”Förlåt, jag blir sen”, säger han.

Vi skulle setts klockan tio, men på grund av omständigheter kommer Adam Gopnik, författaren jag ska intervjua, först halv tolv.

”Tack och lov”, tänker jag.

På grund av förseningen hann jag nämligen läsa ytterligare åtta av hans essäer i The New Yorker. Det kan låta som en grundlig förberedelse.

Men Adam Gopnik är inte en vanlig person.

Åtta essäer är nämligen bara 0,8 procent av allt han skrivit i The New Yorker sedan sin debut på 80-talet. Uppskattningsvis 3,6 miljoner publicerade ord.

Och jag ska få ner denna mans tankar på max 9 000 tecken, enligt mina redaktörer.

Suck.

Gopnik kan tilldelas flera titlar: kulturkritiker, konstkännare, vinfantast, historiker, musikkonnässör. Och politisk kommentator. Hans bok Tusen små framsteg (2019, utgiven 2022 av Liberal Debatt och Fri Tanke) är en samling essäer om vad det innebär att vara liberal, och varför vänstern och högern hatar liberalismen – men aldrig tycks vilja bli av med den.

”Men i min familj är jag vad vi amerikaner kallar en jewish dropout”

”Jag är essäist”, säger Gopnik med ett seriöst tonfall och tar en bit av sin muscovadobulle. ”Men i min familj är jag vad vi amerikaner kallar en jewish dropout”, lägger han skrockande till. Han är det enda av 7 syskon som inte disputerat. 

Det är ingenting som stoppar honom från att vara oändligt bildad.

Under vårt samtal hinner vi komma in på alltifrån renässansens inverkan på rockmusiken, Jesus verklighetsförankring, hur Gopnik fått låtskrivarkritik av Paul Simon, hur han gett filosofikritik till Karl Popper, hans tid i Paris och varför han tycker att konceptet kulturell appropriering är absurt. Han blandar sömlöst in referenser till grekiska epos, franska essäister, konstepoker, vetenskapsteorier och filosofiska tungviktarverk. 

Tur för mig att kaffet på Vetekatten är starkt.

I Tusen små framsteg försöker Gopnik förklara vad en liberal är. Det gör han inte genom långtgående principförklaringar sprängfyllda av premissuppställningar och tragglande ”men också…”-fotnoter – utan genom fascinerande, mänskliga berättelser. Om John Stuart Mill och Harriet Taylor Mill. Om civilrättshjältarna Rustin, George Eliot och Frederick Douglass. Om aktivisten Emma Goldman, och filosofen Montaigne. Hur de alla tragglade mellan sin mänsklighet och sina ideal.

Gopnik företräder en liberal realism. En humanistisk syn på människan som imperfekt och i ständigt behov av förändring, precis som samhället hon verkar i, vilket också förklarar motståndet till begreppet kulturell appropriering. För honom är kulturell hybridisering en av människans äldsta och viktigaste förmågor. Utöver ordet ”åsiktspluralism” är ”reform” det mest återkommande i boken. En liberal står aldrig still, är aldrig helt nöjd.

Det går upp för mig i läsandet och samtalet att Gopnik är också något så unikt som en liberal moralist.

Det går upp för mig i läsandet och samtalet att Gopnik är också något så unikt som en liberal moralist. Jag frågar nyfiket och lite kritiskt huruvida en liberal kan vara moraliskt normativ om hon samtidigt är pluralistisk och ständigt förändringsivrigt lagd. 

”Det är en stor fråga”, säger han, ”som har två svar”.

För det första: empirin. John Rawls okunnighetens slöja är utgångspunkten. ”Om du frågar den gemene personen ifall den vill riskera att bo i ett rättvist och fritt samhälle eller ett auktoritärt, stelbent och kvävande samhälle vet vi nog vad folk hade valt.” 

Han pekar mot samhällen som frångått eller avfärdat den liberala demokratin. Trumps nykonservativa högersmörja. Vänsterns återkommande historiska misslyckanden att skapa välstånd ur revolutioner, som i stället leder till diktaturer och svält. Mot detta ställs det rättviso- och frihetsfrämjande och demokratiska statsskicket liberal demokrati. Ni hör ju själva.

För det andra: auktoritetsbristen. En av många bidragande faktorer till varför det liberala projektet är en moralisk framgångssaga är dess brist på en absolut auktoritet. Även den mest hyllade förebilden är alltid en tankeställare ifrån att förpassas som gammalmodig. Tankesättet accepterar inga perfekta människor eller helgon. Det öppnar upp. För nya perspektiv. För nya känslor. För nya insikter. För nya lösningar.

Med sin bok skapar Gopnik inga vänner. Han kritiserar högern och vänstern. Och konstaterar kaxigt: liberalismen har historiskt sett alltid haft rätt. Och därför bör den främjas. 

Mitt första intryck när jag läste boken var att liberalen ska var känslofrånvänd, lugn och kalkylerad. Empiri och sans först och främst: en folkpartist.

Men när jag lyfter detta tänder Adam Gopnik till och avbryter. ”Då vill jag vara tydlig med att liberaler är arga.” Gulp. Jag inser att jag missförstått honom. Gopnik ser sin liberalism som allt annat än mallig, kalkylerande och kallsinnig. Den är djupt personlig. Mänsklig, rakt av.

Det är här Gopniks förmåga att blanda princip och personliga berättelser blir som allra viktigast. Ja, liberalismen har haft och fortsätter ha rätt. ”Det är empiri”, påtalar han flera gånger, ”men det är inte känslolöst”, förtydligar han. “Jag har djup empati för revolutionärer, såsom Goldman jag skriver om. Men det behövs mer än bara ilska, det krävs en plan. Annars blir det bara kaos.” 

Jag ber om ett exempel. Han ger ett personligt sådant. 

”När jag var på Rikers Island (fängelse-ö, reds. anm) och såg hur ungdomar studerade i fängelseakademin greps jag av en obeskrivligt stor ilska. Jag tänkte ‘herregud, det där kunde ha varit mina barn’.”

Det är avgörande att förstå hur sådana känslor är viktiga drivkrafter. Politik är till för människor, av människor. Och människor känner saker. Vi lider med, och slåss mot. Vi vill hylla det glädjande, och sörjer det sårande. Men det som utmärker en liberal, menar Gopnik, är hur alla dessa starka känslor kanaliseras. 

”När min initiala ilska gått över ställde jag den fråga som alla liberaler genom tiderna ställt sig: ‘okej, vad gör vi med detta?’ Och sen löser vi problemet. På så vis är liberalen förmögen till att vara revolutionär, men aldrig utan en genomtänkt plan. Var arg. Strid mot orättvisor. Men ställ alltid frågan: och sen då? Som Mill och Taylor, vars ilska över både bristen på frihet för människan i allmänhet och kvinnan i synnerhet ledde fram till två av den politiska historiens viktigaste verk, Om frihet och Kvinnornas frigörelse.”

Det märks att han försöker sätta ord på denna dubbelhet. Jag föreslår de folkpartistiska ”en liberal har både hjärta och hjärna”. Ett begrepp som går hem. ”Exakt så!”, hyllar han.

Läser du boken för att förstå hur en liberal ska vinna nästa val blir du besviken.

Gopnik är inte till för dig som vill ha konkreta politiska förslag. Tusen små framsteg, och många av de politiska artiklar han publicerat, handlar om identitet. Om moral. Kultur. Människan.  Läser du boken för att förstå hur en liberal ska vinna nästa val blir du besviken. Läser du boken för att förstå hur en liberal bör se på världen blir du inspirerad.

Hans skrivande och leverne speglar det ideal som han anser liberalismen bäst ska förstås utifrån: en ideologi frigjord från tidsbundenhet. En evig princip om ständig förbättring och mänsklig frigörelse. Varken utan hjärta eller hjärna. En strävan efter att vara smart och bildad, men snäll och rättvis.

Jakob Norrhall

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Gopnik är något så unikt som en liberal moralist dök först upp på Liberal Debatt.

Sommarens semesterljumma kulturbråk startade med Expressen Kulturs lista över 2000-talets bästa böcker (påfallande lik infallsvinkel som Liberal Debatt hade, ett halvår tidigare).

