Liberalernas partiledare Simona Mohamsson kliver upp på scen. Till tonerna av Madonnas ”Hung up” och remixade EDM-dängor av dj:ar som Otto Knows spelas ett pepp-montage där Mohamsson skakar hand med barn, politiker och är i allmänhet glad. I talet säger hon att Liberalerna ska ta ansvar för Sverige med socialliberalism, genom att sätta skolan först och kampanja för ännu en Tidö-regering, denna gång med SD på ministerposter. 

Det är första gången på sju år som jag på plats ser Mohamsson hålla tal i ett politiskt sammanhang. Senaste gången var 2019, då hon ställde upp som förbundsordförande i LUF mot Romina Pourmokhtari. En förening som nu, dagen innan riksmötet, meddelar att de inte kommer att närvara –  en tyst protest. 

Fredagen den 13 april gick samma förbund ut med ett avgångskrav för samtliga partistyrelseledamöter. Många LUF:are valde att lämna partiet och listplatser i protest. Förbundsordförande Anton Holmlund vill fokusera på ungdomsförbundet i stället för riksmötet, eftersom han är vald av LUF, inte Liberalerna. 

Kommande helg ska förbundet inte ha valkickoff, utan Universitet Liberal, där de ska fördjupa den ideologiska bildningen. I stället för att spendera sommaren med att kampanja eller stå i valstugor ska de bilda sig, bry sig och bete sig – på sina egna villkor. 

Nu ska de i stället rädda partiet över spärren, med hjälp av socialliberalism och nationalister.

Här på riksmötet umgås jag med partiledare, riksdagsledamöter, kanslichefer, medarbetare på samordningskansliet, politiskt sakkunniga och pressekreterare i ministerstaberna. De är personer som jag förr delat ut flygblad och godis med på gymnasieskolor under vår gemensamma tid i LUF. Då styrde samma personer både lokala föreningar och förbundet nationellt, där målet var att påverka partiet i en mindre socialliberal och nationalistisk riktning. Nu ska de i stället rädda partiet över spärren, med hjälp av socialliberalism och nationalister.

Det här är inte en text som bara vill klaga på Mohamssons tvärvändning. Vill man förstå hur jag ser på saken räcker det att läsa Max Hjelms ledartext i DN. Det här är en text om hur jag fått se hur min generation LUF:are göra det varje ungdomsförbund drömmer om att få göra: ta över partiet. 

Under ”min” LUF-generation var Joar Forssell och Romina Pourmokthari ordförande (2016–2022). Deras ordförandeskap var ett avbrott i en pågående trend i ungdomsförbundets historia, sett till sin egen självbild som plantskola.

Forssell påbörjade sitt engagemang i LUF långt före mig. Förbundet såg då sitt förhållande till partiet på samma sätt som dagens LUF, tolkar jag Forssell. Man såg inte syftet med sitt engagemang som en förlängning av partiet. Tvärtom. Man motverkade partiet. Såg snett på de ungdomsförbundare som antydde en vilja att bidra till det parti vars ungdomsförbund som man i slutändan var. Forssell ändrade på den kulturen. 

Under sin ordförandetid skulle förbundet inte se sig som ett alternativ till partiet, utan som en vakthund inom det. Ungdomsförbundare skulle in i nämnder och ta plats på listorna. Det var en självklarhet som Pourmokhtari senare tog vidare. Det främsta beviset för denna inställning kom i den sista kampanj som Pourmokhtari tog fram: ”Om inte du, vem?”. I en era som formades av instagram-aktivism à la Thunberg och soffliberalism, som Mohamsson definierade Centerpartiets politiska hållning under sitt riksmötestal, värvade Pourmokhtari nya medlemmar med devisen att man bör göra skillnad på riktigt. 

Hennes lösning på politisk frustration? Bli aktiv i ungdomsförbundet och förändra där förändring faktiskt sker: inom partierna. 

En person jag talade med på riksmötet sa att under de föregående 17 åren var 12 av dem bortslösade, eftersom man valde att lämna så mycket politiskt kapital på bordet genom att bara bråka.

För dem är liberalismen en konsekvensetik. För mig är det en dygd. 

Forssells och Pourmoktharis ordförandeskap var givetvis inte utan tjafs. I partiledarvalet mellan Ohlsson och Björklund var LUF starkt för Ohlsson. Nyamko Sabunis närvaro på LUF:s kongress 2019 sågs som en skräll snarare än självklarhet eftersom hon ansågs bedriva partiet i en nationalistisk och antiliberal riktning i migrationsfrågan. Kulmen på denna konflikt kom 2022 när LUF:s förbundsstyrelse gick ut med uppmaningen att rösta nej till regeringsförslaget med stöd av SD. Alla förutom en skrev under: förbundsordförande tillika nyvald riksdagsledamot Pourmokhtari, som ett tag innan gått ut i en Expressen-intervju och sagt att hon inte tänkt rösta rött. 

Det var inte heller ovanligt att höra om partister som ringt upp LUF nationellt såväl lokalt för att skälla när ungdomsförbundet drev frågor såsom legalisering av cannabis och aktiv dödshjälp. Särskilt under valrörelsen 2018 var det i regel oftare kritisk eller skeptisk inställning snarare än öppna famnar när en LUF:are gick på medlemsmöten. 

Nu är läget annorlunda, på många sätt. 

När jag frågar runt på riksmötet hur det känns att LUF inte är här får jag likartade svar. Det är tråkigt, men förståeligt. Varken obrytt eller överdrivet känsligt. Svaren ger en känsla som speglar en process som även dessa numera partister genomgått. De har också bollat. Grämt sig. Rannsakat och funderat över samma frågor som alla andra i den här rörelsen: Kan jag stå för detta? Vad vill jag med mitt engagemang? 

De som valt att stanna kvar efter stundvis svåra överväganden har nu landat. 

Och nu är vi här. Mohamsson hävdar att hon bytte åsikt i SD-frågan i december. Jag tror att det är en förenkling. Beslutet var ett förväntat steg att. Egentligen är jag förvånad att det kom så sent. Det märks även på plats. De som var där håller med partiets ”nya” riktning, alla andra stannar hemma. Då skapar man den vinnarstämning som fanns på plats. 

Den som tror att det var upprivande och polemisk stämning på plats har fel. Det här är en organisation som tror på budskapet. Orden ”vi tar ansvar för Sverige, och skolan” är inte bara en nödlösning i en svår fråga. Det är ett mantra som genomsyrar partiets förhållningssätt inte bara i nutid, utan som politisk princip. Om inte du styr kommer sämre personer att göra det. Konsekvens före dygd. I partierna kan man inte skydda sig bakom ideal och ideologi som den enda drivkraften, utan se det som en del av motorn i sitt politiska maskineri. Ett verktyg, inte en identitet. Då finns det ingen själ som kan befläckas, eftersom en maskin inte har en själ från första början.

