Finns det förutsättningar för ett långsiktigt samarbete mellan socialdemokrater och liberaler? Ett projekt bortom januariavtalets kohandel och tjuvnyp? Ja, i alla fall i Frankrike.

På fem år har både Socialistpartiet och Republikanerna imploderat och försvunnit. De två partier som alltid kämpat om makten finns inte längre. Höger-vänster-konflikten är borta. I deras ställe finns ett enda stort socialliberalt parti i mitten, Emmanuel Macrons La République en Marche! – Republiken på väg.

I konkurrens med extremhögern och extremvänstern har den så kallade “extrem-mitten” tagit hem presidentmakten två val i rad. Hur är det möjligt?

I konkurrens med extremhögern och extremvänstern har den så kallade “extrem-mitten” tagit hem presidentmakten två val i rad. Hur är det möjligt? Vad kan Sverige lära sig av det? Under tre veckor i april reste Liberal Debatts redaktionsledning runt i Frankrike under valrörelsen. Det här är mina lärdomar för en svensk socialliberalism.

Den återuppväckta folkrörelsen

Det är metoden, det är metoden, det är metoden. När man pratar med Macronaktivister i Frankrike ger de alla samma, för mig förvånande, svar. Anledningen till att de engagerat sig för den socialliberala presidenten handlar inte i första hand om idéer eller förslag, utan om hans metod att göra politik.

– En Marche! är ett pågående samtal om politik. Hela projektet började med den Stora vandringen 2016 när vi gav oss ut för att prata med fransmän om hur de upplevde sin vardag och politiken, berättar den unge aktivisten Joseph på ett kafé i Paris dagen innan andra valomgången.

– Det var så vi fick veta att trakasserier av kvinnor är ett stort problem. Därför Macron gjorde det till en av sina viktigaste frågor i förra valet – innan metoo, fortsätter hans kollega Julie.

Joseph hade tidigare varit engagerad i Republikanerna, men bytte till En Marche! för samtalets skull.

– Republikanerna var mer vertikalt, så att säga, konstaterar han menande.

Några dagar tidigare och många mil söderut, satt vi på en bykrog i norra Gironde med traktens macronaktivister. Det är fattig landsbygd som alltid röstat vänster, och hälften av aktivisterna var gamla socialister som bytt parti.

I Sverige framställs folkrörelserna numera för det mesta som antingen döende eller redan begravda, som historiska artefakter. Macron visar att det går att skapa en folkrörelse för 20-talet.

– Det fanns inget politiskt samtal i Socialistpartiet längre, vi pratade inte om idéer, säger Monsieur Gadrat och får hummande medhåll från Monsieur Boulan:

– Partiet hade slutat att utveckla tankar om samhället och blivit en mekanism för att fördela politiska poster.

De avsomnade partierna som aktivisterna beskriver är Socialistpartiet och Republikanerna, men beskrivningarna hade lika gärna kunnat handla om Socialdemokraterna. Eller Centerpartiet. Eller Liberalerna. Partier där stämmor mer blivit ett hinder att runda än ett forum för idé- och politikutveckling. Där man bekymrar sig mer över att ha tillräckligt många namn på listan, än över att medlemmarna utvecklar politik.

Från Paris kaféer till landsbygdens hak är macronisterna överens om att det viktiga med deras socialliberala parti inte är visionerna eller förslagen utan det pågående, levande politiska samtalet – öppet för alla fransmän. De pratar om ett gemensamt projekt där slutmålet inte är givet utan föremål för en pågående diskussion. Det låter som… en folkrörelse?

Socialdemokraterna, Centerpartiet och i viss mån även Liberalerna har sin grund i folkrörelser där människor slöt sig samman för att samtala och tillsammans hitta vägar framåt för samhället. I Sverige framställs folkrörelserna numera för det mesta som antingen döende eller redan begravda, som historiska artefakter.

Macron visar att det går att skapa en folkrörelse för 20-talet. Det är min absoluta övertygelse att en socialliberal politik för framtiden måste bygga på en sådan folkrörelse. Såväl liberalismen som socialdemokratin är dömd till undergång om den blir ett elitprojekt för några få.

Problemlösandet

– Macron har inga visioner, han bara sitter med en miniräknare och räknar ut lösningar på olika problem.

Vi träffar champagnetillverkaren och borgmästaren Jean-François Clouet på hans gård i den lilla byn Bouzy. Han stödjer förvisso den sittande presidenten, men skulle önska någon som vågade rita upp större planer för landet. Någon som Barack Obama.

Men frågan är om det inte är just hans problemlösning som är hans stora styrka. Macronaktivister beskriver hur de efter varje kampanjaktivitet skickar en kort rapport till partihögkvarteret om vilka problem medborgarna tagit upp. Därigenom får partiledningen direkt kunskap om vad som bekymrar och irriterar fransmännen.

Macron beskriver sig ofta som varken höger eller vänster, “han tar de förslag som är bäst oavsett vilken ideologi de kommer ifrån”, som hans anhängare uttrycker det.

– Listan på vad han har genomfört kan göras så lång, han vill verkligen förändra det här landet och göra något åt de problem som vi möter i vardagen, säger ungdomsförbundaren Mélissa på Café Terminus mitt emot tågstationen i Bordeaux.

Macron beskriver sig ofta som varken höger eller vänster, “han tar de förslag som är bäst oavsett vilken ideologi de kommer ifrån”, som hans anhängare uttrycker det. Han förenar företagsvänlighet med en stark välfärd (om det är lagom mycket av varje är en annan fråga).

Likheterna med Socialdemokraterna och Centerpartiet är slående. De är lösningsorienterade, kompromissvilliga, pragmatiska partier. De kan inte beskyllas för att stå för någon ideologisk renlärighet, men har i gengäld lyckats genomföra mycket. En liberal politik kan inte genomföra en stor vision för samhället, däremot kan den lösa samhällsproblem.

Framtidstro

Monsieur Clouets missnöje till trots så är Macrons projekt inte bara samtal och problemlösande, det är också en positiv framtidsvision. En strävan efter ett bättre samhälle. Önskan om en mer öppen värld. Under samtal med anhängare till Le Pen och Macron är den största skillnaden inte ideologi eller utbildningsnivå utan sinnelag. Medan högernationalisterna ser mörkt på såväl framtiden som politikens möjlighet att förändra den, tror macronisterna att en ljusnande framtid är vår.

Macron pratar också ständigt om att visa respekt för motståndaren: han går till val på vad han vill göra i stället för på kritik mot andra, initierar samtal med demonstranter och tillrättavisar sina anhängare när de buar åt Marine Le Pen.

Behövs det alltså ett nytt stort mittenparti i Sverige? Nej. En Marche! har samlat fransmän från höger till vänster, republikaner och socialister. Men många är fortfarande också engagerade i sitt gamla parti.

