Allt sedan vikingatiden har Södertälje tampats med sin prekära geografiska position. Staden har varit en genomfartsplats: sällan mer än en ögonblicksbild genom bilrutan för människor på väg någon annanstans. Men kanske hade vi kunnat undvika en del problem om vi bara hade stannat till ett slag i ”kringelstan”, skriver Länstidningen Södertäljes politiska redaktör Tomas Karlsson.
Rödvitrutiga dukar. Restaurang med buffé. Rätt mycket folk. En bit bort en röst som hörs genom sorlet.
”Det här är vad alla säger”, berättar mannen för sitt bordssällskap: ”Jag har aldrig varit i Södertälje, men jag har åkt förbi”.
Jag vet inte mannens namn, men kan gissa hans yrke. Den vita rektangeln på kragen är väl synlig. Det nyss sagda kom dock inte ur någon religiös uppenbarelse – snarare en kortfattad och helt korrekt beskrivning av den krassa verkligheten. Det är faktiskt vad alla säger. Södertälje är en stad som de flesta sett i förbifarten, en stad som sedan begynnelsen är skapad för att bli passerad.
En kuriositet måhända, men att journalisten och författaren Jan Guillou föddes i stan för 80 år sedan beskrivs ibland som ”ett misstag”. För vad skulle det annars vara? Någon annan koppling till Södertälje finns inte. Jan Guillous mamma Marianne bodde i Stockholms innerstad, men när värkarna satte in och vattnet gick tvingades hon stanna till i stället för att dra förbi.
Södertälje har helt enkelt en ”benägenhet att ligga i människors väg”, som journalisten och författaren Göran Rosenberg formulerar saken i sin bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Albert Bonniers förlag, 2012). Rosenberg, själv född i stan och uppvuxen i stadsdelen Södra, skriver att ”Södertälje sedan vikingatiden ligger vid en genomfartsplats, det vill säga längs vägen till någon annanstans” och konstaterar att det är en skör position: ”Själva genomfarten kan lätt bli viktigare än platsen”.
Om det verkligen är så beror på perspektivet. Själva genomfarten har åtminstone alltid haft högsta prioritet. Som Rosenberg är inne på passerade köpmän och andra (som missionären Ansgar) förbi Södertälje på sin väg till och från vikingastaden Birka, som på sin tid var en magnet för handeln i Östersjöområdet. Då var Mälaren en del, en vik, av Östersjön.
Kanalen blev det första beviset på hur angeläget, närmast ett riksintresse, det har ansetts vara att slippa stanna till i Södertälje.
Landhöjningen gjorde sedan att sjövägen inte var farbar under nära tusen år. Först 1819, då Karl XIV Johan var kung, öppnades åter möjligheten att passera med båt in i och ut ur Mälaren när Södertälje kanal stod färdig. Kanalen blev det första beviset på hur angeläget, närmast ett riksintresse, det har ansetts vara att slippa stanna till i Södertälje.
Ett 40-tal år senare skulle det även gå att passera med tåg, när såväl den södra som östra stambanan kom på plats. Sedan dess har banornas dragning genom Södertälje ändrats vid flera tillfällen – och varje gång har den huvudsakliga tågstationen flyttats allt längre bort från centralorten.
Det är ju själva genomfarten som är det viktiga.
Båt och tåg i all ära, i dag sker de flesta passager på motorväg. Två av Sveriges hårdast trafikerade Europavägar möts i stan – eller skiljs åt, om du så vill. E20 drar västerut, E4 åt söder – tillsammans tar de sig mot norr. Och från bil, buss eller lastbil är det mest bestående intrycket för förbipasserande Scanias olika fabriker. Att där också finns en stad där människor lever och bor är svårare att upptäcka från motorvägen.
Kanalen, järnvägen och de flerfiliga motorvägarna har en sak gemensamt – de skär effektivt sönder Södertälje och delar staden.