Det är inget större fel på listan. Den innehåller många bra verk. Den saknar många bra verk. Den innehåller en del dåliga verk. Många dåliga verk finns inte med.

En dramatikers dagbok får gärna toppa, för min del. En sorts svensk På spaning efter den tid som flytt, i den meningen att man längtar efter att den ska ta slut tills den en dag tar slut och då förebrår man sig själv för att man längtade efter att den skulle ta slut eftersom det är en känsla man aldrig kan återuppleva.

Härom morgonen kontrade Le Monde des livres – Le Mondes bokbilaga – med de 100 romaner från hela världen som har engagerat deras kritiker mest. Den innehåller verk av många fransmän. Det är trots allt kulturnationalistiska fransmän vi har att göra med. Några franska kvinnor: Marguerite Duras. Françoise Sagan. Men den innehåller också ovanligt många icke-franska verk. Av Boris Pasternak (rimligt), Roberto Bolaño (hurra!), Bai Xian Yong (vem i hela friden?) och Michel Houellebecq.

Det som är mest slående är att det inte finns någon svensk författare med (om man inte vill försöka hävda Svetlana Aleksijevitj som svensk, hon bodde ju något år i Sverige). Ingen av de 25 bästa böckerna från Expressens lista platsar. Inget svenskt engagerar Le Mondes kritiker.

Det samtida Norden verkar vara alla franska litteraturkritikers mardröm.

Faktum är att det inte finns en enda skandinavisk författare med. Inte heller någon finsk eller isländsk.

Norden är alla franska politikers våta dröm. Progressivt, rättvist, trehundramiljoner föräldradagar och (någorlunda) effektiv användning av skattebetalares pengar (fransmännen betalar mer i skatt än svenskar men får ut, ja, byråkrati och omständliga processer).

Men det samtida Norden verkar vara alla franska litteraturkritikers mardröm. Tråkigt. Vi hade en gång Stig Dagerman, Gunnar Ekelöf, August Strindberg, Henrik Ibsen, Sigrid Undset. En gång var Norden hett, nu råder sommarstiltje. Då stod vi i en levande orkan, nu är vi tillfreds med vår lilla pöl.

Svenskar älskar att följa hur andra länder ser på Sverige. Sverigebilden utomlands studeras noggrant av myndigheter och universitet. Varje större svensk nyhetshändelse följs av en överblick hur den har skildrats i andra länder.

Men hur reagerar vi på om ingen bryr sig? Om Sverige slutar att engagera?

Förmodligen inte alls, åtminstone om det gäller litteratur.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Fransmännen bryr sig inte om svensk litteratur dök först upp på Liberal Debatt.

Det är enkelt att skratta åt litteraturen ibland. Den gör sig lätt patetisk. Kanske framförallt den tyska med sitt tyngande arv och förpliktande ansvar gentemot det förflutna. Gesterna blir då lätt alltför yviga, alltför laddade med pretentioner. Ta bara utdelningen av det stora tyska bokpriset, Deutscher Buchpreis, 2024. När juryn tillkännagav Martina Heftners roman Hey guten Morgen, wie geht es dir? (God morgon, hur är läget?) som vinnare stormade en annan nominerad, Clemens Meyer, ut i vredesmod över att inte han fick priset på 25 000 euro. ”En skam för litteraturen”, dundrade Meyer efter att ha kallat juryn för ”Verdammte Wichser”, ordagrant: förbannade runkare.

En praktskandal som möjligen påminner något om det häftiga tonläget i den inflytelserika författargruppen, Gruppe 47, på 50- och 60-talet, men främmande i dag för en litteraturvärld som under press från sjunkande bokförsäljning och samhällsrelevans blivit alltmer harmonisökande och konformistisk.

Nog kan man förstå Clemens Meyers vrede.

Att just Heftners roman placerade sig främst bland de sex nominerade var något oväntat. Visserligen är romanen – som handlar om en sömnlös performancekonstnär som på dagarna dansar och tar hand om sin rullstolsburna partner, och på nätterna chattar med kärleksbedragare – relativt underhållande och välskriven. Heftner utmanar fördomar, ställer klyftan mellan nord och syd på ända och reflekterar över postkoloniala relationer. Men var det årets bästa roman?

Nog kan man förstå Clemens Meyers vrede, även om den också är något löjlig i sin uppblåsthet. Därför hans epos Die Projektoren (Projektorerna) är något av det bästa jag läst från de senaste årens bokskörd, möjligen tätt följd Lutz Seilers roman Stern 111, om en ung författare i Berlin Mitte vid tiden för murens fall.

Meyers roman utspelar sig till stora delar i Velebitbergen i det forna Jugoslavien, där de i Tyskland så populära Karl May-filmatiseringarna spelades in på 60- och 70-talet. ”Cowboy”, som han kallas av bybefolkningen, är en serbisk partisan som under andra världskriget stred mot tyskarna. Han blir statist i May-filmerna och vecklas in i en kärlekshistoria. Hans son, som inte känner sin pappa, växer upp i Leipzig, precis som Meyer själv, och återvänder till forna Jugoslavien som nynazistisk soldat i en fascistisk, kroatisk milis.

Bokens storhet ligger dock inte i stoffet, utan i Clemens Meyers bearbetning av det. Die Projektoren är en roman som flödar över av utvikningar, antydningar, historiska spänningar och populärkulturella referenser, en tät prosa som spänner över mer än ett halvt sekel och tusen sidor. Berättandet för tankarna till filmens montageteknik, där tid och rum flyter in i varandra, perspektiv växlar och realismen korsbefruktas med ett slags drömtillstånd. Meyer har skapat något helt eget, ett stycke litteratur som mig veterligen saknar motstycke i Tyskland, som kanske mest kan liknas vid en av Thomas Pynchons historiska romaner.

Tillståndet är rent av fruktansvärt.

Meyers utbrott. Heftners ljumma segerroman. Hur mår egentligen Tysklands litteratur? Ja, inte den tyska litteraturen, utan Tysklands litteratur, definierad av nationens gränser, inte av språkets. Dåligt, om man får tro tidskriften Granta, som hösten 2023 lanserade ett nummer om tysk litteratur. Tillståndet är rent av fruktansvärt. Den tyska litteraturen läses inte och översätts inte. På det hela taget skrivs det knappt någon nämnvärd tysk litteratur. Tyskland må vara världens tredje största ekonomi och den europeiska unionens ledande nation, men på den globala bokmarknaden spelar landet en minimal roll.

Saken med den tyska litteraturen är att man i samtal ofta hamnar någon annanstans än just Tyskland. Man börjar tala om Christian Kracht, Daniel Kehlmann (i alla fall halvtysk), Elfriede Jelinke eller Peter Handke. Och ser man på de senaste årens vinnare av den tyskspråkiga litteraturens mest prestigefyllda pris, Georg Büchner-priset, så kommer vinnarna från det tyska språkets utkanter. Ludwigshafen, Frankfurt am Main, Ingolstadt och Wolfsburg må vara ekonomiska högborgar men någon världslitteratur har de svårt att uppbåda.

Den är en akvariefisk, välgödd och utan fiender simmar den omkring i sitt stilla vatten.

Kanske har Grantas redaktör Thomas Meaney en poäng när han skriver att efterkrigstidens tyska litteratur varit som ”mest potent när den varit oppositionell” och att den frodats illa när den blivit alltför accepterad och omhuldad, när allt har varit tillåtet. Sedan det ekonomiska undret på 60-talet har den tyska litteraturen blivit för bekväm i sin relativt stora inhemska marknad. Den har ingenting att kämpa mot, den är en akvariefisk, välgödd och utan fiender simmar den omkring i sitt stilla vatten.

Kanske är det just därför de östtyska författarna tillhör landets mest intressanta. Förutom Clemens Meyer och Lutz Seiler, kan Monica Maron, Lukas Rietzschel, Uwe Tellkamp och Jenny Erpenbeck, som vann Booker-priset 2024, nämnas. Författare som trots att de må ha hälsat återförening och demokrati välkommen ändå skriver utifrån en motvilja mot den nya tid som helst verkar vilja glömma Östtyskland har existerat. Samma sak gäller de så kallade invandrarförfattarna: Dinçer Güçyeter, vars Unser Deutschlandmärchen (2022) blev en oväntad succé, Fatma Aydemirs magiskt realistiska Dschinns (2022) och Büchnerpris-vinnaren Emine Sevgi Özdamars panoraman över den tysk-turkiska historien.

