Atlantens mage är förödmjukande läsning för en svensk läsare. Romanen från 2003 skildrar i detalj åttondelsfinalen mellan Sverige och Senegal 2002, en match som Sverige som bekant förlorade. Jag har ett vagt minne av att vi såg matchen i klassrummet på lågstadiet. Det blev den sista matchen på Sveriges VM-resa. 

Nu, 24 år senare, står de svenska VM-drömmarna på topp efter den inledande 5-1-segern mot Tunisien. För Senegal inleds också en ny VM-resa när premiären står mot den forna kolonialmakten Frankrike i vad som kan bli gruppspelets mest laddade match.

Vill man förstå varför matchen har potential att bli så laddad är Fatou Diomes roman mycket passande läsning. Romanen handlar om den senegalesiska städerskan Salie, som är bosatt i Frankrike efter att ha skilt sig från en fransk man. Kvar i Senegal, på en fattig ö, bor hennes bror, Madicke. Hans stora dröm är att fly undan fattigdomen i Senegal och bli fotbollsproffs i Frankrike. Det är dock inte bara Madickes stora dröm. På ön är det alla unga mäns stora dröm. De försummar sina familjer, sina studier, sina arbeten för att spela fotboll på stranden.   

Saile gör vad hon kan för att få sin bror på andra tankar. Hon vet hur svårt det är att lyckas, som fotbollsspelare men också över huvud taget i Frankrike. Hon har fått smaka på det franska utanförskapet och på rasismen. Hon vet att det franska livet inte är så rosenskimrande som det framstår i Senegal. Men hon får inget gehör för sina invändningar. Brodern är mycket besviken på att systern vägrar köpa honom en flygbiljett. Särskilt när en annan person som emigrerade till Frankrike kom tillbaka med en teve.

Det Frankrike man möter är alltså samtidigt både drömmen som hägrar och motståndet som ska bekämpas.

VM-premiären mellan Frankrike och Senegal är alltså inte bara en fotbollsmatch mellan ett av Europas och ett av Afrikas bästa landslag. Det är en match mellan två länder med ett mycket komplicerat förflutet.

Många senegalesiska ungdomar drömmer fortfarande om Frankrike. Det är dit utbytesstudierna går, om man har råd eller får stipendier. Den välutbildade eliten har franska examina. Har man inte råd spelar man fotboll på stranden och hoppas att bli upptäckt som en ny Mbappé, eller så sätter man sig på skraltiga båtar från Mauretanien på väg mot Kanarieöarna, för vidare färd mot Frankrike. I synnerhet om man är en fattig fiskare, efter att den senegalesiska regeringen sade upp fiskeavtalet mellan landet och EU.

Det sistnämnda är ett exempel på hur pendeln samtidigt rör sig i motsatt riktning. Regeringen har vunnit val på hårdnad retorik. Frankrike beskrivs som orsaken till landets fattigdom. Bara genom att skaka av sig sin forna kolonialherres kappa kan man bli stor och stark själv. Därför kastar man ut franska trupper, skriver om gamla franska lagar, pratar om att göra sig fri från den franska centralbanken, bjuder upp Ryssland och Turkiet till dans i stället. I vissa delar och i viss utsträckning kanske en rimlig utveckling, i många andra delar en ideologiskt färgad politik som sätter käppar i landets eget hjul.

Det Frankrike man möter är alltså samtidigt både drömmen som hägrar och motståndet som ska bekämpas. I herrlandslaget finns fotbollsspelare som Ousmane Dembélé, som har senegalesiskt påbrå. Om det var känslosamt för Yasin Ayari i den svenska matchen mot Tunisien kan man fråga sig hur Dembélé firar om han gör mål?

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Hur firar Dembélé om han gör mål? dök först upp på Liberal Debatt.

Ingen som rört sig i svensk offentlighet de senaste åren kan ha undgått att stöta på idén om ”den djupa staten”. Föreställningen om en tjänstemannakår som i det fördolda styr staten i enlighet med sina egna intressen. Men finns den? En artikel i den liberala schweiziska tidskriften Le Regard Libre spårar begreppet tillbaka till det döende ottomanska riket i slutet av 1800-talet när samhälleliga eliter konspirerade med kriminella grupperingar i de svaga institutionerna.  

I dag känner vi mest begreppet i dess amerikanska form. När jag för några år sedan deltog i en libertariansk konferens i North Carolina för några år sedan blev stämningen snabbt eldfängd när The Deep State kom på tal. ”Vi borde bara åka till Washington och slänga ut alla byråkrater ur sina kontor!”, ropade en ung man. 

Ett par år senare stormades Förenta staternas Kapitolium av just sådana som trodde på konspirationen. 

Men sanningen om den djupa staten är långt gråare, långt tråkigare men också långt tryggare än vad konspiratörerna vill få oss att tro, åtminstone i Sverige. 

Det är något vi kan tacka Preussen för. På 1800-talet revolutionerades landets statsförvaltning genom idén att tillsättningar av tjänstemän borde baseras på merit och prestation, inte kontakter eller nätverk. Sedermera blev denna modell också ett svenskt ideal som överlevt till våra dagar. 

Den funktionella måttfullhet som präglar Sveriges ”djupa stat” når ända till Regeringskansliets lunchrestaurang, där fredagarnas desserter alltid serveras i bonsai-format. Fira helgen, visst. Men inga överdrifter på skattebetalarnas bekostnad.  

I viss mån påverkas också politiska tjänstemän av detta preussiska ideal. 

Att som politiskt sakkunnig ta steget över tröskeln in på Rosenbad 2022 ska jag alltid minnas som en personlig metamorfos. Över en natt förändrades min lojalitet från att tjäna ett parti, Moderaterna, till att tjäna en nation, Sverige.  

Inget imponerar på en opolitisk förvaltning som en politisk ledning som vet vad den vill.

Ändå är mötet mellan politiska tjänstemän och opolitiska diton fyllt av friktion. Däremellan ryms spännvidden mellan två filosofier för styrning, beslutsfattande och legitimitet: statens regler mot partiernas opinionsbildning, statens beredningar mot partiernas medlemsdemokrati, formell hierarki mot informella nätverk. 

Trots det utvecklas relationen mellan de politiska och opolitiska tjänstemännen oftast till en ömsesidigt gynnsam symbios, där det inte råder några tvivel om vilka som har det sista ordet. Det är en välkänd sanning i politiken att nya ministrar behöver akta sig för att bli styrda av sina departement. Mindre talas det om det faktum att de flesta tjänstemän vill bli styrda.  

Inget imponerar på en opolitisk förvaltning som en politisk ledning som vet vad den vill. Velighet och ombytlighet inger förakt; bestämdhet och långsiktighet inger respekt. Här behöver man se att politiken också för en opolitisk tjänsteman fyller en vital funktion som långsiktig styråra. Sent ska jag glömma det inspirerade tack jag fick av en UD-tjänsteman som svar på en promemoria med några ideologiskt koherenta principer för regeringens syn på internationell handel.  

Mot detta finns såklart en del undantag. Demokrati trumfar förvaltning, men ibland gnisslar det ändå till. En ambassadör blev en gång förnärmad när jag kallade henne och ett par UD-kollegor till ett möte på mitt kontor i Arvfurstens palats. ”Det hör ju inte till vanligheten att vi möts på en politiskt sakkunnigs kontor”, lät hon meddela med illa dold överlägsenhet. 

En annan egenhet är hur väsentlig information ibland kan undanhållas från den politiska ledningen. Men det som man lätt tar för slughet kan lika gärna vara omsorg. I en professionell organisation låter man ledningen arbeta med det strategiska, medan det taktiska hanteras utan att belasta ledningen. Först när enskilda händelser förvandlas till mediala skandaler blir det väsentligt för ministern att veta x eller y. 

Allt detta är ändå bara en repa i lacken på den Volvo som, tryggt brummande av svensk ingenjörskonst, fortsätter framåt år efter år. 

