Claes-Henric Siven, professor emeritus vid Stockholms universitet, tar oss på en resa genom nationalekonomins historia, där bland annat David Hume, Léon Walras och Edmund Phelps står i rampljuset.
Även om det redan under antiken förekom nationalekonomiska resonemang var det först under 1700-talet som ämnet nationalekonomi på allvar kom att utvecklas. Ett viktigt namn här är Adam Smith vars Wealth of Nations från 1776 både innehåller en sammanfattning av tidigare ekonomisk forskning och ett första klargörande av prismekanismen. Även om människor drivs av egenintresset så kommer deras handlande att samordnas till ömsesidig fördel. Detta sker genom marknader där man köper andras varor och tjänster samt själv säljer, till exempel som anställd. Smith talade om den osynliga handen som styr människors handlande. Men för att marknadsmekanismen ska fungera effektivt bör man undvika ett tidsödande direkt byte av varor och tjänster och i stället använda sig av pengar.
På 1700-talet var det vanligt i de europeiska länderna att man använde sig av silver- eller guldmynt. De var svåra att förfalska och behöll i stort sett sitt värde. Men hur stort var värdet? Frågan analyserades av Adam Smiths gode vän David Hume i Of Money år 1752. Ett första steg i analysen var att formulera kvantitetsteorin som innebär att prisnivån beror på mängden pengar, så att om penningmängden fördubblas så fördubblas också prisnivån.
Hume kunde också med utgångspunkt från kvantitetsteorin förklara hur handeln mellan länder utjämnas. Om ett land har handelsöverskott gentemot ett annat land så kommer det att leda till ett inflöde av guld. Det leder till att penningmängden ökar och därmed prisnivån i överskottslandet, medan motsatsen inträffar i landet med underskott. Detta leder till den så kallade ”guldflödesmekanismen”, alltså att handeln mellan länderna utjämnas.
Ett viktigt steg i den ekonomiska analysen är att undersöka de enskilda företagens och hushållens agerande på marknaderna. Vad ligger bakom företagens utbud och hushållens efterfrågan på olika varor och tjänster? Hur ser hushållens utbud av produktionsfaktorer som arbete, kapital samt mark- och naturresurser ut, respektive efterfrågan på dessa från företagens sida? Detta var frågor som neoklassikerna, med ett antal föregångare, började undersöka från 1870-talet och framåt.
Utgångspunkten var att alla handlade rationellt. För företagens del var det fråga om att välja den kombination av produktionsfaktorer som gav lägst kostnad för en viss producerad kvantitet samt att välja den produktionsvolym som maximerade vinsten. För hushållens del var det fråga om att välja den varukombination och det arbetsutbud som maximerade nyttan.
De ekonomier vi kan observera är emellertid sällan karaktäriserade av att det råder jämvikt på alla marknader.
Genom att summera hushållens efterfrågade kvantitet vid varje pris på en viss vara får man fram marknadsefterfrågekurvan. Om man på motsvarande sätt summerar de enskilda företagens utbud vid varje pris får man fram marknadsutbudskurvan. Motsvarande gäller för faktormarknaderna. Jämviktspriserna på de olika marknaderna innebar att den efterfrågade och utbjudna kvantiteten är lika på var och en av de olika varu- och faktormarknaderna. Resultatet kan liknas vid ett ekvationssystem med lika många ekvationer som antalet olika marknader. Den neoklassiker som först analyserade detta allmänna jämviktsproblem var Léon Walras i boken Éléments d’économie pure; ou théorie de la richesse sociale. Första delen kom ut 1874, andra delen 1877. Det visade sig att en av ekvationerna i systemet kunde härledas av de övriga, samtidigt som endast de relativa priserna kunde lösas ut medan prisnivån var obestämd. Denna kunde man emellertid få fram via kvantitetsteorin.
De ekonomier vi kan observera är emellertid sällan karaktäriserade av att det råder jämvikt på alla marknader. Konjunkturrörelserna ger omväxlande perioder av högkonjunktur med inflation och lågkonjunktur med hög arbetslöshet. I flera av de industrialiserade länderna hade det förekommit återkommande kriser men det var den stora depressionen i början av 1930-talet som på allvar kom att påverka den ekonomiska teorin.
Under 1930-talet kom Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin att spela viktiga roller vid utvecklandet av makro- och konjunkturteorin inom den grupp som fått namnet “Stockholmsskolan”. Det största genomslaget fick dock John Maynard Keynes arbete The General Theory of Employment Interest and Money från 1936. Till skillnad från analysen av enskilda marknader, även kallat ”mikroteori”, handlar Keynes ”makroteori” om den aggregerade utvecklingen, till exempel den totala produktionen och sysselsättningen inom ett land. Keynesianismen var inte bara viktig när det gällde att förklara ekonomin utan gav också utgångspunkter för den ekonomiska politiken, hur man med penning- och finanspolitiska åtgärder skulle kunna styra konjunkturutvecklingen för att åstadkomma hög sysselsättning och låg inflation.
Under 1930-talet kom Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin att spela viktiga roller vid utvecklandet av makro- och konjunkturteorin inom den grupp som fått namnet “Stockholmsskolan”.
Den keynesianska modellen var framför allt konstruerad för att analysera ekonomin under lågkonjunktur. När den internationella inflationen tog fart omkring 1970 kom därför allt fler ekonomer att ifrågasätta keynesianismen som en generell makromodell. Det var framför allt sambandet mellan inflation och arbetslöshet, vad som kallas för Phillipskurvan, som inbjöd till teoriutveckling. Frågan om inflationsförväntningarnas betydelse analyserades av de båda nobelpristagarna Milton Friedman och Edmund Phelps.
Denna något korta beskrivning av nationalekonomiämnets utveckling fram till för 50 år sedan innehåller stora luckor. Bland annat finns varken imperfekt konkurrens, utrikeshandelsteorin eller tillväxtteorin omnämnda. Inte heller finns det någon diskussion om den omfattande empiriska forskningen inom ämnet, bland annat med hjälp av de statistiska metoderna inom ekonometrin.
Utvecklingen de sista 50 åren har både inneburit djupare analys av tidigare områden och att helt nya problem har analyserats. Detta innebär emellertid inte att ämnet har ändrat karaktär, en central fråga har hela tiden varit och kommer med all sannolikhet även i fortsättningen att vara hushållningen med knappa resurser, vilket också ger en kort karaktäristik av ämnet nationalekonomi.
Claes-Henric Siven
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!