Sverige förlorar flera miljarder kronor i bnp varje år för att internationella studenter lämnar efter att utbildningen är klar. Dessutom bidrar de höga trösklarna för internationella studenter att stanna kvar i Sverige till en omfattande kompetensflykt, skriver IKEM:s Caspian Rehbinder.
Värdet av internationell rörlighet är i bästa fall hur stort som helst. Människor som söker sin lycka på nya platser skapar dynamik och tillväxt. Inte minst gäller det internationella studenter. Men redan utredningen om cirkulär migration och utveckling, tillsatt av Alliansregeringens migrationsminister Tobias Billström, konstaterade: ”För många utländska studenter, som gärna skulle vilja stanna, är det dock svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden.” (SOU 2010:40)
I dag har kompetensbristen seglat upp som ett av de största hindren för företag både i Sverige och hela Europa. Sju av tio företag tycker det är svårt att rekrytera högskoleutbildade och mer än hälften av företagen tycker det är svårt att hitta rätt kompetens inom forskning och utveckling – den högsta nivån någonsin.
I dag har kompetensbristen seglat upp som ett av de största hindren för företag både i Sverige och hela Europa.
Det här innebär att företag som hade kunnat växa bromsas, att den gröna omställningen av industrin tappar fart, att Sveriges export och produktivitet hämmas och att vi alla blir fattigare.
En viktig väg in till de här jobben är de internationella studenterna. Men få av dem stannar i Sverige. Hela 75 procent av de internationella studenterna uppger att de vill stanna efter studierna, men bara 30 procent gör det. Det är under snittet i OECD och långt under länder som Kanada, Australien och Tyskland. Kompetensen Sverige förlorar är märkbar.
De ekonomiska förlusterna går att uppskatta. Läsåret 2019/20 tog 7 500 personer en masterexamen inom naturvetenskap eller teknik, varav hälften var utländska studenter. Om 75 snarare än 30 procent skulle stanna skulle det innebära ytterligare 1 600 masterutbildade i natur och teknik varje år. Det skulle innebära 2,2 miljarder kronor i ökad bnp och över 650 miljoner kronor i skatteintäkter, om man utgår från uppskattningar av arbetskraftsinvandrares ekonomiska bidrag i dessa yrkesgrupper.
Men det ger ändå en vinkning om de stora vinsterna migration kan föra med sig om vi låter den.
Exemplet är förstås snävt. Det ekonomiska värdet är långt större än bara naturvetare och industri, och värdet av internationalisering är långt större än det ekonomiska. Men det ger ändå en vinkning om de stora vinsterna migration kan föra med sig om vi låter den.
Många faktorer kan få fler att stanna, som god samverkan mellan utbildningsinstitutioner och näringsliv, möjlighet till språkutbildning under studietiden, en bostadsmarknad som fungerar och att det inte införs ett medianlönekrav. Regeringens föreslagna lönekrav kommer slå särskilt hårt mot nyexaminerade, som är tidigare i karriären och därför har lägre löner än arbetsmarknaden som helhet. Nålsögat för att få stanna och bidra till ekonomin blir ännu mindre.
Den enskilt högsta tröskeln redan i dag är kravet på försörjning: för att få stanna och söka jobb efter studierna behöver man ha 115 000 kronor på kontot, för att kunna försörja sig själv under ett helt år. Utgångspunkten är god: de som stannar för att jobba ska försörja sig själva. I praktiken har dock de flesta studenter förmåga att försörja sig själva snabbt efter examen, och få nyexaminerade har sparat ihop över hundratusen innan de kommer ut i arbetslivet. Vi har utformat reglerna så stramt att de flesta sparkas ut – och alla blir fattigare på köpet.
Regeringen har understrukit vikten av att locka högkvalificerade arbetskraftsinvandrare till Sverige. Ulf Kristersson lovade det i sin regeringsförklaring och regeringen har tagit några steg i riktningen, med idéer om både snabbspår och mer konkurrenskraftig expertskatt. Det är en mycket god ambition. I det arbetet får man inte glömma de internationella studenterna.
Caspian Rehbinder
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!