Då var det 2014.

Barack Obama var amerikansk president. Angela Merkel var Europas mäktigaste regeringschef. Storbritannien var ett EU-land. Två månader före det svenska riksdagsvalet placerades Jimmie Åkesson på jumboplats i en DN/Ipsos-mätning av väljarförtroendet för partiledarna.

Världen kunde framstå som begriplig.

I februari det året utkom det första bidraget till Liberal idédebatt, den bokserie som generöst finansierats av den liberala veteranen Ingemund Hägg. Jag hade privilegiet att få skriva det: ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.”
Titeln var inte enbart avsedd som en publicitetsstimulerande provokation. Den ville också säga något om liberalismens ställning i samtiden. Nyckelordet var ”alla”. Att ”alla” hatade liberaler skulle förstås som att liberala idéer och liberal praktik var en levande kraft som dess många fiender inte kunde bortse ifrån. Det var en inte orimlig liberal självbild vid denna tid.

Liberaler kunde pekas ut som huvudmotståndare av såväl vänstern som den pånyttfödda extremhögern.

Här hemma gavs liberalismen skulden för allt elände i såväl det svenska samhället som världen i stort. Nationalisthögern, representerad av Sverigedemokraterna prioriterade den förra anklagelsen och pekade ut ”socialliberalerna” som de skyldiga, medan vänstern gärna lyfte fram liberalismens universella skuld representerad av ”nyliberalismen”. Vänsterdebattörernas anklagelseakter byggde på en underförstådd syllogism; Världen är rutten (premiss 1). Världen behärskas av liberalism (premiss 2). Alltså är liberalismen rutten (slutsats).

I min essä om liberalismens natur och kultur la jag ner en en del energi på att synliggöra och bemöta det förakt för liberalismen som frodades till vänster. Jag exemplifierade bland annat med ett antal inlägg på Twitter. En favorit var: ”Liberaler och fascister låser in flyktingar hand i hand. Skrattar och dricker saft.” Ganska roligt då. Mindre skrattretande i dag efter avtalsförhandlingarna på Tidö slott (även om saft väl knappast var den gemensamma favoritdrycken där).

Tidsvinden har blåst hårt och stadigt från höger under det dryga decennium som gått sedan ”Därför hatar alla liberaler….” skrevs. Klimatförändringen är påtaglig. En konsekvens är att det inte längre känns självklart att ”alla” hatar liberaler. Numera är det värre än så. Både vänstern och högern verkar ge fan i liberaler.

Stora delar av vänstern, inklusive den svenska socialdemokratin, är fullt upptagna med olika varianter av defensiv anpassning till den förhärskande tidsandan. I Frankrike och Tyskland tävlar vänsterpolitiker som Jean-Luc Mélenchon och Sahra Wagenknecht med sina kollegor i ytterhögern om att vara mest skamlöst populistisk. I Sverige har Vänsterpartiet försökt göra sig till avantgardet i kampen för allas rätt att ta bilen till ICA och flyget till solen. Men ska kanske tolka denna profilering som en uppdatering av den marxistiska teorin. Konsumismen som socialismens högsta stadium? Socialdemokratin å sin sida gör sitt bästa för att skyla över sitt liberalt lutande förflutna. Nu gäller det att vara, att alltid ha varit, nationens ”strama” ordningsvakt.
Och segrarna, de triumferande svenska högernationalisterna? För dem, i synnerhet för den verbalt välskräddade kader som numera omger Sverigedemokraternas store ledare, postfascismens Per Albin, verkar ”tjafs” om och med företrädare för liberala idéer, vara slöseri med tid. De har annat att göra, till exempel förbereda sig själva och partiet för nästa fas i den långa marschen mot också den formella regeringsmakten.

Liberalismen som dödsfiende tycks vara så överspelad att man nästan blev lite rörd när Jimmie Åkesson i somras höll tal till nationen med anledning av TV 4-reportaget om trollkonton och anklagade det vänsterliberala klägget för att ha förstört Sverige. Det kändes som en tidsresa, tilllbaka till 2014, ja varför inte till 2004 eller rentav till 1934.

Det fanns redan för tio år sedan tecken i skyn som förebådade det klimatskifte som får liberalismen att likna isbjörnen på det smältande isflaket. I min skrift använde jag en annan, men till innebörden snarlik, metafor: liberalismen som en liten smörklick i en stor stekpanna. Den liberala demokratin var inte ens då självklar, inte i en värld där Kina styrdes av en kommunistisk kapitalistkartell, Ryssland av en KGB-agent och Iran av tyranniska teokratskägg. Inte heller den på lag och avtal baserade världsordningen kunde tas för given. I mars 2014 annekterade Putin Krim.

