Det brukar heta att riken kommer och riken går, och så är det också med gränser. Mats Andrén, professor i idéhistoria vid Göteborgs universitet, tar oss med ut i ett Europa där gränser ständigt förändras och växlar funktion.
Under min mormors uppväxt var hennes Hiiumaa en mångkulturell landsända där det talades estniska, ryska, tyska, och (fortfarande av några få) svenska. När hon flyttade in till Tallinn hade Estland frigjort sig från Ryssland. Med sin växande familj levde hon genom ryska och tyska ockupationer innan flykten till Sverige. Sent i livet kunde hon följa en uppvaknande nationell identitet. Tre månader efter att hon gick bort skulle Estland på nytt förklara sig självständigt. Då flyttades gränsen mellan Väst- och Östeuropa på nytt österut. Ett tusenårsperspektiv på Europa ger vid handen att gränserna både har rört sig och ändrat karaktär. Hiiumaa, eller Ösel, löd en gång under svenska kronan, dessförinnan den danska. Bakåt i medeltiden tillhörde Tallinn den mäktiga Hansan som dominerade handeln över Östersjön.
Gränser skiljer människor och samhällen åt, men paradoxalt nog kan de också vara mötesplatser som knyter samman olika grupper och kulturer.
Vad är då en gräns? I forskningen talar man mycket om att gränser är så mycket mer än blott en fysisk skiljelinje eftersom de berör politiska, ekonomiska och, väl så viktigt, kulturella och mentala aspekter. Inte minst betonas att gränser är stadda under förändring eftersom de skapas, förändras och löses upp. Gränser skiljer människor och samhällen åt, men paradoxalt nog kan de också vara mötesplatser som knyter samman olika grupper och kulturer. På en konferens nyligen lärde jag mig av en ukrainsk historiker som redogjorde för de etymologiska betydelserna av namnet på hans land att en av dess betydelser är just gränsland. Forskaren härledde det till Ukraina som en plats där riken och kulturer som polska, ryska, ottomanska och ukrainska mötts genom århundraden. I Västeuropa har gränsen mellan germanska och romanska språk genom århundradena existerat i ett slags tvåspråkigt gränsland (tänk till exempel på områdena Elsass och Luxemburg). Det engelska ordet ”border” var för övrigt beteckningen på det ingenmansland som under fjortonhundratalet låg mellan England och Skottland. Forskningen talar ofta om just gränsland för att beskriva områden där kulturer och intressen av olika slag möts och ibland konfronteras med varandra. Tornedalen är till exempel både ett historiskt och samtida gränsland.
Visioner om nationell frihet knöts på så sätt samman med en europatanke.
I det lite större perspektivet kan också Europa i sin helhet förstås som ett gränsland. Studerar vi Europa idéhistoriskt blir det tydligt att idéerna om Europa och nationsbegreppet länge har varit nära sammantvinnade. De slår båda igenom på bred front under årtiondena runt 1800. Olika förslag att skapa ett mer fredligt och enat Europa under och efter Napoleon-krigen tog fasta på att Europa bestod av olika stater och nationer. Nationalistiska rörelser i vad som har betecknats som ”nationer utan stater” knöt under 1800-talet gärna samman sina pläderingar för att stärka nationella rättigheter med tankar om att de var en del av Europa. En motivering för dessa rörelser att utveckla nationella särdrag och kulturer var att de på så vis skulle ge unika bidrag till det europeiska. Inte så sällan riktade sig de nationella rörelserna mot auktoritära styren – då låg det också nära till hands att argumentera för ett övergripande europeiskt styre, gärna i form av ett demokratiskt sammansatt parlament på europeisk nivå. Visioner om nationell frihet knöts på så sätt samman med en europatanke.
En vanlig föreställning i 1800-talets politiska tänkande var att Europa utvecklades mot allt större kulturella och politiska enheter. Kanske skulle Europa efterhand bestå av blott några få nationer och stater. Man tänkte sig att livskraftiga kulturer och politiska enheter krävde stora resurser av olika slag, och att mindre språk och stater efterhand skulle uppgå i de större. Friedrich Naumann, en i sin tid mycket känd ekonom, skrev år 1846 att det ”om hundra år bara kommer att finnas fyra stater i Europa”. Om han hade fått rätt skulle den europeiska karaktären av att vara ett gränsland ha varit mindre påtaglig i dag. Men historien tog en helt annan vändning.
