”Vi vill inte ha Chinatowns i Sverige, vi vill inte ha Somalitown eller Little Italy, vi ska bo blandat med de olika erfarenheter som vi har”.

Magdalena Anderssons utspel i Studio DN om etniska enklaver var sannolikt valrörelsens mest omdiskuterade. En självklar förutsättning för ett integrerat samhälle hävdade försvararna, ett rasistiskt utpekande av den somaliska gruppen som ett problem menade kritikerna. Troligen var valet av enklaver oplanerat av statsministern. Likväl är det intressant att fråga sig vad berättelsen om USA:s mest kända etniska kvarter, de italienska och kinesiska, kan lära oss om vad det innebär att invandra till Sverige från länder som Somalia och hamna i enklaviserade miljöer.

Det var ett övergångsområde. En plats att hjälpa en att hitta vägen in i det amerikanska samhället.

I dokumentärserien The Italian Americans från 2014 säger Lou Di Palo, fjärde generationens osttillverkare i Little Italy på södra Manhattan i New York, att ”det aldrig var meningen att man skulle stanna i området. Det var ett övergångsområde. En plats att hjälpa en att hitta vägen in i det amerikanska samhället”. På 1930-talet bodde här 15 000 italienska immigranter som totalt utgjorde 98 procent av befolkningen. I dag bor nästan ingen med italienskt ursprung kvar. Att Mulberry Street ändå kantas av italienska restauranger beror på en uppgörelse på 70-talet mellan en italiensk organisation, kommunen och fastighetsägarna. Området var heller aldrig stadens största italienska enklav eller den som höll ut längst. I östra Harlem bodde som mest drygt 100 000 italienare och platsen hade en italiensk karaktär ända in på 90-talet – mer än hundra år efter att de första av fyra miljoner invandrare från Italien anlänt till USA.

Den stora immigrationen från Italien, av mestadels fattiga syditalienska bönder, pågick åren 1880–1920. Från början sökte de sig till sydstaterna där inbördeskriget och slaveriets avskaffande hade ökat efterfrågan på arbetskraft till jordbruket, varför landets första Little Italy uppstod i New Orleans. Hos den nordeuropeiska protestantiska majoritetsbefolkningen spreds emellertid bilden av italienarna som gangstrar, och 1891 angreps enklaven av en pöbel som dödade elva italienare. Senare invandrare föredrog därför att flytta till industristäderna i de nordöstra delstaterna.

På 60-talet upptäcktes att dess nästan helt italienska befolkning hade det lägsta antalet hjärtinfarkter per capita i landet.

Från det gamla landet tog syditalienarna med sig en djupt rotad myndighetsmisstro. I New Yorks enklaver möttes polisen av tystnad och hälsovårdspersonal med synpunkter på de nyanländas barnuppfostran av motstånd. Många i den första generationen lärde sig heller aldrig engelska. Att den mestadels irländska poliskåren ofta hyste en nedlåtande attityd mot italienarna och att banker sällan gav dem lån spädde på misstron mot majoritetssamhällets institutioner och gav brottssyndikat möjlighet att växa genom att erbjuda skydd och lån. I den lilla staden Roseto i Pennsylvania var situationen dock annorlunda. På 60-talet upptäcktes att dess nästan helt italienska befolkning hade det lägsta antalet hjärtinfarkter per capita i landet. Förklaringen fanns i kombinationen av den nyvunna materiella välfärden och de traditionellt starka familjerelationerna som tillsammans skyddade invånarna från stress. Om New Yorks italienska getton höll folk kvar i fattigdom och utanförskap, erbjöd Roseto i stället en trygg väg in i ett individualistiskt och konkurrensinriktat USA. På 1970-talet tappade likväl Little Italy till slut sitt grepp om den italienskättade befolkningen i storstäderna. Inkomstmässigt var man i kapp riksgenomsnittet, en majoritet gifte sig utanför den egna gruppen och nya familjer lockades mer av villaförorterna än av innerstädernas trångbodda enklaver.

När italienarna lämnade nedre Manhattan tog nya kinesiska invandrare deras plats och i dag brer Chinatown ut sig över nästan hela det kvarter som en gång var det italienska. Kineser började anlända till Mott Street, som fortfarande är Chinatowns kärna, på 1870-talet. Om de italienska enklaverna ofta associerats med maffian är bilden av de kinesiska i modern tid snarare kopplad till mat. Detta fastän många av dem alltid haft problem med fattigdom, svartarbete, prostitution och gängvåld. Hur många med kinesiskt ursprung som i dag bor i Manhattans Chinatown är okänt – siffrorna varierar mellan 50 000 och 100 000 personer. Runt Mott Street var andelen kinesiskättade emellertid över 90 procent i början av tvåtusentalet.

Trots fortsatt hög invandring har innerstädernas kinakvarter ändå svårt att stå emot hyreshöjningar och gentrifiering. Manhattans Chinatown är numera också bara ett av nio kinesiska områden i staden, vart och ett dominerat av grupper från olika delar av Kina. I New York likt andra städer har även rika förortsvarianter av Chinatown vuxit fram för amerikanska kineser förmögna nog att lämna gettona i centrum eller nya välbärgade invandrare från Kina och Taiwan. En trend som motsäger den i Sverige förhärskande tesen att det i huvudsak är människors knappa ekonomiska villkor som leder till framväxten av etniska kluster. I de välmående kinesiska enklaverna trängs restauranger och butiker med dyra privatskolor där eleverna har bland de bästa resultaten i landet. Så har dock livet i amerikanska Chinatowns inte alltid sett ut.

De första kineserna kom från Guangdong till Kalifornien i början av 1800-talet för att jobba som rallare eller leta guld, och USA:s äldsta Chinatown uppstod i San Fransisco 1840. Till en början var attityden till kinesiska arbetare välkomnande, men när landet drabbades av en lågkonjunktur på 1870-talet blev den vita arbetarbefolkningen alltmer fientlig och våldsam mot kineserna, som ansågs dumpa lönerna. Efter fackliga påtryckningar förbjöd kongressen nästan all fortsatt kinesisk invandring 1882. Chinatown blev nu ett skydd mot en rasistisk omgivning, och restauranger och tvätterier de typiska sätten att överleva när andra yrken stängdes. Enklavernas existens hotades dock av att de flesta som kommit före lagändringen var män. De få kvinnorna i områdena var dessutom dubbelt utsatta då de ofta var offer för arrangerade äktenskap eller kvinnohandel. Det skulle dröja till 1965 innan hindren för fortsatt kinesisk invandring helt togs bort och befolkningen i de gamla kvarteren i städer som San Francisco och New York började växa på nytt.