Sedan dess har framtidsutsikterna för den liberala demokratin, och den internationella rättsordningen, stadigt försämrats. Enligt institutet V-Dem vid Göteborgs universitet har den andel av världens befolkning som lever i auktoritärt styrda stater ökat kraftigt under de senaste tio åren, från 48 procent till 71 procent.

Det är samtidigt uppenbart att den liberala demokratin undermineras också i den fria världen. Antidemokratiska rörelser och politiker som utger sig för att representera den sanna folkviljan vinner istället terräng. Deras ”normalpolitiska” motsvarigheter anpassar sig. Värderingar och institutioner som varit bärande bjälkar i den liberala demokratin gröps ur. Fri rörlighet? Vakthållning kring den enskildes rättssäkerhet och integritet? Kulturell mångfald? Liberalism? Sååååå 2010-tal.

Så fort det ändå gick, från ”vi måste kunna prata också med Sverigedemokraterna” till Ulf Kristerssons freudianskt talande kommentar till att en ledande företrädare för ett mc-gäng gästat SD-ledarens bröllop:
”Jag har ingen annan uppfattning annat än den som Jimmie Åkesson gett uttryck för.”

Borgerliga partiers oförmåga att stå emot suget från det högernationalistiska svarta hålet tycks ha att göra med en olycklig förening av självöverskattning och bristande självförtroende.

Självöverskattningen först: Etablerade marknadsliberala och konservativa partier har närmat sig högernationalistiska rörelser övertygade om sin förmåga att tämja dem och spänna dem framför den egna vagnen. Det har slutat med att de själva förvandlas till åsnor, med den auktoritära populismen på kuskbocken. Tories i England är ett exempel. Republikanerna i USA ett annat.
Sverige utgör inget undantag. Här har tre av partierna i den borgerliga kvartetten som sprängdes frivilligt gjort sig till Sverigedemokraternas gisslan, och dessutom förbundit sig att tala väl om representanter för gisslantagaren, ett högernationalistiskt parti med fascistisk idéarv. Förnedrande för alla tre, men alldeles särskilt för Liberalerna, vars existensberättigande vilar på vakthållningen mot just det slags strömningar som SD suger näring ur.

Tidö-samarbetet motiveras oftast med att det finns en rad viktiga samhällsproblem som måste lösas. Och så är det ju. Men hade dessa problem inte kunnat angripas på andra sätt än via en allians med ett makthungrigt antiliberalt parti?

Och är inte också den liberala demokratins kris ett ”samhällsproblem”`? Kanske rentav ett större samhällsproblem än migranters ”vandel”?

I USA har nu en nationalnarcissist som föraktar allt som ryms inom begreppet ”liberal demokrati” på nytt lyfts in i Vita huset. Han har, åtminstone tillfälligt, allierat sig med världens rikaste man, som förutom sin enorma förmögenhet kontrollerar ett växande nätverk av kommunikationssatelliter och en social medieplattform. Den politiska maktfullkomligheten fusioneras med den ekonomiska och teknologiska dito.

Att detta sker i det land som alltid utgjort garanten för demokratin också i Europa, borde räcka som argument för att inte ens i stabila Sverige kan den politiska borgerligheten bara ägna sig åt ”sakfrågor”. Nu, om någonsin, är det tvärtom dags att också här prioritera försvaret av demokratins liberala grund och ramverk.

Att inte göra det är att gravt, och kanske fatalt, underskatta både de egna idéerna och väljarna. Liberalismen förtjänar företrädare med bättre självförtroende så.

Per Svensson

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Liberaler är inte längre hatade – utan bortglömda dök först upp på Liberal Debatt.

Varför ska LD:s prenumeranter lägga Det öppna sinnelaget och dess fiender högst upp i högen på nattduksbordet? Gina Gustavsson har ett svar:

– För att den kanske kan ge lite inspiration och hopp i en mörk tid för liberalismen. Som det ofta är i Sverige diskuterar man vilka lagförslag man ska ha, vilken institution man ska slå vakt om. Och det är ju viktigt. Men man kan också behöva diskutera vilket slags individer vi behöver vara. Och också hur vi ska prata om saker, för det spelar roll. Retoriken i samhällsdebatten spelar ju roll för att driva folk mer mot det öppna, mer rävmässiga sinnelaget, eller locka fram våra mer igelkottiga sidor.

Boken som är en del av serien Liberal Idédebatt ges ut i ett samarbete mellan Liberal Debatt och Fri tanke förlag och skickas ut till alla tidskriftens prenumeranter. Den handlar som titeln antyder just om det öppna sinnelaget, om det psykologiska i frågan om vad det innebär att vara liberal.

