En central fråga i den livliga diskussionen om liberal nationalism är kulturens relation till individen, samhället, staten och politiken.

Det sedvanliga liberala synsättet är att betrakta kultur som något människor ska vara fria att välja och att staten ska vara neutral. Men det är mer komplicerat än så. Forskningen om människan har under de senaste 20–30 åren fokuserat alltmer på kulturens roll för vår sociala existens. Arbetet för liberalismens ideal underlättas om vi tar till oss dessa rön.

Antropologen och psykologen Joseph Henrich beskriver en del av dessa rön i boken The Secret of Our Success (2016). Han definierar kultur som ”den stora mängd metoder, tekniker, heuristik, verktyg, motivationer, värderingar och övertygelser som vi alla förvärvar under vår uppväxt, mestadels genom att lära av andra människor.”

Henrich belyser hur avgörande kultur är för vår överlevnad. Den strukturerar vårt samarbete. Den har gjort det möjligt för oss att befolka miljöer från Arktis till Australiens öknar.

Normer är det bästa vi har. Utan normer, inget samhälle.

I sin bok Nationalstaten (2022) gör statsvetaren Björn Östbring en användbar distinktion mellan kulturella artefakter och praktiker å ena sidan, och kultur som infrastruktur å den andra. Kulturella artefakter är mat, musik, kläder. Kultur som infrastruktur handlar om gemensamma referensramar för samarbete och kommunikation. Där ingår gemensamt språk, sociala referensramar och grundläggande konventioner som möjliggör samarbete.

Kulturen anger normer för hur man bör uppträda mot andra människor. I dagens debatt sägs det ofta att normer ska kritiseras, att normer är sociala konstruktioner, och att människan kan nå frihet genom att utmana normer. Allt detta är sant. Men det är också sant att normer är det bästa vi har. Utan normer, inget samhälle. När normer debatteras är det ofta underförstått att de bör avskaffas. Mer sällan uppmärksammas att positiv utveckling handlar om att nya normer blir gällande när gamla avskaffas. Om det förr i tiden i Sverige var viktigt att uppträda på olika sätt gentemot kvinnor och män, så har den normen inte avskaffats på så vis att man numera kan göra exakt hur som helst. Nej, normen i Sverige är numera att kvinnor och män bör bemötas på samma sätt.

Det mesta av vår kunskap grundas på att vi helt enkelt accepterar det som omgivningen, personer vi litar på, visar och berättar för oss.

Forskningens bild av människans utveckling är att den under lång tid, kanske två miljoner år, har skett genom en kombination av genetisk och kulturell evolution. Människans samarbetsförmåga går långt utöver vad andra djur klarar av, och kulturen är central för detta. Som individer är vi inte så värst mycket intelligentare än schimpanser. Det som utmärker oss är vår starka inriktning på samarbete och önskan att lära och lära ut. Det är omöjligt för en ung människa att helt på egen hand upptäcka och bygga sin kunskap från noll. Det mesta av vår kunskap grundas på att vi helt enkelt accepterar det som omgivningen, personer vi litar på, visar och berättar för oss. Därför är tradition en förutsättning för kultur. Antropologerna har konstaterat att människans samhällen har haft en mängd olika kulturer, där sedvänjor och påbud varierat mycket, vilket förklaras av samverkan mellan traditioner och nya idéer. Det är, så att säga, i människans natur att ha kultur.

Den liberale filosofen Karl Popper granskar förhållandet mellan rationalitet och tradition i essän Towards a Rational Theory of Tradition (i boken Conjectures and Refutations, 1963). Popper ser sig själv som rationalist, men ser samtidigt en nödvändig roll för traditioner:

”Närhelst vi befinner oss i en naturmiljö eller en social miljö som vi känner till så litet om att vi inte kan förutse vad som kommer att hända, så blir vi förvirrade och rädda. […] Institutioner och traditioner kan ge människor en klar idé om vad de kan förvänta sig och hur de bör agera. Det vi kallar socialt liv kan existera endast om vi kan veta, och kan förvänta oss, att det finns saker och händelser som måste vara som de är och att de inte kan vara annorlunda. […] Den enkla existensen av dessa regelbundenheter är kanske viktigare än de enskilda för- och nackdelarna med dem.”

Östbrings resonemang om kultur som infrastruktur har en tydlig koppling till Poppers analys. Det finns en gräns för hur stora kulturella skillnader ett samhälle kan tåla. Om normsystemen skär sig blir oro, misstro, missförstånd och rädsla resultatet, eftersom det är oklart vilka normer man ska agera efter i vilka sammanhang. Separatistiska enklaver, resultatet av bristfällig integration, innebär en stark påfrestning för ett fungerande samhälle. Därför behövs en viss nivå av nationell kultur. Isolerade kulturella grupper är exempel på en sorts mångfald, men om ens kultur bygger på klansamhälle och hederskultur så blir det problematiskt att leva i ett samhälle som bygger på individualism och rättsstat.

Den liberala rörelsen har bidragit till att den svenska nationen präglas av ett stort mått av individualism.

Den moderna nationalstaten har varit ett fundament för den liberala demokratins framväxt. I Europa var liberaler ofta drivande i nationalstatens tillblivelse liksom i framväxten av marknadsekonomin. Både nationalismen och kapitalismen har de facto en tendens att urarta. Men precis som liberaler inte förkastar marknadsekonomin i sin helhet på grund av att dess mest utpräglade form är oacceptabel, så bör liberalismen inte heller slänga allt vad nationalism heter på sophögen för att dess extrema former har varit så katastrofala. Den liberala rörelsen har bidragit till att den svenska nationen präglas av ett stort mått av individualism. Liberaler har därmed visat att det finns en annan nationalism än den konservativa eller reaktionära högerns.