I Sverige har Socialdemokraterna historiskt haft en progressiv reformpolitik och en tro på att samhället kan bli bättre. De senaste åren har de dock steg för steg bytts ut mot misstro mot omvärlden och politiska motståndare. Retoriken har blivit allt hårdare. Detsamma går att säga om Liberalerna. Man har fastnat i motståndarnas fälla. En socialliberal politik för 20-talet måste slita bojorna och våga prata om en ljus framtid och hur vi ska komma dit.

Den extrema mitten

I Sverige handlar regeringsfrågan om ifall liberaler i Centerpartiet och Liberalerna ska gå höger eller vänster efter valet. I Frankrike har den liberale Emmanuel Macron skapat en ny politisk kraft i mitten som får stöd från både höger och vänster. Han har gjort det som Annie Lööf drömmer om att göra: få med sig både Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) i båten. Hur? Socialt ansvarstagande och ekonomisk liberalisering. Macron har sänkt inkomstskatten, tagit bort fastighetsskatten och gjort det lättare att avskeda anställda. Samtidigt som han har ökat stöden för att få arbetslösa i arbete och håller kostnaderna för el och uppvärmning nere genom pristak (något en liberal verkligen kan ifrågasätta). Det är ett sammelsurium av höger- och vänsterpolitik som verkligen inte är ideologiskt renlärigt, men det fungerar uppenbarligen. Som januariavtalets sammanbrott visar går det inte att forma en stabil regering i Sverige om inte två av de tre stora – S, M, SD – är med.

Det gemensamma projektet

Behövs det alltså ett nytt stort mittenparti i Sverige? Nej. En Marche! har samlat fransmän från höger till vänster, republikaner och socialister. Men många är fortfarande också engagerade i sitt gamla parti. För En Marche! är inte i första hand ett gemensamt parti, utan ett gemensamt projekt.

– Man kan komma och gå, det är inte som ett gammalt parti där människor låses fast och tillbringar hela sina liv, det är ett gemensamt projekt som man kan delta i, förklarar den unge macronisten Kévin på stationskafét i Bordeaux.

Det finns rum för ett gemensamt mittenprojekt för Sverige också. 

Matilda Molander

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Den extrema mitten – Lärdomar från Frankrike dök först upp på Liberal Debatt.

Frågan om hur Sverige ska regeras är ideologisk. Men den handlar också om hur vi ska få en effektiv regering som förmår styra landet. Ingen vill ju ha en politik  som ständigt genererar kriser, återkommande extravalshot och plötsliga kast.

Tesen utgår från den senare frågan. Vill vi ha stabil, långsiktigt orienterad politik krävs att de partier som tillhör ”den breda mitten” ökar viljan och förmågan att samarbeta med varandra.

Den gångna mandatperioden ger syn för sägen. Först gick hela hösten 2018 åt till att över huvud taget få till stånd en regering. Därefter föll regeringen sommaren 2021 för att sedan strax komma tillbaka. Det var en nej-sägar-koalition utan ett eget alternativ som fällde regeringen. Sedan krävdes två omröstningar för att få till stånd ett statsministerskifte, och ett parti lämnade regeringen på kuppen. Till sist, som grädde på moset, tvangs denna regering att styra med oppositionens budgetalternativ.

Var allt detta engångsföreteelser? Kommer en stabilare situation att återvända efter höstens val? Räkna inte med det.

Var allt detta engångsföreteelser? Kommer en stabilare situation att återvända efter höstens val? Räkna inte med det.

Orsaken är att partisystemet numera i sig självt  genererar instabilitet. Den traditionella blockpolitiken lovar tydliga alternativ för långsiktig politik. Det är dess tjusning för många. Men den levererar inte längre på löftet.

Vårt partisystem  ska kombinera det bästa av två världar: tvåpartisystemets tydlighet i regeringsfrågan och mångpartisystemets mångfald.

Vårt partisystem  ska kombinera det bästa av två världar: tvåpartisystemets tydlighet i regeringsfrågan (väljarna vet inte bara vilket parti de röstar på, utan också vilken regering) och mångpartisystemets mångfald (väljarna kan dessutom rösta på var tyngdpunkten i en sådan regering ska vara).

Kombinationen av två partisystem ska alltså ge oss det bästa av två världar. Men i själva verket levereras  motsatsen. Blockgränsen förhindrar samverkan över denna gräns, också när partierna är hyfsat överens i sakfrågan. Samtidigt försvagar mångpartisystemet blockens sammanhållning. Partierna konkurrerar med varandra samtidigt som de ska samverka.

Utmaningen att samtidigt konkurrera och samverka finns förvisso alltid där när det handlar om koalitioner. Men blockpolitiken försvårar den och genererar extra instabilitet.

Eftersom ett parti inte kan söka nya partners på andra sidan gränsen kan  varje åsiktsskillnad som sätter regeringen i gungning  leda till risk  för extraval. Om regeringen förlorar hindrar blockgränsen att nya kombinationer för att leda landet kan uppstå. Vi har varit igenom detta både hösten 2014 och sommaren 2021.

En fast blockgräns innebär också att ytterkanterna stärks eftersom mittenorienterade partier får svårt att samverka. Det ger större politiskt avstånd mellan partier i samma block, och därigenom ökad instabilitet.

En fast blockgräns innebär också att ytterkanterna stärks eftersom mittenorienterade partier får svårt att samverka. Det ger större politiskt avstånd mellan partier i samma block, och därigenom ökad instabilitet.

Detta är precis vad som skett på senare tid: både Vänsterpartiets och Sverigedemokraternas krav på reellt inflytande inom respektive block har blivit mer högljudda.

Svunnen är den tid då det borgerliga blocket kunde uppnå historiskt stor sammanhållning genom att Reinfeldt rörde sitt parti mot mitten. Och borta är den era då Vänsterpartiet hade som princip att inte fälla en S-regering.

Vi har alltså både ett dåligt tvåpartisystem och ett illa fungerande mångpartisystem.

Vi har alltså både ett dåligt tvåpartisystem och ett illa fungerande mångpartisystem.

Men det är inte en polarisering längs en renodlad höger-vänsterskala. Det är den andra stora faktorn som driver instabilitet.

Med ”höger” kan man mena olika saker. Dels finns den starkt marknadsvänliga (”nyliberala”) högern. Dels finns en nationalistisk, främlingsfientlig variant. Den senare kan kombineras med engagemang för jämlikhet och välfärdspolitik. Sverigedemokraterna är ett sådant parti: notera engagemanget för till exempel äldreomsorg och pensionärer med små inkomster.

Sverigedemokraterna är alltså inget högerparti, om vi med ”höger” menar kamp för mer marknadsekonomi och lägre skatter. Konsekvensen: ytterkantspartierna har lätt att finna varandra. Det gäller särskilt sedan Vänsterpartiet släppt tidigare hämningar när det gäller lojalitet mot sitt block.

Så skedde sommaren 2021, då de gick samman mot marknadshyror. Moderaterna med flera såg chansen att försvaga Socialdemokraterna och hängde på. Innan dess såg vi det när det gällde mer pengar till äldreomsorgen. Och när detta skrivs har Vänsterpartiet anslutit sig till oppositionens krav på ännu större sänkningar av bensinpriset.

