Den 11 september 1973 avsattes Chiles valde president Salvador Allende av militären under ledning av general Augusto Pinochet. Många förföljdes och fängslades. Efter 50 år berättar författaren Jaime Penela López novellen om “Duvan i Villa Los Peumos”, som visar att Chiles historia är mer komplex än den oftast politiserade versionen.
Man kan säga mycket om kvarteret Villa Los Peumos, men vackert var det inte. Under somrarna spelade vi barn fotboll från morgon till kväll på fotbollsplaner som dammade av torr jord. Men det var också i detta fattigkvarter som en av de mest framstående grupperna inom motståndsrörelsen mot Pinochet organiserade sig. Det var 1983 och i Villa Los Peumos var Duvan redan en legend.
Hans namn var Manuel Cataldo. Varför fick han smeknamnet Duvan?
Manuels pappa hette Pedro Cataldo och känd i grannskapet som El paco rojo – den röda snuten. Under Unidad Populars styre 1970–1973 genomförde kommunistpartiet ett framgångsrikt rekryteringsarbete inom polisen och Pedro Cataldo var en av de värvade.
Manuels pappa hette Pedro Cataldo och känd i grannskapet som El paco rojo – den röda snuten.
Pedro Cataldo var en hjälpsam man med ett stort engagemang i lokalsamhället. Han var glad, sportig och älskad av alla – lika mycket av de som stod till vänster som de till höger, och av de som inte alls brydde sig om politik. Han ställde alltid upp. Pedros ende son, Lille Manolito, var oerhört stolt över sin far.
Men allt detta upphörde 11 september 1973 när Manuel var 13 år.
Klockan 06:07 på morgonen den dagen så fick Pedro Cataldo ett telefonsamtal från sin kollega – känd som ”Lille Ernesto” – på polisstationen. Kamratens röst var tydlig, och han gick rakt på sak: Ett militärt uppror var på gång. Pedro Cataldos reaktion lät inte vänta på sig. Hela hans kropp hade redan befunnit sig i krisläge i flera veckor. Han hade känt på sig, precis som hela Chile kände på sig, att något mycket allvarligt kunde hända från ett ögonblick till ett annat.
De fakta jag har kunnat konstatera är följande: Poliskorpral Pedro Cataldo anlände till arbetsplatsen på 36:e polisstationen i Villa los Peumos klockan 7.31. Han arresterades omedelbart av sina egna kollegor, kastades i en fängelsecell, kläddes av naken och misshandlades brutalt. Bland misshandlarna fanns Lille Ernesto, hans vän och partikamrat. Senare undersökningar skulle visa att vännen var infiltratör.
De behövde inte fortsätta länge innan Pedro Cataldo önskade att han skulle dö. De som torterade honom var kollegor, högerextrema civilister och armépersonal och frågorna kretsade kring samma tema: Vad var vänsterns plan för inbördeskriget och var fanns vapnen?
Pedro Cataldo hade givetvis ingen aning om någon eventuell plan eller hemliga vapengömmor. Han kände till att partiet hade en militär organisation, men det där var inget för honom. I polisstationens källare förlorade han tidsuppfattningen och efter tolv timmar i helvetet trodde han att han faktiskt skulle dö.
Den chilenska vänstern tvingades svälja sin revolutionära retorik och hade inget annat val än att gömma sig eller fly landet.
Men de dödade honom inte. Inne i centrum intog militären presidentpalatset La Moneda och under de frenetiska timmarna efter statskuppen glömdes Pedro Cataldo praktiskt taget bort när mer betydelsefulla fångar föll i den repressiva apparatens klor.
Dagarna gick och lille Manuel bevittnade hur Salvador Allendes regering kollapsade som ett korthus. Den vänster som tidigare hade skrutit om folkets makt och proklamerat väpnad kamp var nu tyst. Det fanns ingen motståndsrörelse. Den chilenska vänstern tvingades svälja sin revolutionära retorik och hade inget annat val än att gömma sig eller fly landet. Allt detta påverkade Manuel Cataldo, som drabbades av en märklig blandning av hat, ilska, besvikelse och rädsla. Var fanns alla kamrater som borde hjälpa hans far? Var fanns alla grannar och vänner, som Pedro Cataldo tidigare hade hjälpt, utan att ägna en tanke åt deras politiska hemvist?
Angelica Cataldo, Manuels mor, föll in i en djup depression. Det blev sonen Manuel som på egen hand fick ta initiativ att göra det som ingen annan vågade. Han gick till 36:e polisstationen och insisterade på att få träffa sin far.
Alla på polisstationen kände igen honom och beordrade honom att gå därifrån. De till och med hotade honom men pojken frågade igen, han begärde, tiggde och bad, till den grad att vaktbefälet slutligen gav honom tillåtelse att under fem minuter få hälsa på sin pappa.
I polisstationens källare mötte han en omintetgjord man. Manuel kramade om sin far, strök hans hår och för ett ögonblick var barnet den vuxne av de två. Mer än så, i den stunden blev han gammal.
Bland invånarna i Los Peumos spreds ryktet om pojken som hade tillträde till polisstationen.
Manuel fortsatte att besöka sin fängslade pappa. Det var det som hände sedan som skulle ge honom hans smeknamn. Efter en tid lät polisen honom stanna lite längre och då kunde Manuel ta med sig mat till honom. En dag föll det sig så, att polisen började anlita pojken att köpa läsk och småsaker åt dem och efter sex månader var Manolito en ständig habitué på polisstationen.
Bland invånarna i Los Peumos spreds ryktet om pojken som hade tillträde till polisstationen. De började knacka på hans dörr för att fråga – ja, de tiggde, bönade och bad – om information kring en son, en make, en far.
På det sättet blev Manolito allmänt känd som Duvan. Han inhämtade och förde med sig information om de fängslades hälsa och status. Med honom skickades även kodade politiska meddelanden från inlåsta medlemmar i Kommunistpartiet till de som var fria, och vice versa. Till slut slutade han lystra till namnet Manuel. Han var Duvan. Den 13-årige pojken insåg kraften i sin position, han förstod att kunskap är makt, och han lärde sig att använda den.
Jaime Penela López
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!