Det finns de som tror att liberal demokrati kan fungera oberoende av kulturen. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö beskriver i boken Anteckningar från kulturkriget (2021) hur den liberala demokratin bygger på dels majoritetsprincipen, dels maktdelning och fri- och rättigheter. Han anser att dessa universella principer måste frikopplas från den nationella kontext i vilken de utvecklats. Det kan tolkas som att statens politiska ramverk ska existera utanför det kulturella sammanhanget. Han inser svårigheterna detta innebär, men skriver: ”Att skapa och vidmakthålla den liberala demokratin är inget man gör för att det är enkelt utan för att det är svårt.” Visst. Men det är skillnad på vad som är svårt och vad som inte har någon utsikt att lyckas. Ingen konstitution kan fungera om den inte bygger på understödjande traditioner i samhället.

Den demokratiska, liberala kultur som liberaler har kämpat för att bygga upp i Sverige och annorstädes hotas idag från minst två olika håll. Dels från en slags postmodern relativism som säger att alla kulturer är lika värda, att varje kritik av dem innebär förtryck. Det är en syn som, måhända oavsiktligt, understödjer islamism och klansamhällen, med allt det förtryck som sådant innebär.

Vår kritik mot de nationalkonservativa måste ta fasta på att de faktiskt vill förändra Sverige i grunden.

Det andra hotet kommer från de nationalkonservativa som vill främja en reaktionär, inskränkt och artificiellt konserverad nationalism. En vision som bygger på en förljugen bild om det mytiska paradiset i det förflutna. Vår kritik mot de nationalkonservativa måste ta fasta på att de faktiskt vill förändra Sverige i grunden, bort från fri- och rättigheter, individualism och rättsstat, i riktning mot en förkvävande, auktoritär, självgod och djupt korrupt nationalism.

Det är olyckligt att debatten om liberal nationalism ibland tycks handla om vad som är taktiskt rätt. Att vi bör lägga oss närmare Sverigedemokraterna för att locka väljare, alternativt att vi bör hålla så stort avstånd som möjligt till SD för att bättre bekämpa dem. Men frågan om nationell liberalism handlar inte om taktik. Den handlar om vad som är rätt. Liberaler bör, kanske litet paradoxalt, både skaffa sig mer självförtroende och ägna sig åt självkritik. Självförtroende att utan ständiga blickar åt sidorna undersöka vilka samhälleliga förutsättningar som måste finnas för en liberal utveckling. Självkritik att se vad som faktiskt inte fungerat. Ett liberalt samhälle måste byggas och underhållas. Det förutsätter att vi ser hur viktig kulturen är för den sociala människan.

Per Kraulis

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Därför har Heinö fel om liberal nationalism dök först upp på Liberal Debatt.

Ansträngningarna att förvandla nationaldagen och 500-årsjubileet av kungavalet i Strängnäs samt Gustav Vasas intåg i Stockholm till något meningsfullt för svensk kultur och identitet har inte varit framgångsrika. Självaste talmannen, den beläste Andreas Norlén, författade i juni en artikel i DN, i vilken han betonar att händelserna år 1523 var lika viktiga för Sverige som stormandet av Bastiljen år 1781. Ett mer liberterianskt perspektiv gav Mattias Svensson i en artikel i Opulens för ett par år sedan i vilken han argumenterade för att man bör bygga nationell identitet på det materiella som näringsfriheten gav oss, nämligen det relativa välstånd landet uppnådde under 1800- och 1900-talen och sedermera åtnjut. 

Men för att vara effektiv tar en nationell identitet eller ett nationellt firande inte fasta på materiella händelser (bundna i tid och rum) eller en funktionell grupp (vi har blivit rika tillsammans) utan snarare som en värderingsbaserad gemenskap vilken varit konstant över tid. Denna symboliska och icke-materiella aspekt av en grupps identitet är vad som krävs för gruppens kohesion: Inte minst för att sammanbinda människor bortom de närmsta blodsbanden, såväl genom tid och rum som genom yttre och inre prövningar.

Norlén menar att 500-årsjubileet och nationaldagen förtjänar att firas av svenskar med den vigör med vilken fransmännen högtidlighåller stormandet av Bastiljen – på grund utav respektive händelses vikt för ländernas fortsatta politiska och samhälleliga utveckling. En felaktig jämförelse, eftersom fransmännen inte firar fängelsets intagande för dess historiska betydelses skull utan som ett uttryck för fransk identitet och värderingar. Att resa barrikader och att störa den allmänna ordningen på allehanda vis i syfte att skapa, alternativt behålla, rådande samhällsordning är än idag något som Fransmän känner stor entusiasm inför. En händelse eller en process, oavsett hur omvälvande, är sällan tillräcklig för att ett samhälle eller en grupp ska anse att den ger ett uttryck för dess kollektiva identitet. I så fall skulle varje samhälle fira till exempel avskaffandet av stamsamhället, avskaffandet av adelsprivilegier eller den industriella revolutionens början och så vidare. Det krävs något mer.

Om att vara svensk innebär att leva i materiellt välstånd, vad skulle då ske om det välståndet raserades?

Firandet av endast materiell framgång (som till exempel att ett land blivit rikt) är något sällsynt, förmodligen till och med ett icke-existerande fenomen. Inte ens i det konsumtionstokiga USA ser man med någon större stolthet på tidpunkten då landet vid något tillfälle blev världens största ekonomi. Sociologen Emile Durkheim konstaterade att i alla typer av samhällen är en totem – eller moderna versioner, som flaggan, vilket inte måste vara en nationsflagga utan även kan innefatta prideflaggan, en fotbollsklubbs färger etc. – kärnan i en grupp, men med det menade han förstås inte att en totem först och främst var ett fysiskt föremål. Det finns goda anledningar till varför en identitet aldrig är enbart materiell: Det är riskfyllt att bygga sin identitet på materiella förutsättningar då dessa alltid kan raseras. Om att vara svensk innebär att leva i materiellt välstånd, vad skulle då ske om det välståndet raserades? Skulle folket i Sverige inte längre ha något att vara stolta över? Skulle de inte längre vara svenskar? 