Kommunen har valt att gilla läget, vad annat att göra. Södertälje marknadsför sig gärna som ett logistiskt nav. Till det kan läggas att Södertälje har en av landets större hamnar. Inte minst går en stor andel av svensk bilimport dit. Det gör Södertälje till en naturlig plats att lasta och lossa i, att byta från landsväg till järnväg eller båt i, och vice versa. För att sedan – just det – snabbt kunna dra vidare.
Synsättet ligger helt i linje med att Södertälje kallas ”kringelstan”. Namnet härrör från att ”kringelgummor” sålde sina bakverk till den som var på genomresa. Kommersen skedde via tågfönstret, där kringlor såldes till resenärer under de få minuter då vagnen stod still på perrongen. Passagerarna var på väg någon annanstans, de behövde aldrig sätta sin fot i Södertälje för att få sina kringlor. Och snart nog rullade tåget vidare. Försäljningen av kringlor på Södertäljes södra station höll i sig fram till 1950-talet.
Detta att de flesta bara far förbi, har präglat bilden av Södertälje. Få känner till eller har en relation till staden. Kalla det mentalt avstånd om du vill, åtminstone skapar det en tydlig kunskapslucka. En lucka som naturligtvis fylls i med egna antaganden och gissningar. Och några saker stör Södertäljeborna mer än andra.
”Vi är en riktig stad, ingen förort”. Naturligtvis inte till Beirut, men heller inte till Stockholm.
På 1970- och 80-talen när Södertäljes stolthet SSK låg i ishockeyns högsta serie och kämpade om SM-medaljer var det lapp på luckan i hemmaborgen Scaniarinken. Där och då började motståndarklackarna, särskilt när Stockholmslag kom på besök, med att skandera ramsan ”Södertälje, förort till Beirut”. Varpå hemmafansen svarade på samma melodi: ”Vi har Sveriges godaste kebab”.
Bakgrunden till dessa fraser återfinns naturligtvis i den stora invandring av människor från Mellanöstern, särskilt ortodoxt kristna assyrier/syrianer, som inleddes under slutet av 1960-talet och som fortsatt sedan dess. Men det är inte där skon klämmer. Nej, den verkligt ömma punkten för lokalbefolkningen är tillmälet ”förort” i läktarramsan.
Boel Godner (S), som varit kommunstyrelsens ordförande i över tolv år, brukar sällan brusa upp. Men när Södertälje av riksmedier eller utsocknes politiker klumpas ihop och likställs med platser som Alby, Jordbro, Hallunda, Norsborg, Rinkeby eller Fittja bränner det till hos henne: ”Vi är en riktig stad, ingen förort”. Naturligtvis inte till Beirut, men heller inte till Stockholm.
Faktum är att kommunen i dag har över 102 000 invånare och befolkningsmässigt är landets 19:e största – efter Gävle och före Sundsvall. En hög andel, nästan fyra femtedelar av kommuninvånarna, bor i själva centralorten.
Utomståendes bild av Södertälje som en förort är helt klart präglad av bristande koll. Men den lever och den är stark. Det finns konkreta, nutida exempel på hur det blir när den krockar med verkligheten.
Sveriges television släppte under 2023 tv-serien Taelgia. Ramberättelsen bygger på verkliga händelser som ägt rum i Södertälje – som när polishuset blev beskjutet med automateld. Tidigare har två säsonger av tv-serien Top dog, som baseras på Jens Lapidus böcker, sänts på TV4/C More. Även Top Dog drar paralleller till sådant som skett på riktigt. Bland annat hur den organiserade brottslighetens tentakler letar sig in på olika nivåer i samhällskroppen – med korrumperade tjänstemän i stadshuset.
Fundamentet för att bygga ett kriminaldrama finns absolut i Södertälje, det är i sig inget konstigt. Stadens moderna historia har åtskilligt av den allra mörkaste kriminaliteten.
