”Hur mår den europeiska liberalismen?” Med den frågan åkte Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro förlag, och Karin H. Zelano, redaktionsmedlem i Liberal Debatt, till den tjeckiska huvudstaden. Texten är deras andra resereportage om liberalismens framtid i ett Europa där det fortsätter att blåsa högervindar.
Vi befinner oss i Prag. Syrenerna har försiktigt börjat blomma samtidigt som en isande aprilvind sveper mot oss på trottoaren. Att vår andra resa under rubriken “Hur mår liberalismen i Europa?” gått just hit är ingen slump. Liksom vädret förefaller Tjeckien befinna sig i en brytningstid.
Tjeckien äger vissa strukturella förutsättningar som vid tiden för Sammetsrevolutionen 1989 gav landet goda prognoser för en relativt smärtfri övergång till en liberal marknadsekonomi: en tidig industrialisering, erfarenheten av att ha varit regionensenda fungerande demokrati under mellankrigstiden, långtgående urbanisering och sekularisering. Därtill en generation av intellektuella dissidenter med dramatikern Vaclav Havel i spetsen, som i egenskap av det självständiga Tjeckoslovakiens första president lotsade landet västerut, in i framtiden.
Trettio år senare är mycket av det arvet förskingrat. Nationalism, antiziganism, en serie ryssvänliga presidenter (Vaclav Klaus, Milos Zeman) och en utbredd trötthet över politik har dragit in landet i samma dödsdans med auktoritär populism som slutat så illa i Ungern och Slovakien och fortfarande är en överhängande fara i Polen och Slovenien.
Vi har bestämt oss för att åka till Tjeckien och ta reda på mer om det politiska läget och framförallt få en bild av landets framtid. Vi har stämt möte med partiföreträdare, tankesmedjor och akademiker för att prata om vilka krafter som dominerar i politiken, vilka frågor som toppar agendan och vilket Tjeckien som sannolikt väntar de kommande åren. Våra möten tar oss till parlamentet, trivsamma kaféer, sportbarer och gemytliga kontor i Gamla stan.
För en genväg till tjeckisk politik på 2020-talet får ni föreställa er att Sverige styrdes av en koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet – allt i syfte att hålla Centerpartiet borta från makten. Föreställ er samtidigt Centerpartiet som populistiskt och Muharrem Demirok som en mycket rik, mycket auktoritär och mycket populär ledare. Då har ni en jämförelse som visserligen haltar men ändå säger en del om tjeckisk inrikespolitik.
Men det går inte att rakt av likställa Babiš med Ungerns Viktor Orbán eller Slovakiens Robert Fico.
Här bildades nämligen efter valet 2021 en bred koalition bestående av bland andra kristdemokratiska KDU-CSL, liberalkonservativa TOP 09 (båda partierna delar grupp med M och KD i Europaparlamentet) och det liberala Piratpartiet (som delar EP-partigrupp med Miljöpartiet), allt under ledning av ODS: Vaclav Klaus gamla liberalkonservativa och EU-skeptiska parti (som sedan några år tillbaka delar partigrupp med SD i Europaparlamentet).
I all sin brokighet tycks den här regeringen fungera ganska väl. Som en av de vi pratar med säger: ”Regeringens opinionssiffror är dåliga men inte katastrofala”. Framförallt går det bra för de tjeckiska piraterna i Česká pirátská strana, ett parti bildat 2009 efter modell av det svenska Piratpartiet.
Först och sist är regeringsbildningen en antikoalition. Mot Andrej Babiš, och hans parti ANO. ANO – som betyder “ja” på tjeckiska – bildades 2011 som ett liberalt mittenparti. Därav den lite elaka jämförelsen med Centerpartiet. Helt missvisande är liknelsen inte; ANO delar alltjämt partigrupp med C (och L) i Europaparlamentet.
Från början var korruptionsbekämpning en av ANO:s profilfrågor, tillsammans med en träffsäker kritik av en politisk elit som många väljare hade tröttnat på. En tidig slogan: “Vi är inte politiker, vi får saker gjort” hjälpte ANO att bli näst störst i valet 2013, efter vilket man bildade regering med socialdemokrater och kristdemokrater. Ett år senare blev man största parti i Europaparlamentsvalet. 2017 kunde Babiš, en av Tjeckiens rikaste affärsmän, tillträda som premiärminister i Tjeckien och innehöll ämbetet fram till 2021.
ANO har i opposition förblivit största parti i opinionsmätningarna och Babiš fortsätter att åtnjuta bland de högsta förtroendesiffrorna i tjeckisk politik.
Partiet ANO är ganska svårfångat rent analytiskt, och tycks ständigt vara i rörelse. De har rört sig tydligt vänsterut i ekonomisk politik samtidigt som de blivit mer konservativa i sociala frågor. Synen på EU har pendlat fram och tillbaka mellan såväl EU-positiva som euroskeptiska positioner. I Renew-gruppen i Bryssel tycks andra ledamöter inte riktigt veta hur de ska förhålla sig till de tjeckiska kollegorna. Med sina sex mandat är ANO redan nu en av Renews största nationella partigrupper efter fransmännen, och få grupper tackar nej till så många ledamöter. Samtidigt är partiets populistiska sida och vänstersvängen i ekonomiska frågor en nagel i ögat på Renew:s profil.
