Tidskriften Liberal Debatt firar 75 år av kamp för ett friare – men också roligare samhälle, skriver kulturredaktör Eric Luth.
Liberal Debatt grundades av ett gäng frihetliga studenter 1948. De samlades kort efter världskrigets slut och startade tidskriften med syfte ”att öka liberalismens styrka och slagkraft till gagn för demokratien”. Orden är från redaktör Åke Gafvelins första ledare, som återpubliceras i det här numret.
Sedan dess har både Sverige och världen blivit friare, men inte utan omvägar och bakslag. Då som nu kantas vägen mot friheten av fundamentalister och tråkmånsar.
Milan Kundera skriver i Romankonsten att hela den europeiska kulturen hotas av tråkmånsar. Skaror av agelaster – män utan humor – tornar upp sig i horisonten. Utan humor, menade Kundera i sin tur, ingen fantasi och tolerans, och än mindre respekt för individ och privatliv. Därför är skrattet en förutsättning för friheten.
Patrick Krassén menar i det här numret att den snabba tekniska utvecklingen riskerar att förverkliga något som liknar George Orwells dystopiska storebrorssamhälle i 1984 (som för övrigt också påbörjades 1948). En värld som övervakas och kontrolleras av grå småborgare, och där fantasin såväl som privatlivet – och därmed individen – åker ut med badvattnet.
För något år sedan läste jag den algeriske Boualem Sansals sanslösa roman 2084, där han i orwellsk anda skildrar framväxten av ett storebrorssamhälle med islamistiska förtecken.
Allt är under kontroll. Sov gott, ingen skrattar.
I förordet heter det: ”Allt i den här romanen utspelar sig i en avlägsen framtid i ett avlägset universum som saknar all likhet med vårt. Den världen existerar inte, precis som storebrorssamhället i 1984 inte existerade då, inte existerar i dag och inte kommer att existera i framtiden. Sov lugnt, gott folk, allt är påhittat och resten är under kontroll.”
Allt är under kontroll. Sov gott, ingen skrattar.
I 75 år har Liberal Debatt bekämpat den stora staten och värnat individen, med skarpa, liberala förslag och idéer. Men Kundera, som ju tyvärr gick bort i somras, påminner oss om att vi inte får glömma skrattets betydelse i kampen för friheten.
Fundamentalismen överlever inte skrattet, tål inte fantasin. Gud skrattar när människan tänker, säger ett gammalt ordspråk på jiddisch. Det är bara för oss att skratta med. Så besegrar vi agelasterna.