Blockpolitiken hindrar partierna inom ”den breda mitten” att samverka och forma regeringar. Men ytterkantspartierna känner inte samma begränsning.

Här är vi, i ett nötskal: Blockpolitiken hindrar partierna inom ”den breda mitten” att samverka och forma regeringar. Men ytterkantspartierna känner inte samma begränsning.

I dag, med en S-regering, är det Vänsterpartiet som går samman med oppositionen när det passar. Sverigedemokraterna har signalerat att de mycket väl kan göra detsamma i det fall en framtida statsminister Kristersson (M) inte anpassar sig tillräckligt efter deras politik (stalltips: det lär inte bli särskilt mycket av skattesänkningar med en annan regering).

Det enda alternativet för en väl fungerande riksdag är att blockgränsen bryts. Att de partier som kan räknas till ”den breda mitten”, som tillsammans står för den breda åsiktsgemenskap som förr formade överideologin i svensk politik, öppnar för samverkan med varandra.

Det finns, ur ett stabilitetsperspektiv, inget alternativ till den ”breda mitten”. Min övertygelse är att förr eller senare kommer vi att komma dit. Frågan är bara hur mycket av parlamentariska kriser, budgetkaos i kammaren, oändliga talmansrundor och extravalshot vi behöver uppleva innan tiden blir mogen.

Lennart Nordfors

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Den breda mitten är det enda som kan rädda oss från talmansrundor nu dök först upp på Liberal Debatt.

Varför fungerar vissa länder bra och andra sämre? Vad kan förklara långsiktiga förbättringar av ett samhälle? När frågorna ställs i samhällsvetenskaperna är svaret ofta: institutioner.

Vikten av stabila och effektiva institutioner är svår att överskatta. En välfungerande rättsstat, frånvaro av korruption, konkurrenskraftiga skattesystem, skyddad avtalsfrihet, väldefinierade äganderätter, långsiktiga spelregler. Sådant förklarar mer av världens välstånd än något annat. Ett land som vill nå framgång behöver stärka sådana institutioner. Lagstyre, bra företagsklimat, effektiva skatter och god utbildning.

I utvecklingsekonomiska och statsvetenskapliga studier frågar man sig ibland, inspirerad av Francis Fukuyama (som lånade uttrycket från Lant Pritchett och Michael Woolcock): ”Hur tar man sig till Danmark?” I The Origins of Political Order (Profile Books, 2011) beskriver Fukuyama Danmark som en ”mytisk plats med goda politiska och ekonomiska institutioner: det är stabilt, demokratiskt, fredligt, rikt, inkluderande och har extremt låga nivåer av politisk korruption”.

Institutionell kvalitet är inte en stämpel man en gång erhållit och som sedan alltid kommer prägla ett land. Det är en gradvis, kontinuerlig utveckling som kan halka både fram och tillbaka.

Särskilt bland de fattigaste länderna i världen är det som saknas just dessa goda politiska och ekonomiska institutioner. Det beskrivs särskilt träffande av Daron Acemoğlu och James Robinson i Why Nations Fail (Currency, 2012): det som gör att länder misslyckas är politiska regimer som suger ut sin befolkning, extraherar värde och inte spelar efter rättvisa regler.

Vad har så grova utvecklingsekonomiska teser att göra med Sveriges liberala partier? Sverige är ju redan – i Fukuyamas bemärkelse – Danmark. I alla rankningar har vi välfungerande rättsstat, låg korruption och välfungerande marknadsekonomi.

Men institutionell kvalitet är inte en stämpel man en gång erhållit och som sedan alltid kommer prägla ett land. Det är en gradvis, kontinuerlig utveckling som kan halka både fram och tillbaka. Det präglar också länders utveckling oavsett var de befinner sig. Även ett rikt land som Frankrike har sämre institutioner – högre korruption, mer fusk, sämre skattesystem, stelare regler – än till exempel Sverige. Det innebär lägre tillväxt och en fattigare befolkning. I boken Frankrike – en hatkärlekshistoria (Timbro förlag, 2021) beskriver Fredrik Segerfeldt vilka läxor Frankrike hade behövt för att slå in på vägen mot ett rikare, friare och mer dynamiskt samhälle.

Sverige har lärt sig viktiga läxor

Många av de läxorna har Sverige redan lärt sig. Under 1990-talet genomfördes en rejäl upprustning av de ekonomisk-politiska institutionerna. Århundradets skattereform satte sista spiken i kistan för vad som tidigare varit ett unikt uselt skattesystem – som med Gunnar Myrdals ord gjorde svenskarna till ett ”folk av fifflare”. Pensionsreformen 1997 gjorde att nivåerna blev goda och finansieringen långsiktig. En ny budgetprocess skulle försvåra överbudspolitik och utgiftsdrivande utspel från hoppande majoriteter.

Av de statliga tjänstemän som fått en politiker som ny högsta chef sedan socialdemokraterna fick makten 2014, har 90 procent fått just en socialdemokrat. Ofta utan att tjänsterna ens utlysts.

Under det tidiga 2000-talet fortsatte reformtakten att vara god. En ny process för tillsättning av generaldirektörer skulle få bort ett av de sista fält där politiker gav sina vänner fina titlar och höga löner. Grundlagsskyddet som garanterar att enskildas rättigheter är skyddade till och med mot staten, stärktes med avskaffat uppenbarhetsrekvisit 2007.

Så ser den ut i praktiken, den institutionella kvaliteten. Det är inte bara att ”ha en rättsstat”: rättsstaten består av mängder av intrikata system som ständigt måste vårdas. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har också gjort just detta. Men under Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons regeringar har många av dessa reformer vänts eller urholkats.

Goda system har försummats

I stället för ett långsiktigt pensionssystem, finansierad utanför statsbudgeten och utformad i bred enighet i en pensionsgrupp, har Socialdemokraterna påbörjat en överflyttning till statsbudgeten och med utrymme att höja och sänka pensionerna som vilket bidrag som helst. Budgetprocessen som skulle hindra hoppande majoriteter och spretiga förslag har belamrats med otaliga extra ändringsbudgetar. Till på köpet kan budgetramarna sedan 2013 ändras även efter rambeslut, tvärtemot den norm som rådde tidigare.

Utnämningsmakten som skulle bli opartisk har halkat tillbaka i den gamla nepotismen. Av de statliga tjänstemän som fått en politiker som ny högsta chef sedan socialdemokraterna fick makten 2014, har 90 procent fått just en socialdemokrat. Ofta utan att tjänsterna ens utlysts. När Sida skulle få en ny generaldirektör sökte 28 personer den utlysta tjänsten. Regeringen tillsatte ingen utan väntade tills Carin Jämtin avgick som partisekreterare ett halvår senare, för att ge henne posten.