För oavsett hur mycket jag vill tro väl om deras motivation och målbild tänker jag återkommande på Simone Weils syrliga tes om partiers existensberättigande: att skaffa makt och behålla den till varje pris. 

När jag tänker på vad som skiljer mig åt från de jag en gång delade förbundet med är det just där vi, och kanske även LUF i nutid, delar på oss. Mitt engagemang var i slutändan en tro på liberalismen som en rörelse inte bara byggd på de förslag som läggs utan kulturen den skapar. Hur man ser på samhället ser man på människan, kanske till och med sig själv. Att påverka var viktigt, men det skulle göras på ett visst sätt med en rad premisser som underbygger den. ”Ideologisk vakthund” var inte bara något som vi sa för att motivera ett existensberättigande på partimöten, det var en stolthetsmarkör. De som har stannat kvar såg snarare sitt syfte som en plantskola för att en gång ta över ett parti med den makt det tillför. För dem var engagemanget för partiet, och mitt var för det mer diffusa men existentiellt viktiga begreppet liberalismen som en rörelse bortom partipoliken. Det finns en uppenbar schism här. Ja, många av dem som i dag styr partiet tillhör min generation. Men den övertygande majoriteten av oss har lämnat. Antingen redan 2021 eller efter fredagen den 13. 

Jag trivs bra där jag är. Men det är svårt att inte vilja dras med. Att känna stolthet. Att se hur de som sa att de ville förändra svensk politik nu gör just det. Jag dagdrömmer om ett parallellt universum där jag får se partiledare Mohamsson på scen med stolthet i bröstet.

Men i stället känner jag mig sviken. Det är svårt att å ena sidan med beundran se hur dessa ser sitt engagemang som ett kall som de trots svårigheter väljer att hörsamma, å andra sidan vara arg att det är så här kallet ser ut. Jag tror att de helt enkelt såg annorlunda på kallet. För dem är politisk påverkan inte en fråga om röda linjer, utan en checklista med rubriken: Hur maximerar vi vårt politiska kapital? Då spelar det inte roll vad man sagt förr, även om förr bara var en valrörelse sedan. Det slår mig att vi aldrig såg på vårt engagemang med samma ögon, att vi på sätt och vis var med i två olika förbund. För dem är liberalismen en konsekvensetik. För mig är det en dygd. 

Under helgen spenderar jag tid med folk som var med under mitt politiska uppvaknande. Vi dricker öl. Snackar skit. Pratar om livet, jobbet och framtidsplaner. Flera gånger påminner jag mig själv om att det inte är LUF-representanter jag pratar med. Det är partister. Det är svårt att förstå och ta in. För oavsett hur mycket jag vill tro väl om deras motivation och målbild tänker jag återkommande på Simone Weils syrliga tes om partiers existensberättigande: att skaffa makt och behålla den till varje pris. 

Jakob Norrhall

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Mina kompisar tog över partiet – du kan inte ana vad som hände sen dök först upp på Liberal Debatt.

Hur är det egentligen att vara statsråd? Förmodligen dötrist, långtråkigt och – alldeles, alldeles underbart. 

I alla fall om man heter Jimmie Åkesson och har väntat i mer än tjugo år.

Eller, för den delen, om man är Simona Mohamsson som nyss fått smaka på makten och företräder ett parti med erfarenheten och självbilden av att ingå i samtliga svenska borgerliga regeringar sedan 1920-talet.

Symbolvärdet främst, således?

Nja, kanske inte riktigt. Men det faktiska värdet av att gå från opposition till regering är svårare att nagla fast. 

Formellt finns inget mellanting. Antingen sitter man i regering – med ansvar för ett eller flera departement, full tillgång till information och ett kollektivt ansvar för samtliga beslut – eller också gör man det inte.

I verkligheten är det mer komplicerat. Regeringar kan se olika ut. I stora och rangliga koalitioner kan inflytandet vara ganska begränsat. I Sverige har vi aldrig haft fler än fyra partier i Rosenbad. Finland hade för inte så länge sedan en fempartiregering. Belgien har haft sju regeringspartier, Israel åtta. Beroende på sammansättning och storleksförhållanden kan ett parti ha både stor och liten makt.

Och det finns, vilket framgått av de senaste åren, möjligheter att utöva stort inflytande även utanför regeringen. 

Det var uppenbart att de sverigedemokratiska förhandlarna på Tidö slott hade dragit lärdomar av januariavtalet.

Tidöavtalet är en långtgående variant av det som på engelska kallas confidence and supply. Confidence syftar på att en minoritetsregering behöver stöd i förtroendeomröstning om själva statsministerposten. Supply syftar på stöd för budgeten (som i det brittiska parlamentet kallas för ”supply bill”). Som bekant innehåller Tidö även betydligt mer, även om det är långtifrån heltäckande.

Det är rimligt att anta att avtalet hade sett annorlunda ut om regeringspartierna inte hade behövt kompensera för att Sverigedemokraterna – trots att de var störst i underlaget – stod utanför regeringen.

Det var uppenbart att de sverigedemokratiska förhandlarna på Tidö slott hade dragit lärdomar av januariavtalet: ett annat exempel på confidence and supply som gav Liberalerna och Centerpartiet betydande sakpolitiska framgångar på papperet, men som i stora delar inte genomfördes eftersom den rödgröna regeringen hade begränsat intresse av att implementera liberal politik.

I och med att Liberalerna har övergett sitt veto mot SD-ministrar kommer den fortsatta diskussionen att handla om hur många och vilka ministerposter partiet ska tilldelas.

Kommer Sverigedemokraterna att få större sakpolitiskt genomslag i regering än utanför? Frågan är i praktiken redan överspelad. I och med att Liberalerna har övergett sitt veto mot SD-ministrar kommer den fortsatta diskussionen att handla om hur många och vilka ministerposter partiet ska tilldelas – vid sidan av det politiska innehåll som följer av dess relativa styrka.

Från Liberalernas perspektiv har den röda linjen mot SD-ministrar utgjort en begränsning. Men det avtal som presenterades den 13 mars, det som partierna själva vill kalla för Sverigelöftet, utgör också en sorts begränsning, paradoxalt nog. 

Genom att i förväg deklarera en ömsesidig vilja att regera tillsammans, och dessutom skissera innehållet i samarbetet, har Liberalerna och Sverigedemokraterna samtidigt reducerat utrymmet för alternativa upplägg. En omvänd confidence-and-supply-lösning – där Liberalerna står utanför regeringen men maximerar sitt inflytande genom att villkora sitt stöd – framstår därmed som utesluten.