Ty sådan är den djupa staten: Lite tråkig, lite fyrkantig, men ack så pålitlig. 

Carl-Vincent Reimers är programansvarig för Europafrågor på Timbro. Han har tidigare jobbat som politiskt sakkunnig till statsminister Ulf Kristersson och bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell.

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Till den djupa statens försvar dök först upp på Liberal Debatt.

Jag känner mig lite dum när jag ställer frågan, men jag är tvungen: ”Kan ni snälla förklara för mig vad en planeringsenhet gör i en stad som inte har stadsplanering?”

Stadsplanerarna Misty Staunton och Suvidha Bandi utbyter en blick med varandra. Det är uppenbarligen inte första gången de fått den här frågan. Misty tar ordet.

– Det som är speciellt med Houston är att vi inte har något planmonopol. Ägaren kan när som helst ändra tomtens användningsområde utan att kolla med oss, men vi har fortfarande saker att göra. Vi kollar om nybyggnation överensstämmer med byggreglerna, man får inte bygga hur man vill, men att vi inte lägger oss i vad som byggs håller nere priserna.

Houston är unikt bland amerikanska städer. Det är den enda miljonstaden som saknar zoning laws, motsvarigheten till det svenska planmonopolet. Det betyder dock inte att staden saknar byggregler. Suvidha berättar hur processen ser ut.

– Varannan vecka har vi ett stort möte där vi beslutar om alla inkomna bygglovsansökningar. Inför det har vi kontrollerat om de uppfyller alla regler, minimal tomtarea, översvämningsskydd, parkeringskrav, avstånd mellan korsningar och så vidare. Uppfyller man reglerna så godkänner vi. Vill någon klaga på beslutet måste man visa hur den inskickade planen strider mot reglerna. Totalt tar det oss 10-15 dagar, men vi försöker få ned det till sju.

I Houston är alltså bygglovsprocessen helt omvänd mot den svenska. I stället för att politikerna pekar ut vad som ska byggas var, är sådana beslut helt upp till fastighetsägarna och byggbolagen. Byråkraterna kontrollerar bara att de gemensamma reglerna uppfylls. Resultatet är att staden har bland de lägsta byggkostnaderna i hela USA. Enligt Misty är det resultatet av politisk prioritering.

– Politikerna är tydliga med att de vill ha överkomliga bostadspriser, det får man om fastighetsägarna får göra vad de vill med sin egendom. Dessutom ändrar vi ständigt byggreglerna för att hålla nere kostnaderna.

Redan 1998 minskade Houston den minimala tomtarean i stadens centrala delar från 465 kvadratmeter, vilket fortfarande är standard i stora delar av USA, till 130 kvadratmeter. 2013 utsträckte man samma regel till i stort sett hela staden, och 2023 lättade man på reglerna för flerfamiljshus och parkeringar.

Under samma period har priserna i New York ökat med 147 procent och San Francisco med 216. 

Som följd har Houston lyckats hålla huspriserna nere trots sin enorma tillväxt. De enda större städerna i USA som har billigare boenden är utflyttningsorter i rostbältet som Detroit, eller platser med markant lägre löner som San Antonio. Inflationsjusterat är huspriserna till och med lägre i Houston i dag än 1980, samtidigt som staden mer än tredubblat sin befolkning. Under samma period har priserna i New York ökat med 147 procent och San Francisco med 216. 

Även i Sverige har priserna på fastigheter stigit kraftigt sedan SCBs Fastighetsprisindex startade 1981. Hyreshus har haft den starkaste inflationsjusterade värdeökningen med 251 procent, följt av fritidshus med 198 procent och småhus med 151 procent. När det kommer till bostadsrätter har kvadratmeterpriserna i Sverige ökat från 4997 kronor 1996, då Svensk Mäklarstatistik började mäta, till 44 894 kronor 2025. Det är en inflationsjusterad ökning på 454 procent.

Houston saknar dock inte helt planerade områden. Det är dock inte politikerna som planerar. Systemet kallas deed restrictions, eller privaträttsliga avtal.

När en byggherre planerar ett nytt bostadsområde i Houston kan de skriva in specifika regler och restriktioner direkt i köpekontrakten. Avtalen knyts till marken och följer med oavsett vem som äger fastigheten i framtiden. De kan reglera allt från att området är exklusivt reserverat för villor (vilket hindrar grannen från att öppna en högljudd bilverkstad eller en nattklubb) till mer detaljerade estetiska krav på fasadfärger, staketens höjd eller var sopkärlen får stå.

Houstons modell är ett marknadsbaserat alternativ till traditionell stadsplanering. I stället för att kommunens politiker ber tjänstemännen dra streck på en karta för att bestämma hur hela staden ska se ut, styrs besluten av utbud och efterfrågan. Konsumenterna kan själva välja vilken typ av grannskap de föredrar. Den som vill ha lugn, ro och strikt enhetlighet köper in sig i ett område med omfattande privaträttsliga avtal. Den som i stället prioriterar maximal frihet att bygga om sitt hus, starta verksamhet på tomten eller bygga ett flerfamiljshus, söker sig helt enkelt till områden med få eller inga restriktioner.

Invånarnas skepsis mot politisk inblandning i äganderätten, anledningen till att staden har bra och billiga bostäder, var helt enkelt för stark.

För byggherrarna blir reglerna ett sätt att maximera värdet på det de bygger. De skapar de restriktioner som de tror att framtida köpare är villiga att betala för. Blir reglerna för strikta eller för slappa i förhållande till vad människor efterfrågar, kommer de få svårt att sälja husen. Dessutom har alla avtalen ett slutdatum, och förlängs bara om tillräckligt många boende röstar för fortsatt reglering.

En unik detalj i Houstons system är hur dessa privata avtal upprätthålls. Normalt sett i USA är det motsvarigheten till bostadsrättsföreningar (HOA), eller enskilda grannar, som måste dra varandra inför domstol om ett avtal bryts, vilket kan vara både dyrt och uppslitande.  Eftersom avtalen är så centrala för stadens funktion, har administrationen i Houston valt att hjälpa invånarna att upprätthålla dem. Om någon bryter mot ett avtal kan staden kliva in och stämma fastighetsägaren å grannarnas vägnar.

På så sätt har Houston lyckats kombinera fördelarna med en fri byggmarknad med invånarnas behov av förutsägbarhet. I dag är de flesta Houstonbor nöjda med systemet, men historiskt har det behövt försvaras. Houstons väljare har gått till valurnorna flera gånger för att ta ställning till om staden ska införa en traditionell stadsplan, och varje gång har svaret blivit ett nej. Redan 1948 och 1962 hölls folkomröstningar där förslagen om att införa zonindelning röstades ner. Invånarnas skepsis mot politisk inblandning i äganderätten, anledningen till att staden har bra och billiga bostäder, var helt enkelt för stark.

Den verkliga prövningen kom 1993. Då röstade stadsfullmäktige igenom zoning laws, pådriven av inflytelserika husägare som oroade sig för att karaktären i deras villakvarter höll på att förändras. Men motståndet organiserade sig snabbt, samlade in tillräckligt med namnunderskrifter och tvingade fram en bindande folkomröstning för att riva upp beslutet.

Houston är en Monet, andra städer är Rothkos.

Kampanjen inför omröstningen blev stenhård och ritade om den politiska kartan. Zoning laws förespråkades av den etablerade medelklassen, som argumenterade för ordning, reda och skydd av den egna närmiljön. Motståndarna samlade en bred och udda koalition av fastighetsutvecklare och företagare – som gjorde gemensam sak med stadens minoritetsgrupper och låginkomsttagare.

Nej-sidans huvudargument var att stadsplanering i praktiken skulle bli en osynlig mur. De menade att zoning skulle driva upp bostadspriserna, göra det svårare för invånare att starta småföretag i sina egna kvarter och fungera som ett verktyg för ekonomisk och rasifierad segregering. Det faktum att byråkrati slår hårdast mot de med minst resurser var det starkaste argumentet.

