Liberal Debatts nye På Djupet-redaktör Theo Herold funderar över baksidorna med individualismen och konstaterar att stockholmare har mer gemensamt med papegojor än de kanske vill erkänna.
För några veckor sedan cirkulerade ett klipp på sociala medier där två nyzeeländska utrotningshotade papegojor för första gången träffade en annan av sitt slag. Utan att jag besitter någon större ornitologisk sakkunskap så fick jag intrycket att de små krabaterna i klippet upplevde en genuin lycka att träffa varandra.
Vårt behov av närhet och vår beroendeställning till andra är något vi delar med så gott som alla varelser.
Fåglarnas beteende återspeglar på många sätt det mänskliga tillståndet som sociala varelser i ett individualistiskt samhälle. När ensamheten blir outhärdlig väger få saker tyngre än att träffa andra människor. Vårt behov av närhet och vår beroendeställning till andra är något vi delar med så gott som alla varelser.
Till skillnad från fåglarna i klippet har däremot vi människor förmågan till mer komplexa tankar och känslor. Vi känner empati med våra medmänniskor, skapar en kulturell identitet och organiserar oss i samhällen med både privata och offentliga institutioner. I det liberala samhället, i takt med samhällsutvecklingen, har vi en tendens att också bli mer individualistiska.
Individualismen är en fantastisk institution som möjliggör självförverkligande och självbestämmande. Som fria individer i ett liberalt samhälle kan vi också ägna vårt liv till att hitta vår egen mening – kanske väljer vi att förverkliga oss själva genom karriären, familjelivet eller genom själslig förkovran. Men vårt fokus på att självförverkliga jaget gör också att vi byter bort civilsamhället till förmån för tjänstemän och byråkrater.
Vårt fokus på att självförverkliga jaget gör också att vi byter bort civilsamhället till förmån för tjänstemän och byråkrater.
Detta är särskilt sant för oss i Norden. Vi anses ofta tillhöra de mest individualistiska kulturerna i världen och för oss är det extra viktigt att ägna oss åt vår personliga strävan. Även om vi gärna hjälper våra nära och kära så är vi benägna att inte lägga oss i främlingars angelägenheter, likväl som vi förväntar oss att främlingar lämnar oss i fred. De nordiska välfärdsstaterna har vuxit fram genom en generell altruism och en kulturellt betingad inställning att lämna folk vi inte känner i fred.
Men vi är alla främlingar på ett eller annat sätt. Vårt förhållningssätt leder därför till att personliga angelägenheter ofta blir statens att sköta eftersom vi anser det vara mest rättvist för alla. När förhållanden människa-människa blir människa-tjänsteman, blir samhället också mer sterilt. Vi interagerar inte längre med våra medmänniskor och vad som tidigare skötts mellan jämlikar blir i stället den hierarkiska interaktionen människa-staten. När ytorna för medmänsklig samverkan minskar slår individualism på sikt över till ensamhet.
Ingen vill leva utan kontakt med andra människor – inte ens vi individualistiska nordbor.
Flera studier pekar på en stark korrelation mellan upplevd ensamhet och hur individualistisk den egna kulturen anses vara. Det är inte heller en slump att Norden ofta ligger i toppen vad gäller ensamhet. Ingen vill leva utan kontakt med andra människor – inte ens vi individualistiska nordbor.
Det vore sunt om vi oftare vågade tro på civilsamhällets förmåga där vi kommer samman som jämlikar, i stället för att alltid uppdra staten att lösa våra kollektiva problem. På så vis kan vi också bli mindre ensamma utan att vi tummar på vare sig vår frihet och individualism. Fria varelser har trots allt en inneboende benägenhet att skapa och att uppskatta gemenskaper av olika slag – det är lika sant för stockholmare som för papegojor.
Theo Herold
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!