Om Liberalerna trots allt klarar riksdagsspärren lär få klaga. Partiets kamp nu gäller överlevnad, inte sakpolitiskt genomslag.

Andreas Johansson Heinö

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vad är väl en SD-plats i regeringen dök först upp på Liberal Debatt.

Jag har blivit utbildningsminister i ett Sverige där en av fyra femtonåringar inte kan läsa eller skriva ordentligt, där nästan hälften av eleverna har blivit utsatta för någon form av brott, och där anmälningarna om hot och våld mot lärare fortsätter att öka. Mitt uppdrag är att öka friheten för alla dessa människor.

I somras blev jag samtidigt också integrationsminister. Jag har blivit det i ett Sverige där omkring 170 000 barn riskerar att växa upp i utanförskap, där kriminella gäng och religiösa fundamentalister alldeles för ofta får utmana det svenska samhället. Med trappuppgångar där mamma eller pappa alldeles för sällan går till jobbet. 

Folk frågar mig ibland varför Liberalerna sitter i regering. Varför sätta sig med politiker som tycker så annorlunda, i stället för att bedriva samtalsklubb själva? Jag brukar svara att det är för alla de här människornas skull.

Folk frågar mig ibland varför Liberalerna behövs. Har vi inte gjort Sverige nog liberalt? Jag brukar svara att behovet av liberalism är större än på länge i Sverige. Att det behövs en politisk kraft som arbetar för att öka människors frihet. För den som önskar rösta för ett särintresse finns sju partier i Sveriges riksdag. För den som vill rösta för att sätta varje människas frihet först finns bara ett parti. Mitt parti. Liberalerna. 

Det är partiet som högg i och byggde upp demokratin i Sverige, partiet som har tagit striden för snart sagt varje större frihet som vi i dag tar för given i Sverige. Och partiet som kommer att resa sig, måste resa sig, för att ta striden för varje större frihet som i dag inte kan tas för given i Sverige. 

Den 13 september är det val i Sverige. Till dess ska jag och Liberalerna ha övertygat svenska folket om att prioritera de där femtonåringarna som inte kan läsa. Och alla andra femtonåringar i våra skolor med för den delen.

Vi liberaler brukar säga att det Sverige som väntar i morgon, finns i våra klassrum i dag.

Vi liberaler brukar säga att det Sverige som väntar i morgon, finns i våra klassrum i dag. Det är alla de elever som lär sig att läsa och räkna, tänka och bidra, som bestämmer hur morgondagen ska bli. En del har blivit bättre sedan jag själv gick i skolan. Tacka Jan Björklund för det! Och annat kommer att bli bättre när riksdagen har klubbat färdigt för det här riksdagsåret. Tack Lotta Edholm.

Men ska vi vända utvecklingen i skolan och skapa den där ljusa framtiden för eleverna i svensk skola, ja då måste det finnas liberaler som kliver fram också efter valet i de rum där besluten fattas. Därför kommer vi att be väljarna om fortsatt förtroende att leda omläggningen till en borgerlig skolpolitik som Sveriges skolparti.

Sedan i somras är jag också Liberalernas partiledare. Jag och mina partikamrater arbetar nu för att uttrycka och förverkliga en modern socialliberalism. Jag kallar den ibland för Folkpartiet classic. Det gör jag för att jag tror att vi i Liberalerna länge har varit på saker som är relevanta för friheten i vår tid, men att det är saker som lite har tappats bort.

En stor del av den politiska fostran för oss liberala nittiotalister var att ge svar om liberalismens roll i ett samhälle där vår ideologi ansågs ha kommit väldigt långt. Jag minns skrivuppgifterna om liberalismens relevans i ett läge där den påståtts ha segrat ihjäl sig. Debattpass på debattpass med antaganden om att historien hade tagit slut. Det lät att Berlinmuren hade fallit. Att marknadsekonomi rådde. Och att rättigheter tillgodosågs.

Det var ett otillräckligt perspektiv. Och i dess skugga växte andra politiska krafter snabbare än de liberala. Jag engagerade mig emot de här krafterna. Jag har alltid varit emot grupptänkare både till höger och till vänster. Men vi liberaler hittade inte alltid fram till våra bästa argument. 

2019 åkte jag till Hongkong. Jag pratade med demokratiaktivister, hjälpte dem att bilda opinion och jag skrev sida upp och sida ned om deras sak. Jag och mina vänner från LUF skrev om hur elvaåringar nedtecknade testamenten innan de gick hemifrån. Vi skrev om hur liberalerna i Hongkong drog av sig kläderna när tårgasen brände i deras hud. Och vi skrev om sjukhusen dit polisen kom för att gripa de skadade. Varför utsatte sig liberaler i Asien för denna livsfara? Ja, inte var det för att deras ideologi hade segrat ihjäl. Liberalismen behövdes än, runtom i världen.

Mina dagar präglades därefter också av livet som lokal socialpolitiker på Hisingen. För utsatta kvinnor eller barn i utanförskap är frihet inte något teoretiskt. Också här i Sverige är det liberala samhället på liv och död. För mig blev det här inte minst övertydligt när polisen Andreas sköts ihjäl på vår ö, mördad av ett barn.

Det behövs politiker som tar in och tar tag i allt det här. Och jag tror att liberalismen är en bättre ledstjärna i det arbetet än vad grupptänkandet är. Liberalismen måste alltid utgå ifrån dagens problem – och ständigt förnya sig. Liberaler har i olika tider använt flera olika verktyg för att skapa frihet – förbud mot barnaga, avreglering för att öka näringslivets konkurrenskraft och en skattepolitik för att kunna upprätthålla ambitiös välfärd. Och det har alltid varit med utgångspunkti just den tidens frihetsfrågor.

 Vår tid är en tid där friheten försvaras bäst av att samhället kliver fram.

Det finns tider där samhället kliver fram och andra när det mest behöver kliva tillbaka. Vår tid är en tid där friheten försvaras bäst av att samhället kliver fram. Inte för att vi ska sluta att liberalisera gårdsförsäljning eller låta fler bygga något trevligt på en tomt vid en sjö. Utan för att vi behöver gripa in mot skjutvapenvåld, utländska hot och oskuldskontrollanter.

För mig kommer valåret att handla om allt det här. En kunskapsskola för alla barn. En uppväxtmiljö där flickor sover i stället för att vaka över mobilen av rädsla för nätmobbing. Ett samhälle där fler strävar efter att bilda sig, bete sig och bry sig snarare än att staten lägger allt till rätta åt oss. Där vi kan samlas runt ett gemensamt svenskt språk och gemensamma referensramar oavsett om de uttrycks och utvecklas i P1 eller på Lorensbergsteatern. Men också ett samhälle där det allmänna finns där när det behövs. Modern socialliberalism, från en förstatligad skola för kunskapsresultaten till ett tätare Europasamarbete mot Putin. Från klassrum utan skärmar till ett utrikesdepartement utan Vänsterpartiet.