Vilket område Magdalena Andersson avsåg med Somalitown är oklart, annat än en restaurang i London finns ingen plats som går under det namnet på nätet. Normen tycks snarare vara att där somaliska enklaver förekommer i USA, Kenya och Sverige kallas de ”Lilla Mogadishu” – ett epitet som använts om Tjärna Ängar i Borlänge och Rinkeby i Stockholm. Båda har de en stor andel somaliskättande invånare, om än ingen majoritet som i de amerikanska fallen.

Likt italienare och kineser i USA har de som lever i våra somaliska enklaver ofta utvandrat från fattiga miljöer med låg utbildningsnivå.

Fastän enklaviseringen alltså inte är lika påtaglig här, är det slående hur lik den svenska berättelsen om dessa platser, i media och forskningsrapporter, är den amerikanska om Little Italy och Chinatown. Storskalig somalisk invandring till Sverige är ett relativt nytt fenomen som tar fart på 1990-talet och idag bor här 110 000 personer med rötter i Somalia. Likt italienare och kineser i USA har de som lever i våra somaliska enklaver ofta utvandrat från fattiga miljöer med låg utbildningsnivå. Somalia är dessutom ett av världens mest korrupta länder, varför många såsom syditalienarna har låg tilltro till myndigheter. Det i sin tur gör att skola och socialtjänst ibland har svårt att nå fram med budskap och polisen att få folk att prata vid brottsutredningar. I den första generationen lär sig inte heller alla svenska och rädslan för att de yngre ska assimileras är påtaglig. Med det senaste årtiondets gängkrig i Rinkeby har kopplingen till organiserad brottslighet likaså satt sig i media, precis som med Little Italy.

Tjärna Ängar och Rinkeby är också områden som likt USA:s Chinatowns plågas av trångboddhet och svårigheter att avgöra hur många som bor där. I Borlänge har allt från 3500 till 12 000 invånare nämnts. Som kineserna i New York bosatt sig nära folk från hembygden, bor somalier i Sverige ofta i närheten av klanfränder. Människor som migrerar från länder där den nationella identiteten är svag blir inte sällan ”kineser” eller ”somalier” i exilen, som ett första steg i integrationen in i det nya landet, och börjar först därefter se sig själva som ”amerikanska kineser” eller ”svensksomalier”. De starka banden till hemländernas byar eller storfamiljer innebär dock ibland att man har ekonomiska åtaganden till människor i det gamla landet, vilket i USA tvingade kineser att arbeta för svältlöner och i Sverige bidrar till att somalier har svårt att bygga upp kapital, köpa bostad och lämna enklaven. Väl utanför de egna områdena är man även, likt kineserna, en synlig minoritet vilket ökar risken att möta rasism, samtidigt som de svensksomaliska stadsdelarna förföljs av anklagelser i media om att vara kvinnoförtryckande platser, precis som Chinatown.

Somalier i Sverige, likt italienarna i Roseto, vittnar om den samvaro och trygghet de stora familjerna och gamla traditionerna ger.

Parallellt finns emellertid ett mer positivt perspektiv där somalier i Sverige, likt italienarna i Roseto, vittnar om den samvaro och trygghet de stora familjerna och gamla traditionerna ger. När gruppens ekonomi förbättras kommer kanske även vi att i statistiken hitta somaliska miljöer där invånarna är friskare än övriga befolkningen.

Alla likheter till trots finns ändå en uppenbar skillnad: den höga arbetslösheten bland svensksomalier. Färre än hälften i åldern 20–64 år förvärvsarbetar och mycket få driver företag, enligt stiftelsen The Global Village. Oavsett om orsaken definieras som otillräckliga färdigheter eller diskriminering har trösklarna till arbetsmarknaden varit för höga. I den amerikanska berättelsen är arbetslöshet och bidragsberoende aldrig på samma sätt ett alternativ. Jobb ger förutom inkomster även kontakter och självkänsla, och är därför helt avgörande för att bryta segregation.

Det tog italienarna i USA mer än hundra år att helt lämna Little Italy och till Chinatown strömmar fortfarande nya invandrare 182 år efter att den första enklaven etablerades. Få är dock de som blivit kvar i innerstädernas getton över flera generationer. Somalitown har nyss etablerats och är i tid ungefär där de italienska och kinesiska enklaverna var vid förra sekelskiftet. Kommer bara framtida generationer av svensksomalier ut på arbetsmarknaden lär även deras kvarter på sikt bli till övergångsområden – platser om vilka det berättas att nya somaliska invandrare en gång fick hjälp att hitta vägen in det svenska samhället.

Svante Holmberg

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vad kan Somalitown lära av Little Italy och Chinatown? dök först upp på Liberal Debatt.

För ett par decennier sedan handlade debatten om vad som utmärker en liberal migrationspolitik om huruvida gränser skulle vara helt eller bara delvis öppna. Det är inte en oviktig fråga, men i praktiken behöver en frihetlig migrationspolitik fokusera på villkoren för inkludering i samhället någon flyttar till samt utformningen av gränskontroller.

Utan att gå in på de många skillnader som liberalismen rymmer, ligger alla liberalers existensberättigande rimligen i ett ständigt vakande öga över statligt maktutövande, inte minst över människor som är politiskt rättslösa eller på annat sätt extra utsatta. I stället för att ta på sig den rollen när Tidöavtalet förhandlats, står det klart att Liberalerna tagit på sig skygglappar.

Ur ett vidare frihetsperspektiv är det värt att peka på framförallt tre aspekter av avtalet som borde få alla liberaler att säga kraftfullt nej.

