Inte ens de främsta förespråkarna av fria marknader lever upp till sina ideal när det kommer till livsmedel, skriver Anna Ek, som kommer till den krassa insikten att det behövs modeller för att säkerställa en långsiktigt hållbar produktion av mat.
Jag följer ett par på sociala medier som blivit ganska kända för att de under delar av året är helt självförsörjande på mat. I deras videor får man följa med när de planerar odlingsbäddar och räknar på hur länge burkarna med egenkonserverade tomater kommer att räcka.
De odlar, jagar och samlar på sig av det mesta som de kommer åt. Målet för dem är att lyckas slippa köpa mat, något som nog kan tyckas vara ganska enkelt men som i själva verket kräver stor ansträngning.
För mig ligger fascinationen just i ansträngningen som det innebär att vara helt självförsörjande, om än bara för några månader om året. Vem som helst kan ha ett trädgårdsland, som under en tid kan försörja hushållet med grönkål och färska örter. Den faktiska ansträngningen ligger i att processa, lagra och skapa variation i en grad som gör livet uthärdligt. Kostnaden för självförsörjning är tid och osäkerhet, vilket många av oss inte är beredda att betala. Det i sin tur är anledningen till att vi i dag har yrkesverksamma lantbrukare.
Sanningen är att det slöts ett kontrakt mellan livsmedelsproducent och livsmedelskonsument den dag människan bosatte sig i städer.
Sanningen är att det slöts ett kontrakt mellan livsmedelsproducent och livsmedelskonsument den dag människan bosatte sig i städer. Där och då gav vi ifrån oss ansvaret för en avgörande faktor för vår överlevnad. I dag är det för de allra flesta självklart att mat finns att köpa i affärer, eller på restauranger. Inte minst i ett land som Sverige.
Ett år som detta – med frostnätter som på sina håll kröp ända in i juni, med en sommar som bjöd på två månader av torka och sedan en månad av regn – betyder olika saker för olika människor. För de som tog ut semestern tidigt betydde den sköna sommarnätter och varma bad. För de som tog semester sent betydde det en tid av inomhusaktiviteter och panikslagna bokningar av sista minuten-resor till soliga destinationer.
För lantbrukare har det här året däremot inneburit en osäker fodersituation, eftersom första grässkörden på många håll blev skral. Därefter har situationen inneburit att säd som skulle blivit bröd, pannkakor och bullar nu istället kommer att säljas som foder, eftersom kvalitén skadats av torka och regn. På sina håll går grödorna inte ens att tröska, för att maskinerna inte tar sig ut på regntunga åkrar.
I Sverige är det ett tungt år, såväl för våra livsmedelsproducenter och livsmedelsförädlare som vår livsmedelsförsörjning. I andra länder, till och med här i Europa, hade samma situation inneburit att människor fått gå hungriga.
Den mörka sanningen får en att fundera. Hur värdesätts mat, av de som varken behövt producera den eller stått i skuggan av svält? Vad är vi villiga att offra, i ett samhälle där normen tillåter att prislappen får avgöra, för att siffran på den ska vara så låg som möjligt?
Vad är vi villiga att offra, i ett samhälle där normen tillåter att prislappen får avgöra, för att siffran på den ska vara så låg som möjligt?
Idén om den fria marknaden bygger på tilltron till att människor är smarta nog att göra medvetna, välgrundade och sunda beslut. Jag vill därför tro att marknaden skulle kunna sätta ett värde på livsmedel som är rättvisande, som internaliserar externaliteter och tar hänsyn till produktionsmetoders kostnadsvariationer.
Men – min personliga erfarenhet är att inte ens de främsta förespråkarna av den fria marknaden har förmågan att leva upp till det idealet när det kommer till livsmedel.
Under en lång tid har det inte bara tillåtits att raljera kring var och hur mat ska produceras, det har uppmuntrats. Svensk livsmedelsproduktion har ansetts ineffektiv, eftersom importerad mat har varit billigare. Att priset på svenska livsmedel snarare ger en rättvis bild över vad det kostar att producera mat som tar hänsyn till samhällets förväntningar på miljöhänsyn, klimatanpassning och djurvälfärd i ett utvecklat välfärdsland, verkar inte ha slagit marknadens självutnämnda förkämpar.
Jag är övertygad om att det behövs någon form av ersättnings- och regleringsmodell för att säkerställa en långsiktigt hållbar produktion av mat.
Missförstå mig inte, att i alla lägen alltid köpa svenskt är ingenting jag direkt förespråkar. Det jag förespråkar är att valet av livsmedel ska avgöras med mer nyanserade ställningstaganden än priset, när vi vet att livsmedelsproduktion påverkar allt från antalet pollinerare till grundvattennivån.
Den detaljerade typ av kunskap som krävs för att kunna göra ett medvetet och informerat val, förväntar jag mig inte att alla konsumenter kan ha. Det är därför ett krasst konstaterande att behöva göra, speciellt som liberal, men jag är övertygad om att det behövs någon form av ersättnings- och regleringsmodell för att säkerställa en långsiktigt hållbar produktion av mat.
Hur ett sådant system ska utformas är jag osäker på. Hittills har jag inte sett ett exempel, varken fiktivt eller reellt, som lyckats hantera den mångfacetterade verksamhet som sund livsmedelsproduktion är.
Anna Ek
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!