Och kanske viktigast av allt: medier i Tjeckien är väsentligt friare än i Slovakien och Ungern. Det gäller både privata och offentligt finansierade medier. Alla vi pratar med talar väl om tjeckisk public service.
Några av de vi möter målar upp ANO och framför allt partiledare Babiš som en auktoritär ledare vars ambitioner, politik och metoder fört Tjeckien i en anti-demokratisk riktning. Framförallt genom att rikta in sig på viktiga samhällsinstitutioner och utmana gränserna mellan ekonomisk och politisk elit. Men det går inte att rakt av likställa Babiš med Ungerns Viktor Orbán eller Slovakiens Robert Fico. Snarare än en ideologiskt motiverad auktoritär ledare, medger de tjecker vi pratar med att ord som opportunist och populist bättre beskriver Babiš, som de menar anpassar åsikter och politik efter vad som för stunden gynnar hans egna intressen.
Oavsett framstår Babiš knappast som någon drömledare för den demokratiskt sinnade. I ljuset av Babiš person och ANO:s popularitet kan man fråga sig varför ANO under sina år vid makten inte lyckades genomföra förändringar av den typ som skett i Ungern, Slovakien och Polen. Svaret kan sammanfattas med ett ord: maktdelning.
Tjeckiens politiska system rymmer många farthinder för den som vill genomdriva sådana förändringar. Här finns till att börja en senat, som enligt amerikansk modell förnyas med en tredjedel av ledamöterna vartannat år. Här finns en president, som visserligen har relativt svag formell makt, men som med rätt person på posten – många vi pratar med verkar anse att nuvarande presidenten Petr Fiala är just en sådan – kan spela en viktig roll. Här finns också en självständig författningsdomstol, som stått stadig inför politiska förändringsförsök.
Och kanske viktigast av allt: medier i Tjeckien är väsentligt friare än i Slovakien och Ungern. Det gäller både privata och offentligt finansierade medier. Alla vi pratar med talar väl om tjeckisk public service.
När vi kommer till Prag är Europaparlamentsvalrörelsen på väg att dra igång, men det är tydligt att Europascenen är ganska avlägsen i tjeckisk samhällsdebatt. Betydligt fler har blicken fäst på nästa års parlamentsval. Det är den nationella politiska ordningen som engagerar, och i vissa fall oroar, de vi möter. I opinionsmätningarna toppar ANO men avståndet mellan regering och opposition är långt ifrån ointagligt. En färsk mätning visar att presidenten är landets mest populära politiker med Babiš på andra plats. Minst populär av alla är premiärministern.
ANO är inte det enda hotet mot de nuvarande regeringspartierna. Här finns också Frihet och direkt demokrati (SPD) – ett radikalt nationalistiskt parti under ledning av japansk-födde miljardären Tomio Okamura, med stöd av omkring var tionde väljare. På frågan om SPD:s agenda, får vi svaret: ”SPD är helt enkelt emot”. De är emot EU, emot Nato, emot invandring, även från Ukraina, och ja, helt enkelt det mesta. Allra mest är de emot romer. Trängseln till höger saknar motsvarighet till vänster. Både Socialdemokraterna och Kommunistpartiet röstades bort i förra valet och ligger kvar under femprocentspärren. Den enklaste förklaringen är att ANO tagit över positionen som försvarare av en stark välfärdsstat.
Ryssland och rysk påverkan löper som en röd tråd genom våra samtal över kaffe och tjeckisk öl.
Ytterligare ett hot kommer utifrån. Ryssland och rysk påverkan löper som en röd tråd genom våra samtal över kaffe och tjeckisk öl. Hur konkret hotet är går förstås bara att spekulera i. Å ena sidan har Ryssland alltid varit närvarande i Tjeckien, även efter Östblockets sammanbrott, genom investeringar, intressen och turister. En piratpartist i parlamentet, som tog över arbetsrum från en ledamot från kommunisterna när de röstades ut i senaste valet, berättar att det fortsatte att komma telefonsamtal från ryska konsulatet som sökte “Kamrat ledamot”. Å andra sidan säger en annan att Rysslands inflytande var mycket större förr, när ANO satt vid makten.
När vi ber om framåtblickande analyser, blir vi förvånade över att unga människor avfärdas som en viktig progressiv kraft. Vi får höra att ”De under 25 röstar inte” och att ”Förvånansvärt många unga är apolitiska.” Snarare är det gruppen mellan sådär 30–55 år som verkar intressanta för att befästa Tjeckiens utveckling mot en i mängden av stabila, liberala demokratier i Europa.
Efter två dagar tar vi en orangetonad tunnelbanevagn mot flygplatsen. Solen står lågt över trivsamma förstäder. Vi sorterar bland de delvis sammanfallande, delvis motstridiga analyser vi tagit del av. Det vore en överdrift och förenkling att slå fast att Tjeckien tydligt är på väg i en viss riktning. Tjeckiens demokrati står inför konkreta utmaningar. Valet 2025 blir en milstolpe. Men våra möten har nog ändå lämnat oss mer hoppfulla än förskräckta.
Andreas Johansson Heinö och Karin H. Zelano
Reportaget är den andra delen av två, där Andreas och Karin tar tempen på liberalismen i Europa inför valet till EU-parlamentet 6-9 juni 2024. Resorna är möjliga tack vare stöd från Karl Staaffs Fond för frisinnade ändamål. Den första delen publicerades i 2/24.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!