Det finns förstås alltid mängder av problem att lyfta i ett samhälle. Men det är inte alltid de, likt de ovan uppräknade, innebär en gradvis urholkning av den opartiskhet, rättssäkerhet och långsiktiga spelregler som bygger ett starkt samhälle. I en krönika i Dagens Nyheter (30/1 2022) jämför nationalekonomen Andreas Bergh välfärdsbygget med ett hus, och konstaterar: ”En besiktningsman som i dag tar sig an välfärdsstaten Sverige hittar tydliga spår av ett solitt bygge under fernissan. Men de senaste 20 åren har det långsiktiga underhållet försummats. Det är – som alltid – en sorglig syn.”

Liberaler måste vända urholkningen av långsiktiga institutioner

Att vända den utvecklingen borde stå i centrum för liberalers val av politiskt parti och för liberala partiers politiska val. Hur kan nästa våg av reformer som stärker Sveriges välstånd genomföras? Vad behövs för att stärka institutioner som ickekorruption, rättsstat och marknadsekonomi? Vilka hinder finns i dag för långsiktighet och välkända förutsättningar?

Här är det värt att understryka att det inte finns några gratisluncher. Inga koalitioner är friktionsfria och inga knapptryck i riksdagens kammare är ovillkorade. Naturligtvis är inte heller borgerliga partier felfria, principfasta och ständigt på de goda institutionernas sida. Men i de här sammanhangen har Moderaterna och Socialdemokraterna varit ortogonala.

Medan Moderaterna föreslår stärkt rättighetsskydd och ett mer självständigt domstolsväsende, tillsätter Socialdemokraterna utredningar om att lättare kunna begränsa rättigheter i kris. Medan Socialdemokraterna har lett attacken mot budgetramverket har Moderaterna föreslagit mer robusta regler. Sist Moderaterna regerade monterade de ned den politiska tillsättningen av topptjänstemän; nu bygger Socialdemokraterna upp den.

Den som vill ha liberal politik får förstås svårt att sy ihop en genuint liberal koalition. Det är mycket sällan – både i Sverige och internationellt – som liberaler utgör en majoritet.

Stod valet bara mellan Socialdemokraterna och Moderaterna skulle det inte vara en fråga. Dilemmat uppstår för att valet inte bara är så enkelt. Samarbetar man högerut ingår – på ett eller annat sätt – också Sverigedemokraterna. Samarbetar man vänsterut ingår också Vänsterpartiet.

Sverigedemokraterna är ett parti som utan tvekan skulle kasta alla institutioner under bussen om det kan hjälpa dem att nå de politiska målen. Det är inte ett parti att hålla i handen för att bygga upp en starkare rättsstat. Utan att fördjupa sig i deras respektive likheter och skillnader i övrigt, har de med Vänsterpartiet ett gemensamt och grundmurat ointresse för liberal demokrati, långsiktig tillväxt, liberala värden och stabila institutioner.

En naturlig invändning är att Vänsterpartiet är väldigt mycket mindre än Sverigedemokraterna. Även om de skulle vara exakt samma skrot och korn, är det lättare att få med sig 33 mandat än 66 (Poll of Polls i skrivande stund). Men då underskattar man problemet vänsterut: den liberal som vill värna den liberala demokratin måste inte bara vända Vänsterpartiet utan även Socialdemokraterna, som historiskt och konsekvent varit skeptiska till den liberala demokratins institutioner. Högerut har liberaler däremot mycket gemensam grund att stå på i Moderaterna och Kristdemokraterna.

Gränslöst önsketänkande – eller borgerligt maktskifte

Den som vill ha liberal politik får förstås svårt att sy ihop en genuint liberal koalition. Det är mycket sällan – både i Sverige och internationellt – som liberaler utgör en majoritet. De liberala partiernas dilemma är alltså att antingen samarbeta med borgerliga partier som delvis drar åt rätt håll, men till priset av att också samarbeta med Sverigedemokraterna, eller att samarbeta med vänsterpartier som inte alls drar åt rätt håll, men inte heller behöva stöta och blöta frågor mot Sverigedemokraterna.

Den här mandatperioden har den senare varianten prövats. Framgången har varit, milt sagt, begränsad. Visst kan man som liberal, i jakt på politiska majoriteter eller i särskilda sakfrågor hamna på samma sida som socialdemokrater. Att bygga koalitioner med en någorlunda gemensam reformagenda är alltid en utmaning, och att hantera frågor som uppstår under en mandatperiod gör det inte lättare.

Sverige behöver ett omtag. Det är osannolikt att det kan genomföras av eller med Socialdemokraterna.

Liberaler har ändå ofta gjort just det: det typiska för liberala partier är att vara relativt små men att ändå utöva parlamentariskt genom att vara tungan på vågen och prioritera konstruktivt samarbete, trots meningsskiljaktigheter. Sveriges politiska historia är kantad av strålande reformer som genomförts i sådana samarbeten. Under rätt förutsättningar är det till och med rätt att samarbeta mer organiserat om budget eller till och med dela regeringskansli.

Men Socialdemokraterna kommer inte att vilja bygga upp vad de rivit ner. Det förra januariavtalet bidde en tumme och vid ett nytt försök kommer Vänsterpartiet ha mer offensiva krav. Det ska till ett gränslöst önsketänkande för att utfallet ska tänkas bli gott.

Sverige behöver ett omtag. Det är osannolikt att det kan genomföras av eller med Socialdemokraterna. De liberala partierna i Sverige – Centerpartiet och Liberalerna – borde blicka högerut mot ett borgerligt maktskifte.

Caspian Rehbinder

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Välj sunda institutioner – välj borgerligt dök först upp på Liberal Debatt.

Jag var osäker. Skulle det komma några åhörare överhuvudtaget? Skulle det bli någon diskussion? Tack och lov fick vi både och när Liberal Debatt och tidskriften Tiden anordnade pubkväll.

De flesta som var på plats hade trevligt, även om Frida Jansson tycks ha blivit besviken. Själv tog jag med mig mycket från kvällen. Särskilt en fråga har fastnat. Måste socialdemokrater och liberaler ha ett gemensamt projekt? En riksdagsledamot från Centerpartiet ställde frågan.

Hade jag skrivit om min politiska utopi så hade jag, som Jansson påpekar, skrivit om ett samhälle där småbarnsföräldrar har tid för livet och familjen. Jag hade skrivit om lyckan. Den som bara är äkta när den delas.

Svaret är nej. Samarbete fungerar även utan idépolitiska projekt. Det fungerar i kommuner och regioner runt om i landet. Det fungerar i riksdagen.

Men frågan är befogad. Och kanske vore det bekvämt att inte fundera vidare över idépolitiska projekt. Att i stället blicka ut över det politiska landskapet och något motvilligt välja samarbetspartner när situationen så kräver. Politiskt samarbete i form av resonemangsäktenskap.

Och visst. Även resonemangsäktenskap kan bli lyckade. Men politiskt samarbete har potential att bli något större. Särskilt i vår tid. Särskilt när starka politiska krafter hotar det som vi gemensamt värnar. Därför känns uppgiften att utforska eventuella ideologiska projekt naturlig. Och viktig.