Problemet för båda tv-seriernas skapare är att Södertälje ändå inte riktigt duger som skådeplats för den som söker svärta. Kutymen kräver att polisens piketstyrkor ska rulla in mot en fond av betong. Det är vad tv-tittarna förväntar sig när ”kriminella miljöer” skildras. De bostadsområden där huvudpersonerna rör sig ska bestå av miljonprogrammets allra mest nedgångna hyreskomplex – gärna med loftgångar. Miljöerna ska ha en aura av utanförskap och tristess.
Dessa scener, i båda tv-serierna, har spelats in annorstädes – i Vårberg eller någon annan betongförort i Stockholmsområdet. Sedan varvas de med drönarbilder över Södertälje för att ge någon sorts autenticitet.
Att vara en stad som folk ser när man far förbi är en sak. Att känna sig förbisedd är en annan.
Södertäljes stadsdelar (hela sex av dem finns numera på polisens lista över utsatta områden, varav fyra anses vara särskilt utsatta) duger uppenbarligen inte när filmteamen söker förortsbetong och kanske till och med misär. Men de flesta som tittar på serierna från övriga Sverige – och vars enda relation till Södertälje i bästa fall är en snabb glimt genom rutan när de varit på väg någon annanstans – vet inte detta. För dem blir betongen lika med Södertälje. Etiketten förort sätter sig – den är svår att tvätta bort.
Nåväl. Att vara en stad som folk ser när man far förbi är en sak. Att känna sig förbisedd är en annan.
För det finns andra störningsmoment för Södertälje. Kommunen ligger i Stockholms län, vilket på det hela taget är positivt. Men att vara en utpräglad industristad med två av Sveriges största exportföretag – Astra Zeneca och Scania – som dominerande arbetsgivare gör kommunen till en udda fågel ur ett länsperspektiv. Övriga länets arbetsmarknad domineras helt av tjänstesektorn, där man väljer när man kommer till kontoret, har jobbet på fickan och tar en latte macchiato i förbifarten innan nästa Zoom-möte. Men i Södertälje produceras läkemedel och lastbilar för högtryck. Det går liksom inte att montera växellådor eller blinkers på distans.
Utanför kommungränsen finns det inte alltid förståelse för detta. Tidvis inte ens på regeringsnivå, trots att det är knappt fyra mil till Rosenbad. Som när Fredrik Reinfeldt (M) var statsminister och under World Economic Forum i Davos 2013 uttalade sig om att industrijobben i Sverige praktiskt taget är försvunna och att vi knappt har någon industri kvar.
Tillverkningsindustri förminskad till ett reinfeldtskt särintresse. I Södertälje skakade man på huvudet över dylikt nonsens.
Alltsedan andra världskriget har inflyttningen till Södertälje varit omfattande, drivet av ett stort behov av arbetskraft hos främst storföretagen Scania och Astra (sedan drygt två decennier med tillägget Zeneca) men också av flera olika vågor av flyktingar som sökt sig hit. Människor har kommit från andra delar av Sverige, från Finland, östra eller södra Europa och numera är migrationen global.
Ser du till födelseland finns fler än 120 olika länder representerade bland Södertäljeborna, enligt statistik från SCB. Det är en unikt stor spridning. Efter Sverige följer Irak, Syrien, Finland, Turkiet och Polen på listan över de vanligaste ursprungsländerna. Därefter kommer Indien, som varit det vanligaste landet att invandra från till Södertälje de senaste åren. Det har gått snabbt – numera är över en procent av kommunens totala befolkning födda i Indien.
Södertälje är multietniskt med stort M och kommunen påstår sig emellanåt, med viss stolthet, vara Sveriges internationella huvudstad. Över hälften av Södertäljeborna har utländsk bakgrund, om du då även räknar dem som är födda i Sverige men har minst en utlandsfödd förälder.
Övriga Sverige såg det inte – inte då.
