den förenklade retoriken, som ofta känns både olidlig och fördummande, går det dock att få syn på saker som döljs i de politiska partiernas vardagslunk mellan valen. 

När vi till slut förstår varandra suckas det uppgivet. 

Små sakfrågor har kommit och gått men i de långa linjerna går det inte att finna några stora konfliktytor. 

De stora konflikterna har lyst med sin frånvaro, menar han. Visst har man bråkat om förmögenhetsskatten, den som enligt högersidan driver företag och entreprenörer ur landet och som vänstersidan menar garanterar ett jämlikt solidariskt samhälle. Men i övrigt har det varit en fragmenterad valrörelse. Små sakfrågor har kommit och gått men i de långa linjerna går det inte att finna några stora konfliktytor. 

Vi vandrar vidare längs Karl Johan och kommer till Arbetarpartiet, i hopp om tydligare talepunkter. Men icke. Där resonerar valarbetarna om de stora spörsmålen – den internationella politiken: Ukraina, solidaritet med Gaza och värnandet av ett enat Europa med den ständigt påträngande osäkerheten från USA. 

Men i samtliga frågor påtalas den stora enigheten. Framförallt mellan Høyre och Arbeiderpartiet. Visst finns det ideologiska skillnader. Synen på välfärden, den enskildes roll gentemot staten, hur oljefonden ska användas, men dessa mer grundläggande konfliktlinjer tycks ligga långt ifrån den dagspolitiska debatten. 

Tidigt nästa dag beger vi oss iväg ut till Tøyen, ett välmående och vackert ”utsatt område” (med norska mått mätt), där höghus av miljonprogramskaraktär bryts av med anrika gamla fasader. På kaféet Skatten träffar vi Senterpartiets toppnamn i Oslo Synne Lerhol. Hon beskriver samma tendens, men mer irriterat. De mindre partierna i form av Senterpartiet och Venstre har försökt få upp EU-frågan på den politiska dagordningen, som hon beskriver som den mest värderingsladdade (”potenta”) politiska frågan i norsk politik. Inte för att de båda partierna håller med varandra och kan göra gemensam sak. Tvärtom. Venstre har en internationell grundsyn och vill ta Norge in i EU, medan Senterpartiet påminner om det gamla svenska Centerpartiets konservativa decentralism. 

Däremot drömmer de båda om konflikt. 

Men Arbeiderpartiet och Høyre håller emot. Att lyfta fram en så sprängfylld fråga vore dåraktigt, splittrande. Inte något för statsbärande ansvarsfulla partier att syssla med.

Dagen efter möter vi upp Espen Emil Thygesen vid huvudingången vid Stortinget, det norska parlamentet. Efter en kopp förvånansvärt gott kaffe visar han oss upp till ett gammaldags förhandlingsrum där han vanligtvis träffar lobbyister och intressegrupper. 

Förmögenhetsskatten är en av få sakfrågor av ideologisk karaktär där de båda partierna tycker olika.   

Snabbt kommer han in på samma frågor som sin partikollega – de två stora partierna har inte velat ha en EU-debatt. 

– Høyre och Arbeiderpartiet har lagt sig nära varandra och vill minimera konfliktytorna för att inte uppröra stora väljargrupper. Det är också därför förmögenhetskatten har blivit en sådan stor valfråga. Det är en av få sakfrågor av ideologisk karaktär där de båda partierna tycker olika.   

Vad händer då i en valrörelse som saknar reella idémässiga konflikter? 

Det blir personfrågorna som står i centrum, vem som är mest lämplig att leda landet. Arbeiderpartiet målar upp en dikotomi mellan deras kandidat Jonas Gahr Støre och Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug. Statsministern från det statsbärande partiet. eller den oprövade populistpartiledaren som själv varit märkbart svävande på om hon söker statsministerposten. Høyre har å sin sida spelat på Erna Solbergs statsmannamässighet och folkliga kredo. ”Inga slagord” lyder valbudskapet. 

Allt påminner om hur Socialdemokraterna sökte göra valet 2022 till en folkomröstning om Magdalena Andersson, och hur man nu ständigt varnar om Jimmie Åkessons position i en eventuell borgerlig regering efter nästa val. 

Men när fokus förflyttas från ideologiska motsättningar till karaktär och trovärdighet är det något som går förlorat – en tanke om något annat än det redan rådande. Att samhället kan utvecklas till något bättre, kanske omvandlas i grunden för den radikalt lagda, det politik i grund och botten handlar om.

Det är också därför politisk konflikt är ett sundhetstecken i en valrörelse. Det synliggör alternativen för väljaren. Olika bilder av samhället att gå efter, i stället för att välja mellan olika personer som enbart är representanter för att låta det rådande fortsätta att existera.

