Tre svar återkommer i debatten som svar på frågan hur svensk akademi mår, skriver LD:s Johanna Grönbäck, och alla kan sammanfattas som ”sådär”. Men fler pusselbitar krävs för att svara på frågan.
När forskningen skiftar perspektiv och fokus, påverkar det också politik och ekonomi. Så vad betyder det när den anklagas för att vara inomvetenskaplig och ointresserad av Sverige?
Hur mår svensk akademi? Letar man i den aktuella debatten tycks tre svar vara särskilt återkommande, varav alla kan sammanfattas som ”sådär”.
I ett av svaren pekas på hur vissa ämnen och teorier skambeläggs av forskarkollegor eller studenter och därför inte lärs ut eller ens studeras. I ett annat på hur forskare möts av trakasserier på grund av deras forskning. I ett tredje på de statliga lärosätenas självständighet efter regeringens beslut om att korta de externa ledamöternas mandatperioder i universitets- och högskolestyrelser.
I det här numret försöker vi med hjälp av en rad kunniga skribenter lägga ytterligare bitar till svaret. Är frågan alls intressant, invänder någon, och ser en kanske ganska självupptagen yrkesgrupp framför sig.
Ett illustrativt exempel finns i svensk nationalekonomi. För drygt 20 år sedan började en nyfiken nationalekonom studera sitt eget fält. Dan Johansson, i dag professor, gick igenom 546 working papers och forskarutbildningens läroböcker, och fann nästan inget av det han sökte. Han letade nämligen efter begrepp som ”entreprenör”, ”institution”, ”äganderätt” och ”ekonomisk frihet” – men det studerades knappt.
Det som ytterst förklarar tillväxt och välstånd var alltså nästan negligerat i svensk forskning. Det hade förstås inverkan på kunskapsläget, men också på bredare debatt och politiska beslut.
Vad forskaren riktar sin lampa mot påverkar vilka svar som ges. I det här numret beskriver Roger Svensson hur de medel som forskning ofta finansieras av har blivit allt mer politiskt styrda.
Åt vilket håll styr akademin sig själv, är en annan fråga som berörs i numret, av bland andra Merete Mazzarella. Vad skapar akademisk framgång för en forskare och vilka språkliga förluster innebär det?
Och apropå framgångar diskuterar såväl Anna Victoria Hallberg som Olof Hallonsten och Lars Calmfors forskares plats i det offentliga samtalet. Vilka når ut och under vilka förutsättningar?
Den som söker svar på hur akademin mår, har många ställen att leta på. En plats är här.
Johanna Grönbäck
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!