I det stora hela syftar förslagen i Tidöavtalet att göra det lättare att frihetsberöva, övervaka och integritetskränka i syfte att kunna hitta och utvisa personer som saknar svenskt medborgarskap, eller som innehar dubbla medborgarskap. Det ska också bli svårare att få en asylansökan godkänd och att återförenas med sin familj. Flyktingars rättigheter ska begränsas så långt det går i avskräckande syfte och medborgarskap ska villkoras ytterligare, nu även med krav på kunskap om svensk kultur.

Ur ett vidare frihetsperspektiv är det värt att peka på framförallt tre aspekter av avtalet som borde få alla liberaler att säga kraftfullt nej.

Frihetskränkningarna

För det första innebär stora delar av avtalet att vissa personers frihet kränks utan att något brott begåtts. Det handlar om utökad användning av förvar och utökade rättigheter att ”visitera intagna, kontrollera besök och genomsöka bostadsutrymmen” inom förvaren. Avtalet innehåller också elektroniska fotbojor, begränsad rörelsefrihet med anmälningsplikt flera gånger om dagen för personer vars asylansökan avslagits, boende i transitcenter (helst i ett annat land) under hela asyltiden, ökad användning av biometrisk data, samt ”förstärkt möjlighet till att omhänderta och tömma digitala media, kroppsvisitation, undersökning av bagage vid inre utlänningskontroll”, inklusive möjlighet att ta DNA-prov.

Detta är extrema metoder av övervakning och frihetskränkning. Det har oerhörda effekter på människors psykiska hälsa (von Werthern, M., Robjant, K., Chui, Z. et al. The impact of immigration detention on mental health: a systematic review. BMC Psychiatry 18, 382 (2018)). Barn kommer att få se sina föräldrar frihetsberövas och visiteras. Barn kommer själva att frihetsberövas inom transitcenter eller genom att föräldrarnas rörelsefrihet begränsas. Erfarenheter från andra länder visar att detta slags åtgärder också kommer att drabba personer med svenskt medborgarskap, som är födda i Sverige men ser utländska ut. Det skapar ett samhälle där vissa människor hela tiden måste vara på sin vakt.

Bristen på trygghet

För det andra slår politiken i avtalet undan den trygghet som krävs för att människor ska kunna vara fria och autonoma. En förutsättning för att kunna leva ett fritt liv – att kunna planera och ta självständiga beslut – är att ha en grundläggande trygghet. Den som lever i limbo kan inte vara fri. Frihet kräver långsiktighet. Frihet kräver också att en individ kan ha ett reellt inflytande över sin plats i kollektivet – det vill säga någon form av politiska rättigheter eller åtminstone en självklar plats i samhället från vilken hen kan göra sin röst hörd. Ibland kallar vi detta för integration.

Frihet kräver långsiktighet.

Tidöavtalet motarbetar aktivt förutsättningar för individuell frihet för personer som fötts utanför Sverige eller har rötter någon annanstans. Det är en politik som både i praktik och symbolik tydligt säger åt personer som flytt hit att ”ni är inte välkomna”. Tillfälliga uppehållstillstånd blir norm, permanenta tas bort. Människor ska återvända när de kan, tydligen oavsett hur länge de än befunnit sig i Sverige. Det ska ta länge tid och bli svårare att få medborgarskap, vilka även ska kunna återkallas (!). Migrationsverket ska genomföra ”informationsinsatser” om återvandring. Personer ska utvisas på grund av ”vandel” så som missbruk och prostitution. Sociala rättigheter ska villkoras och dras in, familjeåterförening försvåras.

En så tydligt främlingsfientlig politik motarbetar människors förmåga (och vilja) att rota sig i samhället.

En så tydligt främlingsfientlig politik motarbetar människors förmåga (och vilja) att rota sig i samhället – bakbinder deras förmåga att ta långsiktiga beslut och investeringar, så som att lära sig ett nytt språk, utbilda sig, skapa meningsfulla relationer, starta företag, engagera sig i civilsamhället, och så vidare. Alltså, inte bara sådant som gör en människa fri utan som skapar mening i livet.

Rättssäkerheten

Slutligen – rättssäkerheten i asylprocessen. Tidöavtalet är i flera delar brutalt explicit i sätten på vilka man vill begränsa möjligheterna att söka och beviljas asyl i Sverige. Ett exempel är förslaget att låta Regeringskansliet snarare än Migrationsverket klassa vissa länder som ”säkra”, en tydlig politisering av rättsprocessen. Ett annat är skrivningen om hur ”[d] en enskildes rättigheter under asylprocessen inte ska vara mer långtgående än vad EU-rätten fordrar, innebärande att till exempel rätten till tolk, offentligt bekostat rättsligt biträde, bistånd eller ombud ska ses över.”

Asylrätten som idé grundar sig i en stark tilltro på det mottagande landets rättskipande instanser, och är utformad med professionella och opartiska myndigheter i åtanke. Skyddsbehov garanteras den som är skyddsbehövande, oberoende av vilka juridiska kunskaper man har, vilket språk man talar eller huruvida man är läs- eller skrivkunnig. Att avtalet riktar in sig på precis det som syftar till att eliminera sådana hinder för en faktabaserad och rättssäker bedömning, går inte att tolka som något annat sätt än att försvåra för asylsökande med vissa särdrag. Helt i strid med asylrättens själva grundtanke. Lika slugt som illiberalt.

Repressiv, våldsam och frihetskränkande gränspolitik är vardagsmat vid och inom Europas gränser. Med Tidöavtalet stakar Sveriges aspirerande regering ut vägen mot samma mål. Att Liberalerna skrivit under är inget annat än häpnadsväckande.

Clara Sandelind och Karin Zelano

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Därför borde liberaler säga nej till Tidöavtalet dök först upp på Liberal Debatt.

Så platt. Så verklighetsfrånvänt. Begrenzt. Heter det visst på tyska.

Svenskar, inklusive jag själv, tycker om att pika Norge. Är de inte lite efter liksom? I Norge är det inte bara pensionärer och rasister som gillar kungen, det finns bara mild hårdost, och affärerna har stängt på söndagarna. Lite som Sverige på 60-talet kanske. Men ärligt talat, med Sverige som fond framstår Norge som ett framtidsland som ännu har chansen att på allvar uppleva de dynamiska effekterna av öppnare gränser och tilltro till individen. För Sveriges del framstår det som närmast omöjligt efter nästa val.

