Lyckomätningarna kan inte hantera att människor blir lyckligare över tid, skriver Timbros Rutger Brattström, som i en ny rapport har sammanställt vad forskningen säger om kopplingen mellan lycka och tillväxt.
Jag är ganska lycklig. Jag har ett kul jobb, många vänner och en sambo jag älskar. Men allt är inte perfekt. Jag skulle gärna cykla mer, laga god mat oftare och kunna spanska. Vad ska jag svara när jag får frågan som ställs av World Happiness Report?
”Föreställ dig en stege med steg numrerade från noll längst ner till tio längst upp. Toppen av stegen representerar det bästa möjliga livet för dig och botten av stegen representerar det värsta möjliga livet för dig. På vilket steg av stegen skulle du säga att du personligen känner att du står just nu?”
Livet är bra, men inte det ”bästa möjliga” – svaret blir en åtta.
Jag är på intet sätt unik. De flesta människor kan se förbättringspotential i sina liv även om de på det stora hela känner sig lyckliga. På samma sätt kan de flesta människor tänka sig att livet skulle kunna bli sämre. Det är därmed extremt ovanligt att någon uppger sig befinna utanför spannet 2–9 på lyckostegen.
Med teknologisk innovation, större frihet och ekonomisk tillväxt förskjuts kraven på ’det bästa möjliga livet’.
Den bundna skalan som lyckomätningar använder är ett uppenbart problem om man vill jämföra mätningar över tid. Med teknologisk innovation, större frihet och ekonomisk tillväxt förskjuts kraven på ”det bästa möjliga livet”, något som inte går att mäta på en bunden skala. Om jag skulle få en ny snabbare cykel och lära mig spanska skulle jag bli lyckligare – men skulle jag ändra mitt svar från en åtta? Nej, jag kommer antagligen komma på att jag borde skaffa en mountainbike också, och lära mig italienska. I dag, när vi är rikare än någonsin, förväntar sig människor – med all rätt – mer av livet, och för att de ska ange ett högt lyckosteg krävs mycket mer än för 50 år sedan.
De ökande förväntningarna på livet utgör inte bara ett problem för lyckomätningar, utan vissa menar också att de kan göra människor olyckliga. Redan på 60-talet talade Tage Erlander om ”de stigande förväntningarnas missnöje” och ett liknande resonemang förs av den marknadskritiske slovenske filosofen Slavoj Žižek som länge argumenterat för behovet av en ny kommunistisk revolution.
I filmen The Pervert’s Guide to Ideology (2012) förklarar Žižek hur det, i hans mening, kommer sig att människor kan vara så olyckliga trots det moderna samhällets materiella överflöd: ”typically today patients who come to the [psycho]analyst to resolve their problems feel guilty, not because of excessive pleasures, not because they indulge in pleasures which go against their sense of duty or morality, or what-so-ever. On the contrary, they feel guilty for not enjoying enough. For not being able to enjoy.” Enligt Žižek bygger det moderna kapitalistiska samhället på en konsumistisk ideologi som sätter press på individen att vara lycklig, framgångsrik och att fullt ut njuta av livet. Livet ska alltid vara tio av tio på lyckostegen.
Enligt Žižek försätter den kapitalistiska ideologin människor i en situation där de känner sig pressade att ständigt jaga lycka. De kan ju köpa nästan vad de vill: prylar, upplevelser och status. När de inte upplever den förväntade nivån av lycka och tillfredsställelse känner de sig misslyckade och skyldiga för sin olycka – en spiral som gör dem ännu olyckligare. Trots att marknadsekonomin tillhandahåller det som människor efterfrågar leder processen alltså till att människor blir olyckligare i takt med den ökande konsumtionen.
Befolkningen i de östeuropeiska länder som har övergått från socialistiska system till marknadsekonomi har upplevt de största ökningarna i lycka.
Men vad säger egentligen den empiriska forskningen? I min rapport Marknad skapar lycka – Lyckoforskningens oväntade slutsatser (2024) har jag bland annat sammanställt vad lyckoforskningen säger om kopplingen mellan lycka och tillväxt.
Oavsett om man använder data från World Values Survey, World Happiness Database eller Eurobarometer har de absolut flesta länder blivit lyckligare sedan dess att mätningarna började, samtidigt som ekonomierna har växt väsentligt. Befolkningen i de östeuropeiska länder som har övergått från socialistiska system till marknadsekonomi har upplevt de största ökningarna i lycka, och det tidigare kommunistiska Östtyskland har sedan murens fall kommit allt närmare de högre nivåerna av lycka i västra Tyskland. Trots att dessa länder haft en enorm tillväxt och anammat den kapitalistiska ideologi som Žižek varnar för har de alltså blivit rejält lyckligare i mätningarna.
Länder som förkastar marknadsekonomi går åt andra hållet. Socialistiska Venezuela har tappat kraftigt i World Happiness Report från 6,9 till 5,2 sedan 2012. I studien Genes, Culture, Democracy, and Happiness (2000) visade Ronald Inglehart, grundaren till World Values Survey, att kommunism är lika dåligt för en befolknings lycka som utbredd undernäring.
Det finns alltså inget empiriskt stöd för Žižeks analys. Han har säkert rätt i att all konsumtion inte gör människor lyckliga, men trots att förväntningarna har förskjutits på ett sätt som den bundna skalan inte kan hantera har människor ändå blivit mätbart lyckligare. Livet lever alltså upp till de allt högre förväntningarna, tacka marknadsekonomin för det. Till och med jag kanske klättrar upp till steg nio en dag.
Rutger Brattström
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!