Adam Smith tillskrivs ständigt uppfattningar han inte hade, skriver professor emeritus Bo Sandelin. Visst gillade han frihandel, men förespråkade i vissa fall tullar, och kunde även vara kritisk mot specialisering. Med dagens mått mätt hade han nog snarare setts som socialliberal än en laissez-faire-förespråkare.
Det har nu gått 300 år sedan den skotske upplysningsfilosofen Adam Smith (1723–1790) föddes. Fortfarande dyker hans namn upp i diskussioner om exempelvis frihandel och protektionism, arbetsdelning eller statens och marknadens uppgifter, men hans uppfattningar återges inte alltid korrekt. Gamla filosofer råkar ofta ut för ödet att en modern skribent via andrahandsuppgifter känner till någon övergripande idé hos den äldre tänkaren och genom extrapolering tillskriver denne uppfattningar som inte alls stämmer. Det kan diskuteras om Adam Smith eller Karl Marx är svårast drabbade.
Smith betraktas ibland som ”nationalekonomins fader”, men som andra av tidens lärda skrev han om många saker – såsom astronomins historia, konst, litteratur, psykologi, minnesorganens funktion och språkens ursprung. Mest känt är kanske hans uttryck ”den osynliga handen” om ekonomins styrning, som han använde vid tre tillfällen i sitt författarskap.
Smith är känd som en liberal portalgestalt och det är väl därför som man till exempel på lärarsajten SO-rummet skriver att ”Smith menade att handel skulle vara fri och utan hinder” och att ”alla tullar och liknande skulle tas bort och ersättas av frihandel”.
Men så liberal var Smith inte.
Men så liberal var Smith inte. Han var i grunden för frihandel, men tullar kunde motiveras om en importkonkurrerande näring var belastad med skatt, och exportpremier kunde få hjälpa till att hålla liv i en produktion som var viktig för försvaret. Den engelska Navigationsakten – en av historiens mest kända frihandelsfientliga akter – betecknar han i An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations (1776) som ”kanske den klokaste av alla handelsförordningar i England”. Genom att gynna engelsk sjöfart gjorde den att det fanns gott om erfarna sjömän, vilket var viktigt för sjöförsvaret, och ”försvaret är mycket viktigare än välståndet”.
Internationell handel var enligt Smith oftast bra, men inte alltid. Den handel som uppstått mellan Europa och Sydamerika hade kunnat vara till fördel för båda parterna, men ”européernas barbariska orättfärdighet gjorde en händelse, som borde ha blivit välsignelsebringande för alla, ruinerande och fördärvlig för flera av de olyckliga länderna”.
Egenintresset är en drivkraft i ekonomin och ofta citeras Smiths ord: ”Vi litar inte till slaktarens, bryggarens eller bagarens särskilda välvilja när vi önskar få något till middag, utan till deras egen fördel. Vi vädjar inte till deras människokärlek utan till deras själviskhet.” I ett annat sammanhang är han mer kritisk när han talar om ”det lågsinta rofferibegäret och monopoliseringslustan hos köpmän och industriidkare”.
En väsentlig faktor bakom den ekonomiska utvecklingen är arbetets delning, specialiseringen, exemplifierat av Smith med hur tillverkningen av en knappnål sönderfaller i cirka arton moment. Specialiseringen har ökat produktiviteten och gett ”upphov åt den allmänna välmågan, som når ända ner till folkets lägsta lager”. I början av Wealth of Nations beskrivs specialiseringen i positiva ordalag.
Där har Smith en lång utläggning om hur specialiseringen och ensidigheten kan leda till själslig och kroppslig utarmning hos arbetaren.
I slutet av boken är tonen en annan. Där har Smith en lång utläggning om hur specialiseringen och ensidigheten kan leda till själslig och kroppslig utarmning hos arbetaren: ”Skickligheten i sitt yrke synes han på så vis ha förvärvat på bekostnad av sina intellektuella, moraliska och fysiska krafter. Och det är just det som de fattiga arbetarna, det vill säga den stora massan av folket kommer att göra, om inte regeringen bryr sig om att vidtaga åtgärder till att förhindra det.”
Smiths grundinställning var att ekonomin borde vara mindre reglerad än i dåtidens England, men det är en grov missuppfattning att han skulle mena att ”staten i grunden var överflödig” och inte skulle lägga sig i ekonomin.
Staten hade tre huvuduppgifter. Den första var försvaret och den andra var rättsväsendet. Men med den tredje huvuduppgiften går Smith bortom den nattväktarstat som han ibland sägs företräda. Det handlar om statens skyldighet att ”upprätta och underhålla sådana offentliga inrättningar och verk som, fastän de kan vara i högsta grad nyttiga för ett stort samhälle, likväl är av sådan natur att de aldrig kan betala sig och gå med vinst för en enskild eller ett litet antal enskilda, och som därför inte kan väntas komma till stånd på enskild väg”. Här diskuterar Smith sådant som vägar, hamnar, bryggor, kanaler, post och undervisningsväsende.
Påverkad av naturrättsfilosofin använder Smith i olika sammanhang uttrycket ”naturlig frihet”. Denna bör i normalfallet inte inskränkas, men de former av ”ett fåtal individers naturliga frihet, som äventyrar hela samhällets trygghet, är och bör vara begränsade”. Tvånget att bygga brandmurar nämns som en berättigad inskränkning i fastighetsägares naturliga frihet.
Wealth of Nations är Smiths mest kända bok, men själv lär han ha tyckt att hans första bok The Theory of Moral Sentiments (1759) – som kom i svensk översättning 2019 – var bättre. Egenintresset som drivkraft får där mindre vikt. Det antyds redan av första meningen i första kapitlet: ”Hur självisk människan än kan antas vara finns det uppenbarligen vissa principer i hennes natur som väcker hennes intresse för andras öde och gör deras lycka nödvändig för henne, även om det enda hon får ut av denna lycka är glädjen över att se den.”
Tar man hänsyn till de uppgifter Smith tilldelar olika aktörer och till de problem han ser i en helt ostyrd ekonomi så är det svårt att se honom som en laissez-faire-ekonom.
Tar man hänsyn till de uppgifter Smith tilldelar olika aktörer och till de problem han ser i en helt ostyrd ekonomi så är det svårt att se honom som en laissez-faire-ekonom utan kanske snarare med modernt språkbruk som socialliberal. Därför är det kanske inte heller så förvånande att han – efter det att han fullbordat Wealth of Nations – avslutade sitt arbetsliv med att under tolv år vara en nitisk tullkommissarie för Skottland. Det professionella nitet spillde då över även på hans beteende i privatlivet. I ett brev berättar han att han strax efter sitt tillträde hade sett på listan över förbjudna varor och till sin förvåning funnit att han ”knappast hade en halsduk, ett par krås eller en näsduk som det inte var förbjudet att använda i Storbritannien. Jag ville statuera exempel och eldade upp dem alla.”
Bo Sandelin
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!
* Artikeln bygger på skriften Adam Smith, som gavs ut av Studentlitteratur 2021.