När rösterna väl räknades på valnatten vann nej-sidan med knapp marginal – 52 procent mot 48. Houstons oortodoxa och fria modell överlevde. Sedan dess har frågan om att införa ett planmonopol varit stendöd. Politiken har i stället inriktat sig på att hyvla ner resterande byggregler. Resultatet är den mest välmående bostadsmarknaden i hela USA, och kanske i hela västvärlden.

Dagen efter mitt möte med Misty och Suvidha träffar jag Margaret Brown som nyss gått i pension men som tidigare var direktör för planeringsenheten. Hon minns folkomröstningen 1993, hon var med och tog fram förslaget som man röstade om.

– Det var en Houston-style zoning. Inte för mycket regler, och inga områden som var bara för villor, men det förlorade ändå. Houstonborna har alltid sagt ”berätta inte för mig vad jag ska göra med min egendom”. Utan zoning har vi kunnat växa och utvecklas utan att priserna drar iväg.

Margaret beskriver sedan Houston på det mest målande vis jag hört.

– Houston är en Monet, andra städer är Rothkos.

Mellan de två tror jag att de flesta väljer Monet.

Rutger Brattström är projektledare inom internationell marknadsekonomi på Timbro

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Ingen plan löser bostadskrisen dök först upp på Liberal Debatt.

Liberalernas partiledare Simona Mohamsson kliver upp på scen. Till tonerna av Madonnas ”Hung up” och remixade EDM-dängor av dj:ar som Otto Knows spelas ett pepp-montage där Mohamsson skakar hand med barn, politiker och är i allmänhet glad. I talet säger hon att Liberalerna ska ta ansvar för Sverige med socialliberalism, genom att sätta skolan först och kampanja för ännu en Tidö-regering, denna gång med SD på ministerposter. 

Det är första gången på sju år som jag på plats ser Mohamsson hålla tal i ett politiskt sammanhang. Senaste gången var 2019, då hon ställde upp som förbundsordförande i LUF mot Romina Pourmokhtari. En förening som nu, dagen innan riksmötet, meddelar att de inte kommer att närvara –  en tyst protest. 

Fredagen den 13 april gick samma förbund ut med ett avgångskrav för samtliga partistyrelseledamöter. Många LUF:are valde att lämna partiet och listplatser i protest. Förbundsordförande Anton Holmlund vill fokusera på ungdomsförbundet i stället för riksmötet, eftersom han är vald av LUF, inte Liberalerna. 

Kommande helg ska förbundet inte ha valkickoff, utan Universitet Liberal, där de ska fördjupa den ideologiska bildningen. I stället för att spendera sommaren med att kampanja eller stå i valstugor ska de bilda sig, bry sig och bete sig – på sina egna villkor. 

Nu ska de i stället rädda partiet över spärren, med hjälp av socialliberalism och nationalister.

Här på riksmötet umgås jag med partiledare, riksdagsledamöter, kanslichefer, medarbetare på samordningskansliet, politiskt sakkunniga och pressekreterare i ministerstaberna. De är personer som jag förr delat ut flygblad och godis med på gymnasieskolor under vår gemensamma tid i LUF. Då styrde samma personer både lokala föreningar och förbundet nationellt, där målet var att påverka partiet i en mindre socialliberal och nationalistisk riktning. Nu ska de i stället rädda partiet över spärren, med hjälp av socialliberalism och nationalister.

Det här är inte en text som bara vill klaga på Mohamssons tvärvändning. Vill man förstå hur jag ser på saken räcker det att läsa Max Hjelms ledartext i DN. Det här är en text om hur jag fått se hur min generation LUF:are göra det varje ungdomsförbund drömmer om att få göra: ta över partiet. 

Under ”min” LUF-generation var Joar Forssell och Romina Pourmokthari ordförande (2016–2022). Deras ordförandeskap var ett avbrott i en pågående trend i ungdomsförbundets historia, sett till sin egen självbild som plantskola.

Forssell påbörjade sitt engagemang i LUF långt före mig. Förbundet såg då sitt förhållande till partiet på samma sätt som dagens LUF, tolkar jag Forssell. Man såg inte syftet med sitt engagemang som en förlängning av partiet. Tvärtom. Man motverkade partiet. Såg snett på de ungdomsförbundare som antydde en vilja att bidra till det parti vars ungdomsförbund som man i slutändan var. Forssell ändrade på den kulturen. 

Under sin ordförandetid skulle förbundet inte se sig som ett alternativ till partiet, utan som en vakthund inom det. Ungdomsförbundare skulle in i nämnder och ta plats på listorna. Det var en självklarhet som Pourmokhtari senare tog vidare. Det främsta beviset för denna inställning kom i den sista kampanj som Pourmokhtari tog fram: ”Om inte du, vem?”. I en era som formades av instagram-aktivism à la Thunberg och soffliberalism, som Mohamsson definierade Centerpartiets politiska hållning under sitt riksmötestal, värvade Pourmokhtari nya medlemmar med devisen att man bör göra skillnad på riktigt. 

Hennes lösning på politisk frustration? Bli aktiv i ungdomsförbundet och förändra där förändring faktiskt sker: inom partierna. 

En person jag talade med på riksmötet sa att under de föregående 17 åren var 12 av dem bortslösade, eftersom man valde att lämna så mycket politiskt kapital på bordet genom att bara bråka.

För dem är liberalismen en konsekvensetik. För mig är det en dygd. 

Forssells och Pourmoktharis ordförandeskap var givetvis inte utan tjafs. I partiledarvalet mellan Ohlsson och Björklund var LUF starkt för Ohlsson. Nyamko Sabunis närvaro på LUF:s kongress 2019 sågs som en skräll snarare än självklarhet eftersom hon ansågs bedriva partiet i en nationalistisk och antiliberal riktning i migrationsfrågan. Kulmen på denna konflikt kom 2022 när LUF:s förbundsstyrelse gick ut med uppmaningen att rösta nej till regeringsförslaget med stöd av SD. Alla förutom en skrev under: förbundsordförande tillika nyvald riksdagsledamot Pourmokhtari, som ett tag innan gått ut i en Expressen-intervju och sagt att hon inte tänkt rösta rött. 

Det var inte heller ovanligt att höra om partister som ringt upp LUF nationellt såväl lokalt för att skälla när ungdomsförbundet drev frågor såsom legalisering av cannabis och aktiv dödshjälp. Särskilt under valrörelsen 2018 var det i regel oftare kritisk eller skeptisk inställning snarare än öppna famnar när en LUF:are gick på medlemsmöten. 

Nu är läget annorlunda, på många sätt. 

När jag frågar runt på riksmötet hur det känns att LUF inte är här får jag likartade svar. Det är tråkigt, men förståeligt. Varken obrytt eller överdrivet känsligt. Svaren ger en känsla som speglar en process som även dessa numera partister genomgått. De har också bollat. Grämt sig. Rannsakat och funderat över samma frågor som alla andra i den här rörelsen: Kan jag stå för detta? Vad vill jag med mitt engagemang? 

De som valt att stanna kvar efter stundvis svåra överväganden har nu landat. 

Och nu är vi här. Mohamsson hävdar att hon bytte åsikt i SD-frågan i december. Jag tror att det är en förenkling. Beslutet var ett förväntat steg att. Egentligen är jag förvånad att det kom så sent. Det märks även på plats. De som var där håller med partiets ”nya” riktning, alla andra stannar hemma. Då skapar man den vinnarstämning som fanns på plats. 

Den som tror att det var upprivande och polemisk stämning på plats har fel. Det här är en organisation som tror på budskapet. Orden ”vi tar ansvar för Sverige, och skolan” är inte bara en nödlösning i en svår fråga. Det är ett mantra som genomsyrar partiets förhållningssätt inte bara i nutid, utan som politisk princip. Om inte du styr kommer sämre personer att göra det. Konsekvens före dygd. I partierna kan man inte skydda sig bakom ideal och ideologi som den enda drivkraften, utan se det som en del av motorn i sitt politiska maskineri. Ett verktyg, inte en identitet. Då finns det ingen själ som kan befläckas, eftersom en maskin inte har en själ från första början.