Listan kan fortsättas och kompletteras med andra namn, andra romaner, andra höjdpunkter ur den tyska litteraturen. Men saken kvarstår. Talar man om den tyska litteraturen hamnar man överraskande ofta i Österrike eller Schweiz, eller Rumänien och Ungern. Politikens och ekonomins centrum är inte nödvändigtvis litteraturens.

Mats O. Svensson 

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Tyskland – i ekonomins centrum och litteraturens utkant dök först upp på Liberal Debatt.

I dag satte Rasmus Landström igång en högst förutsägbar debatt i Aftonbladet. Alice Munros noveller blir sämre av att hon visste om att hennes man var incestuös pedofil, skriver Landström. Det blir de inte alls, svarar Victor Malm i Expressen och Mikaela Blomqvist i Göteborgs-Posten.

Jag har förvisso aldrig tyckt om Alice Munro, min skarpa analys är att hennes noveller är långtråkiga och känns dammiga (man får läsa känsligt när man är litteraturkritiker, skriver Blomqvist). För att inte säga banala.

Men jag indigneras av en helt annan del av Landströms imbecilla artikel. ”Till och med kritiker på landsortstidningar i gudsförgätna avkrokar” förstår att Dostojevskijs Vita nätter är romance, slungar han ur sig.

Som om någon brydde sig om Aftonbladets bokrecensioner?

Har Landström missat att de få landsortskritiker som fortfarande finns kvar är bland våra mest intressanta?

Landströms uttalande andas tröttsam vänsterkulturelitism. ”Till och med”, ”gudsförgätna avkrokar”. Har Landström missat att de få landsortskritiker som fortfarande finns kvar är bland våra mest intressanta? Björn Kohlström i Jönköpings-Posten (för transparens: min gamla gymnasielärare) eller Kristian Ekenberg i Gefle Dagblad. Deras recensioner är mycket mer intressanta än det Landström får ur sig.

Landsortstidning efter landsortstidning lägger ner sina kultursidor. Det finns ingen ekonomi i att bevaka kulturen. Jag förstår de redaktionella besluten, men jag tror att det är skadligt för både den svenska litteraturkritikens framtid och de lokala morgontidningarnas relevans och värde. Man gör sig själv en björntjänst, där värdet i den lokala papperstidningen urholkas för varje sparad krona. Men har man inga pengar har man inte.

Därför bör de lokala litteraturkritikerna hyllas, inte avspisas. De får inte många kronor, men bidrar till litteraturkritikens mångfald. Medan Landström mest bidrar till dess enfald. 

2025 kommer LD bara ha recensioner skrivna av landsortskritiker där de hyllar böcker av författare som begått brott.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Aftonbladet Kulturs vänsterelitism är tröttsam dök först upp på Liberal Debatt.

Simona Mohamsson

Partiledare för Liberalerna, tidigare kommunikationskonsult på Narva.

Vilket är det bästa liberala verket?

– Freedom (finns på svenska som Frihet) av den amerikanske författaren Jonathan Franzen.

Varför?

– Romanen utforskar vad frihet innebär på både personliga och samhälleliga nivåer, och ställer frågor om individens ansvar i en värld där valfrihet ibland kan kännas som en börda. Franzens komplexa romanfigurer och deras konflikter kring moral, miljö, och familjeliv gör Frihet till en skarp analys av samtidens liberala dilemman – hur vi balanserar personlig frihet med ansvar gentemot andra. Det är en bok som inte bara berör utan också utmanar läsaren att reflektera över sina egna värderingar.

Johan Norberg

Författare, idéhsitoriker och senior fellow vid Cato Institute.

Vilket är det bästa liberala verket?

Mario Vargas Llosas Bockfesten (2000).

Varför?

En av de starkaste skildringarna av hur diktaturen korrumperar alla mänskliga relationer och till slut förtär sig själv, av en av vår tids största romanförfattare.

Torbjörn Elensky

Författare och skribent.

Vilket är det bästa liberala verket?

Den bästa bok om liberalismen jag läst hittills detta sekel är historikern James Simpsons Permanent revolution. The Reformation and the Illiberal Roots of Liberalism (Belknap press, 2019). Den förklarar tydligt och övertygande hur reformationen och särskilt den intoleranta och krävande, kalvinistiska variant som under 1500-talet tog över i England, liksom Nederländerna och Schweiz, lade grunden för liberalismen. Ur bokstavstrons orimlighet, predestinationens hopplöshet och den religiösa diktaturens våld föddes idéer om tolerans, personligt ansvar och frihet som är helt unika i världshistorien.

Varför?

Jag citerar ur den recension jag skrev i Axess 2020:

”I ett av bokens ideologiskt mest intressanta avsnitt beskriver Simpson hur de äldre idéerna om friheter, knutna till positioner och rådande förhållanden, genom reformationen och dess universalistiska individualism utvecklades till idén om en absolut Frihet som är lika för alla och som bygger på vars och ens rätt till sitt eget liv, sitt eget samvete, sin egen frälsning. Och som i bara ett par små steg kunde utvecklas till tron på universella mänskliga rättigheter, via den amerikanska självständighetsdeklarationens bevingade ord: We hold these truths to be self-evident… Sanningen är självklar, den kräver ingen tolkning, den förklarar sig själv. Och den är universell. Men redan dess första ord är historiskt tolkningsbara som sprungna ur en specifikt protestantisk syn på såväl människan som läsning.”

Det är nödvändigt att förstå hur förnuftet växte fram ur oförnuftet för att förstå själva grunden för liberalismen. Bara genom att begripa historien och de djupa strukturerna som ligger under det vi idag tar för givet klarar vi att bevara och utveckla det för framtiden.

---

Gina Gustavson

Statsvetare och författare.

Vilket är det bästa liberala verket?

Magnificent Rebels av Andrea Wulff.

Varför?

Boken tar oss med till tyska Jena strax efter sekelskiftet 1800, då romantiker som bröderna Schlegel myntade begreppet individualitet. De kan också ha sägas uppfunnit värdepluralismen och därmed, menade sedermera Oxfordtänkaren Isaiah Berlin, liberalismens etos framför andra: att vara öppensinnad och flexibel, som räven, istället för dogmatiskt taggig och hoprullad, som igelkotten.

Dessutom vittnar boken om personlighetens, känslornas och relationernas vikt (både vänskapliga och amorösa) för liberalismen.

 

---

Andreas Johansson Heinö

Förläggare Timbro förlag.

Vilket är det bästa liberala verket?

Francis Fukuyama: The Origins of Political Order (2011) och Political Order and Political Decay (2014).

Varför?

Om det föregående kvartsseklet var upptaget av frågor om rättvisa (med oändliga varianter på de svar som Rawls och Nozick formulerade i början av 1970-talet) har 2000-talet så här långt inneburit en slags återupptäckt av staten. Ingen har ställt bättre frågan bättre än Fukuyama i andra delen av sitt mastodontarbete om statens uppkomst: hur blir man Danmark? En fråga som när den först formulerades mottogs som helt obegriplig i svensk debatt, där Danmark då fortfarande var ett skällsord.

Caroline von Seth

Förbundsordförande Centerpartiets ungdomsförbund (CUF).

Vilket är det bästa liberala verket?

Jag tycker frågan på ett sätt är svår, för jag vet inte om jag nödvändigtvis läser litteratur med ”liberala glasögon”. Min bästa läsupplevelse överlag under de senaste åren är helt klart Ett litet liv av Hanya Yanagihara.

Varför?

Vill förvisso kanske inte hävda att det nödvändigtvis är liberal litteratur, men jag menar ändå att skildringen av protagonisten Jude St. Francis och hans person och förflutna på ett icke-dömande vis är en av de bästa individskildringarna någonsin. Det är något speciellt med att kunna skildra en romanfigur – eller en individ som du så vill – med sådant djup och precision.