Frågan är om det räcker med en hätsk debatt om en förmögenhetsskatt.

Henrik Dalgard

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Jag upptäcker Norges stora demokratiska problem dök först upp på Liberal Debatt.

Artonnollsju röker jag en cigarett på Politiker’ns uteservering. Ovanför mig LO:s, Arbeiderpartiets och Venstres respektive hus. Därav namnet på restaurangen, får man väl anta.

Nittontretton på toppen av Arbeiderpartiets hus tar de tre trendiga killarna som är experter på pizzadeg väldigt lång tid på sig för att laga våra pizzor (220 norska). Och vi har extremt bråttom till filmen som hånar Høyres partiledare Erna Solberg – hon framställs som dum, alkoholiserad och kåt i filmen Ingen kommentar (ett vanligt skämt är att hon säger ”Ska vi beställa takeaway” och hela biosalongen skrattar). Jag är stressad över att inte hinna till kinon men blir lugnare när jag tittar på den underbara servitrisen som röker medan hon går mellan borden och ser ut som Nora Haukland – influeraren som var ihop med skandalprinsen Marius Borg Høiby. Vi tar pizzan i handen och springer till trikken och hinner till bion.

Oslo känns som en stor stad men Norge är ett litet land. På dyra esplanader dansar fräscha norskar med stora leenden utanför en bar och sjunger Loreens Euphoria som om 1905 aldrig hänt. Det är en 40-årsfest vi kraschar men det förstår vi inte när vi går in och äter deras lösgodis, beställer en öl för halva veckopengen. Norrmännen är för trevliga för att säga något, de tvingar oss att dansa i stället (det krävs inte mycket). Alla sjunger med till Händerna mot himlen av Petra Marklund och det säger väl allt om landets futtighet men kanske också lite om låtens storhet.

Nollnollnollsju jag köper ett paket cigg (194 norska) och går tillbaka till baren. Skjortorna, det levnadskraftiga håret, välavvägda sminkningar skvallrar om att det här är personer som pratar kvadratmeterpris i obegripliga belopp. Födelsedagsbarnet kramar oss när vi ska gå och berättar att hon ska rösta på Rødt – Socialisterna. Vissa klass- och könsbaserade moderna väljarmönster finns i alla städer.

Fremskrittspartiet är inte Sverigedemokraterna, men väl vad Ny Demokrati varit om Bert och Ian haft organisationsförmå

ga. I don’t – som de säger på andra sidan Nordsjön – know, men det känns så. Partiledaren Sylvi Listhaug har ägnat flera valrörelser åt att varna för ”svenske tilstander” vad gäller gängkriminalitet och invandrare – och tjänar troligen fortfarande på det. Nu vill hon ha ”svenske tilstander” på bensinpriser, matpriser och skattepolitik.

I DN säger Ali Esbati – Vänsterpartist gone internationell rådgivare i den globala arbetarrörelsens tjänst – att de svenska sociala problemen ”uppenbart” hänger ihop med högerns ekonomiska politik. Fattar inte Listhaug det? Men det handlar inte om att fatta, förstås.

Norge tänker mycket på Sverige, men vi inte så mycket på dem. De är den eviga lillebrodern, även om de växt sig längre. Lätt att tänka som svensk, förstås. Men nu är det dags att lägga sig. Vårt broderfolk ska gå till val.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Filmen framställer henne som dum, alkoholiserad och kåt dök först upp på Liberal Debatt.

Det är dagen innan norska valet och valrörelsen slutar klockan 13. På klassiskt kontinentalt vis förväntas väljarna sitta på sin kammare och begrunda noggrant innan man högtidligt beträder valbåset för att bestämma landets framtid.

Åtminstone i teorin. I praktiken har nästan hälften av de 4 053 900 röstberättigade redan stemt och flera av valarbetarna på Oslos gator oroar sig över att valet kanske, kanske redan är avgjort.

– Det är så många som säger att de redan har röstat, utbrister en valarbetare för liberala Venstre frustrerat. 

Och i Norge får man inte, till skillnad från i Sverige, ändra sin röst. Lagt röstkort ligger.

De sista mätningarna innan valet pekar mot att statsminister Jonas Gahr Støre får fortsatt förtroende att styra landet. Erna Solbergs Høyre går kräftgång i opinionen – ”folk tycks lite trötta på Erna”, suckar en ung högerpartist på Karl Johan – och Venstre tycks i mätningarna vara närmast att åka ur Stortinget. Flera bedömare har sagt just detta: att valet avgörs av vilka småpartier som faktiskt klarar fyraprocentsspärren.