För oavsett hur mycket jag vill tro väl om deras motivation och målbild tänker jag återkommande på Simone Weils syrliga tes om partiers existensberättigande: att skaffa makt och behålla den till varje pris. 

När jag tänker på vad som skiljer mig åt från de jag en gång delade förbundet med är det just där vi, och kanske även LUF i nutid, delar på oss. Mitt engagemang var i slutändan en tro på liberalismen som en rörelse inte bara byggd på de förslag som läggs utan kulturen den skapar. Hur man ser på samhället ser man på människan, kanske till och med sig själv. Att påverka var viktigt, men det skulle göras på ett visst sätt med en rad premisser som underbygger den. ”Ideologisk vakthund” var inte bara något som vi sa för att motivera ett existensberättigande på partimöten, det var en stolthetsmarkör. De som har stannat kvar såg snarare sitt syfte som en plantskola för att en gång ta över ett parti med den makt det tillför. För dem var engagemanget för partiet, och mitt var för det mer diffusa men existentiellt viktiga begreppet liberalismen som en rörelse bortom partipoliken. Det finns en uppenbar schism här. Ja, många av dem som i dag styr partiet tillhör min generation. Men den övertygande majoriteten av oss har lämnat. Antingen redan 2021 eller efter fredagen den 13. 

Jag trivs bra där jag är. Men det är svårt att inte vilja dras med. Att känna stolthet. Att se hur de som sa att de ville förändra svensk politik nu gör just det. Jag dagdrömmer om ett parallellt universum där jag får se partiledare Mohamsson på scen med stolthet i bröstet.

Men i stället känner jag mig sviken. Det är svårt att å ena sidan med beundran se hur dessa ser sitt engagemang som ett kall som de trots svårigheter väljer att hörsamma, å andra sidan vara arg att det är så här kallet ser ut. Jag tror att de helt enkelt såg annorlunda på kallet. För dem är politisk påverkan inte en fråga om röda linjer, utan en checklista med rubriken: Hur maximerar vi vårt politiska kapital? Då spelar det inte roll vad man sagt förr, även om förr bara var en valrörelse sedan. Det slår mig att vi aldrig såg på vårt engagemang med samma ögon, att vi på sätt och vis var med i två olika förbund. För dem är liberalismen en konsekvensetik. För mig är det en dygd. 

Under helgen spenderar jag tid med folk som var med under mitt politiska uppvaknande. Vi dricker öl. Snackar skit. Pratar om livet, jobbet och framtidsplaner. Flera gånger påminner jag mig själv om att det inte är LUF-representanter jag pratar med. Det är partister. Det är svårt att förstå och ta in. För oavsett hur mycket jag vill tro väl om deras motivation och målbild tänker jag återkommande på Simone Weils syrliga tes om partiers existensberättigande: att skaffa makt och behålla den till varje pris. 

Jakob Norrhall

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Mina kompisar tog över partiet – du kan inte ana vad som hände sen dök först upp på Liberal Debatt.

Varje rättsordning är antingen lagstyrd eller fallstyrd.

Ett lagstyre är centraliserat och top-down. Genom att stifta lagar ger politikerna order till en högsta domstol som styr rättstillämpningen i undre domstolar, vilka i sin tur kontrollerar den offentliga förvaltningen och privata aktörer. Sverige är ett lagstyre.

Ett fallstyre är tvärtom decentraliserat och bottom-up. Domstolar tar ställning i konkreta konflikter där parterna argumenterar dels med stöd av tidigare domar, dels med önskan om att utveckla rätten för att beakta viktiga intressen. Genom att överklaga till nästa instans tillåts svåra frågor och kloka insikter sippra uppåt i ett slags krypande reformarbete. Först när domstolsväsendet halkat snett kliver lagstiftaren in för att staka ut en ny riktning. England är ett fallstyre.

Som produkt av mänsklig planering är lagstyret en skapad ordning – ett system – medan fallstyret är en spontan ordning som i högre grad återspeglar fritt mänskligt handlande.

Huruvida en rättsordning är att betrakta som lag- eller fallstyrd beror på juristkårens inre förhållningssätt till tre sammanvävda frågor. Hur får rätten sin legitimitet? Hur förutbestämda är rättsliga bedömningar? Och hur förändras rätten över tid? Tillsammans säger svaren mycket om ordningens rättskultur.

Svenska villaägare får inte elda pinnar och löv i sina trädgårdar eftersom det sägs stå så i ett EU-direktiv.

I ett lagstyre får rätten sin legitimitet från demokratiska processer: på kort sikt riksdagsval och på lång sikt grundlagsändringar. I fallstyret får rätten i stället sin legitimitet av hävd, alltså av att domstolarna länge har förvaltat rättsordningen på ett transparent, förutsebart och rättvist sätt.

När legitimiteten kommer ovanifrån blir regelhierarkin sträng. Annars bryts delegeringskedjan. Därför är svenska rättskällor villkorslöst underkastade EU-rätten och Europakonventionen på ett sätt som ofta slår över i absurd övertillämpning. Svenska villaägare får inte elda pinnar och löv i sina trädgårdar eftersom det sägs stå så i ett EU-direktiv.

Engelska jurister har flexibelt vävt in de europeiska rättskällorna som förbättrat deras rättstradition, men kraftigt kringskurit kontinentala influenser som riskerat att skava mot den engelska kärnan. Rätten till privatliv har oftast tolkats för att värna MI6 (James Bond, liksom). När domstolar ansvarar för rättens trovärdighet duger det inte att blint tugga i sig en rättskälla bara för att den kommer från högre ort.

När legitimiteten kommer ovanifrån måste varje rättsfråga också ha ett förutbestämt svar som lagstyrets domare har till uppgift att ”hitta” genom att noggrant tolka de rättskällor som politikerna formulerat. Men sanningen är att även till synes triviala rättsfrågor ofta aktualiserar en rad regler och principer som drar åt olika håll, vilket i praktiken ger domare vida beslutsmandat i såväl lagstyre som fallstyre. Myten om rättens bestämdhet hindrar dock domare i lagstyret från att öppet redovisa sina avvägningar mellan konkurrerande samhällsintressen.

Samma myt gör också att jurister som fattar konstiga beslut slipper granskas av medier, som i stället riktar sitt sökarljus mot de politiker som enligt systemets logik ansvarar för det förutbestämda rättsliga innehåll som domaren råkat hitta. Trots att domare har långtgående kontroll över omedelbara rättsföljder kan de inte hållas ansvariga för dessa – en ordning som torde leda till mindre samvetsgrant beslutsfattande. Man skulle kunna kalla det för en sorts public choice moral hazard.

Domarens omedelbara incitament kan rentav vara att fatta beslut som uppfattas som perversa eller antisociala, såsom Hovrättens snippa-dom eller Högsta domstolens mål om vapenattrapper. Sådana domar är nämligen det yttersta beviset på att domaren varit trogen rättskällorna och inte låtit sig nedsolkas av politiska hänsyn eller godtyckligt sunt förnuft.

I ett fallstyre, däremot, behöver domare inte låtsas hitta förutbestämda svar. För att värna rättens hävdvunna legitimitet måste engelska domare tvärtom redovisa hur de väger samhällsintressen för att förvalta och utveckla rätten. När domare tillåts axla ett tyngre ansvar för samhällsbygget kan de också granskas medialt för sina beslut.

Under tiden hinner problemet eskalera och politiseras så illa att riksdagen drämmer till med storsläggan.

Att rättens legitimitet härrör ur politiska processer betyder också att dessa är lagstyrets enda godtagbara källa till förändring.