Med undantag för Mp och C, till viss del även Vänsterpartiet, verkar partierna enas under parollen ”Bevara Sverige Svenskt.” Kanske någon kampanjgeneral googlade i sista stund och insåg att uttrycket var taget.

Det är som att partierna tävlar om att säga ”minskad invandring” flest gånger. Och då menar man färre personer, eller nej, män, födda i länder långt bort. Om de inte är högutbildade. Då kan det kanske vara okej. Med undantag för Mp och C, till viss del även Vänsterpartiet, verkar partierna enas under parollen ”Bevara Sverige Svenskt.” Kanske någon kampanjgeneral googlade i sista stund och insåg att uttrycket var taget. Så att säga.

”Moderaterna menar att en minskad invandring och en långsiktigt hållbar migrationspolitik är en förutsättning för en fungerande integration.” Det kunde varit en politisk satir på en bättre sceninstitution. Vad menar man?  Kommer fem stycken kan vi nog klara att trycka in dem i en Fjällräven- anorak, dricka beskt filterkaffe och lära dem säga ”hej” utan att se mottagaren i ögonen. Är det liksom skalan på indoktrineringen som är poängen? Där kanske de nya kompisarna i SD kan hjälpa till med tips.

Liberalernas skrivningar om invandring är så ängsligt formulerade att jag undrar om de tagit in en åldrande jurist med förföljelsemani och social fobi för att skriva dem. Staccato-politik: korta meningar utan konkreta förslag.

Socialdemokraterna samlar sina tankar under rubriken ”Migration, asyl- och flyktingpolitik” och ”vill fortsätta arbetet inom EU och globalt för att få fler länder att ta sitt ansvar för människor på flykt”. Inte att ta vårt ansvar. De ska ta sitt. Vi kan hjälpa dem. Najs. Italiensk kustbevakning och vårdpersonal som tar emot lik vid Medelhavet kommer säkert tycka det är toppen med några svenska viktigpettrar i Ecco-skor som påtalar vikten av att andra länder tar ansvar.

Tvärtemot vad tonen antyder, finns det inget egenvärde i territoriella gränser. I alla fall inte för en liberal. Gränsernas värde finns i hur de möjliggör en effektiv demokrati, välfärdsstat och rättssamhälle.

När det gäller personer som flyttar på sig för att arbeta i ett annat land, ska det ”bara tillåtas när det inte går att hitta rätt personer i Sverige. Jobb i yrken där det inte råder brist på arbetskraft ska gå till arbetslösa personer i Sverige.” Svenskar först. As simple as that. Får det plats på framsidan av en röd keps? Säkert.

Vad hände med att gräva där man står? Samtiden är här. Människor migrerar, inte för att jävlas med folkbokföringen, gatubilden eller skattesystemet, utan för att leva. Tvärtemot vad tonen antyder, finns det inget egenvärde i territoriella gränser. I alla fall inte för en liberal. Gränsernas värde finns i hur de möjliggör en effektiv demokrati, välfärdsstat och rättssamhälle.

Jag drömmer om ett Sverige, där solen går upp över takåsarna och ropet skallar från Rosenbad: ”Sverige är dött, länge leve Sverige!” Högt, så att även alla nostalgiker som låst in sig på Astrid Lindgrens värld hör.

Karin H. Zelano

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Sorgesång över Sverige dök först upp på Liberal Debatt.

Vem var han? En av de osynliga, en del av skuggsamhället där identiteter är hårdvaluta och där kreativ folkbokföring är ett sätt att hålla sig undan myndigheterna.

Anna Gullberg går till botten med brister i folkbokföringen och möter poliser som längtar efter Orwell, statstjänstemän i klorna på det uråldriga datasystemet POFF från statskyrkans tid – och en marknad där efterfrågan på en ny identitet är omättlig.

LÄS MER: Liberaler måste hantera baksidorna av det samhälle vi har kämpat för

Som en del av skuggsamhället höll sig Borlängebon under radarn, begick mindre brott, skaffade sig skulder, betalade varken räkningar eller underhåll för barnen, men glömde aldrig avgiften till Kommunals a-kassa. 

Via facket lyckades han varje månad få ut arbetslöshetsersättning för en av sina identiteter, medan den andra identiteten körde buss i stan, och taxi på kvällarna.

Men han hade sannolikt också ett annat extraknäck – som tjänsteleverantör i parallellsamhället.

Mannen tillhör kategorin som misstänks vara proffsuppkörare, en som ordnar körkort och identitet mot betalning. När han dömdes i augusti i år var det för att han försökt hjälpa en landsman till en ny identitet, genom att falskt intyga att denne var någon som han inte var.

2009 döms han första gången, för olovlig körning och vårdslöshet i trafik. Men först 2015 hamnar han på Transportstyrelsens radar, efter att ha skaffat sig ett 40-tal olika förarbevis.

Han grips i Gävle, under en av sina identiteter, när han skulle göra ett av sina många förarprov. 

Mannen släpps, men en utredning om vem han är påbörjas. 

Han har runt om i Mellansverige gjort förarprov för tunga fordon med flera olika identiteter från Migrationsverket. 

Det här är ett modus operandi som polisen känner väl till: proffsuppkörarna som tar förarprov i andras namn. De har sin egen bild på körkortet, men anger körkortsköparens personuppgifter och namn. Körkortsköparen kan sedan anmäla att den tappat bort “sitt” körkort och ansöka om ett nytt. När köparen skickar in en ny bild på sig själv skapas ett giltigt körkort som inte kan bevisas vara falskt.

Körkorten blir en bakdörr in i systemet.

Därför är de är också på väg bort som nationell id-handling, de är alldeles för lätta att skaffa eller förfalska.

Samtidigt fortsätter mannen att köra taxi och stadsbuss.

***

Utanförskapsområdet Tjärna Ängar i Borlänge där mannen bor är ett av de 20-tal områden som finns på polisens lista över riskområden i Sverige. Det är både unikt och samtidigt inte. Här bor tio procent svenskfödda, 90 procent av de boende kommer från ett utomeuropeiskt land. När man tittar på ställen där parallellsamhällen frodas är det platser som Tjärna Ängar man menar. 

