Jag vet. »Alla« landsbygdsorter har »den bästa« kebaben. Men i Mariestad är det faktiskt sant.

När jag tänker på min hemstad är det ofta just maten jag tänker på först. I själva verket är det nog orättvist. Det är egentligen industrin som sätter staden på kartan (nej – ölet bryggs inte i Mariestad och utöver etiketten har det ingenting med staden att göra). Metsä Tissue. Electrolux. Och musiken förstås. Läs boken Skithuspapper, kylskåp & rock’n roll om du vill veta mer om Mariestad.

Min fru är från Leksand. När jag tänker på hennes hemstad är det inte maten jag tänker på först – med undantag för min montenegrinska svärmors djuvec och punjene paprike, som inte är omedelbart förknippade med bygden. Än.

Mariestad och Leksand visar att det inte finns en landsbygd utan många olika.

Leksand är folkmusik, midsommar och en vacker kyrka. Konsthistoria, broderi och timrade stugor. Tradition, kultur och skönhet.

I mitt huvud går det inte att jämföra Mariestad och Leksand. Det finns dock någonting att lära av de två städerna, kebabens och folkmusikens nästen: Mariestad och Leksand visar att det inte finns en landsbygd utan många olika.

När till exempel politiker talar om att »stötta landsbygden« väcker det frågor. Vilken landsbygd? Den i söder eller den i norr? Bruksorten eller fiskebyn? Bygden som är på väg att dö eller den som är på väg att blomma ut?

Kanske är det för lätt att föreställa sig landsbygden som homogen, som om allt utanför storstäderna vore av samma sort. Men det finns en pluralism av landsbygder, var och en med olika förutsättningar och behov.

Landsbygden förtjänar bättre än att klumpas ihop till ett och samma »icke-storstadssamhälle«.

På ett sätt gäller samma sak överallt. Ja, hela landsbygden behöver stabil samhällsservice och infrastruktur. Men sättet de behöver det på kan skilja sig åt så mycket att man måste lägga det generella åt sidan och i stället titta på det partikulära. Hur kan just Mariestad göras bättre? Eller Leksand?

Plötsligt blir »landsbygdspolitik« mer komplext. Med landsbygdspluralismen i åtanke är de stora och breda lösningarnas retorik och politik i stort sett meningslösa. Landsbygden förtjänar bättre än att klumpas ihop till ett och samma »icke-storstadssamhälle«.

Det är också först när skillnaderna mellan olika de olika landsbygderna erkänns som det de har gemensamt kan uppskattas till fullo. När man ser vad som skiljer dem åt ser man också vad som binder dem samman. Som Epa-kulturen. 

Om den nu är likadan? Kanske spelar Skaraborgs ungdomar Eddie Meduza medan de unga masarna och kullorna dunkar plåt till Svenne Rubins? En sak vet jag. Mariestad har bättre kebab.

Inlägget Vi kommer alltid ha kebaben dök först upp på Liberal Debatt.