Anton Holmlund

Förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet (LUF)

Vilket är det bästa liberala verket?

– The Narrow Corridor av Daron Acemoğlu och James A. Robinson

Varför?

– Den expanderar och fördjupa deras tidigare teorier från Why Nations Fail och ger allt som allt en bättre mall för vad som krävs för att friheten ska blomstra.

Karin Karlsbro

Liberalernas Europaparlamentariker.

Vilket är det bästa liberala verket?

Jag väljer en av mina många favoriter. Inte för att det är den allra bästa, men en av de viktigaste för att förstå vår samtid och hoten mot den liberala demokratin. Anne Applebaums Demokratins skymning.

Varför?

Demokratins skymning inleds ju dessutom med nyårsfirandet vid millenieskiftet som utgångspunkt och sen får vi följa med och betrakta hur högerpopulistiska krafter vinner mark, och samverkar över nationsgränser och förändrar enskilda människor.

En bok som förmedlar en spark i baken, om att stå upp för den liberala demokratin är ett ansvar för alla.

Emma Wiesner

Europaparlamentariker för Centerpartiet.

Vilket är det bästa liberala verket?

– Friheten där asfalten tar slut av Gabriel Ehrling Perers

Varför?

– För att den med ett spännande reportagegrepp lyfter bruksorternas olikheter, utmaningar och frihetskamper. Samtidigt visar Ehrling Perers hur bruksorternas utmaningar speglar Sveriges utmaningar och hur olika livet på Sveriges ”landsbygder” ser ut. När debatten förenklas till snus och dieselpriser så visar boken att det är viktigare än vad man först tror att följa utvecklingen i Dalarnas bruksorter för att förstå våra samtida liberala utmaningar.

 

Mattias Svensson

Författare och ledarskribent, Svenska Dagbladet.

Vilket är det bästa liberala verket?

Det måste bli Deirdre McCloskeys trilogi om de borgerliga dygdernas betydelse för världens växande välstånd: Bourgeois virtues (2006), Bourgeois dignity (2011) och Bourgeois equality (2016).

Varför?

Hon visar där hur förändring i tänkande mot att behandla människor med lika frihet och respekt inte bara var välkommet i sig, det födde en välståndsexplosion där människor utan bakgrund med innovationer och entreprenörskap skapade en stadigt förbättrad framtid. Dessutom visar hon genom sin metod i böckerna på kulturens och litteraturens betydelse för insikter om samhället, också på ekonomins område. En sant humanistisk gärning.

Visst är det talande för kvartsseklet att fokus är på historia snarare än på framtiden också i ett liberalt storverk, men McCloskeys böcker handlar ändå både om eviga sanningar och ger hopp om mänsklig förbättring.

 

Fredrik Segerfeldt

Näringspolitisk expert och författare

Vilket är det bästa liberala verket?

2084 av Boualem Sansal (2015).

Varför?

Boken bygger vidare på Orwells 1984, men det totalitära samhälle som utmanas är denna gång islamistiskt. Sansal visar med stor tydlighet vad som händer när man tar ifrån den enskilde människan rätten och möjligheten att fritt tänka själv. Att kritisera såväl makthavare som auktoritära ideologier är ett djupt liberalt grundvärde. När författaren till boken dessutom sitter fängslad i den algeriska diktaturen är boken än mer relevant.

Linnea Lindquist

Skolledare, skoldebattör och kolumnist i Expressen

Vilket är det bästa liberala verket?

– Rikslarm från Georgien av Fredrik Segerfeldt

Varför?

– Jag väljer en nyutgiven bok som ger politiskt hopp när omvärlden ofta upplevs som mörk. Fredrik Segerfeldt lyckas genom sina resor och möten med människor visa varför världen behöver mer liberalism, varför vi behöver mer frihandel, öppenhet och frihet. Frihandel och öppna gränser möjliggör en demokratisk utveckling i de länder som vi med ryggmärgsreflexen kategoriserar som hårdnackade diktaturer.

– Det är i möten med människor som vi öppnar dörrar till nya, och andra sätt att se – och tolka vår världsbild.

– Personligen älskar jag den här boken eftersom jag har besökt många av de länder som Fredrik skriver om, ätit samma mat och upplevt liknande strapatser.

Cecilia Malmström

Tidigare EU-kommissionär

Vilket är det bästa liberala verket?

– The centre must hold – Why centrism is the answer to extremism and polarisation, redigerad av Yair Zivan (2024)

Varför?

– Runt om i världen ser vi hur nationalistiska och extrema partier växer. I Europaparlamentsvalen gick de högernationalistiska krafterna starkt framåt. Inte fullt så mycket som de tidiga prognoserna pekade på, men de blev ändå störst i Frankrike, Österrike och Italien samt näst störst i flera andra länder. Även den extrema vänstern gick fram på flera håll. Populismen firar triumfer också på många ställen i Latinamerika, i USA, i Asien och Afrika. I USA omvaldes Donald Trump efter en valrörelse byggd på lögner, populistiska, för att inte säga extrema löften, och fula påhopp. Enkla lösningar är populära och lockar många människor, kanske vilsna i en tid där globaliseringen och teknikutvecklingen för med sig stora förändringar där alla inte hinner med. Det blir lätt att hitta syndabockar: invandrare, globaliseringen, den dekadenta västerländska livsstilen, eliten. Det är alltid någon annans fel.

– I detta politiska landskap kan det finnas skäl att slå ett slag för en mer pragmatisk, liberal,  mittenpolitik. En som gör det är Yair Zivan, tidigare rådgivare till den före detta israeliska premiärministern Yair Lapid och medarbetare till Simon Peres. I sin bok samlar han politiker (till exempel den före detta socialdemokratiske premiärministern Tony Blair, Kanadas finansminister liberalen Chrystia Freeland och Australiens förre konservative premiärminister Malcolm Turnbull) och akademiker som alla argumenterar för behovet av, och fördelen med, en mittenpolitik. Pragmatisk, värdebaserad och som inte skyr behovet av komplexa lösningar på svåra problem. En politik som tar människors oro på allvar, som bejakar förändringar och utveckling, och som presenterar en vision. Politiker som engagerar sig i dialog med medborgarna och tar en öppen debatt om behovet av kompromisser. Det låter kanske inte så märkligt, men med tanke på det polariserade politiska tillståndet i många länder, är det tankeväckande och intressant att läsa. Här finns mycket att hämta för liberala politiker som tappat den ideologiska kompassen.

Jens Liljestrand

Författare, litteraturvetare och kulturskribent

Vilket är det bästa liberala verket?

– Agnes Lidbecks roman Finna sig från 2017.

Varför?

– En sensationell, hårt stiliserad romandebut som skoningslöst skildrade det patriarkala förtrycket utifrån ett kvinnoöde där varje andetag handlar om att vara behövd, åtrådd och sedd av män. För mig blev ingenting sig likt efter den läsningen.

Bengt Westerberg

Tidigare partiledare och socialminister, Folkpartiet. Styrelseordförande Liberal Debatt.

Vilket är det bästa liberala verket?

Gunnar Petris Upplysningen. En essä om dess beskaffenhet, nytta och nödvändighet för samhället (Fri Tanke 2024, utgiven i samarbete med Liberal Debatt).

Varför?

Den ger en utmärkt inblick i det liberala tänkande som har sitt ursprung i upplysningens idéer. Den visar också vilka upplysningens – och liberalismens – motkrafter är. Den är en viktig inspiration för alla oss som i dag vill försvara en hotad liberalism.

Anna Victoria Hallberg

Litteraturvetare och kulturskribent

Vilket är det bästa liberala verket?

– After Europe (2017, finns på svenska som Efter Europa), skriven av den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev.

Varför? 

