Antisemitismen hos delar av vänsteroffentligheten i Sverige efter Hamas pogromer har kommit som en chock för skribenten Hynek Pallas. Han menar att vi måste förstå attacken mot Israel som ett brott mot ”aldrig mer”.
Den nionde november infaller 85-årsdagen av Novemberpogromerna. Under flera dygn, som den nionde november kulminerade i det som kallas för Kristallnatten, förstörde och plundrade paramilitära styrkor och vanliga medborgare i Nazi-Tyskland tiotusentals judiska hem, affärer och synagogor.
Minnesstunder hålls varje år världen över eftersom denna natt 1938 betraktas som ett förspel till Förintelsen. Men i år har några judiska organisationer, som i Sarajevo, ställt in och andra överväger att göra det. Med en alarmerande ökning av antisemitiska hatbrott efter de Hamas-ledda pogromerna i Israel den sjunde oktober är det svårt att garantera säkerheten kring ett sådant arrangemang.
Alla som såg hur jublande demonstranter i västvärlden tog till gatorna samma helg – innan uppbrända spädbarn hade svalnat och blodet ur uppsprättade gravida kvinnomagar hade stelnat – vet att det finns fog för oron.
Som författare och skribent har jag länge skrivit om Förintelsen i Central- och Östeuropa. Om den problematiska minneskulturen och fortsatta antisemitism som finns i regionen. När Josef Stalin 1948 utropade Israel till fiende innebar det en ”antisionism” som legitimerade i stället för behandlade den antisemitism som länge hade funnits i Östblocket. Judar blev återigen måltavlor, som inte minst fördrivningen av Polens judar 1968 visar. Den cyniske DDR-ledaren Erich Honecker införde minnesstunder för Novemberpogromerna först 1988, i tron att det skulle få till ett handelsavtal med USA.
I Tjeckoslovakien var judar de främsta offren för 1950-talets dödliga skenrättegångar och gruppen trakasserades av regimen fram till 1989.
I Tjeckoslovakien var judar de främsta offren för 1950-talets dödliga skenrättegångar och gruppen trakasserades av regimen fram till 1989 (18/10 GP). Under arbetet med min senaste bok ”Skotten i Slovakien – en Centraleuropeisk tragedi” (Kaunitz-Olsson, 2023) mötte jag vanliga slovaker som fortfarande är övertygade om att en ljusskygg judisk elit styr världen. En övertygelse de delar med ungefär hälften av befolkningen i ett land som genom åren röstat fram en fascistisk politiker som kallar judar för ”odjur i människohud” till borgmästare i en stor stad.
Antisemitism är inte något vi kan sortera till museerna.
Så man kan säga att jag inte tillhör en skara som tror att begreppet ”aldrig mer” och seriösa hot mot judar är något som hör det förflutna till. Antisemitism är inte något vi kan sortera till museerna.
Ändå har veckorna sedan den sjunde oktober inneburit en chock för mig. Och då främst i mötet med delar av vänsteroffentligheten i Sverige och utomlands.
Dagarna efter pogromerna i Israel beskrev organisationen Ship to Gaza attacken på Facebook som en ”kraftfull vedergällning”. Aftonbladetskribenten Shora Esmailian förklarade på Twitter att ”skulden är helt och hållet Israels att bära” och att de gisslan som Hamas har tagit – bland dem spädbarn och pensionärer – är ”palestiniernas enda chans för att förhandla om frihet”. En redaktör jag har arbetat med på en antologi för ett vänsterförlag skrev – med hänvisning till krav på fördömande av Hamas – att man minsann inte ”kritiserar en svältande människas bordsskick”. Kändis- och kulturarbetarupprop har de senaste veckorna formulerats utan att nämna pogromerna och gisslan. Och när Amnesty startade namninsamling beskrevs händelserna den sjunde oktober enbart som en dag då ”våldet trappades upp”.
Athena Farrokhzad, programansvarig för litteraturen på Kulturhuset, deltog i och uppmanade folk att ansluta sig till demonstrationer (utanför sin arbetsplats) som hade både höger- och vänsterextrema inslag, där antisemitiska folkmordsramsor skanderades och där talen innehöll konspirationer om omhändertagande av muslimska barn i Sverige. (Man undrar om cheferna på Kulturhuset, och våra kultursidor, skulle vara lika tysta om anställda kilade ner på sverigedemokratiska demonstrationer med nazistiska inslag utanför arbetsplatsen, och på sociala medier uppmuntrade folk att ansluta till dem?).
När jag i artiklar och sociala medier har påpekat att det i antisionistiska vänsterled, inom ”avkolonialiseringsteorier” och i den antirasistiska rörelsen, finns såväl slentrianmässig antisemitism och syn på judar som förövare – liksom direkt Hamas-hyllande, som av klimatrörelsehjälten Andreas Malm (Worker’s Liberty, 29/6/21) – har mothuggen varit hårda (24/5/21 GP). ”Hur vet du att det är antisemitism och inte hämnd på ockupanter”, skrev en vänsterman till mig om Hamas – en organisation som grundades med judiskt folkmord som mål.