Amerikaner må gilla, ibland skarpt ogilla, de egenskaper som anses utgöra den amerikanska karaktären, men de är högst eniga om att sådana egenskaper existerar. Martin Luther King Day och The Fourth of July exemplifierar abstrakta värderingar, såsom freedom, diversity, liberty, rugged individualism, och dessa uttryck under de nationella högtidsdagarna. Kollektiva identiteter (liksom individuella dito) byggs på abstrakta, symboliska representationer av värderingar: såsom The Spirit of America eller une certaine idée de la France eller ”folksjälen”. Liksom en själ antas dessa egenskaper ha skapats vid en viss tidpunkt för att sedermera erhålla tidlös existens. Det är just därför det är så viktigt att åminna och högtidlighålla historiska händelser – eftersom dessa inte bara stärker gruppens kohesion utan också ”bevisar” gruppens symboliska existens.

Sådana abstrakta identiteter är givetvis idealiserade, normerande och partikulära. De förutsätter en viss typ av värderingar, en viss typ av viljeyttringar och därmed känslor som inte bara har existerat genom tid och rum utan också på så sätt alltid kan återuppväckas. Om vi till exempel föreställer oss en värld i vilken USA skulle bli ockuperat av de självgoda och passivt-aggressiva kanadensarna så skulle amerikanska ”patrioter” försöka uppvigla sina medamerikaner med eggande ord om att ”bli vilka ni är”. På samma sätt utgör dessa ideal en måttstock som politiska aktörer eller vanliga medborgare kan göra anspråk på. Såsom att säga att  något är ”o-amerikanskt”. Ett annat exempel är Barack Obama, när han i titeln på sina memoarer hänvisar till Martin Luther King (som i sin tur hänvisade till Moses) A Promised Land. Tanken är förstås att Amerika ännu inte har realiserat sin ”potential” utan måste bli det land som dess symbolik (dess abstrakta, partikulära värderingar) ”utlovar”. 

Ett nationellt ideal skapar framåtanda och därmed också utrymme för maktkritik.

En idealiserande bild av sig själv och sitt land är högst fördelaktig eftersom fransmannen eller amerikanen då kan göra lite vad som helst och sedan försvara sig med att agerandet ifråga var o-franskt eller o-amerikanskt. Föreställ dig en person som upprepade gånger beter sig illa och alltid ursäktar sig själv med ”jag var inte mig själv när jag gjorde det där”. På så sätt kan personen både ha kakan och äta den samtidigt. När ett land står upp för vissa abstrakta värderingar betyder det dock också att medborgare, och även utlänningar, kan hålla samhället ansvarigt ifall det inte lever upp till orden och symbolerna. Ett nationellt ideal skapar framåtanda och därmed också utrymme för maktkritik. Eftersom ett folks gemensamma identitet binder samman inte bara gruppen utan också målar upp en etisk idealbild av sig själv, som därmed sedermera kan komma att vändas mot gruppen ifråga ifall den inte anses leva upp till skönmålningen – idealen kan inverteras. Om man skulle göra anspråk på att Sverige är ett jämlikt och fritt land betyder det att i fall någon skulle anse att Sverige fallit till korta i detta avseende så finns det möjlighet att kritisera landet.

Måhända vill någon påstå att Frankrike och Amerika är speciella, då båda länderna har en lång idéhistoria av sådana abstrakta värderingar. Men skillnaden ligger inte att dessa abstrakta värderingar är unika, utan snarare i att de kommit att bli välformulerade och verbaliserade. Gruppers värderingar behöver inte uttryckas i ord. Norges firande den 17 maj är ett exempel på en symbolisk regim vilken ger uttryck för en folksuveränitet och ett folks värderingar, vilka påstås ha etablerats då landets ännu var i en påtvingad union med Sverige, och förstärktes på grund av Nazitysklands ockupation. Även i till exempel Nederländerna anses befriandet av den demokratiska nationalstaten från Nazitysklands ockupation vara relaterbar i jämförelse med till exempel den holländska republikens 80-åriga befrielsekrig mot Spanien på 1500-1600 talen. Med dessa exempel i åtanke måste man medge att det är en utmaning att konstruera narrativ av händelser som utspelade sig i ett stratifierat samhälle anno 1523 och som kan relatera till dagens liberaldemokratiska nationalstat Sverige. Såsom diskuterats ovan måste ideal, för att vara meningsfulla, kunna inverteras. Endast den mest dammige reaktionär skulle kunna tänkas utbrista ”Beklagligt nog lever vi inte längre upp till Gustav Vasas löfte om ett gudfruktigt, protestantiskt folk i åtnjutande av frihet från dansken och påven”. 

I dag känner få svenskar någon större skräck för ligor av papister och tyska knektar i dansk sold.

Amerikanska och franska identiteter sägs ibland vara universella snarare än partikulära, men faktum är att amerikaner och fransmän använder sig av motsägelsefulla anspråk till stor del beroende på kontext: Utåt hävdar de idealens universella anspråk oavsett kontext men inom samhället framhåller man sin särart för att skapa social kohesion. Till exempel skulle Förenta staterna vara unikt då det ”byggdes på en idé”. Biden sa i ett tal år 2022 att ”You know, this country we live in is so special. We are the only country in the world — we’re the most unique country in the world. We’re not built on our ethnicity or religion or geography. We’re built on an idea.”. Att Amerika skulle vara unikt för att det är byggt på en idé är naturligtvis inte sant. Idén ”islam” i den islamistiska iranska republiken, ”himlen” i Kinas kejserliga dynastier, eller de i Frankrike, är alla länder som bygger på idéer. Motsägelsefullheten i att å ena sidan göra anspråk på en särart som är sprungen ur en viss, unik, kontext för att sedan hävda att samma särart är universellt giltigt är uppenbar: Man har sin kaka och äter den.