Det innebär flera problem att regering och riksdag ständigt måste agera. För det första går det för långsamt – uppåt tio år från probleminsikt till att reformen debatterats, utretts, klubbats, trätt i kraft och satt sig ordentligt i myndighetsväggar. För det andra går det för fort. Under tiden hinner problemet eskalera och politiseras så illa att riksdagen drämmer till med storsläggan.

För det tredje, och framför allt, är centralplanering en återvändsgränd. Även om ett dussin experter i åratal mejslar fram den perfekta lagtexten kommer de inte att kunna förutse de oändliga situationer som fria människors handlande ger upphov till.

Den engelska domstolshierarkin är en spontan ordning som kontinuerligt filtrerar svåra frågor och kloka poänger uppåt. En svensk domare ska bara kontrollera att nivån under henne har hittat rätt svar.

Det är ovärdigt för ett så kompetent skrå. Sverige förtjänar en mer rakryggad domarkår som axlar ett tydligare ansvar för samhällsbygget genom aktiv och transparent förvaltning av rikets rättstradition. Jurister är smartare än politiker.

Wilhelm Nyström

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Jurister är smartare än politiker dök först upp på Liberal Debatt.

– Jag tycker att lagstiftningsprocessen går för sakta, säger Jimmie Åkesson till SVT våren 2025. 

Han vill halvera tiden det tar att få ny lagstiftning på plats och öppnar för ministerstyre. Samtidigt ryktas det om en svart lista över motsträviga tjänstemän som enligt Sverigedemokraterna motarbetar Tidöavtalet. Trumpfasoner! hävdar somliga. Men är Jimmie Åkesson verkligen den enda makthavaren som är sur på Regeringskansliets tjänstemän, eller är det fler som knyter nävarna i fickan?

Detta reportage ger en unik inblick i hur politiskt sakkunniga på regeringskansliet uppfattar byråkraterna. Vi har intervjuat politiskt sakkunniga som har tjänstgjort för tre olika regeringar: Alliansen, den rödgröna regeringen och den nuvarande Tidöregeringen, samt företrädare för regional och kommunal nivå. Mot löfte om anonymitet har vi frågat dem hur relationen mellan politiska och opolitiska tjänstemän egentligen ser ut och om det finns någon sanning bakom begreppet ”tjänstemannaaktivism”.

Bilden som växer fram är att de som är mest kritiska mot den statliga förvaltningen är Tidöregeringens politiska tjänstemän.

Relationen i den svenska förvaltningen brukar beskrivas som att politiken står för vadet och tjänstemännen för huret. Tjänstemännen är tillsatta för att säkerställa att regeringens politik genomförs på bästa möjliga sätt, medan de politiska stabernas uppgift är att komma med idéer.

Denna arbetsfördelning kan dock försvåras av de politiska stabernas storlek.

Över videolänk förklarar Agnes Cornell, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, att Sverige har en ovanligt liten andel politiskt tillsatta tjänstemän på nationell nivå:

– Det gör att man förlitar sig mycket på de icke-politiska tjänstemännen som sitter kvar oberoende av vilken regering vi har och att de faktiskt gör det som påbjuds, säger hon.

Enligt en politiskt sakkunnig får stabernas storlek konsekvensen att det är svårt att driva igenom förändring från politiskt håll:

– Staten är liksom uppbyggd för att ingenting ska förändras av sig självt. Regeringen är den enda enhet som får ge politiska instruktioner, men när de politiska staberna är så små och departementen över huvud taget är små blir den politiska impulsen minimal.

Regeringskansliet beskrivs ofta som en apparat som mal på oavsett politisk styrning. Att reformer tar tid i Sverige beror delvis på beredningskravet, där förslag arbetas fram av utredare. Inflytandet styrs främst via direktiven. Ju tydligare de är, desto mer motsvarar resultatet politikernas önskemål. En utredare förklarar:

– Jag var jättenoga med att hålla mig till direktiven. För annars vet jag ju vad som händer. Då hamnar den i byrålådan.

Regeringen är den enda enhet som får ge politiska instruktioner, men när de politiska staberna är så små och departementen över huvud taget är små blir den politiska impulsen minimal. 

Det syns dock ett skifte där regeringar allt oftare vill gå fram med lagförslag oavsett utredarens rekommendation. En intervjuperson beskriver utvecklingen:

– En kritik som har funnits mot många av de senare regeringarna är att man är skarpare och skarpare i vilka typer av direktiv man skriver. Bland annat finns det en skrivning som finns med i nästan alla utredningar som jag har sett i det senaste. Som innehåller i lydelsen att ’oavsett ställningstagande i sak lämna nödvändiga författningsförslag’. Det är ett sätt för politiken att köpa sig handlingsfriheten. Att gå fram med de förslag som man vill. Även om utredaren bedömer att det är väldigt dåligt.

Denna strävan efter politiskt manöverutrymme kan tyda på minskad tilltro till utredningsväsendet. Samtidigt finns en frustration över att utredningar tyngs av krav på omfattande analyser:

– De ska innehålla en konsekvensanalys för funktionsnedsatta, en barnkonsekvensanalys, en jämställdhetsanalys, en hbtq-analys. Man ska göra en jämförelse med andra länder. Det är väldigt enkelt för tjänstemän att lägga på byråkratiska bördor. Det kanske måste vara så, men det sinkar processerna ganska mycket. Och det ger allt det här fluffet.

Otåliga politiska tjänstemän lyfter också fram hur politiken måste driva på för att det ska bli några reformer och att förvaltningen till sin natur är förändringsobenägen. Att den politiska staben behöver agera blåslampa för att någon förändring ska ske. Som en politiskt sakkunnig från en rödgrön regering upplever de opolitiska tjänstemännens attityd:

– Vi gör det vi har gjort och det funkar bra och låt oss fortsätta göra det. Kom inte med en massa nya grejer.

Man kan tänka sig att det är uttryck för att tjänstemännen undviker att ta på sig mer saker att göra. Alternativt kan det handla om att politik och förvaltning blandas ihop – medvetet eller omedvetet.

Förutom att genomföra den politik som regeringen beslutar har de opolitiska tjänstemännen också ett uppdrag att uppmärksamma politiker på ifall deras förslag inte kommer att kunna genomföras, om de riskerar att vara olagliga eller på annat sätt olämpliga. Här ställs uppdelningen mellan politik och byråkrati på sin spets, och utrymme för den så kallade tjänstemannaaktivismen uppstår. En politiskt sakkunnig säger diplomatiskt:

– I de opolitiska tjänstemännens goda strävan att vilja skydda ett statsråd, så kan man till viss del bli hämmad i sitt behov av att agera politiskt.

En annan person uttrycker sig betydligt skarpare när hen berättar hur tjänstemännen upplevs hota med konstitutionsutskottet.

Generellt sett är Tidöregeringens sakkunniga mer kritiska till byråkratin på departementen än de från Alliansen eller de rödgröna. Men kanske är det helt enkelt så att de sakkunniga från fordom inte längre kommer ihåg alla jobbiga mejl och allt dagligt groll som inträffade för fem eller till och med tio år sedan? Kanske framstår arbetet på Regeringskansliet i bättre dager i backspegeln än under en kaffepaus precis efter ett möte med en ifrågasättande tjänsteman.

Relationen mellan politik och förvaltning tycks se väldigt olika ut på olika departement. Samarbetet fungerar olika väl beroende på var man befinner sig.

– I grunden handlar det om selektionsmeka-nismer på regeringskansliet, alltså vilka som söker sig vart, förklarar en person som tjänstgjort för Tidöregeringen och fortsätter: Vill man jobba på Arbetsmarknadsdepartementet är man intresserad av aktiv arbetsmarknadspolitik och då är man mer välvilligt inställd till S-politik. De som söker sig till Miljödepartementet mer till MP:s.

En sådan selektionsmekanism bekräftas av andra vi talar med. Ett problem tycker vissa, samtidigt som det kan ses som en fördel att byråkrater är intresserade av sitt politikområde.