Inför vår pubkväll publicerade jag en text om vänsterliberal rättvisa som gemensamt projekt. Idén är inte att liberaler ska bli socialdemokrater. I ärlighetens namn är det nästan lite tvärtom.

Hade jag skrivit om min politiska utopi så hade jag, som Jansson påpekar, skrivit om ett samhälle där småbarnsföräldrar har tid för livet och familjen. Jag hade skrivit om lyckan. Den som bara är äkta när den delas. Om meningen med livet. Om vår gemenskapssökande natur, den goda jämlikheten och hur vi skapar ett mänskligare samhälle.

Men min text handlade inte om det. I stället skrev jag om rättvisa och meritokrati. Varför? Av den enkla anledningen att just där kan alla progressiva hitta ett politiskt projekt värt namnet. Ett projekt nödvändigt för demokratins överlevnad.

Jansson skriver att jag tog i från tårna på scen. Jag påpekade att det finns en konflikt mellan absolut frihet och liberal rättvisa. Jag påpekade även att det finns en konflikt mellan ett meritokratiskt skolsystem och skolbolagens vinstintresse. Och ja, jag sa att i den frågan borde valet inte vara särskilt svårt. Kanske är dessa påpekanden att ta i från tårna. Kanske har gränsen för vad som anses radikalt förflyttats från löntagarfonder till detta.

Några av 1900-talets största politiska konflikter bestod i att de konservativa bekämpade liberaler och andra progressiva som kämpade för lika möjligheter. Samma konflikt finns idag.

Jag tror inte det. Inte för de allra flesta. Människor i alla politiska läger måste göra prioriteringar. Målkonflikter är reella och jobbiga. Den som prioriterar meritokrati och rättvisa behöver prioritera bort något annat. Det tror jag att alla inser. Alla kommer inte heller att prioritera en vänsterliberal meritokrati som samhällsmodell. För vissa står andra värden högre. Några av 1900-talets största politiska konflikter bestod i att de konservativa bekämpade liberaler och andra progressiva som kämpade för lika möjligheter. Samma konflikt finns idag.

Förutom att vara nervös inför pubkvällen var jag nervös inför publiceringen av min text. Hade jag gått för långt? Kommer socialdemokrater beskylla mig för att svika våra socialdemokratiska ideal? Särskilt med tanke på att jag för socialdemokratins del förespråkar en mer radikal politik för jämlikhet och gemenskap.

Den typen av reaktioner har i stort sett uteblivit. Jag tror det säger något. Socialdemokratin har bestämt sig. För trots att resonemangsäktenskap är ett fungerande alternativ så känns ett projekt om rättvisa bättre. Även om projektet har en vänsterliberal utgångspunkt. Inte bara för att alternativet till samarbetspartner är betydligt värre, vilket vi vet att det är, men för att ett mer rättvist Sverige vore bättre än dagens Sverige.

Även socialdemokrater känner att det finns något vackert där. Värt att ta kamp för. Jag hoppas vi kan ta den kampen tillsammans.

Payam Moula

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Socialdemokrater och liberaler kan göra vackra barn tillsammans dök först upp på Liberal Debatt.

Onsdagkväll, Gamla stan. Med viss förväntan hade jag tackat ja till en en pubkväll med tillhörande seminarium arrangerat av tidskriften Liberal Debatt och den socialdemokratiska tidskriften Tiden. Temat? “Finns det någon idémässig värdegemenskap mellan socialdemokrater och liberaler”. Två personer var på plats för att utröna om en sådan gemenskap fanns (möjligen innebar det faktum att ett gäng nyliberaler och unga socialdemokrater befann sig i en källarlokal något, men då återstod ju ändå, tja, idéerna): Andreas Johansson Heinö från den liberala tankesmedjan Timbro och Payam Moula från Tiden.

Tidigare har det för liberaler handlat om att inte inspireras av andra ideologiskt bara för att man samarbetar med dem i riksdagen.

Tidigare har det för liberaler handlat om att inte inspireras av andra ideologiskt bara för att man samarbetar med dem i riksdagen. Snarare tvärtom – om man samarbetar med V kör man Ayn Rand-centerpartism på speed och om man samarbetar med SD är det ett hot mot demokratin att vilja banta SVT:s budget. Men här skulle det alltså tas reda på om det fanns några idéer som var gemensamma.

Jag köpte en drink och satte mig bredvid några jag kände igen från liberala tidningar och tankesmedjor. SSU:s förbundsordförande var också där. Matilda Molander från Liberal Debatt inledde med att säga att diskussioner mellan socialdemokrater och liberaler ofta blir tröttsamma. Det handlar ofta bara om SD eller om några få sakfrågor som fått bli symboler för oöverbryggbara skillnader. Den här kvällen skulle handla om ideologi.

Sen började Andreas Johansson Heinö prata. Han sa ungefär såhär: Den dominerande bilden är att den liberala demokratin är ett gemensamt projekt mellan socialdemokrater och liberaler – det stämmer inte. Vi har olika syn på individuella rättigheter och värdet av pluralism. Istället är det kanske i de bortprioriterade ekonomiska frågorna vi kan hitta varandra eftersom både liberaler och socialdemokrater ser att människor är födda med olika förutsättningar.

Jag drabbades av svår chock. Alla liberaler tycker väl det?

Sen var det Payam Moulas tur. Han började med att dissa Timbro genom att säga att han var förvånad över att Andreas text var så bra trots att han jobbar där. Sen tog han i från tårna. Liberaler måste bestämma sig, sa Payam, för om det är viktigt att tumma lite på friheten för att det ska bli mer rättvist eller inte. Jag drabbades av svår chock. Alla liberaler tycker väl det? Vi har ju en offentlig sektor som motsvarar halva ekonomin. Är det inte att tumma på friheten “lite”? Sen sa han att liberaler borde stå på barnens sida istället för bolagens sida i skolfrågan och att det är orimligt att småbarnsföräldrar jobbar 40 timmar i veckan för att de blir olyckliga då. Vi skulle alltså inte bara sluta upp bakom gemensamma ideal, helst skulle vi liberaler genast teckna medlemskap i närmsta arbetarkommun.

Under tiden samtalet pågick bläddrade jag igenom ett exemplar av Tiden som låg på bordet. Jag har aldrig läst den tidigare, men jag läser ofta Liberal Debatt, som är något så ovanligt som en journalistisk kvalitetsprodukt. Innehållet är ofta ideologiskt förankrat och fokuserar mer på de långa linjerna än dagspolitiken. Liberal Debatt hade den mest ambitiösa bevakningen av det franska valet i hela Sverige, med texter om Macrons reformagenda och väljare. Tidningen har diskuterat vilken roll nationalstaten har för liberalismen, men också vilken roll äganderätten har. Vissa grenar av liberalismen har kritiserats, men då har också någon begärt replik och fått det. Ärligt, öppet och högt i tak, så uppfattar jag Liberal Debatt.