Jag är hundra procent säker på att Liberalerna behövs för att svara upp emot allt det här. Och att Sverige får fyra handlingskraftiga år till med min partiledarkollega Ulf Kristersson som statsminister. Friheten ropas efter, runtom i världen och här hemma i Sverige. Mitt svar är inte en liberalism som begränsas till samtalsklubbar. Mitt svar är liberalt politiskt arbete för alla de där femtonåringarna som inte kan läsa ordentligt.

Simona Mohamsson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Simona Mohamsson: Därför behövs Liberalerna dök först upp på Liberal Debatt.

Liberalerna antog på landsmötet i höstas en linje i regeringsfrågan som har två problem. Dels fanns knappt någon väljare som riktigt förstod den. Och dels gillade de den inte, när de insåg vad den innebar.

I praktiken skulle denna linje med ett motsvarande valresultat som i dag innebära att Liberalerna skulle rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister om han också ville ge Sverigedemokraterna ministerposter. Denna hållning skulle kortsluta processen att välja en ny mitten-högerregering och riskera att driva Sverige till ett extraval, samtidigt som läget i omvärlden är värre än på årtionden.

Efter landsmötet har vi lärt oss att väljarna inte vill ha det på det sättet.

Det var därför ingen skräll att Simona Mohamsson nu ändrar linjen. Den bär inte i en valrörelse, den går knappt att kommunicera, den skapar väljarflykt och, viktigast av allt, den riskerar att kasta ut Sverige i en osäker tillvaro efter valet.

Simona Mohamsson vill välja det senare och jag stöttar henne.

I grova drag finns det två alternativ: Antingen söker sig Liberalerna vänsterut, och lämnar därmed regeringen. Eller så öppnar vi för ett fortsatt Tidösamarbete där potentiella väljare inte skräms bort.

Simona Mohamsson vill välja det senare och jag stöttar henne.

Mina bevekelsegrunder för detta är tämligen enkla. Jag uppfattar att partierna till vänster varken gör rätt samhällsanalys eller har rätt agenda för att lösa de djupa problem som vårt land i dag har. Ej heller för att på ett trovärdigt sätt hitta samsyn inom samma block.

Samtidigt har sedan 2018 nästan 400 personer dödats i skjutningar kopplade till den organiserade brottsligheten i Sverige. Totalt har flera tusen skjutningar ägt rum. I våra grannländer mäts motsvarande företeelse i tiotal.

Lägg därtill sprängningar, hot och inte minst den kriminella ekonomin som omsätter miljarder.

Praktiskt taget varje skärpning av straff, ökade befogenheter för rättsväsendet och möjligheter att dela information mellan samhällsaktörer har ett eller flera oppositionspartier röstat emot.

Om vi i dag haft en rödgrön regering skulle sannolikt dödstalen vara avsevärt högre, den kriminella ekonomin ännu mer utbredd och rättspolitiken hade fortsatt legat långt ifrån vad väljarna anser vara rättvis.

Ett samarbete med partierna till vänster hade kort och gott varit betydligt sämre för Sverige.

Listan kan fortsätta, från kärnkraft till ordning och reda i skolan, krafttag för hederutsatta flickor, samarbete i Nato mot Putin och reformerad socialtjänstlag.

Ett samarbete med partierna till vänster hade kort och gott varit betydligt sämre för Sverige och lett till för stora liberala uppoffringar. 

Jag kom in i riksdagen 2006. Då var det lätt att styra Sverige. Alliansen hade egen majoritet och liberaler har kanske aldrig varit lyckligare än då. 

Med tiden har landskapet förändrats, Sverigedemokraterna har syltat in sig i högerblocket och samlar i dag var femte väljare. I den terräng som vi befinner oss kan vi inte navigera efter en gammal karta. Detta har inte att göra med Sverigedemokraternas förfärliga historia, utan med ett krasst konstaterande: Riksdagen består av 349 mandat. Den som vill jobba partipolitiskt i parlamentariska församlingar kan inte unna sig lyxen att bara prata med likasinnade. 

Bengt Westerberg kunde resa sig ur soffan på valnatten 1991, men behövde därefter i tre år försäkra sig om Ny Demokratis stöd. Nu säger Sverigedemokraterna att den som vill försäkra sig om deras stöd måste vara beredd att släppa in dem i regering. Väljarna verkar ta dem på orden, och utgå ifrån att de inte backar från detta. Att Liberalerna däremot har borrat ned sig i en formfråga i stället för att utgå ifrån sakpolitik tycks å andra sidan inte ha intresserat väljarna.

Just nu försöker Ryssland möblera om Europa och göra Ukraina till en parentes i historien. Mellanöstern brinner i blodiga krig. Trump hotar ta Grönland med våld, har lämnat 31 FN-organ, örfilar europeiska länder och hotar med handelskrig.

Nu om någon gång behövs organiserad liberalism. Att då leta efter närmaste kulle att dö på i en ständigt pågående intern fördröjningsstrid kan inte vara vår tids stora liberala uppdrag.

Fredrik Malm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Fredrik Malm: Jag stöttar Simona fullt ut dök först upp på Liberal Debatt.

Varför går gränsen just här?

Svaret är kanske snarare att gränsen för ganska många av oss har överträtts för länge sedan. Redan det faktum att det liberala partiet valt att i regeringsställning samverka kring regeringsbildningen med landets socialkonservativa och nationalistiska parti är att gå väldigt långt. Men som det heter, ”situationen kräver drastiska beslut” och ”mod”.

För landets bästa får man i politikens värld ibland tumma på sin värdegrund och kompromissa en del – även gentemot sina politiska motpoler. Ett sådant agerande möjliggörs och tolereras i hög grad tack vare att liberala företrädare, medlemmar och förtroendevalda, sätter sitt eget förtroendekapital i pant. 

Man lovar sig själv och omvärlden att ”vi kan alltid resa oss och gå om vi når en punkt som är oacceptabel”. 

Sedan dyker som ett brev på posten situationen upp där man tänkt att man skulle dra strecket i sanden, men läget är ju samtidigt så allvarligt att det ”krävs drastiska åtgärder och mod” för att ta ansvar för landet. Så med ytterligare lite förtroendekapital i pant kompromissar man lite till med sig själv och partiets värdegrund.

Liberalerna och dess företrädare har den senare tiden synats av väljarna och de ser att det ekar tomt i botten på kistan där förtroendekapitalet förvarats och stödet i opinionen uteblir. I den situationen inser ledningen och ledaren att det allvarliga läget kräver ”drastiska åtgärder och mod”.