– På klarsynt prosa redogör Krastev för hur tolerans och civilitet, länge utmärkande drag för både Europa och EU, i stället börjat betraktas som unionens sårbaraste punkter. Han beskriver trovärdigt hur ett nytt motstånd mot öppenhet och tolerans paradoxalt nog kan iakttas både bland populister och liberaler.
Genom en metod som kastar sig fritt mellan socialpsykologen Jonathan Haidt, dramatikern Eugène Ionesco, statsvetaren Samuel Huntington, beslut i Bryssel och hur den central- och östeuropeiska regionens historiska erfarenheter kolliderar med globaliseringens löften, frilägger Krastev hur de populistiska partiernas framgångar har splittrat vår kontinent och att migrationskriserna förändrat de liberaldemokratiska systemens karaktär. Den europeiska demokratin håller långsamt på att bli ett verktyg för exkludering, menar Krastev. Jag uppfattar också att han menar att liberaler behöver bli bättre på att hantera meningsmotståndare, snarare än att ständigt försöka besegra dem.

– Hela boken är en verkningsfull kritik av liberalismens oförmåga till krismedvetenhet och självrannsakan men den påminner också om att historisk determinism är en illusion – på så sätt är det en hoppfull text. Att vara flexibel och inte hemfalla åt rigiditet blir den nödvändiga uppmaningen, till Europa. Den som vill överleva måste lära sig att improvisera.

Kulturredaktionen

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget 2000-talets böcker som får oss att förstå världen dök först upp på Liberal Debatt.

Salongernas förlovade land var Frankrike, med Paris som centrum. Där blomstrade salongskulturen under en period av trehundra år, från 1600-talet till mitten av 1900-talet.

Sällskapslivet i salongerna var speciellt – elegant och otvunget men ändå styrt av vissa regler. Som värd fungerade oftast en kvinna, och i tider då kvinnans medborgerliga rättigheter var begränsade kunde hon inom salongens väggar utöva den makt hon annars saknade. Efter egen smak bestämde hon umgängets inriktning och de samtalsämnen som skulle tas upp. Hon avgjorde vilka gäster som skulle tas emot och vilka som skulle visas på porten. Det fanns en hierarki bland salongerna och framstående gäster med talanger eller höga titlar höjde avsevärt statusen. Det gällde därför för värdinnan att ha noggrann koll på gästlistan.

I salongen kunde salongsvärdinnan briljera och visa upp sin elegans och konversationsförmåga. Men salongen, till hälften privat, till hälften offentlig, var också viktig för unga män i karriären. Här gavs tillfälle att skapa nätverk och kultur. Också politiska idéer och samhällsfrågor dryftades, och blandningen av personer från olika samhällsgrupper stimulerade tankeutbytet i salongerna.

Det franska hovlivet fann hon korrupt och fyllt av intriger och beslöt därför att samla en grupp människor från kulturlivet och politiken i sin salong, där alla möbler var klädda i blå sammet.

1600-talets första och mest betydelsefulla salong i Paris stod Mme de Rambouillet (1588–1665) för. Hon föddes i Italien men kom till Frankrike i och med sitt giftermål. Det franska hovlivet fann hon korrupt och fyllt av intriger och beslöt därför att samla en grupp människor från kulturlivet och politiken i sin salong, där alla möbler var klädda i blå sammet. I denna salong, som drevs mellan 1607 och hennes död 1665, med en glansperiod under 1620– och 30-talen, ägnade man sig åt ett mer förfinat umgänge. Här träffades bland andra kardinal Richelieu, dramatikern Corneille, aforistikern La Rochefoucauld och poeten Malherbe. Ibland spelades det även teater hos Mme de Rambouillet, och Corneille läste vid ett tillfälle upp sin pjäs Le Cid (1636). Dramat gjorde dock ingen större succé.

Åren före franska revolutionen höll Suzanne Necker (1737–1794), maka till landets finansminister, en välbesökt salong. Där kunde man stöta på encyklopedister som Diderot och d’Alembert och även naturvetenskapsmannen Buffon, Frankrikes motsvarighet till Carl von Linné.

Än mer berömd blev parets dotter, Germaine. Hon satt redan vid fem års ålder på en pall bredvid modern och lyssnade på den lärda konversationen. Som vuxen och gift med den svenske ambassadören Erik Magnus Staël von Holstein kom Mme de Staël (1766–1817) att själv hålla salong, antingen i Paris eller på faderns slott Coppet vid Genèvesjön i Schweiz. Där bodde hon när kejsar Napoleon förbjudit henne att vistas i den franska huvudstaden. Hennes relation till Napoleon kännetecknades av ömsesidigt misstroende och hat. Kejsaren fruktade – inte utan anledning – hennes giftiga tunga och ville hålla henne borta från Paris.

Mme de Staël, omtalad för sin roman Corinne (1802), är en av sin tids mest inflytelserika kvinnliga författare. Hon deltog aktivt i samhällsdebatten och framförde i skrifter och brev vassa synpunkter på samtidens politiska händelser. Som hängiven republikan var hon positiv till revolutionen 1789 men kritisk till dess fortsatta utveckling med våld, fanatism och blodsutgjutelse. Robespierre såg hon som ett monster.

Tillsammans med sin älskare, författaren Benjamin Constant, lade Mme de Staël grunden till den politiska liberalism som satte friheten före jämlikheten.

Tillsammans med sin älskare, författaren Benjamin Constant, lade Mme de Staël grunden till den politiska liberalism som satte friheten före jämlikheten, ansvaret före solidariteten, förnuftet före dogmen och kärleken före konventionerna. Mme de Staël är en imponerande gestalt i det franska salongslivets historia, en fri ande, feminist och intellektuell, och en upplysningens arvtagerska som banade väg för romantiken. Sainte-Beuve gav henne epitetet ”en tankens kejsarinna”, men Mme de Staël lät sig även styras av sina känslor och passioner. I det avseendet är hon en arvtagerska till Rousseau.

När den svenske kungen Oscar II i maj 1902 besökte Paris ingick i hans vistelse också ett besök hos grevinnan Elisabeth Greffuhle (1860–1952). Hon är en av de mest omskrivna kvinnorna i Frankrike under la Belle Epoque, och till hennes vänkrets hörde de flesta krönta huvuden i Europa. Regelbundet rapporterades i pressen om hennes deltagande i societetslivet och inte minst östes det lovord över hennes stora skönhet. I hennes salong, som gick under smeknamnet ”Vatikanen”, strålade politiker och statsmän samman med representanter för kulturlivet. Att få tillträde till denna salong var en ära, reserverad för en noga utvald elit.

Sin stora förmögenhet använde Mme Greffuhle för att främja kultur och vetenskap. Hennes förbindelser med samhällets toppar – politiker som Georges Clemenceau, Léon Blum och Aristide Briand – underlättade hennes möjlighet att göra insatser i kulturlivet. Hennes intresse för musiklivet var stort och vid sekelskiftet 1900 bidrog hon bland annat till ett förnyat intresse för Richard Wagner.

Inte heller var hon främmande för det naturvetenskapliga området och hon såg till att Marie Curie fick ekonomiskt bidrag för att kunna starta sitt radiuminstitut. Men hennes namn har kanske främst gått till eftervärlden därför att hon anses ha inspirerat Marcel Proust till hans skildring av grevinnan de Guermantes i På spaning efter den tid som flytt.

Salongskulturen var stark en bra bit in på 1900-talet. En av de mest framstående salongerna under detta sekel hölls från år 1905 på rue de Fleurus i Paris, hemma hos den amerikanska författaren Gertrude Stein (1874–1946) – till en början tillsammans med sin bror. Syskonen var konstsamlare och hade snart byggt upp en stor samling verk av moderna konstnärer, som de också stöttade ekonomiskt genom sina inköp. Salongen uppstod då många ville få tillfälle att beundra den omtalade avantgardistiska konsten på rue de Fleurus. Här möttes en blandad skara, alltifrån Matisse och Picasso till Hemingway och F. Scott Fitzgerald. Hit kom också Erik Satie, Jean Cocteau och Man Ray. Salongen på rue de Fleurus var i hög grad internationell och här träffades människor som annars aldrig hade kommit i kontakt med varandra.

Inte kan man påstå att samtalen i våra bokcirklar, Facebook-grupper eller tv-soffor når upp till salongernas esprit.

Det var som synes välutbildade och kreativa kvinnor från samhällets övre skikt som hade möjlighet att skapa dessa lysande salonger vilkas betydelse för kulturlivet inte ska underskattas. Någon motsvarighet i dagens samhälle är svår att finna. För inte kan man påstå att samtalen i våra bokcirklar, Facebook-grupper eller tv-soffor når upp till salongernas esprit.