Vad stod det då i den socialdemokratiska motsvarigheten?

Först läste jag en text som handlar om hur man blir omvald för tredje gången och att det ser mycket bra ut för Andersson & Co inför valet i höst – väljarna gillar henne! En essä av Lena Hallengren handlade om “lärdomar vi dragit av pandemin” (jag lyckades inte hitta några) som mest verkade ha som främsta poäng att Moderaterna kommer sälja ut sjukvården om de vinner valet. Det var en krönika av SSU:s ordförande, och en text om att det är moraliskt att ändra sig för att kunna styra landet (läs: makten framför allt) av Joel Stade.

Är Tiden lika intresserade av ett idéutbyte som Liberal Debatt är? Ser Socialdemokraterna ett värde med liberalismen som inte socialismen eller socialdemokratin redan inhyser? Fungerar det att vara intellektuellt ärlig och “vän av ordning med nyfiken fråga” när det framgått helt tydligt genom mitt stickprov att inte bara den partipolitiska grenen av socialdemokratin verkar vara mer intresserade av att vinna val än att inspireras av liberalismens idéer? Hade motsvarigheten fungerat – alltså att Timbrostatsvetaren på scenen hade bett Socialdemokraterna bestämma sig och sluta upp bakom sänkta skatter, försämrad arbetsrätt och Moderaternas valbudskap? Antagligen inte.

Det är något riktigt deppigt med människor som har som främsta politiska drivkraft att hata socialdemokratin istället för att erbjuda ett annat politiskt alternativ.

Det är något riktigt deppigt med människor som har som främsta politiska drivkraft att hata socialdemokratin istället för att erbjuda ett annat politiskt alternativ. Det här är en egenskap som ofta förknippas med äldre moderater som inte kan förhålla sig självständigt till socialdemokratin. Men att förhålla sig självständigt till socialdemokratin är inte heller att sluta upp bakom ett vinstförbud för att man är rädd för Sverigedemokraterna, och sedan konstruera någon sorts pseudoideologi som bygger på ytliga värden utan innehåll – jämlikhet (hur definierar vi det?), frihet (samma problem) och “det öppna samhället” (vad betyder det ens?).

Kanske är en socialliberal bara en liberal som blivit lurad.

Det är bra att en ny generation liberaler inte förhåller sig till Socialdemokraterna som det störiga exet de aldrig släppt. Det betyder inte att alternativet ska vara ledarskribenten PM Nilssons berömda slavmentalitet. Nej, vi måste faktiskt ingenting med S – varken hata dem eller bli som dem. Jag tänker på sägningen “en konservativ är en bara liberal som inte blivit rånad”. Kanske är en socialliberal bara en liberal som blivit lurad. Anledningen till att det inte blir något ideologiskt utbyte mellan liberaler och socialdemokrater är nog inte för att det inte går, utan för att Socialdemokraterna inte vill. De vill något annat – vinna.

Frida Jansson

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Liberalismen behöver inte socialdemokratin dök först upp på Liberal Debatt.

I folkomröstningen om kärnkraft våren 1980 stod Socialdemokraterna och Folkpartiet sida vid sida. Tillsammans kampanjade de för “Linje två” som i praktiken var ett tredje alternativ för dem som ville säga ja till kärnkraft, åtminstone för en tid, men inte på riktigt samma sätt som Moderaterna.

Samtidigt höjdes röster för att de båda partierna borde närma sig varandra i fler frågor. Läget i svensk politik talade för nya konstellationer. Socialdemokraterna hade nyss inlett sin andra mandatperiod i opposition – en evighet för ett parti som i generationer inte känt till annat än regeringsmakten – medan Folkpartiet inte trivdes i den återförenade borgerliga trepartiregeringen.

Nu blev det inget med den saken. Efter valsegern 1982 kunde Socialdemokraterna, åtminstone tillfälligt, dra igång sin så kallade återställarpolitik. Samtidigt inledde Folkpartiet under Bengt Westerbergs ledning en resa högerut som så småningom mynnade ut i ett nära samarbete med Moderaterna inför segervalet 1991 (även om man längs vägen hann göra upp med Sossarna om en stor skattereform).

Efterföljande decennium bildades Alliansen och blockpolitiken tycktes vara för evigt.

Inför valet 1994 drömde Westerberg högt om en regering med Socialdemokraterna. Men så blev det inte. Istället cementerades Folkpartiets plats i borgerligheten medan Socialdemokraterna efter några års samarbete med Centerpartiet kom att söka parlamentariskt stöd vänsterut under både Göran Persson och Mona Sahlin. Efterföljande decennium bildades Alliansen och blockpolitiken tycktes vara för evigt.

Borgerliga debattörer och politiker bankade däremot under 2000-talets början mer än gärna liberala trossatser i huvudet på varandra.

Under alla dessa år var det i svensk inrikespolitik en självklarhet att liberalismen hörde hemma i borgerligheten. Det var där som den liberala idéutvecklingen ägde rum och det var där liberalism kom att bli ett nödvändigt, och ibland tillräckligt, argument för att motivera politiska ställningstaganden. Ingen socialdemokrat har någonsin behövt oroa sig över intern kritik över att ett förslag inte är tillräckligt liberalt. Borgerliga debattörer och politiker bankade däremot under 2000-talets början mer än gärna liberala trossatser i huvudet på varandra.

Mot slutet av 2010-talet ägde två parallella skiften rum. Dels tappade liberalismen sin självklara position i borgerligheten. Det märktes förstås genom en konservativ våg som drog med sig såväl politiska förbund som opinionsbildare. Men det tog sig också uttryck i en påtaglig trötthet över kraven på ideologisk renlärighet, vars udd ständigt var riktad mot påstått bristande liberalism. Tröttheten, för att inte säga irritationen, hade varit latent några år. I och med flyktingkrisen 2015 nåddes en vändpunkt. (Liberal) idealism var ute, (konservativ) realism var på modet. Nu fick det vara nog med liberala utopier och progressiv radikalism.

Det andra skiftet vid samma tid bestod i att Socialdemokraterna utropade sig själva till den liberala demokratins försvarare. I takt med att en internationellt utbredd diskurs om högerpopulismen som ett hot mot den liberala demokratin även nådde svensk debatt förflyttade sig Socialdemokraterna snabbt. Till skillnad från 2014 års Decemberöverenskommelse, som syftade till att möjliggöra blockpolitikens fortsatta dominans trots att Sverigedemokraterna omöjliggjorde för något av de traditionella blocken att nå majoritet, motiverades exempelvis Januariavtalet 2019 explicit med behovet av att värna den liberala demokratin:

“Våra partier har skilda ideologiska utgångspunkter men förenas i försvaret av den liberala demokratins grunder; en stark rättsstat, ett orubblig skydd för den enskilda människans fri och rättigheter, motstånd mot främlingsfientlighet, oberoende fria medier, jämställdhet, jämlikhet och lika förutsättningar oberoende av bakgrund”.