Problemet är att det inte finns mer förtroendekapital att låna hos partivänner och liberala förtroendevalda så man vänder sig bort från det egna partiet och gör sig beroende av sina politiska motståndare.

Den yttersta ledningen hade på eget bevåg i hemlighet pantsatt allas vårt förtroendekapital upp över taknocken.

Fredagen den 13 mars 2026 ställdes partistyrelse och partilandet inför fullbordat faktum. Den yttersta ledningen hade på eget bevåg i hemlighet pantsatt allas vårt förtroendekapital upp över taknocken och satt Liberalerna i skuld till partiets politiska motpol.

Ett tondövt agerande utan markkontakt och i strid med medlemmarnas uttryckliga vilja. I brist på förankring i de egna leden söker nu ledarskapet mandat genom att ställa ultimatum och hota om avgång några månader före valet. 

Där någonstans kunde man höra gummibandet gå av. Mängder av lojala partister landet över inser att man tänjt på sig själv och sina principer allt för långt och nu brister det. Antingen får man dra en egen gräns för att kunna se sig i spegeln eller bara tacka för sig och stiga av rörelsen Liberalerna.

Det senare tycks även vara partiledarens och partiledningens krassa kalkyl, att de som inte känner sig hemma i Simona Mohamssons strategi förväntas tiga eller söka sig någon annanstans utanför partiet. 

Det kanske är en smart strategi för att på sikt få ett mer enat och samspelt parti, men det blir också ett annat parti. 

Liberalernas uppgift är att samla personer med liberal samhällsåskådning till gemensamt arbete och uppträdande, genom upplysning väcka intresse för samhällsfrågor, främja en demokratisk utveckling samt verka för val av personer med liberal åskådning till politiska förtroendeuppdrag. 

Så lyder portalparagrafen i Liberalernas stadgar. Inte visa bort, utan samla personer med liberal samhällsåskådning. 

De senaste dagarna har jag som medlem sett min partiordförande och andra ledande partiföreträdare hantera mitt och andra medlemmars förtroende som Sara Skyttedal hanterar en flaska champagne på Kristdemokraternas riksting. 

Samtidigt har man mage att kräva uppslutning eller att man söker sig andra sätt att engagera sig för liberalismen än i Liberalerna. 

Är det så konstigt att folk är förbannade och tycker gränsen är nådd med råge?

Jimmy Ekström

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Varför vill Simona inte ha sina medlemmars förtroende? dök först upp på Liberal Debatt.

I Ryssland planerar Putin för en storrysk expansion som kan sträcka sig långt bortom hans egen livstid. Han vill skriva in sig i historien bredvid Peter den store, Ivan den förskräcklige och Josef Stalin. I Kina talar Kommunistpartiet om nationell förnyelse och siktar på att till 2049 ha gjort landet till en teknologisk och industriell stormakt med en militär i världsklass. 

Dessa stormaktsidéer är knappast värda att efterlikna. Men tidsperspektivet är det.

Liberalismen finns i fler partier än Liberalerna, men just där, i partiet som mest värnar sitt ideologiska arv, blir krisen tydligast.

Frågar man en liberalpartist vad målet är blir svaret ofta: att nå riksdagsspärren nästa val. Strategin liknar den från förra valet och valet innan det. 2018 stämplade partiet ”varning för liberalism”-loggor på slogans som ”chatta eller fatta?” och ”ja till Europa”. I senaste valet bar Johan Pehrson gamla kläder med texten ”Jag har förespråkat Nato sedan den här slipsen var populär”. I år har partiet lanserat kampanjer där liberala käpphästar får suffixet ”-son”, en lek med partiledaren Simona Mohamssons efternamn. Det är fyndigt, men också talande. Liberalismen har blivit en fyraårsplan.

Liberalismen finns i fler partier än Liberalerna, men just där, i partiet som mest värnar sitt ideologiska arv, blir krisen tydligast. Moderaterna växlar från liberalism till konservatism när samtiden kräver det. Centerpartiets liberalism handlar mest om företagande och decentralisering.

Hur kan då en liberal formulera en hundraårsplan? En vanlig uppfattning inom liberalismen är att politiken inte ska sätta målen, utan ge individerna friheten att själva göra det. Liberalismen beskrivs då som ett ramverk, ett verktyg som ska rymma alla de mål och önskningar som varje individ har. För libertarianen spelar utfallet på samhällsnivå i princip ingen roll, så länge besluten har fattats fritt. För den klassiskt liberale är det tvärtom just utfallet som motiverar systemet. Där utgår man från att fria val och fria marknader inte bara är rättvisa, utan också leder till det bästa möjliga resultatet, eftersom de antas skapa jämvikt.

Friheten som sådan räcker inte.

Men just denna tilltro till att fria val och fria marknader automatiskt skapar balans riskerar att göra liberalismen irrelevant som samhällsidé. Det är här liberalismens nuvarande problem visar sig. Liberalismens tillbakagång i världen är inte bara ett uttryck för illiberalism från andra, utan också ett svar på upplevelsen att liberalismen inte längre vill tillräckligt mycket med samhället. Många uppfattar att liberalismen har nöjt sig med förvaltning, att den förlitar sig på att friheten i sig själv ska skapa ordning och sammanhållning.

Men friheten som sådan räcker inte.

Den liberalism som faktiskt vill något, som har ett idealsamhälle och tror på sin egen förmåga att skapa frihet och trygghet, både fysisk och ekonomisk, är däremot något att tro på. Det är den socialliberala traditionen. Den eftersträvar jämlika möjligheter, ett starkt skyddsnät och marknader som beter sig ansvarsfullt även på kort sikt.

Och hundraårsplanen? Att skapa ett tryggt, jämlikt och hållbart samhälle där människor fortfarande har friheten att delta i föreningar, starta företag, utöva kultur eller bara sitta hemma och titta på Netflix.

För att den planen ska hålla måste liberaler återta kampen för social sammanhållning, för den tillit mellan människor som demokratin bygger på. Extern påverkan gör situationen akut: Algoritmer och trollfabriker eldar på splittring, och ryska, kinesiska, islamistiska och rasistiska aktörer utnyttjar våra digitala sårbarheter. Men problemen är också inhemska. I skolor delas barn upp efter bakgrund och föräldrars inkomst, och i sociala medier lever människor i helt olika verkligheter. Misstron växer, medan den liberala samhällsandan krymper.

Liberaler behöver åter bli aktiva samhällsbyggare snarare än passiva förvaltare av marknader och individrättigheter.

Att värna social sammanhållning är inte ett brott mot liberalismen, tvärtom. Folkbildning, jämlika möjligheter och tillit mellan medborgare var en gång liberalismens kärna. Den måste återerövras. Liberaler behöver åter bli aktiva samhällsbyggare snarare än passiva förvaltare av marknader och individrättigheter.