Lena Kåreland

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Franska salongsvärdinnor valde vilka män som skulle få makt dök först upp på Liberal Debatt.

I år är det sjuttio år sedan den amerikanska science fiction-författaren Ray Bradbury roman Fahrenheit 451 gavs ut, vars titel anspelar på den temperatur som krävs för att bokpapper ska börja brinna. 

Efter publiceringen gav Bradbury en mängd, stundom motstridiga, förklaringar till boken och dess titel – den skulle handla om politiska diktat, brister i läsandet, bokbränningar i USA, kapitalism, diktatur och så vidare. Romanen kan med andra ord läsas som en evig kommentar till varje form av anti-liberal politik, som till exempel dagens nyliberala ekonomisering, byråkratisering och teknifiering av allt.

Fahrenheit 451 är en dystopisk framtidsroman som utspelar sig i en namnlös stad år 2049, det vill säga om 26 år. Den högsta lyckan för romanens figurer är att fylla hemmets alla fyra väggar med tv-skärmar. Människorna lyssnar på radio i små hörsnäckor. Det är förbjudet att reflektera och allt ska gå väldigt fort. Det finns övervakande drönare i form av insekter. Böcker är bannlysta och brandkårens enda uppgift är att bränna dem. I denna nya värld kan nämligen inget annat brinna än just bokpapper. I bakgrunden mullrar ett krig, som kommer allt närmare. 

I utkanten av staden finns samtidigt ett liberalt humanistiskt motstånd – the outcasts, de utstötta, luffarna.

I utkanten av staden finns samtidigt ett liberalt humanistiskt motstånd – the outcasts, de utstötta, luffarna. De har memorerat alla böcker för att i framtiden kunna återpublicera dem. I boken finns också en hjälte, en brandman, som byter sida, samt en ung kvinna som ser igenom de byråkratiska, ekonomiska och tekniska manipulationerna. 

Andra dystopier kretsar ofta kring ordet och därmed makten, men Bradburys värld är en värld av manipulativa tekniker. Det är denna värld av tekniker som styr människorna i romanen och inte ordet. Tvärtom. Ordet tystas. Bränns. 

I dag omger vi oss – som bekant – med både skärmar, hörsnäckor och drönare. Byråkrati, teknik och ekonomi är honnörsord. Reflektion och eftertanke uppfattas som suspekt. Böcker bränns kanske inte, men de kan placeras i giftskåp eller skrivas om för att anpassas till särintressen. Läskunnigheten blir allt sämre och AI-producerade böcker kan publiceras helt efter läsarens smak. Allt i samhället övervakas digitalt och individen förvandlas till en enhet. I bakgrunden pågår ett fruktansvärt krig. Vår värld blir på ett obehagligt sätt alltmer lik den värld som Ray Bradbury beskrev i sin roman.

Vad vi framför allt behöver är representanter för långsamhet och reflektion.

Allt detta och mer därtill, som till exempel den hejdlös byråkratiseringen av samhället, de drakoniska nedskärningarna inom humaniora och språk på våra universitet samt det ständiga hotet mot de demokratiska institutionerna, pekar spikrakt mot ett stort behov av vår tids versioner av Bradburys luffare, brandmän som byter sida och unga kvinnor som ser igenom manipulationerna.  

Än så länge är det inte minneskonservatorer av böckers innehåll som vi är i störst behov av. Vad vi framför allt behöver är representanter för långsamhet och reflektion, för läsandets och skrivandets kommunikation och för språkens och nyansernas skull samt för allt annat som anses onyttigt – och brännbart – i vår tids nyliberala ekonomisering, byråkratisering och teknifiering av allt.  

Johan Hegardt

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Var är vår tids liberala luffare? dök först upp på Liberal Debatt.

”Det enda jag tror mig kunna säga, är att boken blir spännande, så pass spännande att man kanske inte ska sätta den i händerna på barn under sju år. Fast det förstås – jag har provläst för ett litet hårdkokt fyraårigt barnbarn. Och han somnade. Möjligen i självförsvar. Men hans nioåriga bror log belåtet, när det började hemska till sig. Jag kan säga så här om boken: Först är det sorgligt, sen blir det härligt ett slag, och sen blir det hemskt. Och sen – sen kommer slutet! Och det är det jag ska skriva nu.”

Så berättade den 66-åriga författaren Astrid Lindgren våren 1973. Hennes nästa bok, Bröderna Lejonhjärta, skulle släppas samma år, och förväntningarna var höga.

Bröderna Lejon – Skorpan och Jonatan – är nio respektive 13 år gamla och bor i fattig-Sverige med sin mamma. Skorpan är sjuk i tuberkulos och ska snart dö. Jonatan tröstar honom med vackra berättelser om nästa liv – i äventyrsvärlden Nangijala. Men det blir Jonatan som dör först, och sedan möts de båda igen i Nangijala, som är mitt uppe i en politisk kamp. Den fria dalen, Körsbärsdalen, gör allt för att befria sitt brödrafolk i Törnrosdalen från ondskan själv, Tengil från Karmanjaka. De lyckas, men Jonatan förgiftas av draken Katlas eld och de båda bröderna väljer att hoppa nerför ett stup, ner mot ljuset, mot Nangilima – nästa dödsrike.

Var språnget ett gemensamt självmord, en feberdröm eller en vandring mellan världarna?

När boken kom ut för 50 år sedan var det många som tog fasta på bokens, som man uppfattade, samtida politiska budskap. En recensent av filmen, som kom ut fyra år efter boken, skrev: ”Frihetskämpen Orvar sitter inspärrad i en fängelsehåla som för tankarna till tigerburarna i det USA- och fascistförtryckta Vietnam. Muren, som skiljer folken i de båda dalarna åt och som stänger in de underkuvade, byggdes också i Europa för halvtannat decennium sedan” (Aftonbladet 1977). Menade Astrid Lindgren att vara politisk? Hon beskriver onekligen en frihetslängtan, och ger även en definition av frihet som är både enkel och avskalad, långt borta från storpolitiska visioner – friheten i det lilla livet, att få leva i fred utan att behöva motivera varför eller ens förtjäna friheten. Skorpan ställer en fråga till sin bror:

”Varför sitter du där”, frågade jag. ”För att jag tycker om den här dalen i skymningen. Och sval luft mot mitt ansikte tycker jag också om. Och skära törnrosor som luktar sommar”. ”Det gör jag med”, sa jag. ”Och så tycker jag om blommor och gräs och träd och ängar och skogar och små vackra sjöar”, sa Jonatan. ”Och när solen går opp och när solen går ner och när månen skiner och stjärnorna lyser och lite mera som jag inte kommer ihåg just nu”. ”Det tycker jag också om”, sa jag. ”Det tycker alla människor om”, sa Jonatan. ”Och om det inte är mer dom begär, kan du säga mej då, varför dom inte kan få ha det i lugn och fred utan att det kommer nån Tengil och förstör alltsammans?”

Men är den politisk? Inte nödvändigtvis. Kanske är den bara ett sätt att få läsaren att förstå varför Skorpan och Jonatan drivs till att lämna Nangijala för Nangilima; de vill kunna leva ett liv i fred och lugn. Men att de två barnen hoppar mot en säker död gjorde att boken hamnade i blåsväder. En del menade att det innebar att författaren uppmuntrade barn och unga till självmord snarare än till uppror och frihetskamp.

Varför ägnade då barnboksförfattaren en hel bok åt döden? I en intervju med Arbetet i november 1973 berättar hon: “Barn har dödsfruktan precis som vuxna. Men de fruktar övergivenheten mest. Lejonhjärta är en tröstebok och jag tror att barnen upplever den som sådan.” Hon menade att Skorpans och Jonatans gemensamma död inte var något sorgligt slut: “Det enda barn är riktigt rädda för är ensamhet. Att bli övergiven av dem de tycker om. De båda bröderna följs åt in i ett annat land. De är tillsammans för evigt. Och det är ett barns dröm om lycka”, berättade hon för Politiken i december 1973.