Kollektiva identiteter i modern tid byggs främst på, och hotas också därför av, idéer och abstrakta värderingar samt olika anspråk med hänvisning till dessa värderingar, inte på materia. Felaktig är därmed föreställningen att moderna nationalstater skulle bygga på blod och jord. Utifall att någon läsare tycker att den här typen av resonemang låter som metafysik eller till och med mystik så kan vi tillägga att en konstant i mänsklig samhällsutveckling har varit att samhällen vuxit sig allt större och komplexare över tid, och att det uppenbarligen funnits en betydande evolutionär fördel både i förmågan att gestalta grupptillhörigheter bortom blodsband och i strävan efter att upprätthålla social kohesion under alla omständigheter. 

Ett aktuellt exempel på en grupp, ett samhälle och ett land som genom utmaning och löfte om något bättre skapar något nytt är förstås Ukraina. I en serie artiklar som går tillbaka ända till Maidanprotesterna har The Economist beskrivit hur ukrainarnas värderingar förändrats i rekordfart. Under de blodiga protesterna år 2013 konstaterade de att:

”Standing in temperatures of minus 13°C, ready to be beaten up, the people on Maidan were defending something far greater than an association agreement with the EU, which was the initial cause. They were standing in the way of a police state, defending fundamental European values and defying the post-Soviet order imposed by Russia. Whatever advantage the riot police had in equipment, the protesters had moral superiority. They were on the right side of history, pushing against the authoritarian power of President Viktor Yanukovych. [This was the birth of the nation,] says Petro Poroshenko.”

Porosjenko kom sedermera att väljas till president. Poängen är förstås att ukrainarna utmanade och besegrade inte bara deras materiellt överlägsna auktoritära ledare utan också elementen. I en annan artikel från The Economist från augusti 2022 beskrevs hur ett opinionsinstitut varje år sedan 2012 har undersökt ukrainarnas stöd för suveränitet med frågan ”stödjer du självständighet?”. Bara 62 procent av befolkningen menade år 2012 att Ukraina borde vara en självständig stat, tio år och en fullskalig rysk invasion senare uppgav hela 97 procent av befolkningen att man stödde självständigheten. Direktören för opinionsinstitutet menade att undersökningen visar på skapandet av ”en ny sorts nation”. Samma opinionsinstitut visar också att numera är 75 procent av ukrainarna stolta över sitt land och en majoritet identifierar sig också som européer. När de tillfrågade ombads att uppge sina prioriteringar hamnade ”självständighet” först, och volya (en kombination av fri vilja och frihet) på andra plats. Materiella värden, i detta fall i form av ”pengar”, kom långt efter de första två prioriteringarna i opinionsundersökningen.

Praktiskt taget alla länder och framgångsrika politiska rörelser definierar sitt ursprung som sprunget ur någon typ av kamp mot utmanande materia.

Praktiskt taget alla länder och framgångsrika politiska rörelser definierar sitt ursprung som sprunget ur någon typ av kamp mot utmanande materia, vilket krävs för att kunna skapa en identitet, ett jag eller ett vi, oberoende av materiella förutsättningar. Svenskars svårigheter att relatera till detta kommer sig förmodligen av att man under generationer inte har haft ”riktiga” problem. Men ett exempel från Sverige är förstås socialdemokratin som, även då de är i regeringsställning, går ut och demonstrerar på första maj. Vissa högerdebattörer gör sig lustiga över tilltaget utan att inse att det är en, förmodligen effektiv, social ritual. Som man sade förr i tiden, utmaningar är ”karaktärsdanande” – för individer men kanske ännu mer för grupper. Och det är försakelsen, uppoffringen, av det materiella till förmån för abstrakta värden (till exempel uppoffringar för flaggan) som gör utmaningen meningsfull, och därmed också inspirerande. Att kritisera ett nationellt projekt, som det ukrainska, för att det skulle röra sig om en ”social konstruktion” missar därmed att en modern nationalstat är ett idéburet och symboliskt projekt – det är liksom hela poängen.

Att kritisera ett nationellt projekt, som det ukrainska, för att det skulle röra sig om en ”social konstruktion” missar därmed att en modern nationalstat är ett idéburet och symboliskt projekt – det är liksom hela poängen.

Att bygga en identitet på enbart materiella värden är inte gångbart någonstans. Även att framhålla effekten av enskilda händelser för ett lands utveckling, såsom Gustav Vasas brytning med katolska kyrkan eller dennes betydelse för byggandet av staten Sverige (vilket Norlén ville göra i samband med nationaldagsfirandet tidigare i år) är förstås intressant för den vetgirige men knappast inspirerande för nationell sammanhållning. Gustav Vasas kröning och intåg i Stockholm för 500 år sedan är på intet sätt omöjliga att förvandla till nationella myter med relevans i nuet. Men i så fall måste dessa händelser presenteras som ett exempel på medborgarnas/folkets eviga vilja och strävan efter frihet/suveränitet och som ett uttryck för de fria svenska böndernas jämlikhetsiver vilken sträcker sig in i våra dagar… eller något sådant.

Ett sådant sorts firande kommer med en risk för att professionella historiker då protesterar. De har ju trots allt heltidsanställningar med uppgift att komplicera och söka nyanser för att sedan slå hål på idealiseringar av det förgångna. Så fort någon vill ha svaret på om det över huvud taget finns eller har funnits ”svenska värderingar”, en ”svensk identitet” eller dylika frågeställningar blir deras svar givet. Förr kunde man även i Sverige tala om ”folksjälen”, och det fanns goda anledningar till varför. Eftersom en grupps identitet, exemplifierat genom ett nationellt jubileum, lämpligen inte formuleras som ett resultat av en materiell händelse av vikt och inte heller som ett uttryck för en funktionell grupp (vi har lyckats bli rika tillsammans), så måste den presenteras som en värderingsbaserad gemenskap som varit konstant över tid för att den ska vara meningsfull.

Jens Mikael Klinteskog och Eric Hendriks

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget 500-årsjubileet visar på identitetsproblem för svenskar och Sverige dök först upp på Liberal Debatt.