Hotet är dessutom hanterbart. Mot Putins aggression och Kinas långsiktiga maktbygge svarar vi med sanktioner, militära allianser och säkerhetspolitik. Mot vår egen sönderfallande samhällsanda möter vi i stället algoritmer, misstro och hat. Det borde vara enklare att bemöta, om viljan finns.

Det kräver dock att den liberala verktygslådan utökas. Vi kan inte längre se på medan fria individer hatar varandra tills demokratin kollapsar. Politiken måste aktivt värna tillit och social sammanhållning. Att stå upp mot sociala mediejättarna, införa mobilförbud i skolor och motverka de segregerande effekterna av Aktiebolagsskolan är inte illiberalt, utan en nödvändighet. Kanske är Liberalernas nuvarande fyraårsplan i själva verket början på en hundraårsplan.

Om Putin och andra auktoritära projekt kan tänka i sekler för att skapa ofrihet, måste liberaler lära sig göra detsamma för att bevara friheten.

Leo Sokolow Romin

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Liberalernas hundraårsplan måste börja med mobilförbud i skolan dök först upp på Liberal Debatt.

Simona Mohamsson ser ut att bli Liberalernas nästa partiledare. Tiden efter Johan Pehrsons oväntade avgång har varit full av rykten. Till en början verkade det som att skolminister Lotta Edholm var den med starkast stöd. Men allt eftersom olika förbund och kommunföreningar nominerade sina kandidater visade det sig att klimatminister Romina Pourmokhtari var frontrunner. Båda ryktades vara ointresserade, och Liberalerna är inte Socialdemokraterna: Ett nej i detta parti är inte någonting taktiskt man säger för att sedan kunna bli vald. Utöver de två har det ryktats om den tidigare kronprinsen Erik Ullenhag, och jämställdhetsminister Nina Larssons namn har stigit upp som ett alternativ på slutet. Karin Karlsbro verkar ha varit sugen och under veckorna har hon gjort ett antal utspel. 

Men när röken lägger sig är det Simona Mohamsson som står där med en blomsterkvast i handen. 30-åringen kommer förmodligen att påstås vara oerfaren, men frågan är om det verkligen stämmer. Hon har varit aktiv i Liberalerna i över ett decennium. 2019 förlorade hon som vice ordförande en ordförandestrid i LUF mot tidigare nämnda Romina Pourmokhtari. Hon har varit lokalpolitiskt aktiv i Göteborg och hade nog haft goda chanser att toppa riksdagslistan nästa år. Hon anordnade under några år mängder av LUF-demonstrationer för demokratikämparna i Hong Kong och skrev även en bok där hon intervjuade frihetskämpar på plats. Demonstrationer som gjorde större intryck i Hong Kong än i Sverige.

Utöver det politiska har hon även arbetat för Sida i Jordanien. Internationellt engagemang är långt ifrån en nackdel i Liberalerna. Hon har kort sagt en bred erfarenhet från politiken, trots sin ringa ålder.

Men frågan är vad det är för parti som Mohamsson nu ska lyfta över spärren. Man kan lugnt säga att hon inte har ett utmärkt utgångsläge. Svaga opinionssiffror, mängder av regioner och kommuner där man förra valet åkte ur fullmäktige. I normala fall kan man när man går in i en valrörelse som regeringsparti dra nytta av alla vinster ens ministrar har gjort under mandatperiodens gång. Liberalerna har inte den fördelen. På Tidö slott förhandlade de till sig fem ministerposter, proportionerligt sett väldigt många. Problemet är att förutom att de har kontroll över Utbildningsdepartementet är övriga ministerposter rätt otacksamma ur ett valrörelseperspektiv.

• Arbetsmarknadsminister
  Antalet arbetslösa i Sverige är högre än på länge. Trots det lyser de stora arbetsmarknadsreformerna med sin frånvaro. Troligtvis kommer Socialdemokraterna skicka fram Ardalan Shekarabi under nästa års valrörelse för att klaga på regeringens arbetslöshetsmisslyckande. Partiet med Arbetsmarknadsdepartementet kommer att få ta ansvar för det.
• Klimatminister
  Romina Pourmokhtari hade om möjligt ett ännu värre utgångsläge än arbetsmarknadsministern. Sju av åtta riksdagspartier gick till val på att göra det billigare vid pump, det har också Tidöregeringen gjort. Jag är övertygad om att Pourmokhtari har gjort mycket bra av sitt ämbete utifrån förutsättningarna. Men några som har lyckats bättre är oppositionen. Under snart tre års tid har opinionsbildningen pågått mot klimatministern. Detta trots att både Socialdemokraterna och Centerpartiet hade höjt utsläppen om de hade fått igenom sin politik. Klimatet är inte Tidöregeringens vinnarfråga 2026
  
• Jämställdhetsminister
  Jämställdhetsministern har inte riktigt varit i fokus, varken under Paulina Brandberg eller Nina Larsson. Båda har gjort en hel del, på jämställdhetsområdet men kanske framför allt på arbetslivsområdet. Tyvärr är det enda som fått ordentlig medial spridning en bananfobi.
• Utbildningsminister
  Att försöka styra universiteten är en mardröm. Även när man försöker att stärka den akademiska friheten får man kritik. Det hjälpte inte att det kom utspel om cancelkultur när Mats Persson hade posten. Jag vet några gamla statsvetarprofessorer som uppskattar att man har tagit itu med etikprövningsnämndens trams. Men fler än så kommer nog inte rösterna att bli för denna regerings högskolepolitik.
• Skolminister
  Lotta Edholm är, som det ser ut just nu, den enda av Liberalernas ministrar som kan vinna väljare i valet baserat på den gångna mandatperioden. Stora utredningar om både betyg, läroplan och lärarprogrammet har gått i mål, och kommer förmodligen att röstas igenom under mandatperioden. Visst, från skärm till pärm kan kännas som att det har gått över gränsen. Men alla som har jobbat partipolitiskt vet att det är när man själv är trött på sitt budskap som väljarna över huvud taget har börjat märka av det. Jag är övertygad om att fler skolböcker i ryggsäckarna i stället för kopierade stenciler och Ipads kommer att vinna en hel del föräldrars röster. Många av de föreslagna reformerna har till och med fått lärartwitter att jubla unisont, någonting som jag tidigare har trott varit omöjligt.

Liberalerna kommer att behöva vinna väljare på annat än vad de har åstadkommit under mandatperioden. Skolpolitiska vinster till trots har Simona Mohamsson en rejäl uppförsbacke. Men det kunde ha varit värre.