Bröderna Lejonhjärta handlar varken om frihetskamp eller döden, egentligen. Det är i grund och botten en bok om ensamhet. Lindgren fördjupade sig dock inte i den fruktansvärda ensamhet som lär ha drabbat den ensamstående mamma som inom loppet av några månader förlorar båda sina söner, varav den ene lämnar lappen ”Gråt inte, mamma! Vi ses i Nangijala!” strax innan han lämnar jordelivet.

Nej, de vuxnas ensamhet står inte i fokus. Bröderna Lejonhjärta präglas av den rädsla för ensamhet som drabbar den nioåriga Skorpan gång på gång. Efter att Jonatan gått bort och lämnat sin bror kvar på jorden berättar Skorpan:

”Allt är nästan som förut. Och allt, precis allt är olika mot förut! För här finns ingen Jonatan mer. Ingen sitter hos mig och berättar om kvällarna, jag är ensam så det värker i bröstet…”

När bröderna återförenats i Nangijala, men Jonatan än en gång måste lämna sin bror – denna gång för att leda frihetskampen mot Tengil – drabbas Skorpan av svår ångest:

”Och tro mej, det var så att hjärtat kunde brista, att stå där och se hur dimman tog honom, hur han bara suddades ut och försvann. Och jag var kvar ensam. Det gick inte att stå ut med. Jag blev som galen av sorg”, berättar Skorpan, och när de båda bröderna återförenas konstaterar han att ”ingenting, ingenting var ändå som att hitta Jonatan på golvet hos Mattias, tänk att man kan bli så glad! Så att det liksom storskrattar inne i själen eller var det nu är man är glad”.

När de sedan hoppar mot Nangilima på bokens sista sida är Skorpans enda drivkraft inte kampen för frihet eller en dödslängtan, det är att han vill fortsätta vara tillsammans med sin bror.

Många har funderat över om bröderna Lejonhjärta egentligen tog sitt liv den där kvällen. Var språnget ett gemensamt självmord, en feberdröm eller en vandring mellan världarna? Jag menar att det inte spelar någon roll. Oavsett var man landar i frågan så är Bröderna Lejonhjärta inte en instruktion eller uppmuntran till något – boken är en möjlighet. Den är en möjlighet för barn att få erfara hela sitt känsloregister, en möjlighet att förstå sina egna existentiella grubblerier, sin dödsångest och framför allt rädsla för ensamhet.

Alla människor har varit rädda, känt sig ensamma och funderat över döden. För vuxna människor finns ett överflöd av forum för att hantera de känslorna, där vi får hjälp att inse att vi inte är ensamma om dem: litteratur, andra människor, tv-serier, podcasts, terapi och många, många fler.

För barn är det inte lika lätt. Ändå är det redan som barn vi för första gången upplever nästan alla mänskliga känslor. Det i sig kan vara läskigt. För den som för första gången är rädd, för första gången känner sig ensam och för första gången funderar över döden behövs akut ett forum för att få bekräftelse på och kunna bearbeta känslorna. Ett sådant forum är Bröderna Lejonhjärta. Kulturjournalisten Bernt Eklundh beskrev det i sin recension av boken för femtio år sedan:

”Vi brukar säga ’bara en saga’ när vi borde säga ’inte mindre än en saga’. Sagan är verkligheten upphöjd till en högre potens… Det är som om man letade någonstans djupt inne i sig efter en begravd akustik, den rena hängivelsens kampvilja, den som Jonatan har – och smittar lille rädde Skorpan med” (Göteborgs-posten 1973).

Att läsa Bröderna Lejonhjärta är även 50 år senare ett sätt att få lyssna till den känsloakustik djupt inom oss som sällan får ljuda.

Eva Forslund

Inlägget Frihet, ensamhet, brödraskap dök först upp på Liberal Debatt.

Som av en ödets ironi förknippas Viktor Rydberg i dag mest med juldikter som ”Tomten” och ”Gläns över sjö och strand”. Eller kanske en romantisk roman som Singoalla (1857).

Få, utom de mest inbitna, tänker väl i dag på Rydberg som en av den svenska 1800-talsliberalismens främsta företrädare.

Ändå finns det goda skäl att göra så, och på följande rader tänkte jag försöka förklara varför genom att beröra några av hans romaner och dikter.

Många av Rydbergs romaner utspelar sig i en historiskt avgränsad tid. Den historiska handlingen är dock alltsomoftast ett svepskäl för att kunna diskutera centrala politiska frågor för samtiden.

Den historiska handlingen är dock alltsomoftast ett svepskäl för att kunna diskutera centrala politiska frågor för samtiden.

Handlingen i Fribytaren på Östersjön (1857), exempelvis, utspelar sig under 1600-talet. Friherrlige Adolf Skytte förälskar sig i den unga Elin, som tillsammans med sin moder står anklagad för häxeri. Adolf är beredd att gå långt för att rädda sin älskade, och ta kampen mot fanatismen, förtrycket och den auktoritära statsmakten. 

I kärleksberättelsens fond förbereder ett antal adliga män en sammansvärjning mot riksrådet, landets styrelse. Dessa två parallella berättelser vävs samman, för en politisk appell för humanism och individuell frihet. När romanen närmar sig sitt slut utropar Adolf Skytte sin vision för en frihetsstat. Som av en händelse är denna vision snarlik Rydbergs egna ideal, som han har uttryckt dem i sin journalistik och i sina politiska texter.

På samma vis använder Rydberg historien för att diskutera samtiden i såväl Vapensmeden (1891) som Den siste atenaren (1859). Rydberg själv prisade framåtskridandet. Intressant nog låter han i bägge romanerna huvudpersonen företräda förankringen i det förgångna, som representanter för de som vill motverka en ovanifrån genomtvingad förändring.

I Vapensmeden följer läsaren Mäster Gudmund, en humanistiskt lagd smed som intresserar sig för nya vetenskapliga rön, konst och filosofi, men också hedniska tankegångar.

Rydberg, som själv var djupt troende lutheran, ställer sig här på Mäster Gudmunds sida. Till kamp för humanism och tolerans, mot religiöst och politiskt förtryck.

När Rydberg skrev romanen 1891 var det i en övergångsperiod, via industrialiseringen in i modern tid. Boken utspelar sig i en annan övergångsperiod: i Jönköping under reformationen. Mäster Gudmunds son Lars skickas till Tyskland för att utbildas till präst. Tillbaka kommer han med Luthers läror – tolkade på mest dogmatiskt möjliga vis, att genomdriva mot folks vilja. Rydberg, som själv var djupt troende lutheran, ställer sig här på Mäster Gudmunds sida. Till kamp för humanism och tolerans, mot religiöst och politiskt förtryck.

På liknande sätt kontrasteras det dogmatiska framåtskridandet mot en tolerant humanism – fast förankrad i gångna tider – i Den siste atenaren. Den siste atenaren är Krysanteus, som i hela sitt värv – som filosof, näringsidkare, jordbrukare – i det lilla har strävat efter att bygga ett bättre samhälle. Detta utmanas av biskopen Petros, som står i frontlinjen för kristendomens genomdrivande och har föga överseende med Krysanteus hedniska tro. Den kristne Rydberg väljer återigen en kristen antagonist mot den humanistiskt lagde kättaren.

Kristendomen må vara den sanna läran, men det är bättre att vara en humanistisk, tolerant kättare än en dogmatisk, inskränkt kristen.

I förordet till Den siste atenaren skriver Rydberg att konfliktlinjen i verket går mellan hellenism och orientalism, mellan liberalt, humanistiskt framåtskridande och konservativt bakåtsträvande. Samma ideologiska konflikt återkommer i flera av Rydbergs dikter, och inte minst i långdikten ”Prometheus & Ahasverus” (1882). 

Här använder sig Rydberg återigen av antika myter för att diskutera samtidens politik. När Prometheus – på trots mot Zeus – gav människorna elden fjättrades han som straff i kedjor för eviga tider, att attackeras av hungriga gamar. Den enda jordbon som får besöka Prometheus är den vandrande juden, Ahasverus, som i sin tur har som straff att i förtvivlat tålamod vandra över världen till den dagen den går under. 