Egentligen är det viktigare även för honom som är den negativa frihetens främste försvarare vilken typ av känsloregister man odlar och att man försöker vara en räv, än att man till varje pris bekämpar all slags ofrihet

– Vi gillar att diskutera hur samhället och institutionerna ska byggas upp och Det öppna samhället och dess fiender är den kända boken av Karl Popper. Men jag menar att det här med det inre, det öppna landskapet inom oss, också är väldigt viktigt. Och så exemplifierar jag det med den här räven kontra igelkotten som Isaiah Berlin skrev mycket om men som har lyfts fram lite mindre än hans diskussion om den negativa och positiva friheten. Egentligen är det viktigare även för honom som är den negativa frihetens främste försvarare vilken typ av känsloregister man odlar och att man försöker vara en räv, än att man till varje pris bekämpar all slags ofrihet, säger Gina Gustavsson.

På frågan vilket kapitel hon själv är mest nöjd med får hon fundera en stund.

– Då skulle jag säga kapitel två. Där möter läsaren tre nya typer av liberaler, eller till namnet nya, men som de förhoppningsvis känner igen lite grann från debatten. Det är de tre vanligaste föreställningarna om vilken slags människa den typiske liberalen är. Men alla tre är egentligen illa lämpade för att ta tag i många av dagens problem och folks behov av gemenskap, anknytning och känsla – och alla missar de rävens öppna sinnelag. Det är salongsliberalen, boulevardliberalen och alléliberalen.

Vad som är skillnaden? Ja, det kan du läsa om i kapitel två.

Skriftserien Liberal Idédebatt görs möjlig genom en generös donation av professor emeritus i företagsekonomi Ingemund Hägg. Bland tidigare skribenter finns Lena Andersson, Per Svensson och Andreas Bergh.

Matilda Molander

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Hur ska en liberal vara? Gina Gustavssons nya bok ger svar dök först upp på Liberal Debatt.

För snart ett decennium sedan trycktes den första delen i bokserien Liberal Idédebatt “Därför hatar alla liberaler, och därför har alla fel” av Per Svensson. Sedan dess har fem författare givits ut, tusentals böcker sålts och serien blivit närmast en institution i svensk liberal debatt.

Liberal Debatt är nu mycket glada att tillsammans med Fri Tanke förlag kunna presentera nästa författare i serien, Gina Gustavsson. Hon är docent i statskunskap vid Uppsala universitet och disputerade på en avhandling om Isaiah Berlins frihetsbegrepp.

Hennes bok, Det öppna sinnelaget och dess fiender, kommer ut i höst. Boken går ut kostnadsfritt till alla Liberal Debatts prenumeranter. Teckna prenumeration här för att få den i brevlådan du också. 

LD träffar Gina Gustavsson över länk i början av april när hon just börjat skriva boken.

Till att börja med, vad ska du skriva om?

– Det är en ny situation att berätta om boken innan tesen är färdig. Men jag kan börja med att berätta om de två problem som föranleder boken. Det första är den globala frågan om den liberala demokratins förestående kris, eller rent av död. Det handlar om populismen som egentligen inte ifrågasätter demokratin utan toleransen, de liberala inslagen i demokratin. Det andra problemet handlar om vad liberaler i Sverige ska hålla sig fast vid, vad finns det för analytiska ramverk att hålla sig fast vid i den turbulenta tiden? 

Gustavsson förklarar att det är uppenbart att höger-vänster inte räcker, men att GAL-TAN samtidigt förvirrar mer än den klargör eftersom den klumpar ihop frågor som inte har något med varandra att göra. I stället vill hon att vi ska ta fasta på det öppna eller frihetliga sinnelaget som är L-et i GAL, kontra det auktoritära eller slutna sinnelaget (A-et i TAN). 

– Så vad är då öppenhet och slutenhet? Där polemiserar jag lite med andra som skrivit i den här serien och i samhällsdebatten. Andra menar att liberaler måste stå stadigt i upplysningen med framsteg, modernitet och förnuft frikopplat från känslorna. Liberalen i deras bild är lite trist, inte en känslomänniska, inte så inspirerande. 

Gustavsson beskriver hur även motståndarna ser liberalen på det här sättet, hur de utmålar honom som en överlägset hånleende och förnumstig Voltaire och använder det som argument för att i stället vända sig mot Rousseau. 

– Jag menar att det finns en annan liberal tradition och som kan hjälpa oss att undvika både Voltaire och Rousseau, det är det liberala sinnelaget. Liberal är man i adverben, i hur man gör saker. Det är ett pluralistiskt etos, där man erkänner att det hela tiden måste göras val mellan olika värdefulla alternativ. Det ger en saknad efter det man inte får och är en rätt romantisk liberal tradition. 