I den slitna allmännyttans lägenheter, granne med köpcentret Kupolen, bor stora barnfamiljer, ensamstående kvinnor med barn, eller grupper med ensamstående män. Det är människor som har låg betalningsförmåga och som i mycket hög utsträckning lever på socialbidrag. Trångboddheten gör att ytorna belastas och slits hårt. I Sverige som helhet bor 2,2 personer per lägenhet i allmännyttan, men i det kraftigt överbefolkade Tjärna Ängar är snittet i dag beräknat till 5,3 personer per lägenhet. När släkt eller vänner behöver hjälp öppnar man självklart dörren till sitt hem och låter dem flytta in. 

I hyreshusen bor inte bara fattiga nysvenskar, här gömmer sig även de papperslösa. I källarplanen har boendevärdar hittat människor som bor, spår av vardagsliv med blöjor och tomma mjölkkartonger.

Fjorton år efter ankomsten till Sverige bor den somaliske mannen fortfarande kvar i Tjärna Ängar. Under åren han in- och utvandrat under olika identiteter så har han tillbringat mycket tid i rättssalar, men klarat sig med  böter och villkorliga domar.

Han har tolk vid alla förhandlingar. Inget språk, ingen tillhörighet. 

Men många identiteter.

***

Nuförtiden vill alla ha en ny folkräkning. Men ingen kan säga hur.

Sverigedemokraterna var först ut, i februari i år. 

Snabbt hakade Kristdemokraterna på, i somras gav sig Liberalerna också in i frågan. Ulf Kristersson gjorde utspel om att det “öppnar för kriminella med dubbla identiteter” och nu har till och med statsminister Stefan Löfven sagt att “vi har behov av att ha koll på befolkningen i Sverige”.

Sverigedemokraterna vill folkräkna för att “systemets slappa utformning underlättar för den som vill tillskansa sig svenska bidrag eller ägna sig åt brottslighet”.

Kristdemokraterna vill folkräkna för att “få koll på vilka som faktiskt är i Sverige”.

Liberalerna vill folkräkna, för att “kunna vidta åtgärder” mot trångboddheten i utsatta  områden. Nyamko Sabuni önskar en ny “trångboddhetsnorm” från Boverket. 

Socialdemokraterna vill folkräkna för att “få ordning och reda”.

Dörrknackning är den populäraste metoden om man lyssnar på politiken, men kommer det att fungera? 

Skatteverket, som har haft ansvaret för att räkna befolkningen de senaste 30 åren tror inte det. Sannolikheten att någon öppnar och låter sig räknas in är nämligen inte särskilt stor.

Men det låter onekligen bra.

***

Åter till Tjärna Ängar.

I samma slitna hyresområde som proffsuppköraren finns en annan somalisk man som vi kan kalla Mohamud, som också satt identitetsförsäljning i system.

Han blir avslöjad när han låtsas vara landsmannen Ali vid en uppkörning. Männen stoppas av polis 2015 men Mohamuds bilkörande upphör inte heller här. Genom åren döms han för både grov olovlig körning, grov urkundsförfalskning och grovt missbruk av urkund. År 2018 nekas han taxilegitimation av Transportstyrelsen, med hänvisning till att han tagit betalt för att ta körkort åt andra. Ändå är det inget som hindrar honom från att köra bil.

Mohamud säger att han har varit arbetslös i sju år, kört bil i Sverige i åtta år och “det har gått bra”.

När jag ringer polisen för att fråga om fallet suckar den erfarne kommissarien, han minns knappt eftersom “det är för likt flera andra som dykt upp genom åren”. Genom handeln med körkort kommer livsfarliga förare ut på vägarna, och utan koll på trafikregler riskerar deras bilar, ofta i dåligt skick, att bli dödliga vapen.

***

Men hur är det möjligt att så många kan lura systemet? 

Gränspolisen står, tvärt emot vad namnet ger sken av, inte vid våra gränser och spejar ut över Europa. I stället rör det sig om ett arbete som ofta tar gränspolisen ut på nedslag i skuggsamhället i svenska städer. Och det är ett expanderade uppdrag:

– Vår verksamhet har utökats mycket. Man ser värdet av ordning och säkerhet, inte bara att verkställa asylavslag. Vi är ute mer och letar efter människor som saknar tillstånd, inte bara avslag som vi gjorde förr, säger Ulrica Granberg, chef för gränspolisen i region Bergslagen. Gränspolisen är en del av polisverksamheten som vuxit rejält de senaste åren och Granbergs enhet har i år gått från 35 medarbetare till 60. Efter flera uppmärksammade utspel på högsta chefsnivå har ropen på ökade resurser givit resultat. Och fler behövs, anser Granberg.

– Vi ser parallellsamhällen som växer och skuggsamhällen med människor som lever på sidan om och som aldrig någonsin anmält sig i folkbokföringen. Vi har folk som knallar in hos polisen som både målsägande, vittnen och misstänkta på samma gång, när de egentligen inte ens får vara i Sverige.

Gränspolischefen tror att en ökad kontroll kommer att minska möjligheterna att växa för de kriminella gängen:

– Det finns en risk att de illegala unga männen är en rekryteringsbas för de kriminella gängen, och för att vi ska minska det behöver vi vara mer ute i samhället.

Det finns en farhåga att coronapandemins effekter på Europas ekonomi, med arbetslöshet, fattigdom och utsatthet, kommer att göra att fler försöker att ta sig till Sverige när restriktionerna lättar.

– De falska identiteterna är så pass vanliga. Det namn man uppger när man söker asyl blir registrerat, även om det är påhittat. När vi samarbetat med hemländerna där vi tror att de hör hemma så har över 70 procent uppgivit falska identiteter.

Det vanligaste identitetsbrottet är att uppge falskt namn för att få Migrationsverkets kort, det så kallade LMA-kortet, så att man därefter kan skaffa sig ett id-kort på Skatteverket. Någon automatisk koll med Migrationsverket sker inte alltid. 