I essäboken Nationalstaten konstaterar statsvetaren Björn Östbring att i princip alla liberala demokratier har vuxit fram i just nationalstater. Nationalstaten har, historiskt sett, varit en god grogrund för liberal demokrati. Den definieras som en stat där medborgarna, förutom att dela institutioner och lagar, förenas i upplevelsen av att vara ett folk, med exempelvis gemensamt språk, kultur och historia. Devisen är: “i varje stat ett folk, åt varje folk en stat”.

Nationalstatens framgångssaga förklaras i boken av att den kan expandera människors samarbetsförmåga och omsorger från den omedelbara familjen eller klanen till att omfatta betydligt fler människor. För att kunna komma överens om lagar och institutioner, och även för att legitimera ett välfärdssystem, krävs att befolkningen har tillräckligt likartade åsikter och upplever att de “hör ihop” och “vill leva tillsammans”. Enligt detta teoribygge riskerar det mångkulturella samhället att underminera den liberala demokratins grundvalar, om invånarna inte lyckas hitta ett sätt att uppleva att de, trots kulturell olikhet, “hör ihop” och “vill leva tillsammans”.

Östbring för fram att det behövs en “kulturell infrastruktur” för att ett samhälle ska fungera: ett gemensamt språk och skolsystem, gemensamma kulturella och historiska referensramar och att grundläggande sociala konventioner, normer och koder ska vara likriktade. Östbring understryker att detta inte förutsätter likhet vad gäller ursprung, religion, högtider, etniska traditioner, matkultur eller privat- och familjeliv. På så sätt skiljer han sin “liberala nationalism” från en “etnisk nationalism”.

So far so good. En väl fungerande integration – där nya medborgare förstår språket och kulturen i tillräcklig omfattning för att delta i samhället – anses eftersträvansvärt i alla politiska läger. Samtidigt väcks två frågor: hur lika behöver vi bli och hur långt kan vi tänka oss att gå i strävan efter denna likhet?

Östbring tycker att likartade sociala omständigheter och uppväxtvillkor ska gälla alla invånare. Särskilt konkret är han inte gällande tillvägagångssättet, förutom att han förespråkar en restriktiv invandring och användandet av “politiska medel” och “institutioner med nationsbyggande funktion eller effekt”. I Östbrings Sverige ska invandrare inte leva bland landsfränder och tala sitt modersmål, utan vara jämnt fördelade bland den svenska majoritetsbefolkningen för att kulturellt anpassa sig efter majoritetskulturen. För att uppnå de mål han sätter upp blir konsekvensen sannolikt en långtgående assimileringspolitik.

Östbring anser att de senaste decenniernas svensk invandringspolitik har negligerat vikten av en gemensam samhällskultur och nationell identitet. I en intervju beskriver han hur svenskar i allmänhet inte hade föreställt sig att konsekvenserna av den förda politiken skulle bli att staten skulle vara ett skal som rymmer “olika etniska grupper som talar sitt eget språk”. Som exempel på hur integrationen borde fungera refererar han till journalisten Diamant Salihu som beskrivit sin uppväxt i Tjärna ängar i Borlänge på 1990-talet. Salihu beskriver en uppväxt där en majoritet av kompisarna i skolan och på idrottsaktiviteter hade svenska föräldrar och där svenska var det språk som talades i skolan och på rasterna – något som inte är fallet i samma område i dag.

Genomgående benämner Östbring sin nationalism som en “liberal nationalism”. Det är dock inte uppenbart på vilket sätt den är liberal. Tillvägagångssättet tycks inte vara vidare liberalt; han vill använda politiska maktmedel för att sammansvetsa folket till kulturell homogenitet. Ett grundläggande liberalt värde är begränsning av statens maktutövning – vad har vi kvar att rädda i den liberala demokratin om den redan har blivit så auktoritär som skulle krävas för att uppnå Östbrings mål? Vi kan inte gå hur långt som helst i vår strävan efter likhet om vi vill bevara liberala ideal.

Den andra frågan Östbrings bok väcker är hur lika vi behöver bli för att kunna leva tillsammans. Visst behöver vi komma överens om politiska frågor för att landet ska kunna styras. Samtidigt – om vi låter bli att reglera många aspekter av människors liv behöver vi inte vara lika överens om hur vi ska leva.

Östbrink förespråkar kulturell homogenitet. Homogenitet kan vara ett sätt att skapa gemenskap men är inte det enda sättet att uppnå gemenskap. Gemenskap uppstår ur en föreställning att man hör ihop. Den föreställningen kan lika väl komma ur en berättelse av att höra ihop trots kulturell heterogenitet.

Nationalstaten lyfter ett viktigt tema – hur vi hittar sätt att leva ihop i ett flerkulturellt samhälle. Det är olyckligt att Östbring är så rädd för att den liberala demokratin ska gå under att han riskerar att själv gräva dess grav. Liberala samhällen byggs inte med auktoritära medel. Det liberala svaret på den multikulturella frågan är ett tolerant och pluralistiskt samhälle, inte en pådyvlad monokultur.

Klara Lidman

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Inte mycket liberalism i liberal nationalism dök först upp på Liberal Debatt.

En alltmer utbredd uppfattning är att nationalism är nödvändigt för att hålla ihop samhället, och att dess liberala tappning kan vara både tolerant och frihetsfrämjande. Men det är inte bara nationalism som har assimilerande och frihetskränkande tendenser i praktiken. Det har även liberalism.

Postkoloniala teoretiker har länge anklagat liberalismens universalism för att vara illa förklädd Eurocentrism och inte utan fog. Upplysningens mål, nära sammanflätade med liberalismens, att göra sig av med traditionsbaserade auktoriteter till förmån för rationalitet och modernitet har skapat en bild av Europa som helt oberoende av kultur och tradition. Under den europeiska imperialismen blev konfrontationen med kulturella olikheter på så sätt bara ett hinder för universell upplysning, vilket i sin tur kunde användas för att legitimera våld och tvång.