Till sist tänker hon sig gå in på liberalismens fiender:

– Då kommer jag in på politisk psykologi. På Milgrams lydnadsexperiment som visar hur lätt det är att sluta tänka själv och börja lyda en auktoritet, att följa de impulser som inte är liberala. Men som också visar att det bara behövs en person som vågar säga emot för att andra också ska våga göra det. Jag har tänkt att relatera det till vissa problem vi har i Sverige med konsensuskultur. 

Hon berättar att hon inte tänker skriva om pandemin i boken, även om den debatten har påverkat henne. 

– Jag tyckte att det var konstigt att många svenskar verkade tycka att det enda rimliga var att hålla med den individualistiska linjen även när den gick ut över människors liv. Det lät ju liberalt att låta människor bestämma själv, men egentligen var det ju bara de unga, starka och rika som fick vara fria, medan de äldre, svagare eller fattigare fick sin faktiska frihet kraftigt begränsad. Min linje (att införa hårdare restriktioner reds. anm.) sågs som illiberal. 

Varför ska du skriva om de här frågorna?

– Jag tycker att vi har en alldeles för snäv bild av liberalismen i Sverige i dag. Dels är den väldigt präglad av nyliberaler, fast de kallar sig klassiska liberaler. Debatten präglas till stor del av såna som Mattias Svensson och Lena Andersson. Det är helt okej att det finns sådana åsikter men det blir en snäv bild av vad det innebär att vara liberal. Om man bara fokuserar på institutioner och policyförslag missar man det här med sinnelag. 

– För mig är politiskt tänkande kring ideologier något som handlar mycket om idéer och idéhistoria. Då är det viktigt att idéerna är inspirerande. Principer är inte särskilt inspirerande. Lena Andersson skrev någonstans att idéer inte smittar, det håller jag inte med om. För mig smittar de verkligen. Däremot är det kanske så att principer inte smittar.

Varför ska LD:s läsare läsa just din bok när den kommer ut?

– Dels för att jag hoppas att den kan vara lite inspirerande. Det finns ju en massa bra böcker om liberalt tänkande, men det som kanske saknas är just något som har mer riktning och är mer medryckande.

Hon förklarar att hon i stället för att gå in på de väldigt specifika diskussionerna vill erbjuda en riktning och förståelse. 

– Hur ska man som person tänka och känna. Vad är ett liberalt förhållningssätt? Liberaler vill gärna bortse från känslor för att de är irrationella och leder fel. Men nu vet vi ju att människor som inte har känslor blir psykopater. Det går inte att tänka vettigt om man inte har känslor. Uppdelningen mellan förnuft och känslor är förlegad.

Om LD:s läsare vill värma upp och läsa något annat bra på samma tema, har du något tips?

– Obedience to authority av Stanley Milgram (Harper & Row 1974), det är en liten kort översiktlig bok om elchocksexperimenten. Men sedan kan man ju också läsa Isaiah Berlin, det är alltid roligt! Till exempel Essäer om frihet (Timbro 2011) som jag har skrivit förord till. 

Är det något mer du vill säga innan vi säger hejdå?

– Ja, att det känns väldigt roligt att få skriva så här, dels så här fritt och dels att få komma tillbaka till vad jag har skrivit om för längesen och knyta an till sådant som jag har tänkt på på den senaste tiden. Politiska teoretiker fokuserar lite för mycket på innehållet, exempelvis vad svenska värderingar är, men jag menar att förhållningssättet till värderingarna spelar mer roll än värderingarna. Man kan vara en illiberal chauvinistisk nationalist även om det är feministisk snöröjning man går igång på. 

Med de orden säger vi farväl och stänger av kameran. 

Utgivningen av serien Liberal Idédebatt är möjlig tack vare en privat donation från Ingemund Hägg, professor emeritus i företagsekonomi vid Uppsala universitet.

Skribenterna som väljs ut får ekonomisk möjlighet att lägga andra uppdrag åt sidan och avsätta tid för att kunna formulera sina tankar. Syftet är att skapa en idédebatt med större djup än det annars ges utrymme för i det dagliga twittersurret.

Donationen förvaltas av en projektgrupp bestående av Stiftelsen Liberal Debatts ordförande Bengt Westerberg, Stiftelsen Karl Staaffs fond för frisinnade ändamåls ordförande Lennart Nordfors och UNT:s politiska redaktör Sakine Madon. Redaktör för bokserien är Gabriel Ehrling Perers.

Nummer sex i serien Liberal Idédebatt, Det öppna sinnelaget och dess fiender, kommer ut i höst på Fri Tanke förlag. Boken går ut kostnadsfritt till alla Liberal Debatts prenumeranter. Teckna prenumeration här för att få den du också. 

Inlägget Liberalismen måste sluta vara så tråkig – Gina Gustavsson näst ut i Liberal Idédebatt dök först upp på Liberal Debatt.