Från Madame Rambouillet till Gertrude Stein. I mer än trehundra år formade den franska salongsvärdinnan franskt kulturliv. Litteraturvetaren Lena Kåreland skriver den franska salongens historia, en domän där kvinnan trots begränsade rättigheter kunde utöva mycket stor makt.
Salongernas förlovade land var Frankrike, med Paris som centrum. Där blomstrade salongskulturen under en period av trehundra år, från 1600-talet till mitten av 1900-talet.
Sällskapslivet i salongerna var speciellt – elegant och otvunget men ändå styrt av vissa regler. Som värd fungerade oftast en kvinna, och i tider då kvinnans medborgerliga rättigheter var begränsade kunde hon inom salongens väggar utöva den makt hon annars saknade. Efter egen smak bestämde hon umgängets inriktning och de samtalsämnen som skulle tas upp. Hon avgjorde vilka gäster som skulle tas emot och vilka som skulle visas på porten. Det fanns en hierarki bland salongerna och framstående gäster med talanger eller höga titlar höjde avsevärt statusen. Det gällde därför för värdinnan att ha noggrann koll på gästlistan.
I salongen kunde salongsvärdinnan briljera och visa upp sin elegans och konversationsförmåga. Men salongen, till hälften privat, till hälften offentlig, var också viktig för unga män i karriären. Här gavs tillfälle att skapa nätverk och kultur. Också politiska idéer och samhällsfrågor dryftades, och blandningen av personer från olika samhällsgrupper stimulerade tankeutbytet i salongerna.
Det franska hovlivet fann hon korrupt och fyllt av intriger och beslöt därför att samla en grupp människor från kulturlivet och politiken i sin salong, där alla möbler var klädda i blå sammet.
1600-talets första och mest betydelsefulla salong i Paris stod Mme de Rambouillet (1588–1665) för. Hon föddes i Italien men kom till Frankrike i och med sitt giftermål. Det franska hovlivet fann hon korrupt och fyllt av intriger och beslöt därför att samla en grupp människor från kulturlivet och politiken i sin salong, där alla möbler var klädda i blå sammet. I denna salong, som drevs mellan 1607 och hennes död 1665, med en glansperiod under 1620– och 30-talen, ägnade man sig åt ett mer förfinat umgänge. Här träffades bland andra kardinal Richelieu, dramatikern Corneille, aforistikern La Rochefoucauld och poeten Malherbe. Ibland spelades det även teater hos Mme de Rambouillet, och Corneille läste vid ett tillfälle upp sin pjäs Le Cid (1636). Dramat gjorde dock ingen större succé.
Åren före franska revolutionen höll Suzanne Necker (1737–1794), maka till landets finansminister, en välbesökt salong. Där kunde man stöta på encyklopedister som Diderot och d’Alembert och även naturvetenskapsmannen Buffon, Frankrikes motsvarighet till Carl von Linné.
Än mer berömd blev parets dotter, Germaine. Hon satt redan vid fem års ålder på en pall bredvid modern och lyssnade på den lärda konversationen. Som vuxen och gift med den svenske ambassadören Erik Magnus Staël von Holstein kom Mme de Staël (1766–1817) att själv hålla salong, antingen i Paris eller på faderns slott Coppet vid Genèvesjön i Schweiz. Där bodde hon när kejsar Napoleon förbjudit henne att vistas i den franska huvudstaden. Hennes relation till Napoleon kännetecknades av ömsesidigt misstroende och hat. Kejsaren fruktade – inte utan anledning – hennes giftiga tunga och ville hålla henne borta från Paris.
Mme de Staël, omtalad för sin roman Corinne (1802), är en av sin tids mest inflytelserika kvinnliga författare. Hon deltog aktivt i samhällsdebatten och framförde i skrifter och brev vassa synpunkter på samtidens politiska händelser. Som hängiven republikan var hon positiv till revolutionen 1789 men kritisk till dess fortsatta utveckling med våld, fanatism och blodsutgjutelse. Robespierre såg hon som ett monster.
Tillsammans med sin älskare, författaren Benjamin Constant, lade Mme de Staël grunden till den politiska liberalism som satte friheten före jämlikheten.
Tillsammans med sin älskare, författaren Benjamin Constant, lade Mme de Staël grunden till den politiska liberalism som satte friheten före jämlikheten, ansvaret före solidariteten, förnuftet före dogmen och kärleken före konventionerna. Mme de Staël är en imponerande gestalt i det franska salongslivets historia, en fri ande, feminist och intellektuell, och en upplysningens arvtagerska som banade väg för romantiken. Sainte-Beuve gav henne epitetet ”en tankens kejsarinna”, men Mme de Staël lät sig även styras av sina känslor och passioner. I det avseendet är hon en arvtagerska till Rousseau.
När den svenske kungen Oscar II i maj 1902 besökte Paris ingick i hans vistelse också ett besök hos grevinnan Elisabeth Greffuhle (1860–1952). Hon är en av de mest omskrivna kvinnorna i Frankrike under la Belle Epoque, och till hennes vänkrets hörde de flesta krönta huvuden i Europa. Regelbundet rapporterades i pressen om hennes deltagande i societetslivet och inte minst östes det lovord över hennes stora skönhet. I hennes salong, som gick under smeknamnet ”Vatikanen”, strålade politiker och statsmän samman med representanter för kulturlivet. Att få tillträde till denna salong var en ära, reserverad för en noga utvald elit.
Sin stora förmögenhet använde Mme Greffuhle för att främja kultur och vetenskap. Hennes förbindelser med samhällets toppar – politiker som Georges Clemenceau, Léon Blum och Aristide Briand – underlättade hennes möjlighet att göra insatser i kulturlivet. Hennes intresse för musiklivet var stort och vid sekelskiftet 1900 bidrog hon bland annat till ett förnyat intresse för Richard Wagner.
Inte heller var hon främmande för det naturvetenskapliga området och hon såg till att Marie Curie fick ekonomiskt bidrag för att kunna starta sitt radiuminstitut. Men hennes namn har kanske främst gått till eftervärlden därför att hon anses ha inspirerat Marcel Proust till hans skildring av grevinnan de Guermantes i På spaning efter den tid som flytt.
Salongskulturen var stark en bra bit in på 1900-talet. En av de mest framstående salongerna under detta sekel hölls från år 1905 på rue de Fleurus i Paris, hemma hos den amerikanska författaren Gertrude Stein (1874–1946) – till en början tillsammans med sin bror. Syskonen var konstsamlare och hade snart byggt upp en stor samling verk av moderna konstnärer, som de också stöttade ekonomiskt genom sina inköp. Salongen uppstod då många ville få tillfälle att beundra den omtalade avantgardistiska konsten på rue de Fleurus. Här möttes en blandad skara, alltifrån Matisse och Picasso till Hemingway och F. Scott Fitzgerald. Hit kom också Erik Satie, Jean Cocteau och Man Ray. Salongen på rue de Fleurus var i hög grad internationell och här träffades människor som annars aldrig hade kommit i kontakt med varandra.
Inte kan man påstå att samtalen i våra bokcirklar, Facebook-grupper eller tv-soffor når upp till salongernas esprit.
Det var som synes välutbildade och kreativa kvinnor från samhällets övre skikt som hade möjlighet att skapa dessa lysande salonger vilkas betydelse för kulturlivet inte ska underskattas. Någon motsvarighet i dagens samhälle är svår att finna. För inte kan man påstå att samtalen i våra bokcirklar, Facebook-grupper eller tv-soffor når upp till salongernas esprit.
Lena Kåreland
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!