Det här var visserligen nyheter för många av oss som följt Socialdemokraterna under en längre tid. Inte desto mindre fanns här en hel del som fick många centerpartister och liberaler att känna sig mer bekväma med ett samarbete med Socialdemokraterna. Samtidigt som Moderaterna flörtade med uttalade anti-liberaler skrev alltså sossarna under på dessa förpliktigande formuleringar. Dessutom var Socialdemokraterna, åtminstone under Stefan Löfven, bevisligen beredda till långtgående kompromisser i ekonomiska frågor. Det hade ett högt pris för Socialdemokraterna att kompromissa om exempelvis marknadshyror och liberaliserade uppsägningsregler, men uppenbarligen menade man allvar. Så varför ens tveka?

Föreställningen att kulturkriget synliggjorde en grundläggande enighet om demokratisyn mellan liberaler och socialdemokrater, vilken i sin tur tvingade fram svårsmälta ekonomiska kompromisser är emellertid felaktig. Egentligen är det tvärtom.

Den som vill finna gemensam grund mellan liberaler (i en ideologisk bemärkelse) och socialdemokrater bör snarare börja i den ekonomiska ojämlikheten.

Den som vill finna gemensam grund mellan liberaler (i en ideologisk bemärkelse) och socialdemokrater bör snarare börja i den ekonomiska ojämlikheten. Där konservativa tenderar att se ojämlikheten som en naturlig och oundviklig, ibland även önskvärd, konsekvens av människors olika förmågor delar de flesta liberaler och socialister övertygelsen om det orättfärdiga i att vi tilldelas olika lotter i livet. Den avgörande ideologiska konflikten uppstår först i nästa steg, när socialister är beredda till mycket mer långtgående åtgärder för att inte bara jämna ut spelplanen utan också kompensera genom omfördelning. Frågor om hur stor omfördelningen bör vara och vilka begränsningar av meritokratin som kan accepteras är relativt lätta att kompromissa kring, eftersom det finns en ömsesidig förståelse om utgångspunkterna.

Svårare är det med det så kallade kulturkriget. Här ställs vanligen en nationalistisk höger mot ett brett etablissemang där liberaler och socialdemokrater står sida vid sida. Men den idémässiga överlappningen är ytlig.

I boken Liberalism in Dark Times (Princeton University Press, 2021) skriver Joshua Cherniss att liberalism ytterst handlar om att begränsa makten i samhället: “liberal politics is limited politics”. Detta gäller institutionellt, normativt, och etiskt, och är en så god sammanfattning av liberalismen som någon. En liberalism som tar utgångspunkt i individen ser ständigt behovet av att skydda den enskilda människan från dominans: i familjen, i kulturen, i arbetslivet men också i politiken. Kollektivets makt behöver begränsas, överallt, hela tiden.

Det högstämda försvaret av den liberala demokratin går sällan djupare än viljan att kortsiktigt bekämpa Sverigedemokraterna och/eller en Moderatledd regering.

Socialdemokratin uppvisar inga sådana drag. Det högstämda försvaret av den liberala demokratin går sällan djupare än viljan att kortsiktigt bekämpa Sverigedemokraterna och/eller en Moderatledd regering. Men i synen på politikens gränser har socialdemokratin i praktiken mer gemensamt med Sverigedemokraterna. Samhället ska förändras, och för detta är de flesta medel tillåtna. Det är exempelvis ingen slump att båda partierna fortfarande finns kvar i kyrkopolitiken efter att nästan alla andra partier har överlåtit sin närvaro i kyrkopolitiken till fristående kyrkopolitiska grupperingar. Det är heller ingen slump att båda partierna ser kulturpolitiken som ett viktigt instrument för att nå politiska mål. 

Det här återspeglar sig även i attityder bland väljarna. Statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson har i en studie av politisk intolerans visat att stödet är starkt hos vissa väljargrupper för att  begränsa de medborgerliga rättigheterna för till exempel abort- och vaccinmotståndare:

”Nästan hälften (45 procent) ansåg att personer som tillhör den ogillade gruppen inte borde få kandidera till riksdagen och hela två tredjedelar (64 procent) att de inte borde kunna bli statsminister.” 

Två slags partisympatier är tydligt överrepresenterade bland de minst toleranta väljargrupperna: Sverigedemokrater och Socialdemokrater.

Två slags partisympatier är tydligt överrepresenterade bland de minst toleranta väljargrupperna: Sverigedemokrater och Socialdemokrater.

Detta är egentligen inte särskilt överraskande. Minoritetsperspektivet har vägt lätt i Socialdemokraternas historiska kamp för att omvandla samhället i önskad riktning. Och Sverigedemokraternas samhällssyn är i stora delar en spegel av den socialdemokratiska: olika mål, men gärna samma politiska medel.

Socialdemokraterna är till skillnad från Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet inte ett anti-liberalt parti. Partiets idégrund är numera delvis liberal, delvis icke-liberal. Få socialdemokrater ser liberalismen som en fiende – till skillnad från sverigedemokrater och vänsterpartister. I de många många överlappningar mellan ideologierna finns en god grund för långtgående politiska samarbeten. Men det förutsätter ett erkännande av de särskiljande dragen. 

Redan 1980, när samarbete var på tapeten vid tiden kring kärnkratsomröstningen, uttryckte Dagens Nyheters ledarsida tvivel huruvida folkpartisterna var mogna uppgiften:

“Ska det över huvud taget vara någon mening för ett litet liberalt parti att betona de drag som överensstämmer med socialdemokratin måste det ske genom att hela den ideologiska profilen, även skillnaderna, klart framgår. Luddighet i mitten driver väljarna åt flyglarna” (24 januari 1980)

Liberalismen kan bara överleva om skillnaderna mot andra ideologier upprätthålls.

Det är en sanning som består. Och den gäller oavsett om liberaler samarbetar vänster- eller högerut. Liberalismen kan bara överleva om skillnaderna mot andra ideologier upprätthålls.

Andreas Johansson Heinö

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget ”Liberalismen kan bara överleva om skillnaderna mot andra ideologier upprätthålls” dök först upp på Liberal Debatt.

Tid: den 19 november 1973. Plats: Uppsala. Centerpartiets förtroenderåd samlas för att diskutera en sammanslagning med Folkpartiet. Centerledaren Thorbjörn Fälldin hade, liksom FP-kollegan Gunnar Helén, engagerat sig hårt för en sammanslagning.

Centern hade i valet två månader tidigare fått rekordhöga 25,1 procent medan Folkpartiet hade gjort ett (med den tidens mått mätt) katastrofalt valresultat på 9,4 procent. Därför var det självklart att Fälldin skulle bli ledare för det nya mittenpartiet.

När debatten inleddes på förtroenderådet gick CUF-ordföranden Karl Erik Olsson upp i talarstolen och avvisade med stor kraft alla planer på partisammanslagning. Endast spridda röster höjdes för ett samgående med Folkpartiet.

