Aldrig har debatten varit lika fantasilös, de politiska förslagen lika tråkiga, skriver LD:s Thea Andersson. Våra politiker finlirar i marginaler men förändrar ingenting.
Avtal på avtal har avlöst våra regeringsbildningar, vissa mindre lyckade än andra, sa miljöminister Romina Pourmokhtari i ett tal på Liberal Debatts jubileumsfest, om det senaste decenniets idéutveckling. Eva Forslund, redaktionsmedlem, är inne på samma tema i ett nummer tidigare i år: ”Det är som att vi förlorat förmågan att motivera varför liberalismens argument är överlägsna” (Liberal Debatt, 4/23). Men handlar det bara om orden och argumenten? Kanske söker vi egentligen efter en person – en gigant.
I Isaac Asimovs stora science fiction-epos Stiftelsetriologin bestäms framtiden av en hemlig kader av superingenjörer. De utgör stiftelsen, och har förmåga att tillgodogöra sig all universums information. Tesen som Asimov driver är enkel – har man kännedom om tingets vara såsom det föreligger både just nu och historiskt, inklusive allt, så har man också förmåga att förutspå framtiden. Varje enskild varelse blir i ljuset av denna superkalkylering enbart ett medel, varje beslut förutbestämt och varje handling förutspådd och beräknad. Inte förrän det dyker upp en mutant skakas världsalltet om, en person vars genetiska sammansättning enbart uppstått i den bortersta percentilens lilla varians. Stiftelsen är plötsligt chanslös. Superdatorerna och de oändliga sannolikhetsberäkningarna slår fel. Mutanten var en på miljonen, och vände upp och ned på allt.
Steget från mutant till gigant är inte så långt. Vår politiska historia har formats av dem. Människor som företräder en rörelse, samlar följare, och lanserar en ny politisk idé. Som genom sin själva existens omformar det politiska klimatet. De är stora politiska personligheter som lämnar avtryck i samhället med sina gigantiska fotspår. De uppkommer i dödlägen där hoppet är ur sikte. De ställer sig över den befintliga politiska konflikten och blir en del av någonting annat. Ibland en helt ny världsordning. Det är stora personligheter, stora politiska egon. Efter dem följer stora politiska projekt.
Sverige har haft flera – Palme, Hammarskjöld, Erlander. De har inte bara lämnat ett permanent avtryck på svensk politik och svenska politiska institutioner, de är också intimt sammankopplade med själva berättelsen om Sverige. Det finns några efter dem som kanske kommit nära: Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf, och Carl Bildt eller Göran Persson. Men många skulle tveka inför att kalla dem giganter och kanske fick de aldrig chansen.
Någon skulle säga att Sverige är för litet för stora politiker, att kompromissviljan är för hög och att graden av pragmatism är för inbyggd i systemet. Ett stort ego mals långsamt ned av kvarnarna i de lokala partiavdelningarna och när det når partiledningen är det välformat efter den kanslisocialism som präglar våra högsta beslutande organ.
Andra skulle säga att dagens politiska klimat – och internet – gör att alla har något på alla. För att bli gigant måste man vara felfri, alltid genomtänkt, och aldrig ha skrivit några dåliga tankefoster i onlineforum som sedan är kvar för evigt, blottlagda för vilken grävande journalist som helst. Sökbarheten i digitala arkiv skapar ett väldigt litet utrymme för mytbildning och mystik.
”Våra politiska rörelser har kanske blivit för trånga för förmågan att skapa nästa gigant.”
Det kan också vara så att vi saknar potenta kungamakerskor. Strateger och ideologer som tar sig an nästa stora politiska begåvning och låter hen gå i lära. Som tillhandahåller resurser och kontakter, fyller på med idéer och fostrar. Våra politiska rörelser har kanske blivit för trånga för förmågan att skapa nästa gigant. Konkurrensen för hög, egenintresset för stort.
Kanske är det helt enkelt så att inte tillräckligt med tid har passerat. Vet man om att man lever samtidigt som en gigant under tiden den personen är i livet? Beskrivningen av en politisk gigant formuleras oftast efter att personen gått ur tiden. Då är det fritt fram för de enskilda historieskrivarna att höja vem som helst till skyarna. Eller för den delen sänka dem genom att omsorgsfullt mala ner ett tidigare gott rykte.
Efter det att mutanten kommit till universumet i Asimovs Stiftelsetriologin och hotat den stora plan som stiftelsen räknat ut tar ett episkt rymdepos vid. För läsaren avslöjas det snart: Mutanten var också planerad. Långt bort tvärsöver världsalltet fanns en annan stiftelse, som räknat ut även detta. Med hjälp av rymddiplomati och under hot om stjärnornas krig så blir mutanten till slut en ganska vanlig härskare, som i återstoden av berättelsen har hand om sin lilla perifera del av universum.
Om Sverige var ett av Asimovs universum, så hade Stiftelsen varit den kader av tjänstemän och politiker i våra offentliga organ som planerar fortsättningen på berättelsen om Sverige. Ett Sverige där kungamakerskorna är ersatta med PR-konsulter och historieskrivarna av folk på Twitter. Kanske har nästa politiska mutant redan fötts. En person som är felfri, utan dåligt genomtänkta tankefoster i digitala arkiv. En som kan passera partiernas kvarnar med egot i behåll och som hittar rätt kungamakerska med de kontakter och idéer som behövs. Då kan vi bryta den politiska stiltjen och öppna dörren till nästa svenska politiska paradigm.
Thea Andersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!