Mångfalden är en styrka. Men migrationen har från tid till annan satt kommunen under stor press. Arbetslösheten är konstant flera procentenheter högre än i riket – och tiden för nyanlända att komma i studier eller få jobb är ofta lång. Det har också varit utmanande att snabbt bygga förskolor, skolor, bostäder och infrastruktur. Särskilt tuff blev situationen i samband med kriget i Irak, då Södertälje under åren 2006–2008 tog emot nära fem procent av samtliga irakiska flyktingar som sökt sig till Europa – fler än vad USA och Kanada tog emot tillsammans. Några år senare, under inbördeskriget i Syrien och Islamiska statens härjningar, kom nästa stora våg.
Framför allt asyl- och anhöriginvandringen har gjort att politiker i Södertälje, brett över partigränserna, tidigt upptäckt och adresserat svagheter – för att inte säga luckor – i svensk lagstiftning. Dit hör kommunens motstånd mot ebo-lagen som infördes under tidigt 90-tal, och som gav asylsökande rätt att bosätta sig var man ville i väntan på beslut om uppehållstillstånd. Södertälje såg tidigt hur systemet skapade trångboddhet, otrygghet och missbrukades av organiserad brottslighet som tjänade pengar på utsatta människor. Övriga Sverige såg det inte – inte då.
Redan när Göran Persson (S) var statsminister började Södertälje väcka opinion för ett avskaffande av lagen. Likaså under Fredrik Reinfeldts regering och efterföljande ministärer. Till en början stod Södertälje helt allena och talade inför döva öron. Men trägen vinner: till slut fick kommunen gehör på nationell nivå.
Detsamma gäller Södertäljes envetna kamp för att stoppa fusket i folkbokföringen, kopplat till krav på en ny folkräkning. Till en början förstod övriga Sverige inte vad det skulle vara bra för. Även den idén har efter många år plötsligt fått stöd på riksplanet.
Södertälje har dessutom, efter att ha utsatts för flera olika ”härvor” där kriminella på olika sätt fuskat till sig offentliga medel, gått i bräschen i kampen mot den så kallade välfärdsbrottsligheten – i nära samarbete med polisen, Skatteverket, Försäkringskassan och andra statliga myndigheter. Redan för sju år sedan anordnade kommunen ett seminarium i Almedalen med rubriken ”Välfärden – brottslighetens nya bankomat”. Och precis som när det gäller ebo-lagen eller folkbokföringsfusket var det få som förstod vad saken handlade om. I alla fall då. Numera vallfärdar ministrar och partiledare, samt företrädare från andra kommuner och regioner, till Södertäljes stadshus för att förstå och lära sig. Det handlar om hur man kan upptäcka och förhindra att kriminella utnyttjar de offentliga systemen, hur viktigt det är att ha strikt kontroll på kommunens markexploatering, till exempel, eller hur organiserad brottslighet tjänar pengar på avfallshantering.
Den allra senaste fajten handlar om möjligheten att kontrollera sina anställda – för att skydda sig mot infiltration. Det finns flera exempel från Södertälje där kommunanställda agerat som möjliggörare av kriminella upplägg, och Södertälje valde att på eget bevåg införa ett system med bakgrundskontroller av såväl befintlig personal som i samband med nyrekryteringar. Uppdraget lades ut på ett privat företag. I oktober förra året dömde Justitieombudsmannen ut upplägget. Systemet som stadshuset införde, där en extern aktör löpande genomför kontroller av personalen, bryter mot både svensk grundlag och mot Europakonventionen för mänskliga rättigheter – där individens rätt till privatliv är en hörnsten.
JO:s kritik var befogad. Men Södertäljes kommunledning, sin vana trogen, gav sig inte. Den kände att den ville, och måste, ha bakgrundskontrollerna. Och senare under hösten tillsatte Ulf Kristerssons (M) regering en utredning som ska titta på frågan. Statsministern själv öppnade för ”att ändra lagen så att man har rätt att göra sådana kontroller”.
Detta, att en enskild kommun gång på gång behöver påpeka för lagstiftaren hur verkligheten ser ut och sedan vänta flera år på att polletten ska trilla ner, är en märklighet.
Kanske beror det på att denna verklighet uppenbarat sig i Södertälje. Staden alla far förbi.
Tomas Karlsson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!