Politiska partier betonar och förstärker klimatomställningens förlorare, vilket skapar onödiga hinder för blocköverskridande klimatpolitik. Det är delvis medielogikens fel, skriver Georgios Sideras.
Albert Einstein dyker alltid upp i tankarna när hen funderar över politik, berättade politikern. Varför, frågade jag, varpå hen svarar: ”för att politik är relativt”.
Den framstående politikern har såklart rätt. Mycket av vad som gör att människor röstar på ett parti är sällan det politiska programmet i sin helhet, utan snarare dess position relativt andra partierna i valda frågor. Och politiska partier fokuserar sällan på vad som enar dem, utan snarare på vad som särskiljer dem gentemot sina politiska motståndare.
Mycket av detta beror på hur media väljer att rapportera om politik. Medialogiken är konfliktsökande, man gillar att ställa partier mot varandra och visa de relativa skillnaderna. Mediemyndigheten (tidigare Statens Medieråd) skriver i sin Publicistguide från 2018 att fem tekniker i dag ofta används för att göra nyheter mer attraktiva för publiken, nämligen:
- ”Tillspetsning – händelsen förses med en viss vinkel.
- Förenkling – händelsen förenklas och flera perspektiv uteblir.
- Konkretisering – händelsen görs tydlig för läsaren.
- Polarisering – motsättningar betonas eller förstärks.
- Intensifiering – nyheten framhäver händelsen i termer av drama och konflikter.”
Väljarbarometern är ett typiskt exempel på det, ett annat är ett politiskt utspel som skapar en tydlig konflikt får mycket mer uppmärksamhet och medialt utrymme.
Vad betyder det för samhällsdebatten?
Enligt SOM-institutet är miljö- och energifrågan den fjärde viktigaste frågan för väljarna. Det gör att partier vill gärna profilera sig i frågan. De vill helt enkel synas och positionera sig i debatten.
Tyvärr behöver man, enligt medielogiken, välja en konflikt för att göra detta.
Tyvärr behöver man, enligt medielogiken, välja en konflikt för att göra detta. Mediebilden till trots, är riksdagspartierna ganska eniga om att utsläppen behöver minska, vilket gör det svårt att hitta konfliktytor partierna emellan. Och när man inte kan ta en konflikt med ett annat parti, väljer man i stället att rikta sig mot en väljargrupp, ofta en grupp av väljare som sannolikt inte består av potentiella väljare för partiet. Man skapar halmdockor för att motivera sin politik och som ett resultat ställer man samhällsgrupper mot varandra och polariserar väljarkåren.
I SNS:s rapport ”Polarisering i Sverige” (2021) framkommer att ideologisk och affektiv polarisering uppmäter sina största värden på 50 år, trots att väljarna sakpolitiskt har varit ganska stabila över samma tid. Samtidigt menar rapportförfattarna att traditionell media och dess källor har kommit allt närmare varandra, även om man ser en tendens av avvikande alternativ media.
Vad är det som då gör att människor står längre ifrån varandra och ogillar varandra mer än tidigare? En mer förenklad och konfliktorienterad rapportering har lett till att människor fokuserar på politiska skiljelinjer. Det kan man tycka är bra, för att politik är relativ, men det försämrar förutsättningarna för breda politiska lösningar.
Ett typiskt exempel på detta är 2022 års diskussionen om de skenande drivmedelspriserna. Det finns två faktorer här som, oavsett politisk lutning, är svåra att förneka. Dels att högre priser leder till en dämpad efterfråga och minskade utsläpp, dels att högre priser äter upp större delar av människors förvärvsinkomst, särskilt bland grupper som är delvis beroende av bilen.
Här skapas en konflikt mellan de två intressena, hushållens köpkraft och utsläppsminskning.
Som SNS:s rapport uttrycker det: ”En allt starkare kommersialisering har lett till en värdeförskjutning mot underhållning, sensation och ytlighet på bekostnad av fördjupad information och förklaringar”.
Lagstiftaren vill helst ge hushållen en lättnad utan att öka utsläppen. Det är trots allt ett krig som har bidragit till den senaste prishöjningen och inte ett politiskt beslut. Tyvärr fick vi två olika falanger i denna debatt, de som tyckte att man inte ska röra bensinpriserna och de som ville sänka priset ”vid pump”. Det var en löjlig och förenklad debatt som inte tog hänsyn till lagstiftarens utmaningar och som spädde på en polarisering mellan stad och land. Som SNS:s rapport uttrycker det: ”En allt starkare kommersialisering har lett till en värdeförskjutning mot underhållning, sensation och ytlighet på bekostnad av fördjupad information och förklaringar”.
Samma fenomen förekommer i diskussionen om energiförsörjningen, där politiskt positionerade ledde till en binär debatt om huruvida man är för eller emot kärnkraft eller vindkraft. Alla riksdagspartierna är tämligen överens om att den fossilfria elproduktionen måste öka i takt med elbehovet och helt ersätta fossil energi. Men en blocköverskridande överenskommelse om ökad elproduktion skickar inga tydliga signaler till väljarna och skapar inga konfliktytor partierna emellan. Det blir mycket enklare att ägna sig åt att välja vinnare och förlorare mellan energislag och tydligt signalera vilken sida av konflikten man står på.
Till slut, förlorar alla på att energiproduktionen inte byggs ut i den takt vi behöver och elpriserna förblir instabila.
Tyvärr verkar det också vara effektivt, energi- och kärnkraftsfråga var den frågan vars betydelse för val av parti ökade mest mellan valet 2018 och 2022. Det var den fjärde viktigaste frågan för väljarnas val av parti enligt VALU 2022. Samtidigt har vi med politiska beslut avvecklat delar av kärnkraftsproduktionen och kommunala politiker tackar friskt nej till vindkraft med hjälp av kommunala vetot. Mellan 66 och 78 procent av vindkraftverken har stoppats av kommunerna de senaste tre åren. Till slut, förlorar alla på att energiproduktionen inte byggs ut i den takt vi behöver och elpriserna förblir instabila.
Dilemmat är svårt, medierna vill attrahera läsare och partierna vill attrahera medierna. Tyvärr får man enstaka vinnare av nyhetsutrymmet, men i slutändan är hela samhället förlorare när klimatpolitiken följer efter ett bistert skådespel.
Med det sagt, är detta ingen ursäkt för varför den liberala rörelsen misslyckas med att förklara att ett jobbskatteavdrag på 5,6 miljarder är bättre än sänkt skatt på bensin och diesel för samma summa. Men det är en annan historia för en annan text.
Georgios Sideras
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!