Vänsterpress som ETC har tack och lov bjudit motstånd genom att från första stund beteckna Hamas som fascister.
Vänsterpress som ETC har tack och lov bjudit motstånd genom att från första stund beteckna Hamas som fascister och beskriva den skada deras islamistiska fundamentalism åsamkar Gaza och palestinier. Ändå har oviljan att ta in antisemitiska tendenser och ta tydligt avstånd från Hamas illdåd som just antisemitiska genomsyrat vänsterns reaktioner.
Att kritik om antisemitism möter hårdnackat motstånd är förståeligt. Ingen vill se sig som antisemit, varpå vi i stället får höra att begreppet överanvänds om ”Israelkritik”.
Men det är lika a-historiskt som antiintellektuellt – och farligt – att blunda för tendenserna och hur de manifesterar sig. Idéhistorikern Henrik Bachner har i sin avhandling ”Återkomsten: antisemitism i Sverige efter 1945” (Lunds universitet, 2000) och i artiklar visat hur anti-judiskt tänkande har manifesterat sig i Sverige under efterkrigstiden (SKMA 28/10/2010). I synnerhet sedan Libanonkriget 1982 har mycket antisionistisk jargong – som tydligt påminner om linjen i de kommunistregimer som under kalla kriget stöttade palestinska terrorister – inneburit en demonisering av Israel. Landet påstås vara nazister som genomför en förintelse av palestinier. Redan 2005 instämde 51 procent av tyskarna i påståendet att Israels behandling av palestinierna liknar nazisternas behandling av judar. I en svensk studie från 2006 instämde 26 procent i samma påstående.
I London review of books menar författaren Adam Shatz – i en snyggare men inte särskilt aptitlig paketering av ovanstående tankegods – att Förintelsen har blivit en ”civil religion” på bekostnad av bryddhet om muslimer (19/10). Han begränsar antisemitisk förföljelse till en historisk företeelse i Europa. Shatz menar att pogromerna den sjunde oktober bara ”påminner” om pogromer eftersom judar idag har en unik position och att palestinierna nu straffas ”för Hitlers handlingar”.
Min akuta oro för detta handlar naturligtvis om att ökande antisemitism ska leda till fysiska attacker. I skrivande stund söker en mobb i den ryska delrepubliken Dagestan igenom en flygplats efter israeler och judar. Bilderna av hur de omringar en man för att kontrollera om han är jude bär på ett fruktansvärt historiskt eko.
En långsiktig oro är vad detta innebär för framtida judiskt liv i Sverige och Europa. Blir det möjligt att uthärda att barn går i skolan inte bara med tung beväpnad polis utanför, utan att de växer upp i en offentlighet där intellektuella och skattefinansierade kulturbyråkrater vänder dem ryggen – eller värre? Och givet hur nonchalansen för det judiska traumat nu manifesterar sig, vad kommer det att få för konsekvenser i minneskulturen kring antisemitismen och Förintelsen?
Det handlade om att respektera just den här sorgen, och förstå att det vi såg var ett brott mot ”aldrig mer”.
Att efter den sjunde oktober utan omsvep fördöma Hamas och deras pogromer, att klara av att skriva upprop som förhåller sig värdigt till det oerhörda som har hänt, handlade aldrig om att ”välja sida”. Det uteslöt inte på något sätt ilska över israeliska regeringar, över bosättare som mördar palestinier eller sorgen över bomber som dödar barn i Gaza. Det handlade om att respektera just den här sorgen, och förstå att det vi såg var ett brott mot ”aldrig mer”.
För vad betyder det om man vredgas över att Ulf Kristersson sviker sitt löfte till Hédi Fried att inte samarbeta med ett parti med rötter i nazismen – men inte vill kännas vid och därför förminskar betydelsen av Hamas världsbild, deras terrordåd och vad de resulterade i?
Tonar man ner det, dessutom genom att via tystnad eller direkta påståenden skriva under på klassiska konspirationsteorier, då spär man också på redan befintlig antisemitism. Om så konspirationsteorier i det offentliga rummet, judehat i ytterhögern eller den antisemitism som finns i svenska skolor bland barn till invandrare från Mellanöstern.
I Novemberpogromerna 1938 mördades 91 judar. Historiker har senare räknat upp antalet betydligt. Men i Hamas attack 85 år senare mördades 1400 personer i landet som skulle garantera ”aldrig mer”. Den som vill förstå vidden av det judiska trauma som öppnades den sjunde oktober kan börja där.
Hynek Pallas
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!