Även bland dem som hyllar tjänstemännens neutralitet lyfter man att det sker övertramp på politikens område.

Även bland dem som hyllar tjänstemännens neutralitet lyfter man att det sker övertramp på politikens område. Ett exempel som lyfts var när en opolitisk tjänsteman företrädde en åsikt i EU-förhandlingar som inte stämde överens med regeringens:

– En morgon vaknade jag upp till att SvD hade skrivit att regeringen driver den här linjen i EU. Det var en linje som var helt i motsats till det som regeringen och inte minst min minister drev. Och det var mitt departement som var ansvarigt för frågan.

Tjänstemannen hade fortsatt driva den tidigare regeringens linje utan att stämma av med den nya politiska ledningen. Tjänstemannen hänvisade också till att åsikten som uttryckts var i linje med vad den aktuella branschen tyckte. I det fallet blev det alltså branschen somtjänstemannen tog riktning från, snarare än den politiska ledningen.

– Det är en grej att göra så i en fråga som inte är så viktig eller som inte är så relevant för den politiska ledningen, berättar vår intervjuperson, och fortsätter: Men det rörde en fråga som var känslig och medialt viktig. Då är det fel, helt enkelt. Det blev viktigt för mig att markera att det inte är acceptabelt.

När samarbetet fungerar som bäst kan de opolitiskt tillsatta komma med förslag som ligger i linje med regeringens politik, men ibland kommer också förslag från opolitiskt håll som går stick i stäv med vad regeringen vill. En person berättar:

– Regeringen vill sänka bidragen. Departementet tar hela tiden upp förslag om att höja bidragen.

I samtalen framkommer också exempel på att tjänstemännen har en tendens att förhala politiska beslut som de inte håller med om. Det kan ta sig uttryck i både det lilla och det stora:

– Jag tror att alla som har varit i ledande ställning som politiker upplever att en del underlag aldrig blir färdiga. Samtidigt som en del underlag blir färdiga väldigt fort. Därför att politiken och tjänstemännen inte riktigt är överens om vad som är viktigt eller vad det är man vill få gjort.

En annan person berättar hur även enkla uppgifter kan förhalas:

– En gång skulle jag beställa en siffra från enheten. Det var bara statistik. Jag fick svaret att det inte var intressant. Jag framhärdade. De bara kom med samma påstående om och om igen och skulle avgränsa beställningen mer och mer. Det var bara en siffra.

Agnes Cornell framhåller att gränsdragning mellan politik och förvaltning ser väldigt olika ut på statlig respektive kommunal nivå:

– Det skiljer sig väldigt mycket om du sen går ner till kommunal nivå. Där är det mycket mindre barriär kan man säga mellan politik och förvaltning. I kommunerna fattar politiker faktiskt väldigt mycket beslut som de inte skulle ha rätt till på nationell nivå.

Exempel som lyfts fram på kommunal nivå är hur politiska beslut inte har blivit införda därför att tjänstemännen inte har hållit med om dem. En politiskt sakkunnig beskriver exempelvis följande situation:

– Det var en situation där den politiska nämnden tog ett beslut som sedan klubbades igenom i kommunfullmäktige. Men det ansvariga kontoret utförde helt enkelt inte uppgiften. Möjligen att de sa att de skulle göra det, men att de bara drog ut på tiden enormt mycket. Medvetet.

Vi får höra flera exempel där tjänstemän anser att de företräder en objektiv sanning om huruvida något är möjligt eller inte, men där politikerna anser att tjänstemännen framför politiska argument.

En aspekt som framkommer är att det ibland inte är helt tydligt vad som är politiskt och vad som inte är det. Som en intervjuperson säger:

– En politisk åsikt är en politisk åsikt tills den normaliseras. Sen är den bara ett sätt man gör saker på.

Så kan det vara när en politiker får svaret ”det går inte” från sin förvaltning. Vi får höra flera exempel där tjänstemän anser att de företräder en objektiv sanning om huruvida något är möjligt eller inte, men där politikerna anser att tjänstemännen framför politiska argument. Vi får höra exempel på detta från en kommun där högern tog över efter lång tid av socialdemokratiskt styre. Och från en region där Socialdemokraterna tog över efter lång tid av moderat styre.

En av intervjupersonerna beskriver:

– Det uppstår gärna lojalitet mellan politiska tjänstemän och opolitiska tjänstemän. Om det här samarbetet pågår år efter år så är det svårt till slut att skilja på vad som är politik och vad som är något annat.

Ibland låter också politikerna tjänstemännen sitta i framsätet. Dels på grund av att de i sin roll ofta är experter vilket kan göra att politikerna lyssnar för mycket på dem, och inkorporerar tjänstemännens åsikter som att det är deras egen politik. Pandemihanteringen tas som ett exempel, där en före detta regionpolitiker beskriver det som att de politiskt valda frivilligt satte sig på läktaren:

– Där blev gränslandet mellan politik och tjänstemän suddigt och lite oklart för båda parter. Vem är det som fattar vilka beslut?

Trots dessa kritikpunkter beskriver flera av de vi har intervjuat tjänstemännens professionalism. Som en intervjuperson uttrycker det:

– Det finns en kultur hos de opolitiska tjänstemännen på Regeringskansliet där man sätter ett enormt värde vid att inte uttrycka egna åsikter, men där man samtidigt är intresserad av att förstå vad politiken egentligen vill: ”Vad vill ni åstadkomma?”

En sakkunnig från Alliansregeringen beskriver hur de oroades över var tjänstemännens lojalitet skulle ligga efter tio år av socialdemokratiskt styre. Men de överraskades positivt:

– De opolitiska tjänstemännen var oerhört professionella och jag tror att de till och med längtade lite efter ett regeringsskifte. Att det skulle hända något nytt. Många hade läst in sig på Alliansens program så att de var startklara. Det de sa var egentligen: ”Säg vad vi ska göra så kör vi igång”.

Bland våra intervjuobjekt finns de som enligt en klassisk skola anser att Sveriges trögrörliga departement och myndigheter är ett skydd:

– Jag tycker att trögheten, förhandlingar, kompromisser och förankring är en viktig del i den demokratiska processen. Att vi har självständiga institutioner och myndigheter som människor känner tillit till är viktigt. I det polariserade samhälle som vi nu upplever är jag särskilt tacksam att vi inte har ministerstyre.

Det är ingen av våra intervjupersoner som stödjer Jimmie Åkessons förslag om ministerstyre eller en helt annorlunda lagstiftningsprocess.

Andra menar att det är ett ineffektivt sätt att skapa maktdelning:

– Jag tror att det kanske är bättre än ingenting. Men man ska också komma ihåg att det är jävligt trubbigt för det slår helt urskiljningslöst mot alla politikområden. Det är ett substitut, men det är ett ganska dåligt substitut för att ha mer maktdelning.

Även om Sverigedemokraterna inte är de enda som är trötta på byråkrati och byråkrater, är det ingen av våra intervjupersoner som stödjer Jimmie Åkessons förslag om ministerstyre eller en helt annorlunda lagstiftningsprocess.

En person säger:

– Sverigedemokraterna tycker att deras politiska projekt är överordnat. Alla andra partier i Sverige, förutom eventuellt Vänsterpartiet, har förbundit sig att verka inom det här politiska systemet. Om man är ett samhällsomstörtande parti så är det svårare att få gehör för sin politik inom samhällets institutioner. Och det är liksom meningen.

Efter att ha förhört oss om frustrationen på Regeringskansliet har vi fått fler bilder uppmålade för oss än vad det finns riksdagspartier. Men i slutändan fanns det en fråga som alla besvarade likadant. Trodde de att något i det politiska systemet skulle ändras inom en överskådlig framtid?

Svaret var nej.

Klara Lundvik och Elin Hjelmestam

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Är Jimmie Åkesson den enda som misstror statens tjänstemän? dök först upp på Liberal Debatt.

