Sannfinländare som stöttar miljöpartister, vänsterförbundare som stöttar moderater. Finska presidentval, och kanske i synnerhet det som ägde rum den 11 februari, bjuder på gott om oheliga allianser. Hur kommer det sig? Liberal Debatts På djupet-redaktör Theo Herold förklarar.
Presidentvalet i Finland är över. Presidenten under de kommande sex åren heter Alexander Stubb, som knep segern med en knapp procentenhet över motståndaren Pekka Haavisto. På pappret en kamp mellan en moderat före detta statsminister och en grön före detta utrikesminister. I praktiken en kamp mellan två snarlika och kompetenta kandidater som tycker lika i många frågor. Den ideologiska skiljelinjen gick på marginalen.
Som liberal väljare var utfallet tacksamt oberoende segrare.
Därför kan det kännas märkligt att båda kandidaterna fann stöd på de mest oväntade platser. ”När det ändå väljs mellan två borgare så väljer jag Alexander Stubb”, menade Vänsterförbundets riksdagsledamot Merja Kyllönen i en intervju för Helsingin Sanomat. Hon nämnde tidigare samarbeten med Stubb från regeringsperioden 2011 till 2014 som avgörande för hennes stöd. Vänsterförbundets tidigare partiordförande Suvi-Anne Siime uttryckte också sitt stöd för Stubb, med snarlika orsaker.
”När det ändå väljs mellan två borgare så väljer jag Alexander Stubb”, menade Vänsterförbundets riksdagsledamot Merja Kyllönen.
Å andra sidan uppgav den sannfinländska riksdagsledamoten Sheikki Laakso en stark vilja att dela ut Pekka Haavistos flygblad. Han menade att han aldrig kommer att delta på presidentslottets bal i Helsingfors om Stubb är president. Partiets nyligen avgångna partisekreterare Arto Luukkanen tog den sannfinländska mittenvägen och påpekade att valet står mellan ”pest eller kolera”. Nåväl.
Det varierande stödet av riksdagsledamöter över partigränserna för tankarna till 1800-tals serietecknaren Louis Dalrymples karikatyr, som anspelar på ett känt citat ur Shakespeares ”Stormen” – Politics makes strange bedfellows. Varför skulle en sannfinländare någonsin stödja en kandidat från miljörörelsen och en vänsterförbundare stödja en borgare? Vore det inte mer rimligt att bägge låter bli att rösta?
I finländsk politik finns det en tradition av att låta politiker själva välja vem de stödjer i presidentvalet, om en egen partikamrat inte finns till förfogande. Traditionen har en lång historia och min känsla är att den fötts ur samma efterkrigstida pragmatism som präglat finländsk politik. I senaste valet syntes traditionen antagligen tydligast i Svenska folkpartiet som stod inför den något unika situationen att inte hade en egen presidentkandidat. Debattartiklar och insändare vittnade om stöd för såväl Vänsterförbundets Li Andersson som Alexander Stubb, och för alla kandidater där emellan (stödet för sannfinländaren Jussi Halla-Aho och kristdemokraten Sari Essayah var nog nästintill obefintligt bland denna grupp).
Vi kan konstatera att presidentvalet 2024 inte uppnådde samma dramatik som notkrisen och presidentvalet 1962.
För ett tidigt exempel måste vi röra oss till Svenska folkpartiets dåvarande partiordförande Nils Meinanders lägenhet i Helsingfors under januari 1961. Här träffades en potpurri av företrädare från bland annat Finlands landsbygdsparti, Samlingspartiet och Socialdemokraterna för att skapa ”Honkaförbundet”. Syftet var att lägga fram justitiekansler Olavi Honka som motkandidat till den sittande presidenten Urho Kekkonen. Sovjetunionen, som hade ett starkt tycke för Kekkonen, såg Honkaförbundet som ett hot mot relationen till Finland och tvingade därför Kekkonen att avbryta sitt statsbesök i Hawaii i USA med John F. Kennedy för att i stället infinna sig på ett möte i det något kallare Novosibirsk i Sovjetunionen med Nikita Chrusjtjov. Honkaförbundet upplöstes, Olavi Honka drog tillbaka sin kandidatur och Kekkonen omvaldes. Hela spektaklet har kommit att kallas för ”notkrisen” efter den not som Sovjetunionen skickade till Kekkonen.
Vi kan konstatera att presidentvalet 2024 inte uppnådde samma dramatik som notkrisen och presidentvalet 1962. Vad presidentvalet mellan Stubb och Haavisto däremot vittnar om är att traditionen att stödja presidentkandidater över partigränsen lever vidare i Finland. Låt det gärna så förbli.
Theo Herold
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!