Liberalismen har därför en historia av att, å ena sidan, se kulturella skillnader som oviktiga, eftersom syftet med mänskligheten, med filosofen John Grays ord, är ”universell konvergens” av en rationell civilisation. Å andra sidan reflekterar ”universalismen” en specifik europeisk eller västerländsk kultur. Icke-västerlänningars frigörelse från sina kulturella kedjor blir följaktligen avhängig den grad de lyckas assimileras in i en västerländsk kultur förklädd till liberal universalism.

Detta är kanske som tydligast när liberala feminister ska frigöra kvinnor från andra kulturer genom att tvinga av dem slöjan, fösa in deras barn i offentlig barnomsorg och sudda bort allt religiöst och ”traditionsenligt” från skolan. Den ”svenska” skolan och svenska klädesval anses neutrala, medan konfessionella friskolor är indoktrinerande och täckande kläder förtryckande. Detta är en del av vad filosofen Serene Khader kallar en liberal ”missionerande” tradition att se den europeiska, västerländska kulturen som en neutral bärare av upplysningens universella värden.

Denna falska universalism gör liberalismen intolerant och assimilerande.

Denna falska universalism gör liberalismen intolerant och assimilerande. Det är därför oklart hur liberalismen skulle kunna tämja nationalismen, i vilken liberala värden tydligt kopplas till en nationell kultur. Liberala värderingar stöps om till ”svenska värderingar”, vilka paradoxalt ses som både universella och därmed legitimt kan påtvingas andra och kulturellt betingade, så att värderingarna i praktiken anses svåra att kombinera med kulturer som ligger långt ifrån den svenska.

Den missionerande liberalismen har också en frihetssyn som bygger på att vissa människor inte är mogna för, eller är kapabla att hantera, frihet och därför måste kvalificera sig för det. John Stuart Mill uttryckte detta tydligt då han ansåg att despotism kunde rättfärdigas för att civilisera de som ännu inte var mogna för frihet. Så blev tvång frihetsskapande. Ett annat exempel är Woodrow Wilson, som anses ha grundat den liberala principen om nationellt självbestämmande – att de styrda måste samtycka till statens makt. Rätten till självbestämmande gällde bara för länder som var kapabla för frihet och inte krävde amerikanskt eller västerländskt förmyndarskap. Många var de icke-västerländska länder som diskvalificerade sig.

Detta återkommer i det liberal-nationalistiska förslaget om medborgarskapstest. Enligt den nationalistiska logiken måste naturligtvis nykomlingar assimileras för att bli en del av nationen, så ett test är logiskt. För en liberal ter det sig helt på tvären för vad medborgarskapet innebär. Medborgarskap ger politiska rättigheter som garanterar frihet gentemot statens tvingande makt. Den enda kvalifikationen för sådana rättigheter borde vara huruvida man är underställd den makten eller inte.

Medborgarskapstestet följer dock liberalismens historia av att exkludera människor från rättigheter om de inte anses ha de kvaliteter som krävs för frihet. På Twitter skriver Johan Pehrson enligt denna logik: ”Tycker det är bra med tydliga kvalifikationer för medborgarskap i Sverige. Te x språk, skötsamhet och egen försörjning.” Friheten är inte för alla.

Kunskap som medel för frihet är en helt annan sak än kunskap som villkor för frihet.

Än tydligare var Nyamko Sabuni med att medborgarskapstestet är frihetsskapande. Hon menade ”att behärska språket och förstå landet man lever i ger frihet, även för kvinnor och lågutbildade”. Vilket naturligtvis är sant – liberalismens kunskapsfokus är en viktig frihetsprincip. Men kunskap som medel för frihet är en helt annan sak än kunskap som villkor för frihet. Det senare följer den liberala tradition som exkluderat kvinnor, unga, personer utan tillgångar, icke-vita och icke-västerlänningar, som alla haft gemensamt att de ansetts oupplysta eller omogna för frihet. Deras samtycke till maktutövning krävs ej, utan tvång kan utövas för deras eget bästa.

Nationalismens intoleranta och assimilerande tendenser är alltså inte milsskilda liberalismens. Båda ideologierna har en stark tendens att i praktiken använda tvång för att assimilera människor som anses annorlunda, och att ställa krav för att klassas som fullvärdig medlem av nationen eller staten och därmed kunna ta del av rättigheter och friheter. I båda fallen är det människor med utomeuropeiskt ursprung, ofta även de ekonomiskt svaga, som exkluderas från medlemskap och frihet.

Liberalism behöver inte ta denna intoleranta form, men den löper betydligt större risk att göra det i kombination med nationalism. Det är naivt att tro att liberalismen har en chans att tämja nationalismen. Snarare riskerar den att bli medlöpare.

Clara Sandelind

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Liberalism kan inte tämja nationalism dök först upp på Liberal Debatt.

Nationen, Sverige, Fosterlandet. Det är inte utan att man som smålänning blir lite obekväm av de senaste årens allt mer intensiva flaggviftande. Och nu ska det alltså krönas med ett jubileumsfirande av Gustav Vasa kröning. Som om det vore ett jubileum att fira. Möjligen kan man sträcka sig till en märkesdag.

Smålänningarna stred och dog för rätten att slippa vara en del av Gustav Vasas Sverige.

Smålänningarna stred och dog för rätten att slippa vara en del av Gustav Vasas Sverige. Slippa skatterna, slippa fogdarna och slippa reformationen. Fortfarande i dag är Svenska kyrkan betydligt mer konservativ och mer katolsk i Dackes gamla trakter.

“Jag tillhör varken Svear eller Götar. Jag är Smålänning och i rakt nedstigande led ättling till Dacke”, som figuren Karl Alfredsson skriver i sitt brev till myndigheterna i Sture Dahlströms roman Tango för enbenta. Han meddelar att han hoppar av Sverige och drar sig tillbaka till sin gård: “Jag vill bli helt frikopplad från alla de tusentals trådar som fjättrar mig vid Riket.”

Smålänningen som libertarian och separatist. Efter ett halvt millennium är känslan fortfarande kvar, vi är något annat än svenskar. Gustav Vasas förolämpningar har vi tagit till oss med stolthet: Snåla, envisa. Det är vi det.