Den 24 juli 2021 publicerade jag en ledartext om Liberalernas dåvarande problem i Hallandsposten. På många sätt var situationen densamma som den är idag. Det var drygt ett år kvar till valet. Liberalerna var parkerade under 2,5 procent i opinionsundersökningarna. Man hade en svag partiledare som inte nådde ut i debatten. Man ägde inte särskilt många sakfrågor. Frågan om att samarbeta med SD var, och är, den fråga som skrämmer bort väljare från att rösta och partimedlemmar från att engagera sig.

Men en sak skiljer sig enormt mellan 2021 och 2025. Då var Liberalerna ett splittrat parti. Det fanns minst två falanger, där båda tyckte att allt var den andra falangens fel. Partiledaren hade givit i stort sett samtliga maktpositioner i partiet till folk från hennes egen falang. Stämningen var katastrofalt dålig, jag tror inte folk utifrån förstår hur illa det var. Tidigare partiledare lämnade partiet. Andra röstade på Centerpartiet offentligt. 

Johan Pehrson må ha mumlat i vissa debatter, ätit någon korv för mycket och låtit partiet sjunka ned till 2,5 procent i opinionen igen. Men han läkte partiet.

Så ser inte läget ut idag. Under mina åtta år som aktiv i detta parti har L aldrig mått så bra som i dag, möjligtvis undantaget sommaren 2022. Johan Pehrson må ha mumlat i vissa debatter, ätit någon korv för mycket och låtit partiet sjunka ned till 2,5 procent i opinionen igen. Men han läkte partiet. Bordet är slarvigt dukat för Mohamsson, och en del ingredienser saknas. Men det är Pehrson som ansvarat för att det finns ett bord överhuvudtaget.

Simona Mohamsons första prioritet måste vara att få upp opinionssiffrorna till en nivå där Liberalerna inte längre behöver oroa sig för stödröster. Man måste kunna fatta sina egna beslut. Skapa en agenda att lyfta med. Ta avstamp i Selmaprojektet som partiet tagit fram senaste året, men våga ta ut svängarna. Släpp den folkpartistiska förlorarmentaliteten där man ska vara glad för att få vara med. Hitta självförtroendet att gå in i debatten väl medveten om att du har politik som folk kommer att tycka är den bästa. 

Framförallt är Simona Mohamsson en utmärkt debattör. Hon är intelligent och varm. Hon har en förmåga att nå fram till personer, både i Göteborg och i Hong Kong.

Folkpartiet Liberalerna ska inte vara ett parti som behöver stödröster för att överleva. Liberalerna ska sätta agendan. Jag tror Simona Mohamsson är ett utmärkt val för att maximera partiets chanser att ta sig in i Riksdagen 2026.

Det kanske går åt skogen, men då har man åtminstone försökt.

Hannes Sjöberg

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Kan Simona Mohamsson rädda Liberalerna? dök först upp på Liberal Debatt.

Val av partiledare kommer att ske den 24 juni, på Liberalernas dag i Almedalen. Den nya partiledarens enskilt viktigaste uppdrag kommer vara att ta partiet över spärren i september 2026.

Favoriter:

Romina Pourmokhtari

Ett framtidsnamn som tagit partiet med storm, och varit en självklar del av partiets inre liv sedan hon hamnade i Liberala ungdomsförbundets presidium 2018. Klev på rollen som klimat- och miljöminister och blev då den yngsta ministern någonsin i Sverige. Har haft tuffa två år i rollen och fyller 30 år senare i höst och har nyligen prytt omslaget på Forbes 30 under 30. 

Lotta Edholm

Sveriges skolminister Lotta Edholm är en av partiets mest erfarna politiker i dag. Som skolminister tar hon tag i en del saker som blev fel under Jan Björklunds tid på posten och mer därtill. Har tyvärr hamnat i skuggan av partiledaren som varit hennes närmsta kollega på utbildningsdepartementet, nu kan hon få chansen att leda partiet som hon varit med i sedan barnsben. 

Mats Persson

Lundensaren och doktorn i ekonomisk historia blev utbildningsminister efter valet 2022, men i rockaden med Pehrsson bytte han till arbetsmarknadsdepartementet. Då hade han hunnit få stora delar av Sveriges högskolor emot sig. Tillhör partiets högerfalang, men verkar ha gjort sig ovän med sitt hemdistrikt, Skåne. Tillhörde de som trodde Nyamko Sabuni var framtiden för Liberalerna. 

Bubblare: 

Gulan Avci 

Det gick ett sus av förvåning genom partilandet när Gulan inte blev minister efter det att Paulina Brandberg avgick från rollen somLiberalerna jämställdhetsminister. Den tidigare partisekreteraren uppfattades som först på tur att ta en ministerpost. Begåvad, förbannad, och smart. Hade rört om i grytan i det sömniga partiet. 

Nina Larsson

Istället blev det Nina Larsson som stod på presskonferensen. Nina är officer och har lång erfarenhet i försvarsmakten och i säkerhetsbranchen. Hon har också varit partisekreterare, men efter att Folkpartiet förlorade värmlandsmandatet i valet 2014 lämnade hon den posten. Har varit chef för Vuxenskolan, som historiskt stått Liberalerna och Folkpartiet mycket nära.

Lina Nordquist 

Partiets vice ordförande Lina Nordquist är gruppledare i riksdagen, författare och docent i fysiologi. En arbetsmyra som ansvarar för riksdagsgruppen, ett arbete som enklast kan jämföras med att valla ett gäng katter. Har tagit stort ansvar i att ena partiet efter de många uppslitande åren med avtal och vägval. 

Jan Jönsson

Har gängens värsta fiende en plats bland skaran partiledare? Antagligen inte, men Jan Jönssons arbete som socialborgarråd i Stockholm har inte lämnat någon i Liberalerna oberörd. Med sällsynt elegans navigerar han i det som är ett parti sargat efter många och svåra förhandlingar. Pekas ut som nuvarande Tidöavatalets största kritiker, och har antagligen många med sig i det. 

Erik Ullenhag 

Ska den förlorade sonen äntligen återvända? Ska han få medlemmarnas förtroende att ta tillbaka det snälla i Folkpartiet? Liberal debatt vänder blicken mot New York, där Erik Ullenhag är generalkonsul. Han har stilen, sättet, frisyren, världsvanan. Antingen blir han partiledare för Liberalerna, eller så vinner han Nobels fredspris någon gång innan hans karriär är slut. Valet är Eriks.

Emil Hammarlund

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Riksdagens minsta parti ska byta partiledare, här är namnen att räkna med dök först upp på Liberal Debatt.

I helgen ska liberaler till slut hitta hem. Inför mötet har partiledaren Johan Pehrson lagt fram budskapet: Staten in, marknadsvälfärden ut. Begreppet ”socialliberalism” hörs sägas. Man ska bli Folkpartiet igen. Åtminstone budskapsmässigt.