– Då kan de få en oseriös arbetsgivare som ger dem lön på kontot, och så har de den identiteten. Och ingen myndighet har pratat med någon annan, säger Ulrica Granberg.

En annan väg är att få sin identitet i ett annat europeiskt land. 

– De kommer till Tyskland eller Spanien, får sin identitet där. Eftersom det är ett EU-land får de vistas i andra EU-länder. Visserligen kan de inte arbeta vitt, men de kan använda det på andra sätt, och de kan bli dömda för brott med en falsk identitet, säger hon.

Identiteter förbrukas på löpande band. 

En person kan komma till Sverige som asylsökande, eller vistas här illegalt för att arbeta. Begås ett brott blir personen dömd med den identitet den hade vid inresan, läggs in i systemet under den identiteten och avvisas till hemlandet. Väl hemma kan personen skaffa sig ett nytt pass i ett annat namn, resa in och begå nya brott.

Reser personen runt i Sverige kan brottsligheten dessutom fortsätta på nya ställen. Uppmärksamma poliser har stött på samma person under nytt namn och när fingeravtryck tagits har det visat sig att personen förekommer under flera olika identiteter i systemet.

– Systemet blir uddlöst när vi inte kan kontrollera, när inte systemen pratar med varandra.  Tänk om skatten, polisen, försäkringskassan och migrationen pratade med varandra, bara en sån sak skulle underlätta väldigt mycket, säger Ulrica Granberg.

***

2022 kommer fortet Europa att stänga till. 

Då uppstår en yttre gräns mot tredjelandsmedborgare som kommer att bli svår att tränga igenom för den som anländer till Europa via flyg och båt.

Från och med första halvan av 2022 upphör den manuella stämplingen av pass, och allt blir digitalt. Det nya gränskontrollsystemet kallas för EES som står för Entry/Exit-system och är tänkt att sätta stopp för identitetsbyten och personer som stannar efter att deras visum gått ut. Fingeravtryck måste lämnas vid gränsen och ögonscanning är tänkt att göra systemet vattentätt. Avtrycken lagras sedan biometriskt.

Gränspolisen ser till exempel att systemet kommer att sätta stopp för den vanliga flygrutten för ligor från Ryssland och Georgien, där Arlanda är infarten.

Innanför Europas gränser är det dock fortfarande fritt. 

I dag finns inget enkelt sätt för polisen att styrka identiteten på asylsökande, trots att migrationsmyndigheter i hela Europa gemensamt  lagrar fingeravtryck.

Vid en vanlig trafikkontroll släpps till exempel människor som potentiellt skulle kunna uppehålla sig i landet olagligt, eftersom det krävs en alltför stor administrativ insats att undersöka om personen ifråga är den hen utger sig för att vara. Vill polisen bekräfta en identitet måste fingeravtryck begäras ut via Migrationsverket. Oftast beviljas detta, men det tar tid och kräver jämförelse med polisens eget register.

Frågan är känslig, och ska så vara – uppgifterna är högt sekretessklassade av en anledning. Många invandrare söker asyl på goda grunder och lever under hot. Hotet kan komma från de stater de flytt från, och därför är det också viktigt att inte delning av information mellan länder sker med automatik.

– Det ska vara svårt för andra länders myndigheter att komma åt den här informationen, det måste det vara. Men tyvärr gör det inte jobbet lätt för oss. Skulle vi vilja kolla någon ute på stan så är det helt omöjligt, säger Ulrica Granberg. 

Men när fortet Europa sätter upp elektroniska väggar kommer också den inre gränskontrollen att utvecklas kraftigt. En ökad inre gränskontroll kommer att göra det svårare för människor att använda falska identiteter. Friheten krymper, men också utrymmet att begå brott.

Om gränspolisen får drömma närmar vi oss en värld där gränsövervakningen är möjlig när som helst, var som helst, med ett fingertryck.

– Vi utvecklar biometri i våra mobiltelefoner så att vi lätt ska kunna identifiera ute på stan när vi gör inre gränskontroll. Just nu har vi en app som är ganska enkel, man knappar in personuppgifter eller namn, och får ett enkelt “ja” eller “nej”, om den finns i Migrationsverkets system, säger Ulrica Granberg.

Nästa utvecklingssteg i appen är att få med om personen har varit misstänkt för brott. När Entry/Exit-systemet är igång inom Schengen så är en möjlig utveckling att det också kopplas ihop med polisens mobilappar. 

Sannolikt krävs ny lagstiftning för detta, men frågan är om integriteten kommer att värderas högre än möjligheten att täppa till luckorna i Europas gräns?

Frågan är just nu högaktuell. Under tisdagen lämnade regeringen en proposition med förslag till nya bestämmelser om fotografier och fingeravtryck. Lagändringen ska ge den svenska polisen större möjligheter att upptäcka falska identiteter hos personer som finns registrerade i det gemensamma informationssystemet SIS som används inom Schengen för polis- migrations- och rättsväsende.

Regeringen föreslår en ändring i utlänningslagen från årsskiftet som medger att utlänningar kan bli skyldiga att lämna fingeravtryck och att låta sig fotograferas vid yttre och inre gränskontroll. Det innebär att det blir mycket enklare att upptäcka falska identiteter.

Det är kraven från EU om säkrare gränser som ligger bakom.

Vid gränskontroller i andra europeiska länder har svenska uppehållstillståndskort beslagtagits. De är en handelsvara, som allt annat. 

– Med hjälp av ett sådant så kan man leva som vanligt, gå under radar med sitt lilla kort, säger Ulrica Granberg.

Samma sak gäller med pass. Att personer blir svenska medborgare, skaffar sig pass, och kort därefter förlustanmäler dem är vanligt. 

– Sedan så hittas passen igen, på en människosmugglare i Turkiet.

De svenska passen är särskilt åtråvärda, eftersom ett svenskt pass är giltigt utan visum i 186 länder i världen, och eftersom få talar svenska i världen är det lättare att luras.

På grund av handeln med pass får man inte hämta ut mer än tre pass under en femårsperiod. Men med biometriska pass, med fingeravtryck och ögonscanning, så kommer det inte att behövas längre.

***

En polis i yttre tjänst som Liberal Debatt har talat med säger att folkbokföringsfrågan effektivt sätter stopp för att lagföra personer som annars skulle kunna dömas för brott.