Men när vi nu ser ut att behöva dras med nationen åtminstone ett par hundra år till kan man ju fundera på vad den är och hur den borde vara. Går det att skapa en frihetlig, liberal nationalism som håller bygget samman och låter smålänningar vara smålänningar och gutar vara gutar, i stället för en vanlig vulgär flaggviftar-nationalism nedpressad i en konstruerad Sverigedräkt?

Om man får tro statsvetaren Clara Sandelind i senaste numret av Liberal Debatt, 3-2023, är svaret nej: “Nationalismens intoleranta och assimilerande tendenser är alltså inte milsskilda liberalismens. Båda ideologierna har en stark tendens att i praktiken använda tvång för att assimilera människor som anses annorlunda, och att ställa krav för att klassas som fullvärdig medlem av nationen eller staten och därmed kunna ta del av rättigheter och friheter.”

Det bästa kanske helt enkelt är att bara hoppa av och klippa trådarna som fjättrar oss vid riket? Men tills dess: Grattis Sverige och kungen! Hoppas ni firar med ostkaka!

Matilda Molander

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Vasa är inget att jubla över. När ska vi fira Dacke? dök först upp på Liberal Debatt.

De vita korsen står i raka rader. Här vilar 16 000 soldater – en bråkdel av de 300 000 som miste livet i slaget vid Verdun. Men ändå. Så många kors.

Vi går mellan raderna på kvällen och låter dagens intryck sjunka in. Landskapet bär fortfarande ärr från krigets sår. Hålor efter bomber och löpgravar överallt. Marken skakar ännu av granatnedslagen.

Slaget pågick i 300 dagar, från februari till december 1916. Frontlinjen mellan fransmän och tyskar flyttades fram och tillbaka över kullar som förvandlats till lera. En av kullarna, nummer 304, var sju meter högre innan kriget än efter. Artilleriet åt upp sin beskärda del.

Världskriget var i stort sett meningslöst. En serie politiska allianser mellan europeiska länder tvingade efter skotten i Sarajevo 1914 fram en lika lång serie krigsförklaringar. Kontinenten drogs ned i ett fyra år långt helvete.

Vid krigets utbrott hade den militärtekniska utvecklingen dragit ifrån den militära taktiken.

Vid krigets utbrott hade den militärtekniska utvecklingen dragit ifrån den militära taktiken. Kulsprutor och indirekt eld skövlade och stympade mer effektivt än någonsin tidigare, utan att befälhavarna förmådde bryta dödläget. 1800-talets krigsmanualer dög ingenting till. Totalt stupade runt tio miljoner soldater.

Vilken meningslös fasa. Orsakad av en fåfäng elits romantiska föreställningar om “det renande kriget”, och avslutad genom ren utmattning.

Men om känslan av meningslöshet överväldigar oss när vi går mellan raderna av vita kors, betyder det att det kan finnas meningsfulla krig?

Samtidigt som vi besöker Verdun för att lära oss om vår europeiska historia utspelas ett annat krig på vår kontinent. Det ryska anfallskriget mot Ukraina – lika orättfärdigt som brutalt. Bara några dagar tidigare har vi nåtts av bilderna och rapporterna från den ryska massakern på civila i Butja.

Finns det en mening med alltihop? Har kriget i Ukraina en betydelse? Stakar det ut en riktning för framtiden?

Finns det en mening med alltihop? Har kriget i Ukraina en betydelse? Stakar det ut en riktning för framtiden?

Jag tror att det beror på vad vi gör av kriget i våra berättelser om det. Det finns någonting meningsfullt i att försvara ett land som vandrar längs vägen mot liberal demokrati, även om försvaret kräver vapen och död.

På gravplatsen i Verdun ligger 16 000 skäl att sörja alla krig. Men också en påminnelse om att skilja mellan rättfärdigt och orättfärdigt, meningsfullt och meningslöst. Över gravarna reser sig trikoloren. Frihet, jämlikhet och broderskap. När nationens suveränitet är hotad, som i Ukraina, bär kriget mening.

Jesper Ahlin Marceta

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Försvaret av demokratin gör kriget meningsfullt dök först upp på Liberal Debatt.

Den 28 februari skrev Liberal Debatts redaktionsledning – Matilda Molander, Eric Luth och jag – gemensamt under en artikel som försvarar liberal nationalism. Artikeln har väckt blandade reaktioner. Till de positiva kommentarerna hör Isobel Hadley-Kamptz, i en ledare i Dagens Nyheter:

“Att vara liberal innebär varken att vara rotlös eller att ta avstånd från gemenskaper. Tvärtom är, som tidskriften Liberal Debatt skriver, nationalstaten i realiteten en förutsättning för frihet och demokrati.”

Även statsvetaren Björn Östbring, som har forskat om just nationalism, skriver uppskattande:

“Jag minns mina första texter på temat, under 2015, när jag beklagade mig över att liberal nationalism saknades i den svenska idédebatten och bland de politiska partiernas samhällsvisioner. Så detta är lite av en milstolpe.”

Andra är mer kritiska. I sociala medier är det många som undrar över en “total omsvängning” och påstår att “liberal nationalism är en motsägelse”, och liknande. Det är tydligt att mer behöver sägas i ämnet.

Var hittar man den nationella identiteten?

För mig personligen är det absolut en “total omsvängning”. Fast en långsam sådan. Sommaren 2015 skrev jag i UNT att “självbestämmande stater av moraliska skäl bör avstå från att hindra människor från att passera nationsgränser”. Några månader senare var flyktingkrisen ett faktum. Politikens verklighet tvingade mig att ompröva mina mest grundläggande moraliska och politiska uppfattningar. Denna ideologiska resa har jag skrivit om förut.

Jag tror nu att den politiska verkligheten kräver nationalism. Inte av principiella skäl. Men just här och nu, i vår del av världen och i vår plats i historien, är nationalismen oundviklig. Den svåra frågan är hur man som liberal bör förhålla sig till detta faktum.