Efter att ha konsulterat med medlemmar runt om i Sverige i “Selma-projektet” presenteras så den nya given. Det handlar om att våga använda offentlig makt för att göra människor friare. I regeringen har vi redan sett hur Liberalerna försöker vårda friskolereformen genom att rulla tillbaka privatiseringen steg för steg. Nu pratas det om att gå efter Socialdemokraterna i HVB-frågan. Liksom att kontrollera nätjättarna.

Oaktat specifika förslag vore denna mer socialliberala position av flera anledningar naturlig för partiet att inta.

Per Ahlmark gick till val på parollen “Sociala reformer utan socialism”.

Under 1900-talet var FP ständigt med och byggde ut välfärdsstaten, samtidigt som man såg till att den var individbaserad och tog ansvar för de mest utsatta. Både Bertil Ohlin och Bengt Westerberg drev reformer för ”det glömda Sverige”, den senare saker som LSS och den i partiet mytomspunna reformen med eget rum i långvården. Per Ahlmark gick till val på parollen “Sociala reformer utan socialism”.

Sedan har en skiftning ägt rum, högerut ekonomiskt såsom i kulturella frågor.

Varför skedde den resan? Socialdemokraterna – och även Vänsterpartiet – har blivit allt mindre socialistiska i termer av krav på förstatligande av näringslivet och avskaffande av marknadsekonomi. Att bara vara emot socialism är inte längre lika relevant. Det stora systemhotande blocket till vänster slutade ju vara just det. Den första högerregeringen, på 70-talet, var framförallt icke-socialistisk. Inte borgerlig. Inte homogent höger ekonomiskt.

Att den borgerliga regeringen på 90-talet framförallt fokuserade på privatiseringar har också sina förklaringar. Det så kallade DDR-Sverige krävde sina frihetsreformer.

I början av 2000-talet, med Lars Leijonborg, lades grunden för att bli ett mer kravliberalt högerparti. Men det var i och med Alliansen som alla de tre småpartierna enades med Moderaterna om en högerekonomisk politik. De gemensamma valmanifesten och åtta års styre suddade ut gränserna, lät partier skifta position inom blocket.

De senare åren har det snarare varit Liberalerna än Moderaterna som krigat mest för att sänka höginkomsttagares skatter.

Bara en sådan sak.

Något underligt har då skett. Man har pratat mycket om ”Magdamoderater”, men det är framförallt gruppen socialliberaler, mittenväljare, som i dag inte har något parti. Centern kan liksom prata hur mycket de vill om den breda mitten, deras ekonomiska politik är höger om Moderaterna. De är ett mittenparti mest vad gäller regeringsfrågan.

Rent opinionsmässigt kan man alltså också förstå Liberalernas drag att försöka håva in röster vänsterut. De politiskt hemlösa ska få ett hem. Att stå upp för marknadsekonomi, individualism och samtidigt omfördelande välfärdsreformer är ett outforskat område i dag. Helt utan konkurrens bland partierna.

Även om vi bortser från att Liberalernas gamla väljare uppenbarligen inte vill gå tillbaka till ett parti som samarbetar med sina största politiska motståndare – nationalistiska Sverigedemokraterna – finns det dock ett uppenbart, och stort, hål i analysen.

Om den nya socialliberalismen inte ska stanna i retorik kommer det att vara svårt att förklara varför man ska sitta kvar i den mest höger-lutande regering Sverige haft sedan demokratins införande.

Om L nu ska älska staten, varför inte vända sig till den halva av politiken som vill reglera välfärden?

Och väljare som ska lockas av partiets vänstersväng lär ställa sig en fråga: Om L nu ska älska staten, varför inte vända sig till den halva av politiken som vill reglera välfärden?

Intentionen med omprövningen är både historiskt och opinionsmässigt förståelig, men ser i den nuvarande regeringskonstellationen rätt … ihålig ut.

Socialliberaler hör varken hemma med moderater eller socialdemokrater. Lita aldrig på en folkpartist, sades det förut men aldrig längre. Det vore nog bättre att återta den positionen. Att andra partier inte litar på en betyder bara att man är lojal mot sina egna idéer i stället för deras.

Max Hjelm

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Smart av Liberalerna att älska staten – men med ett stort men dök först upp på Liberal Debatt.

Europavännen, diplomaten och feministen Maria Weimer har gått bort, 45 år gammal. Liberal Debatt minns en stridbar tyskättling som med mod och kraft försvarade liberalismen i Sverige, Europa och världen. 

Maria blev invald till riksdagen för dåvarande Folkpartiet 2014, efter att ha blivit personkryssad för Uppsala läns valkrets. Hennes långa engagemang för liberalismen fördes från en rad olika positioner i och kring Liberalerna och Liberala ungdomsförbundet, parallellt med hennes arbete på Utrikesdepartementet och som diplomat i Colombia, Stockholm, Bryssel och senast Tallinn. 

Maria kom till Sverige och Sveg som 10-åring från Tyskland. Hon utbildade sig i språkvetenskap och statsvetenskap i Uppsala, för att 2005 gå diplomatprogrammet och påbörja tjänstgöring på UD. 

Hennes politiska engagemang var brett, och ständigt stärkt av hennes stora allmänbildning och varma hjärta. Utrikespolitik, klimat- och miljöpolitik, samt feminism var alla centrala för hennes politiska kampanjer som tog henne både till riksdagen och till Folkpartiets partistyrelse. Hon trampade många långa nattpromenader med cykelkorgen fylld till bredden av personvalsfoldrar och affischer. Hon förde samtal med en ocean av upplänningar och bemötte alla med öppenhet och nyfikenhet.

I december 2016 fick Maria diagnosen bröstcancer och hon berättade det inte för någon. Maria hade stor integritet och pondus. Hon beskrev sin cancerresa först efter att hon blivit friskförklarad i Tidningen Nu, ett år senare. 

”Ett mirakel” kallade hon det, när hennes dotter Naima föddes i september 2020. Hennes närvaro på internet har sedan dess kännetecknats av ett flöde av poesi, där hon omsorgsfullt delat sina favoriter med vännerna. Den senaste dikten hon lagt ut är Karin Boyes ”Du ska tacka” och Maria avslutar inlägget med att säga att det är den sista dikten. Det blev den sista dikten.

Cancer fungerar på det sättet, att den kan komma och gå. Inte sällan förknippat med livslång behandling. I söndags nåddes kollegorna på UD av det outhärdliga beskedet att Maria Weimer gått bort. Liberal Debatt och stora delar av det liberala Sverige sörjer idag en stor liberal, härjedaling och mamma som ägnat hela sitt alltför korta liv åt att göra världen till en bättre plats.

Redaktionen

Inlägget Det liberala Sverige sörjer Maria Weimer dök först upp på Liberal Debatt.