Nu ska de i en sista rusch dela ut bullar och flygblad i nattklubbsköerna. 

På Byens tak, Folketeatrets hippa takterrass, sitter tre Venstretjejer i partihoodie och sidenscarf och smuttar på varsin espresso martini för att tagga igång innan sista nattkampanjen. 

Dagen har de ägnat åt att ringa runt till familj och vänner för att få dem att rösta, så att de själva inte förlorar sina jobb för partiet. Det är nervöst när opinionsmätningarna för vad de själva kallar ”duktiga flick-partiet” pendlar mellan 3,9 och 4,2. Nu ska de i en sista rusch dela ut bullar och flygblad i nattklubbsköerna. 

– Det är lite tråkigt att det här valet inte alls har handlat om politik, säger en av dem och beklagar att taktik och positionering har varit det enda som synts i media.

Som om norska valrörelsen var en karbonkopia av den förra svenska.

De unga tjejerna sörjer också ett debattklimat som blivit mycket hårdare (från väldigt låga nivåer, icke-norsk reds. anm.). Framför allt beklagar de att Miljøpartiet De Grønne, MDG – enligt dem – har smutskastat dem under hela kampanjen. 

– Vi båda vill ju rädda miljön. Borde inte de också vilja ha fler miljöröster i stortinget?  

I stället har man, enligt en av de unga tjejerna, blivit ihopklumpade med Sylvi Listhaug, Fremskrittspartiets kontroversiella partiledare. 

– Man säger att en röst på oss är en röst på Sylvi Listhaug, suckar de annars jovialiska tjejerna.

I Fremskrittspartiets ”valbod” är tongångarna desto gladlyntare.

– Ni är svenska journalister? Åh, det har varit journalister här hela dagen! Från Storbritannien, Tyskland, ja till och med Australien! myser Lillian Huse, ledamot av kommundelsstyret i Frogner. 

– Och alla vill ha Sylvis, Sylvi-glassen är jättepopulär! fortsätter hon och öppnar frysboxen för att plocka fram en chokladglass inslagen i ett Sylvi-ansikte.

Också på kvällskvisten strömmar musiken högst (om än ur spruckna högtalare) från Frp:s tält. Där hinner man inte med några espresso martinis. Vi försöker prata med Fremskrittspartiets ungdomsförbund men då kommer en valledare fram och säger att, prata med svenskar! Det hinner vi ju inte nu! Vi har ett val att vinna! Och svenskerne har ingen stemmerett.

Lillian Huse pratar engagerat om sänkta skatter, att staten ska sluta bygga dyra batterifabriker och i stället använda pengarna till att halvera matmomsen, sätta maxpris på elektricitet, avskaffa ”flyttskatten” och höja golvet för att betala skatt till 150 000 norska kronor.

– Det har vi ju råd med i Norge, vi har mycket pengar. Till skillnad från er svenskar, tillägger hon med glimten i ögat. 

Men batterifabriker har man tydligen inte råd med.

Längs valbodarna på Karl Johan kampanjar Arbeiderpartiet, MDG, Venstre, Høyre, ja till och med pensjonspartiet. Senterpartiet har däremot redan stängt igen för dagen, halv fem på eftermiddagen.

Tinius Mørch Larsen i Venstres valbod är inte förvånad.

”Man måste vara bra unik för att vara senterpartist i Oslo.”

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Så här dålig stämning har det aldrig varit i ett norskt val dök först upp på Liberal Debatt.

Lokalvalget i Norge ble en borgerlig revansje etter det store nederlaget ved stortingsvalget i 2021. Da måtte Høyres Erna Solberg måtte gå av som statsminister. Jonas Gahr Støre tok over. En rødgrønn allianse av Arbeiderpartiet og Senterpartiet utgjør nå regjeringen.

Den ble ikke påvirket av denne ukens valg, som var et rent lokalvalg for landets 15 fylker (län) og 356 kommuner. De to regjeringspartiene fikk en samlet tilbakegang på 9,3 prosentpoeng, men fortsetter trolig i minst to år til. Først i 2025 er det valg til Stortinget.

Høyre er Norges største parti, for første gang på 99 år.