Uppsala möte blev en antiklimax på en drygt tioårig period av allt intensivare mittensamverkan. Men låt oss gå tillbaka hundra år för att se hur relationerna mellan agrarer och liberaler utvecklats över tiden.

Centerpartiets föregångare Bondeförbundet, som bildades 1913, var inte ett parlamentariskt parti i modern mening utan snarare en inomparlamentarisk kamporganisation för bondeintresset. Partiet hade inga ambitioner att delta i någon regering eftersom man ansåg att bönderna då bara skulle bli lurade av ”herrarna” i maktspelet. Ideologiskt stod Bondeförbundet klart till höger.

En viktig brytpunkt för Bondeförbundet var när Axel Pehrsson i Bramstorp (som tidigare hade varit liberal riksdagsledamot) gick bakom ryggen på sin partiledare Olof Olsson i Kullenbergstorp och gjorde upp med Socialdemokraterna om krispolitiken 1933. Bramstorp fick med sig majoriteten av bondeförbundarna. Men det räckte inte för att samla en riksdagsmajoritet. Kohandeln mellan S och BF räddades när en minoritet av de frisinnade, under ledning av Ola Jeppsson i Mörrum, revolterade mot sin ledare Felix Hamrin.

Kohandeln innebar att de frisinnade berövades sin ställning som utslagsgivande vågmästare. Kullenbergstorp hade i praktiken avsatts som partiledare. I början av år 1934 blev Bramstorp också formellt Bondeförbundets ledare. Detta parti hade nu etablerat sig som ett förhandlingsdugligt parti i politikens mittfält.

Men detta innebar inte att någon permanent samverkan mellan S och BF etablerades. Tvärtom kom Socialdemokraterna senare att göra upp med de frisinnade i viktiga frågor, bland annat om arbetslöshetsförsäkringen 1934.

På våren 1936 fälldes den socialdemokratiska regeringen när riksdagen ställde sig bakom Bondeförbundets och Folkpartiets gemensamma linje i försvarspolitiken. Inom Folkpartiet fanns då förhoppningar om att en BF/FP-regering skulle bildas. Men i stället valde Bramstorp att bilda en egen regering, den så kallade semesterregeringen. Det var den mest absurda regeringsbildningen i svensk parlamentarisk historia. Bland annat tog Bramstorp av misstag in två folkpartister i regeringen.

Efter valet 1936 bildade Socialdemokraterna och Bondeförbundet en koalitionsregering, ett mönster som upprepades 1951-57. Den senare koalitionsregeringen sprack på tjänstepensionsfrågan, där Centerpartiet intog en linje som låg till höger om Folkpartiet, Högern och SAF.

Den långa striden i pensionsfrågan slutade med en socialdemokratisk seger 1959. I valrörelsen året därpå drev Högern en mycket profilerad valrörelse med krav på att avskaffa inte bara ATP utan även första barnbidraget.

Folkpartiledaren Bertil Ohlin och centerledaren Gunnar Hedlund gjorde under valrörelsen likalydande uttalanden där de tog avstånd från högerpolitiken. Det blev inledningen till den mittensamverkan som under 1960-talet skulle föra partierna allt närmare varandra. De skrev gemensamma program och motioner och höll gemensamma möten. Det mest bestående resultatet av mittensamverkan var att partierna slog ihop sina studieförbund och bildade Studieförbundet Vuxenskolan 1967.

En annan effekt av mittensamverkan var att Centern fick draghjälp in i städerna. I Stockholm hade Centern inte haft någon representation i stadsfullmäktige. Men i kommunalvalet 1966 ställde mittenpartierna upp under den gemensamma beteckningen ”Folkpartiet i samverkan med Centern”, vilket ledde till att tre centerpartister tog plats i fullmäktige, däribland Olof Johansson.

Inget ont som inte har något gott med sig. När liberaler och frisinnade gick samman i Folkpartiet 1934 slogs de lokala partiorganisationerna samman överallt utom i Stockholms stad. Här behöll liberaler och frisinnade sina egna föreningar och de ställde upp med konkurrerande listor i valen. Men när Folkpartiet skulle ställa upp på en gemensam lista med Centern, så drev detta fram en sammanslagning mellan liberaler och frisinnade även i huvudstaden.

Under 1960-talet kom all fler att förorda en partisammanslagning i mitten. Men 1973 avbröts alltså denna process. Hur hade det gått om Uppsala möte sagt ja till sammanslagning? Sannolikt hade även Folkpartiet tillstyrkt detta. Det nya partiet hade blivit starkt centerdominerat, inte bara i kraft av 1973 års valresultat, utan även genom att Centerpartiets medlemskår var mycket större än Folkpartiets. Därtill kom att Per Ahlmark planerade att bilda ett nytt liberalt parti om en partisammanslagning hade kommit till stånd. Då hade det liberala inslaget i det nya mittenpartiet blivit än svagare.

Den uteblivna partisammanslagningen innebar dock inte att mittensamverkan upphörde. Under de borgerliga regeringsåren 1976-82 hävdade Centern och Folkpartiet att regeringen måste ha sin tyngdpunkt i mitten. Därför inrättades en vice statsministerpost 1976 som FP-ledaren Per Ahlmark fick besätta. Fälldin blev statsminister även efter att moderaterna blivit största borgerliga parti 1979. Många folkpartister ansåg att den bäst fungerande av de fyra borgerliga regeringarna 1976-82 var mittenregeringen 1981-82.

Under Olof Johanssons tid som Centerledare 1987-98 nådde mittensamverkan ett lågvattenmärke. Johansson trivdes nog bättre med socialdemokrater, som han nära samverkade med efter den borgerliga valförlusten 1994, än med de borgerliga. Dessutom var personkemin mellan Johansson och FP-ledaren Bengt Westerberg inte den bästa. Westerberg är en utpräglad intellektuell och rationell politikertyp. Johansson är det inte.

Med Maud Olofssons tillträde som Center-ledare 2001 skapades nya förutsättningar för samverkan i mitten. Liberalism blev nu inte längre ett skällsord inom partiet eller dess ungdomsförbund. Tvärtom uppstod en nyttig konkurrens om vem som är mest liberal i svensk politik. Även moderater och kristdemokrater har under senare år rört sig i liberal riktning.

Låt oss därför göra ett tankeexperiment: Om vi för tio år sedan hade valt ut ett antal centrala frågor, som arbetsrätt, värnskatt, disciplin i skolan, kärnkraft, försvar och integrationspolitik, och låtit ett antal övertygade centerpartister, folkpartister, kristdemokrater och moderater ange vad de tyckte – då skulle dessa personer, om de fortfarande tyckte lika dant – i de flesta fall nog sympatisera med något annat borgerligt parti än för tio år sedan.

De borgerliga partierna har under det senaste decenniet i stor utsträckning bytt positioner med varandra. Vem har intresse av att heligförklara den partistruktur som etablerades i ett politiskt skede som nu är passerat?

Anders Johnson är skriftställare och tidigare riksdagsledamot (FP).

Inlägget Partiet som aldrig blev dök först upp på Liberal Debatt.