Långt innan Per Gahrton grundade Miljöpartiet var han redaktör för Liberal Debatt. Hans texter är en påminnelse om att det finns utrymme för en annan och mer radikal liberalism i Sverige, skriver Matilda Molander.
Jag växlar mellan att småle, fnissa och att skratta rakt ut. Per Gahrtons 50 år gamla uppgörelse med FPU:s (dåvarande Liberala ungdomsförbundet) etablissemang är inte bara syrlig och dräpande, utan också väldigt rolig. I stort sett alla framtida medlemmar av Folkparti-eliten sågas jäms med fotknölarna och anklagas för att vara taktiska karriärister med total brist på radikalitet – inte minst när ungdomsförbundet röstat för att ta bort sitt krav på fri abort:
Taktisk masspsykos hade skördat en stor triumf.
”Taktisk masspsykos hade skördat en stor triumf – eller var det kanske den beryktade matförgiftningen på kongresshotellet i Dalarna som sög musten ur också vanligtvis pålitliga radikaler?”
Efter beskedet att Liberal Debatts tidigare chefredaktör Per Gahrton gått bort har jag satt mig i arkivet och läst igenom allt han skrev för tidningen under sin tid som redaktör och redaktionsmedlem. En hel del är så kallade ”tidsdokument”: En uppmaning att stötta FNL, en beskrivning av utvecklingen i FPU under 60-talet och det tidiga 70-talet. Och så vidare.
Men mycket är intressant inte bara som beskrivning av en historisk epok, utan också som en skarp analys av politiska företeelser som är minst lika påtagliga i dag.
”Tyvärr går räddhågan inför det ’känsliga’ och omsorgen om vissa väljargrupper ibland längre än till overksamhet och tystnad. Det händer att partier direkt fattar ståndpunkt mot bakgrund av en gissad opinion. Taktiken får bestämma politikens innehåll”, skriver Gahrton 1967 i texten ”Är politikern taktikens fånge?” som vi återpublicerar i detta nummer.
Den 24-årige Gahrtons resonemang kring hur vår position i den politiska hierarkin påverkar vår möjlighet att ta taktiska hänsyn är väl värd att läsa – inte minst för den som vill förstå varför ledarskribenter så ofta misslyckas när de försöker ge sig in i partipolitiken.
Det finns både utrymme och grund för en alternativ och radikal liberalism i Sverige.
Att mannen som startade Miljöpartiet före dess var redaktör för Liberal Debatt brukar förvåna, men när jag läser hans texter är det tydligt att den ideologiska grunden för det nya partiet redan var lagd i slutet av 1960-talet. Etablissemangskritiken, decentralismen, medvetenheten om att makt korrumperar, omsorgen om att allas röster ska få höras. Hans resonemang är tydligt liberala, men av en helt annan inriktning än den som då – och nu – är förhärskande i Folkpartiet/Liberalerna.
De senaste åren har utvecklingen i Gahrtons Miljöparti tyvärr gått i en allt mindre liberal riktning, men hans texter är en påminnelse om att det finns både utrymme och grund för en alternativ och radikal liberalism i Sverige.
Matilda Molander
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!