Oppsummert:

• Mindretallsregjeringen bestående at Arbeiderpartiet og Senterpartiet har fått en svært negativ tilbakemelding fra velgerne
• Høyre er Norges største parti, for første gang på 99 år
• Arbeiderpartiet har mistet makten i de aller fleste av Norges store og mellomstore byer
• Klimaspørsmålet var viktig for velgerne, men Miljøpartiet De Grønne (MDG) gjorde bare et middels bra valg. Velgerne går til partier som har tydelig politikk også på andre områder, som Venstre (Liberalt) og Sosialistisk Venstreparti (SV).
• Diskusjonene om privatisering av offentlige tjenester og eiendomsskatt har vært de største verdidiskusjonene i valgkampen
• I norske kommuner inngås det allianser mellom partier som ikke samarbeider i nasjonal politikk. Det er for eksempel en rekke eksempler på at Arbeiderpartiet og Høyre har valgteknisk samarbeid som gir det ene partiet ordføreren og det andre partiet varaordføreren i en kommune
• En rekke småpartier og lokale lister spiller en stor rolle i norsk politikk. I Kristiansand bystyre er det valgt inn politikere fra 14 forskjellige lister til de 57 plassene. Det er bare i noen få kommuner der ett parti har rent flertall

Lokalvalget ble altså en nådeløs tilbakemelding til regjering og særlig til Jonas Gahr Støre og hans sosialdemokratiske Arbeiderparti. For første gang siden 1924 er de ikke Norges største parti. De hadde ordføreren (borgmästaren) i alle de store byene i landet, men har nå mistet makten i byer som Oslo, Stavanger, Drammen og Kristiansand. I Bergen og Trondheim kan det samme skje.

For første gang siden 1924 er Arbeiderpartiet ikke Norges største parti.

I mange av disse byene har de borgerlige gått til valg på å senke eller oppheve eiendomsskatten, som har vært en av de store ideologiske sakene i denne valgkampen. De siste fire årene har det rødgrønne flertallet i flere av landets store kommuner dessuten kjempet mot friskoler, privatskoler og private eiere i eldreomsorg og barnehager. I Oslo er det brukt flere hundre millioner kroner på å «rekommunalisere» sykehjem for eldre under slagord som «Nei til bestemor på anbud».

Denne bølgen vil nå snu. Hjemmehjelpstjenester, helse- og omsorgstjenester («vården») og flere andre kommunale tjenester vil nå bli satt ut til private aktører. De nye flertallene åpner også for liberalisering av åpningstider. I mange kommuner har spørsmålet om søndagsåpne butikker vært et stort stridstema.

I mange kommuner har spørsmålet om søndagsåpne butikker vært et stort stridstema.

Krigen i Ukraina og høye strømpriser har hatt stor betydning for levekostnadene også i Norge de siste to årene. Det samme gjelder den store økningen i bankenes utlånsrenter, siden det er vanlig i Norge at folk eier sin egen bolig (finansiert med høye banklån).

Dyrtiden, som den kalles, har rammet dagens regjeringspartier, selv om de har hatt begrenset mulighet til å påvirke dette. Velgerne har også irritert seg over at det blir brukt store summer på å reversere sammenslåinger av kommuner, domstoler og politidistrikt, fordi regjeringspartner Senterpartiet har gått til valg på et utpreget distriktspolitisk program.

Oljelandet Norge skal også redusere klimautslippene, men hvordan det skal gjøres er blitt et stort politisk spørsmål. Motstanden mot vindkraft har vokst rundt i kommunene. Det er også skepsis til en planlagt, men veldig kostbar havvindutbygging.

Motstanden mot vindkraft har vokst rundt i kommunene.

Å elektrifisere det kraftkrevende prosesseringsanlegget på Melkøya i Finnmark, helt nord i Norge ble valgkampens største og dyreste utspill fra regjeringspartiene. På Melkøya kjøles naturgass fra Snøhvit-feltet i Barentshavet om til LNG (Liquid Natural Gas). Prosessen er energikrevende og drives nå av et gasskraftverk med store CO2-utslipp. Regjeringen presenterte fire uker før valget et forslag til løsning, som vil innebære at Melkøya skal drives av landstrøm fra vindkraftverk.

I dag er det store begrensinger i krafttilførselen i denne delen av Norge. Det er ikke kapasitet til andre industrielle satsinger dersom Melkøya skal ha landstrøm og kraftnettet ikke bygges ut.

For statsminister Jonas Gahr Støre er derfor vindkraftutbygging i nord et av de viktigste skrittene Norge tar for å få ned utslippene. Men prosjektet har møtt mye motstand, på grunn av høye kostnader, frykt for økte strømpriser og frykt for at det lammer den øvrige industrien i Nord-Norge. Klassiske naturverninteresser er også mot å ødelegge store områder med vindturbinutbygging og det hevdes også at dette ikke tar tilstrekkelig hensyn til urbefolkningens (samenes) rettigheter. Støres regjeringspartner, Senterpartiet, fikk en av sine kraftigste tilbakeganger i Finnmark, på grunn av denne striden.

Lars Helle

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Därför blev det en borgerlig revansch i det norska lokalvalet dök först upp på Liberal Debatt.