Om någon begår brott som inte är tillräckligt grova för ett frihetsberövande släpps personen ofta vidare, trots id-koll där handlingarna i många fall är undermåliga. Uppger personen en adress i Sverige saknas skäl att behålla hen i förvar, eftersom “den går att få tag på”. Men adresser är ofta bara en fasad, och den misstänkte försvinner, med sin falska identitet och falska adress. 

– När andra myndigheter kommer med delgivningsbeslut så vet vi att de inte går att få tag på. Med en adress man inte bor på så kan man inte drabbas av samhällets krav, säger polisen.

LMA-korten (Lagen om Mottagande av Asylsökande) som de asylsökande får från Migrationsverket för att visa att de befinner sig i asylprocessen är inte godkända som id-handlingar men används som det:

– Systemet är klart bristfälligt. Kan man inte styrka identitet är man okänd och ska gripas. Men sen kan man lätt förstå att man inte kan hantera alla ärenden på det viset, LMA-kort är då det bästa som en del kan uppvisa. Systemet kommer gå på knä om man grep alla som hade LMA-kort så vi är tvungna att godkänna det. De har inget pass, det är den enda id-handling de har, säger polisen.

Samordningsnumret, ett slags personnummer för icke folkbokförda som står på LMA-kortet,  är inte en säker identitet, men får många gånger passera som det.

– Vi har ju utfärdat identitetskort på folk som vi inte vet vilka de egentligen är, säger han. 

Poliserna ute på fältet önskar sig biometriska data, en möjlighet att enkelt kolla fingeravtryck på plats:

– Det krävs biometriska data för att ha effekt. När vi griper utlänningar och försöker ta reda på vem det är så finns bara något bristfälligt samordningsnummer. Lite senare flyter individen upp igen, men i en annan skepnad. Samma individ – en rad olika identiteter, säger han.

Den polisiära framtidsdrömmen är på sätt och vis en perfekt orwellsk mardröm.

I ett sådant scenario skulle en samkörning med alla system göras från början, så att det började plinga hejvilt hos både Polisen, Migrationsverket, Kronofogden, Skattemyndigheten och Försäkringskassan.

***

200 000 människor kan bo på felaktiga adresser i Sverige, enligt Skatteverket. Ingen vet exakt, annat än att det är oerhörda mängder. Felen kostar samhället mångmiljardbelopp i felaktigt utbetalda bidrag, och i beskattningar som inte görs i den kommun som belastas av den boende. Många är felskrivna av misstag och okunskap, men det finns också omfattande brottslighet kopplad till välfärden.

Det finns flera kända exempel som på senare tid väckt uppmärksamhet. Tidigare avslöjades att Najah al-Shammari, den tidigare irakiske försvarsministern, är folkbokförd i Sverige. Han mottog både barnbidrag och bostadsbidrag, trots att han lämnat Sverige för Bagdad. Ytterligare en politisk toppfigur, läkaren Fazel Fazly i Afghanistan, hade uppdrag för afghanska regeringen samtidigt som han var folkbokförd i Sverige och tog emot föräldrapenning.

Välfärdsbrottsligheten, där bidrag och stöd betalas ut till personer som uppger falska uppgifter om sig själva har ökat. Skenskrivning, det vill säga par som låtsas bo på olika adresser för att få bidrag men i själva verket bor ihop, är ett vanligt brott. 

Folkbokföringsbrott kan ge fängelse i upp till två år, men det är i realiteten inte något som hänt – hittills. Böter är det sannolika utfallet för de fåtal som döms.

– Vi kan knacka på i slutänden, men det är resurskrävande, säger Tobias Wijk, verksamhetsutvecklare på Skatteverket.

Bilden av dörrknackningen är stark. Men det Skatteverkets  utredare i själva verket mestadels gör är vad man kallar “skrivbordsutredningar”. Det innebär bland annat att granska Facebookprofiler.

– Vi ställer en mängd frågor till myndigheter, kollar post, arbetsgivare, fastighetsregister, gör internetefterforskningar, kollar folks Facebook, det kan ge en indikation på vad vi behöver utreda vidare. Det handlar i grunden om att hitta en kontaktväg till en person så att vi kan ha en dialog, säger Tobias Wijk.

Så länge någon samarbetar är det enkelt.

– Annars måste vi bygga på från andra aktörer. Skulle vi inte nå ända fram så kan vi göra ett kontrollbesök. Men det är ganska resurskrävande, och kräver både tajming och tur för att lyckas, säger han.

– För att knacka på hos någon, ja rent krasst behöver vi finnas i hela landet då. Och sedan är ju det en ögonblicksbild om någon är där just då. Vi har ingen befogenhet att gå in, vi kan inte kolla hur garderoben ser ut och om tandborsten är där. Det bygger ju på frivillighet. Vi går dit och knackar på och ställer frågor men vill man inte medverka så kan man slänga dörren i ansiktet på oss, så vi använder det väldigt sällan, säger Tobias Wijk.

De som kan kräva att komma in är inte Folkbokföringen, det är Försäkringskassan och Kronofogden, och då ska det finnas misstanke om bidragsbrott. Det händer därför att Folkbokföringen hänger med vid sådana tillfällen.

Under 2020 räknar man med att 25 000 ärenden ska granskas.

– Vi tittar på hur vi förbättrar vår hantering, vi får en rad underrättelser och tips från myndigheter. Ibland krävs bara en påminnelse för att människor ska göra rätt, ibland händer det att man glömt, missat eller inte förstått. Vi införde en tjänst i februari där man kan se vilka som är folkbokförda på ens egen adress. Tjänsten har gjort att man fått fler tips från privatpersoner.

Att ha en adress där man inte bor på riktigt är mycket vanligt. 

– Vi har samlingsadresser där upp till 25 pers är skrivna av olika anledningar. Det kan vara så att den lägenhetsinnehavaren tar betalt för möjligheten att vara skriven där, säger Ulrica Granberg.

Gränspolisen ser att det är stora pengar i att sälja adresser. Det möjliggör i sin tur välfärdsbrottslighet med bidragsfusk.