Det skulle räcka med att Prometheus ber en bön till Zeus för att återuppstå som Antikrist och bli fri från sina kedjor. Ahasverus försöker förgäves få honom därtill, men Prometheus vägrar göra avkall på sina ideal och böja sig under Zeus krav. Hellre pinas i eviga plågor än att gå emot sina ideal. 

Samma kompromisslöshet i kampen för friheten återkommer i flera andra dikter, som ”Lukanus marterad” och ”Dexippos” – som för övrigt tonsatts av Jean Sibelius.

Han kämpade för arbetarnas frihet, oavsett om det var från flaskan eller från fabriken.

Allt detta kulminerar i hans främsta politiska manifest: ”Den nya Grottesången”. Den svenska poesin känner få dikter som är mer indignerade. Kung Frode tvingar trälarna att ständigt, ständigt öka hastigheten på Grottekvarnen, så att den – med hjälp av det nyuppfunna medlet konkurrens – kan gå av ”rent helvetisk fart”. 

Rydberg var ingen vän av industrialisering, vare sig kapitalistisk eller socialistisk sådan. Han såg hur arbetstvånget, de urusla arbetsvillkoren och fabrikernas löpande bandet-principer förslavade människor. Man ska arbeta hårt, men självvalt.

Rydberg kämpade för religionsfrihet, innan Sverige hade det. Han kämpade för politisk frihet, innan alla medborgare hade samma rättigheter. Och han kämpade för arbetarnas frihet, oavsett om det var från flaskan eller från fabriken. 

Lars Forssell, den gamle akademiledamoten, skrev en gång att Rydberg var frihetens poet.

Läser man hans texter – som är förvånansvärt lättlästa – är det inte svårt att hålla med.

Eric Luth

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

2023 ges valda skrifter av Rydberg ut på Timbro förlag, med en introduktion av Eric Luth. Boken går att beställa här.

Inlägget Viktor Rydberg var den svenska frihetens poet dök först upp på Liberal Debatt.

På en säng med skrynkliga lakan ligger ett paket cigaretter, en tändare, ett överfullt askfat, en fjärrkontroll, ett par glasögon, en hopknölad pyjamas och, klädd från topp till tå i jeans som definitivt sett sina bästa dagar, Michel Houellebecq.

Med lätt böjda knän tar den franska samtidslitteraturens stora stjärna ett bloss på sin cigarett. Plötsligt avbryter han sin egen tankegång med ett knappt hörbart infall: ”Jag ligger, du sitter, det är lite knäppt ändå. Det känns som att jag är hos psykoanalytikern.”  

Jag ligger, du sitter, det är lite knäppt ändå. Det känns som att jag är hos psykoanalytikern.

Det faktum att Houellebecq sedan början av vårt samtal – i den etta i Paris där han skrev den lika tjocka (630 sidor) som medryckande Förinta – nästan bara har pratat om sina drömmar gör situationen desto mer oroväckande. Hans bok, en politisk thriller som övergår till en metafysisk meditation, är också full av drömmar. Sida efter sida dras vi med i huvudpersonens drömlika äventyr – den fyrtiosjuårige Paul Raison, chefstjänsteman på finansdepartementet, som steg för steg kommer att väckas upp ur sin existentiella tomhet och återförenas med fadern i mötet med döden.

Drömmar finns det gott om även i hans tidigare romaner, som Elementarpartiklarna eller Serotonin (1998 och 2019). Men så här systematiskt har Houellebecq inte använt dem tidigare: 

”Jag är inte så intresserad av Freud, jag har många invändningar mot honom”, säger han. ”Men jag är verkligen intresserad av drömmar, och jag är väldigt nöjd över att ha med så många i Förinta. Drömmen är upphovet till all fiktion. Därför har jag alltid tänkt att vi alla är upphovsmän, alla som drömmer skapar ju fiktion med både verkliga och overkliga beståndsdelar. Det är en viktig poäng: Själv skriver jag när jag just har vaknat. Jag har inte helt lämnat natten bakom mig, något av drömmen lever ännu kvar i mig. Jag måste skriva innan jag duschar, allt rinner bort i duschen, sen är det kört, man får inte längre till nånting.”

Jag är inte så intresserad av Freud, jag har många invändningar mot honom. Men jag är verkligen intresserad av drömmar.

Det var alltså här, i detta rökfyllda kyffe, på den här sängen, som Houellebecq drömde fram Förinta. Han behövde bara ta ett steg för att ta sig till skrivbordet där han skrev sin roman, och där jag lyssnade på honom i fem timmar, innan vi fortsatte på restaurang. På väggen i den funktionellt inredda lilla studion, som ligger i de asiatiska kvarteren i det trettonde arrondissementet, hänger fortfarande de fotografier han omgav sig av medan han skrev romanen. 

Där syns, bland andra, finansministern Bruno Le Maire i sitt departement, vars långa, labyrintiska korridorer Houellebecq har undersökt noggrant – de utgör nämligen skådeplatsen för en av Paul Raisons drömmar. Där syns kyrkan Notre-Dame-de-la-Nativité de Bercy, inte långt från studion, där samme Paul får det bekräftat att hopp inte riktigt är hans grej. På ett fotografi syns skådespelaren Carrie-Anne Moss, som spelar Trinity i Matrix – och som liknar Pauls fru Prudence på pricken. Prudence, som för övrigt är en av romanens mest beundransvärda figurer. 

På ett annat fotografi syns ett sjukhusrum, inrättat för patienter i vegetativt tillstånd, sådana som Pauls far Edouard Raison, en tidigare underrättelseagent som har tystnat efter ett slaganfall samtidigt som världen destabiliseras av en rad märkliga attentat. Och slutligen ett fotografi över ett landskap i Beaujolais, med gröna åsar och scharlakansröda vinrankor, där Paul snart kommer att få återförenas med sin fader. 

Jag håller just på att närstudera vinrankebilden när Houellebecq plötsligt hoppar upp ur sängen för att leta rätt på en korkskruv.  

”Enligt mig är vitt vin bäst. Jag är nog lite av en alkoholist. Vill du ha något att dricka?” säger han och bryter ut i ett spontant, oförställt skratt. Lite som en bebis som viftar med sin skallra.  

Enligt mig är vitt vin bäst. Jag är nog lite av en alkoholist. Vill du ha något att dricka?

Jag tar tillfället i akt och ställer nyckelfrågan, som jag med brinnande iver väntat på att få ställa: om barn som är födda eller som skulle kunna ha varit det. De nämns i förbifarten tidigt i boken, i en passage som träffade mig som ett knytnävsslag i magen. Paul är för första gången ensam med sin stumme far på sjukhuset. Han berättar för honom om relationen med Prudence, som håller på att falna. Han berättar om Bruno, minister-vännen, som förmodligen kommer att kandidera till presidentvalet (året är 2027), och om hur de besynnerliga terroristerna har iscensatt hans avrättning. Men plötsligt häver Paul ur sig ett oväntat erkännande:

”Till sist tillade Paul att han ångrade att han aldrig fått barn och det var med verklig chock han hörde orden komma ur munnen, för det var något han aldrig tänkt på och det var dessutom helt oväntat.”

Redan i Serotonin antydde Houellebecq att äkta kärlek var möjlig, trots den dystra värld vi lever i. I Förinta går han – vilket de citerade raderna visar – ännu längre, och låter barnalyckan – oavsett om den är verklig eller en förspilld chans – bli ett sätt att trotsa döden. I likhet med Paul överväldigas författaren av ord som är större än han själv: ”Du vet, när man jobbar med ett romankorrektur kan man stryka vad man vill”, säger han. ”Det finns saker man har skrivit utan att det var riktigt genomtänkt, men man beslutar sig för att behålla det ändå. Den här passagen är just en sådan. Jag hade kunnat stryka den i all ödmjukhet, men nej.”

Jean Birnbaum

Vill du läsa hela intervjun? Teckna en prenumeration här eller köp ett lösnummer här. Numret kommer i brevlådan lagom till jul.

Översättning: Eric Luth

Inlägget Michel Houellebecq: ”I grund och botten är jag en hora” dök först upp på Liberal Debatt.