Med slutet på första världskriget etablerades ett tiotal nya stater. Idén om ett Europa som består av nationalstater, även sådana som är mindre, slog på allvar igenom. Därtill gjordes försök i regi av Nationernas förbund att upprätta områden som visserligen hörde till ett land men samtidigt gavs vittgående självstyre. Ett exempel är Åland som fortfarande har kvar sin autonomi. Med efterkrigstidens avkolonialisering och kommunismens fall i Central- och Östeuropa 1989–91 har många nya stater tillkommit i Europa. Räknat från 1919 fram till i dag handlar det i runda tal om en ny stat vart femte år. En tredjedel av medlemsstaterna i dagens EU hade inte självständighet när EU bildades år 1957. Parallellt med den här utvecklingen har också tanken vuxit sig stark om rätten till regionalt självstyre inom stater. Belgien, Spanien och Storbritannien är i dag de mest framträdande exemplen där nationalistiska strömningar ser självstyret som ett steg på vägen mot att upprätta egna nationalstater.
En av vår tids paradoxer är hur idén om nationalstaten löper tillsammans med idén om att Europa behöver enhet och integration.
En av vår tids paradoxer är hur idén om nationalstaten löper tillsammans med idén om att Europa behöver enhet och integration. Samtidigt som vikten av att befordra den nationella identiteten framhålls, hör vi mycket tal om en europeisk identitet. Vi kan höra olika synpunkter på vad som kännetecknar respektive identitet, men det är slående att båda är väl företrädda i diskurser om EU och Europa. Det är också tydligt att medan de politiska och legala gränserna mellan stater på många sätt har luckrats upp inom EU så har de kulturella gränserna snarare blivit fler. I dag lever vi i ett mångkulturellt Europa. Här talas många språk och utövas ett flertal religioner, dessutom fler än för 60 år sedan på grund av migration. Lägg till det stärkande av minoritetsspråk genom lagstiftning och regionernas betydelse inom EU, och Europa framträder mer än någonsin som ett gränsland.
Så vad betyder alla dessa gränser som genomkorsar vår kontinent för det europeiska samarbetet? På ett sätt kunde man säga att de är en olycka och gör det svårare att agera samfällt. Men det menar jag är en felsyn eftersom den stora mängden stater inom ett ändå relativt begränsat område tvingar länderna att samarbeta. Också de ekonomiskt och militärt starkaste medlemsländerna tvingas ta hänsyn till de små och medelstora staternas intressen. Både potentialen i integrationen och farorna med att som enskilt land ställa sig utanför leder faktiskt till slutsatsen att det är Europas karaktär av att vara ett gränsland som också är dess möjlighet. En sådan roll för Europa stärker också kulturella minoriteter eftersom det blir viktigt i ett mångkulturellt gränsland att upprätthålla en ständigt pågående diskussion om minoriteters rättigheter. Gränslandet ger också möjlighet att ta tillvara värdet av den kulturella mångfalden.
Ett mångkulturellt gränsland gör det möjligt att upprätthålla en diskussion om minoriteters rättigheter.
Ett Europa som bejakar sin gränslands-identitet är ett rikare Europa. Det skulle också vara ett Europa som tillåter oss, alla dess invånare av många slag, att bejaka en mångfald av identiteter och kulturyttringar som ofta möts i de enskilda individerna. Under åren efter andra världskriget, när intensiva diskussioner fördes om vad som orsakat de båda världskrigen, lyftes då och då fram skillnaden mellan nationalitet och nationalism. Här tänker jag på några tänkare som alla var centrala i offentligheten: den tyske filosofen Karl Jaspers, den spanske författaren Salvador de Madariaga, den schweizisk-franske kulturhistorikern Denis de Rougement och den brittiske författaren Stephen Spender, som alla fyra pläderade för europeiskt enande.
I deras texter påtalades vikten av att få uttrycka sig på sitt språk och värdet av nationella kulturyttringar. Det underströks också att nationella yttringar inom konst, litteratur och musik i själva verket ingick i större europeiska eller internationella strömningar och att vi européer hade mycket gemensamt över nationsgränserna. Det hävdades att det inte var nationell kultur som var problemet, liksom att en nationell tillhörighet mycket väl lät sig giftas samman med en känsla för och anknytning till en europeisk gemenskap. I resonemanget fanns också tanken att det är genom de lokala kulturerna det går att nå fram till universella värden. Men, hävdade de, med nationalismen förhöll det sig annorlunda. Nationalismen kunde inte uppskatta andra nationer och inte erkänna andra kulturers värde, tvärtom låg den bakom rivaliteter och de krig som förhärjat kontinenten.
Lätt slagordsmässigt kan man sammanfatta Madariagas och de övrigas ståndpunkt som att de ville se ett enande av Europa under bevarande av nationaliteter men ett Europa som avvisar nationalism. Här finns en tanke att ta tillvara. I vår tid är det angeläget att se skillnaden mellan nationella/lokala/regionala kulturer och nationalism, mellan att bejaka gränslandets mångfald och inte hemfalla åt rädsla och hat gentemot andra kulturer och religioner.
Mats Andrén
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!