Det finns också en annan variant där lägenheter utnyttjas som hotell för illegala invandrare. 

– Vi har varit inne i många lägenheter där det är fullt med madrasser på golven och där det är väldigt många fler än som ska befinna sig där. Det är bostäder där det bor en herrans massa människor men man har ingen aning om vem som egentligen bor där. Den som har kontraktet har inte själv varit där på många år. Vi vet bara att ingen gör det gratis, säger hon.

***

Folkbokföringen är Myndighetssveriges hjärta.

Här finns en informationsmängd som är enorm, och en nyckel som med rätt behörighet låser upp det mesta som finns att veta om en människa i myndighetsregister, en rikedom som alla myndigheter vill åt.

Den ovärderliga datan innehåller personnummer, samordningsnummer, namn, namnbyten, födelsetid, födelsehemort, födelseort, folkbokföringsort, folkbokföringsfastighet, lägenhetsbeteckning, medborgarskap, civilstånd, make, barn, föräldrar, vårdnadshavare och annan person som den registrerade har samband med inom folkbokföringen, samband som är grundat på adoption, inflyttning från utlandet, avregisterering, anmälan enligt vallagen, gravsättning, och förstås – historiska uppgifter. 

Det svindlar. 

Därför är det ingen okomplicerad sak att låsa upp ett sånt kraftfullt vapen mot alla andra register. Samtidigt gör begränsningen i informationsutbytet mellan myndigheter det svårt att förhindra brott:

– Om vi kunde få ett informationsutbyte så skulle det bli enklare. Folkbokföring och falska identiteter kan vara brottsverktyg för annan brottslighet, Vi behöver kunna riskvärdera tidigare, säger Tobias Wijk. 

– Vi arbetar för att vi ska få bättre möjligheter till informationsutbyte, kunna göra fler och tidigare kontroller.

Men den typen av integritetsåtgärder kräver lagändringar och beslut i riksdagen. Frågan finns i en utredning som är klar i april nästa år, Utredning av folkbokföring och samordningsnummer FI 2019:05.

***

Folkräkningsproblemet är inte så mycket ett folkräkningsproblem som ett IT-problem.

– Systemet utvecklades i slutet av 1980-talet. Det är samma grundsystem som när folkbokföringen togs över från Svenska kyrkan 1991, och det sätter stopp för att jobba på ett effektivt sätt med informationsutbyte. Det finns begränsningar med en gammal teknisk miljö, säger Tobias Wijk.

POFF hette Skatteverkets uråldriga projekt för att bygga det nya datoriserade folkbokföringssystemet. Numera är drömmen “ett nytt digitalt ekosystem”.

Miljardbelopp kan sparas om samarbetet kommer till stånd. “Delegationen för korrekta utbetalningar” pekar på att folkbokföringen är en viktig del i att komma till rätta med felaktiga utbetalningar. 

Tobias Wijk vill ändå nyansera bilden av de kriminella fuskarna något:

– Den fysiska adressen är inte lika viktig i samhället i dag, hur ofta får man post hem?  Därför blir det inte lika angeläget. För gemene man är inte folkbokföringen kopplad till rättigheter och skyldigheter. Generellt är vi sämre på att lämna uppgifter och svara på frågor, inte minst när det gäller SCB. Innan var vi mer plikttrogna, ställde en myndighet en fråga så svarade man. 

Samhället har förändrats:

– Informationsintensiteten har exploderat. Uppgifter är den nya oljan, den driver vårt samhälle, det har aktualiserat att man kan missbruka det i högre grad.  Vi använder oss av fler olika identiteter och roller än förr, på sociala medier, via ett kundkonto, på Ica, du väljer en del, men du kan ju bygga upp olika identiteter utan att ha den formella identiteten. Det gör det ännu viktigare att folkbokföringen är korrekt, i ett större samhällsperspektiv, säger Tobias Wijk.

Sett till takten Skatteverket arbetar i nu så är en prognos på över 300 anmälda folkbokföringsbrott i år inte orimlig, redan i augusti är siffran uppe i 257. Det kan jämföras med året innan då det blev totalt 267 anmälningar. Totalt kommer runt 25 000 bosättningskontroller att göras, i de flesta fall efter tips från andra myndigheter och allmänheten.

Det är lätt att tänka att det är av bidragsskäl eller för att undkomma rättsskipning som folkbokföringsuppgifter fuskas med. Men också höginkomsttagare kan ha anledning att slira mellan bostäder. 

Var du är skriven 1 november varje år styr var du ska beskattas. Den som “glömmer” att byta adress från lågskattekommun vid flytt till en högskattekommun har alltså stora pengar att vinna. Mellan Sveriges högskatte- och lågskattekommun skiljer sex procentenheter. Vid en månadslön på 42 000 kronor har den som slirar med adressen 30 000 kronor mer kvar i plånboken varje år, bara genom ett kryss i fel ruta.

Folkbokföringen är grunden för hela den kommunala ekonomin, och ju fler som struntar i den, särskilt i kommuner som redan befinner sig i ett svårt läge, desto mer okontrollerat kommer utgifter att skena.

***

Den svenska folkbokföringen har anor tillbaka till 1500-talet, och sköttes fram till år 1991 av Svenska kyrkan. Den noggranna registreringen av befolkningen saknar motstycke och har möjliggjort många av de välfärdssystem vi i dag tar för givna. När den nu sviktar, så får det konsekvenser för hela vårt samhälle.

Minst tio gånger under 1900-talet har folkbokföringsfrågan utretts. Överföringen från kyrka till stat gjordes för att folkbokföringen skulle betraktas som en borgerlig angelägenhet, där religionsfrihet inte skulle kunna grumla bilden.

I ett allt mindre homogent Sverige var det framsynt. I dag skulle kyrklig översyn av folklängder vara direkt omöjligt.

När man i slutet av 1980-talet till sist bestämde sig för att flytta ansvaret för folkbokföringen till Skatteverket hoppades man också att reformen skulle göra det lättare att komma till rätta med folkbokföringsfusket. 

I dag – över 30 år senare –  är problemet fortfarande olöst.

Anna Gullberg

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Inlägget Under folkhemmets radar – de osynliga dök först upp på Liberal Debatt.