När Göteborgs kommun använde en AI för skolplaceringar glömde man att algoritmen måste ta med i beräkningarna att det går en älv genom stan. 

Det skapade en dominoeffekt där några barn placerades i skolor som låg geografiskt nära, men lokaltrafikmässigt långt borta, och i sin tur knuffade bort andra barn som behövde gå på skolor ännu längre bort. 450 barn placerades så långt bort från sitt hem att det bröt mot regelverken. Kommunen vägrade dock att erkänna att besluten var fattade av en algoritm, trots att en revision senare visade det. Föräldrarna som överklagade besluten förlorade i alla instanser.

Fallet, som beskrivs av Charlotta Kronblad i antologin AI & Makten över besluten (8tto förlag), är inte en sedelärande berättelse om hur dåligt tekniken fungerar utan i stället en slags Kafkaartad beskrivning av när svensk förvaltning möter AI-teknik. 

I december 2025 meddelade civil- och digitaliseringsminister Erik Slottner (KD) att runt 100 myndigheter får utökade uppdrag i sina regleringsbrev. De ska nu redovisa hur de arbetar med data och AI och hur tekniken kan stärka deras verksamhet. Myndigheter som Exportkreditnämnden, Institutet för språk- och folkminnen, BRÅ och Fastighetsmäklarinspektionen ska tillsammans med flera universitet bidra till att höja sin egen och landets AI-förmåga.

Uppdragen kan, och behöver, förändra några av fundamenten i svensk förvaltning. Det handlar inte bara om att myndigheter kan bli mer effektiva, utan också om en djupare konflikt – principerna för hur myndighetsutövning fungerar utmanas i grunden. De AI-genererade besluten krockar helt enkelt med de logiker vi tagit för givna i förvaltningen.

En viktig grundpelare i förvaltningen är att myndighetsbeslut och grunderna för varför ett beslut tagits ska kunna visas och förklaras för medborgaren. Traditionellt är det en handläggare som måste motivera hur hen har tagit beslut som påverkar den enskilde. Det finns förvisso brister i mänskligt beslutsfattande men vi har, över tid, skapat strukturer såväl förvaltningsmässigt som juridiskt för att kunna ha både ett ansvarsutkrävande och en transparens i myndighetsbeslut. Vi kan helt enkelt fråga en människa hur hen har resonerat. 

Utvecklingsavdelningens chef intog dock motsatt position menade att handläggarnas makt att säga emot algoritmens rekommendationer skulle begränsas.

Det går såklart att fråga en AI också, men det kommer inte att gå att veta exakt vilka faktorer som vägdes på vilket sätt för att nå ett visst beslut. Det finns genvägar – man kan redogöra för logiken i modellen, vilka data som använts, eller till och med publicera koden. Men dessa ger inte pålitliga svar. Generativa språkmodeller som ChatGPT klarar av att gå igenom stora mängder information och därefter generera svar som är sannolika. De beräknar vad som är den mest sannolika följden av ord och tecken givet en viss fråga och den information den har tillgänglig. Internetdebattören Cory Doctorow har kallat modellerna för ”spicy autocomplete” och sagt att ”ordförutsägelse med fler ord är inte intelligens” för att beskriva illusionen av att chattbotarna förstår världen.

Göteborg hävdade dock att det inte var en algoritm som tagit beslutet. På grund av det behövde de heller inte lämna ut någon information om algoritmen. Man menade att det var ett beslutsstödssystem men att handläggare hade tagit det slutgiltiga beslutet. När en grupp föräldrar överklagade besluten ställdes de inför det faktum att det var de, och inte kommunen, som behövde bevisa att en algoritm tagit beslutet. Och så länge kommunen förnekade fanns det inget som faktiskt kunde bevisa att så var fallet.

När Arbetsförmedlingen introducerade en algoritm som skulle hjälpa till med matchning för personer långt ifrån arbetsmarknaden ledde det till en öppen konflikt mellan handläggare och utvecklingsavdelningen. Handläggarna anklagade AI-systemet för att stirra sig blint på statistik utan hänsyn till mjuka värden. Utvecklingsavdelningens chef intog dock motsatt position menade att handläggarnas makt att säga emot algoritmens rekommendationer skulle begränsas: ”Vi tror kanske att man behöver förstärka riktlinjerna så att handläggare ifrågasätter lite mindre”, förklarade chefen för DN.

Några knutar i förvaltningen håller förvisso på att lösas upp. Förslag finns om att göra det lättare för myndigheter att dela data mellan varandra, och det finns mer resurser för att lära av varandra i offentligheten än det fanns för bara några år sen.

Men många knutar kvarstår, och om ”Sverige ska vara bäst i världen på att använda AI för att öka kostnadseffektiviteten samt höja kvaliteten och servicen i den offentliga förvaltningen” (som Sveriges AI-strategi har som ambition) måste politiken och samhället också svara på hur man ska göra i frågor om vilka möjligheter tjänstemän och medborgare ska ha att granska, påverka och ifrågasätta algoritmerna, i vilken utsträckning beslut ens behöver tas av handläggare, eller ska förvaltningen bara kunna använda algoritmer som går att förklara

Och viktigast av allt: på vilka principer ska den AI-förstärkta förvaltningen byggas?

Jacob Dexe

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vem håller vi till svars när myndighetsbeslut fattas av en svart låda? dök först upp på Liberal Debatt.

För en månad sedan kom jag hem från några veckors resa i Rwanda. Det har resulterat i ett antal texter och reportage för att försöka förstå detta märkliga land på det östafrikanska höglandet. 

Jag var fortfarande inte född när folkmordet i Rwanda ägde rum, men efter besök på ett antal minnesplatser runtom i landet, liksom en natt på ett idylliskt hotell som visade sig vara platsen för det brutala mordet på tusentals personer, är det svårt att begripa hur västvärlden inte kunde bry sig.

Det var krig på Balkan, lyder en vanlig förklaringsgrund. Man kunde inte ta in mer. 

Det gick så fort att man inte hann reagera, lyder en annan. 

Ändå är det obegripligt. Hutumilisernas massmördare bär den direkta skulden, men västvärlden hade en stor skuld i att det läts fortgå, en skuld som bland annat Frankrike insåg när Emmanuel Macron härom året officiellt bad om ursäkt. 

Men det är också obegripligt hur SvD:s kommentator Göran Eriksson kan skriva en hel text om hur ljus och underbar VM-sommaren 1994 var, utan att med ett ord beröra ett av historiens värsta folkmord som pågick under de soliga sommarmånaderna. 

I synnerhet när folkmordet i Rwanda, vilket Gaël Faye skildrar väl i Jakaranda som kom på svenska i höstas, närmast livesändes på europeiska teveapparater.

Om något är Göran Erikssons text en påminnelse om vådan av nostalgi. Det är lätt betrakta vår tid som mörk och historien som ljus. Men ryggmärgsreflexen som skribent måste vara att verkligheten är mer komplex än så, samtiden rymmer både ljuset och mörkret. 

Eric Luth

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Hur kan man skriva om sommaren 1994 och glömma folkmordet i Rwanda? dök först upp på Liberal Debatt.

På tisdag är det val i Danmark. Grönland, miljardärer och kokain har hamnat i rubrikerna. Men bakom de mer spektakulära inslagen finns frågor som borde intressera svenska liberaler.

För den som främst intresserar sig för  ekonomisk politik är diskussionen om en miljardärsskatt kanske mest relevant. Förslaget omfattar även orealiserade tillgångar. I praktiken skulle företagare kunna tvingas sälja delar av sina bolag för att betala skatt på värden som ännu inte realiserats. En mycket ingripande modell – och ovanlig även i internationell jämförelse.

Alex Vanopslagh från libertarianska Liberal Alliance har visserligen fått backa från tidigare uttalanden om att kokain borde kunna säljas på apotek.