Nationen är inte evig och statisk, utan tillfällig och föränderlig, och ska bidra till enighet i ett samhälle präglat av kulturell mångfald.

Konservatismen – liberalismens ideologiska motpart – har en bevarande relation till nationalismen. Nationen är någonting som inte bör förändras, eller åtminstone inte förändras för fort. När konservativa tänker på en nationell identitet söker de i det förflutna efter en svensk kultur och svenska traditioner, som exempelvis den typiskt svenska folkmusiken. De lägger vikt vid definierande ögonblick, som till exempel Karl den XII:s död och stormaktstidens slut.

Liberalismens relation till nationalismen ser annorlunda ut. Framför allt är den progressiv. Liberaler söker inte efter en nationell identitet bara i historien, utan också i idéer om vad nationen kan bli och vara. En liberal nationalism tolererar att nationens utveckling bryter med dess förflutna. Nationen är inte evig och statisk, utan tillfällig och föränderlig, och ska bidra till enighet i ett samhälle präglat av kulturell mångfald.

Det är så vi liberaler borde förhålla oss till nationalismen. Den nationella identiteten är inte oberoende från sin historia – men inte heller oberoende från våra politiska viljor. Vi kan göra den svenska nationen till det vi tycker att den borde vara.

Liberalismen och nationalismen går hand i hand

Nationalismen är inte ett främmande inslag i liberalismen, varken historiskt eller filosofiskt. Tvärtom. Liberalismen och nationalismen uppstod samtidigt, i samma historiska processer.

Frihetsrevolutionerna i slutet av 1700-talet är fortfarande den moderna tidens mest avgörande händelser. Enväldiga politiska härskare och slutna politiska regimer ersattes av politiska institutioner som respekterade den enskilde individens moraliska status. Europas dynastier dog ut. Härskarna kunde inte längre rättfärdiga sin världsliga makt med hänvisning till Gud. Över tid demokratiserades de politiska institutionerna, så att folket också fick politiskt inflytande.

Just “folket” är ett nyckelord i denna historieskrivning. Tidigare hade människor varit olika monarkers undersåtar, men i och med revolutionerna blev de medlemmar i nationer. Invånare blev till medborgare.

Liberalismen och nationalismen går hand i hand. Vår tids liberala demokratier är folk som styr sig själva – de är nationella organisationer, som kanaliserar sina interna motsättningar fredligt genom institutioner som kan hantera konflikter och lösa problem med respekt för medlemmarnas intressen och moraliska status.

Mycket liberal politisk filosofi, som vägleder liberal politik, formuleras helt och hållet inom nationalstatens organisatoriska ramar.

Det råder ingen motsättning mellan liberalism och nationalism. I vår tid, och i vår del av världen, är i stället ett brott mellan de två otänkbart.

Bandet mellan liberalism och nationalism är dock inte bara praktiskt. Mycket liberal politisk filosofi, som vägleder liberal politik, formuleras helt och hållet inom nationalstatens organisatoriska ramar.

Många av vår tids liberala politiska teoretiker bedriver sin filosofi med nationalstaten som en av de mest grundläggande analytiska enheterna. De tar för givet att medlemmarna i ett politiskt samfund kan göra överenskommelser med varandra på ett praktiskt och förnuftigt sätt. Medlemmarna behöver kunna kommunicera genom ett delat språk. De måste kunna kan tolka varandras tankar och perspektiv genom delade sociala och kulturella referenser, och uppbåda en vi-känsla som motiverar dem att respektera gemensamma beslut även när besluten går emot deras enskilda intressen. I praktiken är dessa samfund, som teoretikerna föreställer sig, ofta just nationer.

Nationalismen hör alltså till liberalismens historia och filosofi. Draget till sin spets går det till och med att säga att nationalismen är konstituerande för liberalismen: utan nation och nationalstat kan vi inte tala om den typ av politiska institutioner som kännetecknar liberalismen.

Liberaler kan inte fly nationalismen

Liberaler kan inte dra sig undan nationalismen. Vi måste erkänna den. När vi väl har gjort det kan vi använda den i våra liberala politiska projekt. Vi kan börja tala om svenskhet med en ideologiskt kvalificerad röst. Vad är bra med den svenska kulturen, och vad är dåligt? Vilka inslag i det svenska hämmar individen, och vilka främjar henne?

Nationalismen kan också vägleda oss politiskt. Den kan förklara varför vi behöver ha säkerhetspolitiska begränsningar av frihandeln, varför språkfärdigheter borde vara ett krav för medborgarskap och varför Stockholms skattebetalare ska bidra till sjukvården i Norrlands inland. Vi behöver sådant för att upprätthålla och stärka nationalstaten, som i sin tur behövs för att vi ska kunna förverkliga friheten och rättvisan.

För mig är nationalismen en praktisk nödvändighet, som följer av den politiska verkligheten som den ser ut här och nu. Det är inte ett principiellt ställningstagande utan ett realistiskt eller pragmatiskt.

Med det sagt är det inte säkert att nationalstaten kommer att fortsätta vara Sverige. I takt med att det europeiska samarbetet fördjupas och känslan av samhörighet ökar blir till exempel unionen alltmer lik en nation. Om hundra år kanske vi ser på oss själva som européer från regionen Sverige. Det är en utveckling den liberala nationalismen kan husera och hantera.  

Jag tror att vi liberaler behöver tänka mer på nation och nationalism. För mig är nationalismen en praktisk nödvändighet, som följer av den politiska verkligheten som den ser ut här och nu. Det är inte ett principiellt ställningstagande utan ett realistiskt eller pragmatiskt. Men när vi väl har erkänt nationalismen kan vi också börja se dess potential – hur föreställningen att vi är medlemmar i en nation kan vägleda oss i vår samtid. Nationalismen är ett redskap i den liberala verktygslådan. Låt oss lära oss att använda det.

Jesper Ahlin Marceta

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Liberal nationalism för framtiden dök först upp på Liberal Debatt.

Inlägget Kan Europas brist på gemenskap botas med liberal nationalism? dök först upp på Liberal Debatt.