För den som värnar individens frihet på andra områden kan dansk politik samtidigt framstå som betydligt mer frisinnad än den svenska. Alex Vanopslagh från libertarianska Liberal Alliance har visserligen fått backa från tidigare uttalanden om att kokain borde kunna säljas på apotek. I dag talar han i stället om avkriminalisering.

Samtidigt är legalisering av cannabis en relativt okontroversiell fråga i dansk debatt. Den danska rusmedelsdebatten ligger långt från den svenska, i vilken det fortfarande kan bli stora rubriker om vuxna människor ska få dricka en öl under en VM-match.

För den som letar efter lite mjukhet i den annars hårda migrationspolitiken finns också ett tecken. Moderaterne talar om att migrationspolitiken måste ha hjärtat med sig – och att Danmark faktiskt behöver fler människor.

Mycket tyder på att det är just Moderaterne, ledda av den tidigare statsministern och nuvarande utrikesministern Lars Løkke Rasmussen, som även efter nästa val kommer att sitta med nyckeln till makten.

Den smala mitten

Efter det senaste valet till Folketinget bildades en ovanligt bred mittenregering mellan Socialdemokratiet, Moderaterne och Venstre. Tillsammans hade de 89 mandat. Med stöd från de nordatlantiska mandaten från Grönland och Färöarna passerade regeringen ändå majoritetsgränsen i det 179 mandat stora parlamentet.

Men i opinionsmätningarna inför nästa val har den breda mitten krympt dramatiskt. De tre regeringspartierna samlar nu omkring 60 mandat.

Utan Lars Løkke Rasmussen kan varken högerblocket eller vänsterblocket bilda regering.

Den breda mitten har blivit smal.

Ändå är maktbalansen i grunden densamma. Precis som efter senaste valet är det Moderaterne som ser ut att få sitta med vågmästarpositionen. Partiet har nästan halverats i opinionen. Men utan Lars Løkke Rasmussen kan varken högerblocket eller vänsterblocket bilda regering.

Nya partier – samma resultat

Danmark är ur statsvetenskaplig synvinkel ett ovanligt land. Få europeiska demokratier har ett partisystem som förändras lika snabbt.

Under de senaste decennierna har en rad nya partier etablerat sig i Folketinget: Danmarksdemokraterne, Moderaterne och tidigare Nye Borgerlige är bara några exempel.

Partier kan växa snabbt. Och de kan falla snabbt.

På den borgerliga sidan har parti efter parti trätt in på scenen. Nya projekt har vuxit fram, splittrats och ersatts av nya.

Men makten har de inte kunnat ta. Den ligger fortfarande hos Mette Frederiksen och Socialdemokraterna – och hos mittenpartiet Moderaterne och Lars Løkke. Danmark har de senaste 25 åren inte haft en regering utan att dess två har varit ministrar eller statsministrar. 

Vanopslagh har försökt samla ett gemensamt blått lag mot regeringen.

Den kanske främsta statsministerkandidaten på högersidan, Alex Vanopslagh, är milt sagt trött på detta status quo. Vanopslagh har försökt samla ett gemensamt blått lag mot regeringen. Men i stället för ett starkt, erfaret och samlat lag står han i valet med ännu ett nytt parti att förhålla sig till: Borgernes Parti.

Samtidigt har regeringen fått vad som beskrivits som den största vælgerlussing i dansk politisk historia i opinionsmätningarna – från 89 mandat till omkring 60. Ändå kan Socialdemokraterna mycket väl bli kvar vid makten. Allt tack vare Lars Løkke Rasmussen.

För många svenskar är han mest känd som politikern som sprang ut från Vita huset för att ta en cigarett för att lugna nerverna. I dansk politik är han känd för något annat: Mannen som lämnade det blå blocket – och satte en socialdemokrat vid makten.

Trots alla nya partier och det faktum att väljarna har rört sig mot kanterna är en sak märkligt stabil i dansk politik: Makten ligger kvar i mitten. Hos Lars Løkke. Och statsministern kommer sannolikt heta Mette även efter valet.

Niels Paarup-Petersen

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Statsministern lär heta Mette efter valet också dök först upp på Liberal Debatt.

Hur är det egentligen att vara statsråd? Förmodligen dötrist, långtråkigt och – alldeles, alldeles underbart. 

I alla fall om man heter Jimmie Åkesson och har väntat i mer än tjugo år.

Eller, för den delen, om man är Simona Mohamsson som nyss fått smaka på makten och företräder ett parti med erfarenheten och självbilden av att ingå i samtliga svenska borgerliga regeringar sedan 1920-talet.

Symbolvärdet främst, således?

Nja, kanske inte riktigt. Men det faktiska värdet av att gå från opposition till regering är svårare att nagla fast. 

Formellt finns inget mellanting. Antingen sitter man i regering – med ansvar för ett eller flera departement, full tillgång till information och ett kollektivt ansvar för samtliga beslut – eller också gör man det inte.

I verkligheten är det mer komplicerat. Regeringar kan se olika ut. I stora och rangliga koalitioner kan inflytandet vara ganska begränsat. I Sverige har vi aldrig haft fler än fyra partier i Rosenbad. Finland hade för inte så länge sedan en fempartiregering. Belgien har haft sju regeringspartier, Israel åtta. Beroende på sammansättning och storleksförhållanden kan ett parti ha både stor och liten makt.

Och det finns, vilket framgått av de senaste åren, möjligheter att utöva stort inflytande även utanför regeringen. 

Det var uppenbart att de sverigedemokratiska förhandlarna på Tidö slott hade dragit lärdomar av januariavtalet.

Tidöavtalet är en långtgående variant av det som på engelska kallas confidence and supply. Confidence syftar på att en minoritetsregering behöver stöd i förtroendeomröstning om själva statsministerposten. Supply syftar på stöd för budgeten (som i det brittiska parlamentet kallas för ”supply bill”). Som bekant innehåller Tidö även betydligt mer, även om det är långtifrån heltäckande.

Det är rimligt att anta att avtalet hade sett annorlunda ut om regeringspartierna inte hade behövt kompensera för att Sverigedemokraterna – trots att de var störst i underlaget – stod utanför regeringen.

Det var uppenbart att de sverigedemokratiska förhandlarna på Tidö slott hade dragit lärdomar av januariavtalet: ett annat exempel på confidence and supply som gav Liberalerna och Centerpartiet betydande sakpolitiska framgångar på papperet, men som i stora delar inte genomfördes eftersom den rödgröna regeringen hade begränsat intresse av att implementera liberal politik.

I och med att Liberalerna har övergett sitt veto mot SD-ministrar kommer den fortsatta diskussionen att handla om hur många och vilka ministerposter partiet ska tilldelas.

Kommer Sverigedemokraterna att få större sakpolitiskt genomslag i regering än utanför? Frågan är i praktiken redan överspelad. I och med att Liberalerna har övergett sitt veto mot SD-ministrar kommer den fortsatta diskussionen att handla om hur många och vilka ministerposter partiet ska tilldelas – vid sidan av det politiska innehåll som följer av dess relativa styrka.

Från Liberalernas perspektiv har den röda linjen mot SD-ministrar utgjort en begränsning. Men det avtal som presenterades den 13 mars, det som partierna själva vill kalla för Sverigelöftet, utgör också en sorts begränsning, paradoxalt nog. 

Genom att i förväg deklarera en ömsesidig vilja att regera tillsammans, och dessutom skissera innehållet i samarbetet, har Liberalerna och Sverigedemokraterna samtidigt reducerat utrymmet för alternativa upplägg. En omvänd confidence-and-supply-lösning – där Liberalerna står utanför regeringen men maximerar sitt inflytande genom att villkora sitt stöd – framstår därmed som utesluten.

Om Liberalerna trots allt klarar riksdagsspärren lär få klaga. Partiets kamp nu gäller överlevnad, inte sakpolitiskt genomslag.

Andreas Johansson Heinö

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!

Inlägget Vad är väl en SD-plats i regeringen dök först upp på Liberal Debatt.