Italienska liberaler, finns de? Kanske. De italienska revolutionära liberalerna har i alla fall funnits. Eskil Fagerström, författare och Italienkännare, berättar om Piero Gobetti – liberal intellektuell och en av de viktigaste antifascistiska rösterna i 1920-talets Italien.
Italien, senhösten 1918. Första världskriget har just tagit slut och varje del av det italienska samhället har ruskats om av det stora kriget. Hundratusentals män har stupat vid fronterna i norr och öster, ännu fler har skadats för livet.
Över två miljoner unga män vänder nu tillbaka till ett civilt liv efter helvetet i skyttegravarna. Många av dem är uppfyllda av en ny känsla av att vara politiska subjekt. De har stridit och lidit – och de har rätt att påverka det Italien som ska ta form efter kriget.
Men det samhälle de återvänder till har förändrats. Industrin i norr har expanderat kraftigt under krigsåren, mycket tack vare statens stora inköp av krigsmateriel. Fiat, Lancia, Pirelli och Ansaldo har blivit industriella jättar med tiotusentals anställda, och städer som Milano, Genua och Turin hyser nu en stor industriarbetarklass.
Flera politiska rörelser slåss om att ta ledningen i landet – men de förenas av sin övertygelse om att kriget förändrat nästan allt och att radikala förändringar står för dörren.
Starkast av dem är, åtminstone initialt, socialismen. Inspirerade av revolutionen i Ryssland har de under 1900-talets första år lyckats bygga upp ett mäktigt nätverk av fackföreningar, partiavdelningar, dagstidningar och kooperativ. Deras medlemsantal ökar snabbt efter freden, och snart sätter de hård press på både storjordbrukare och industrier. Enligt socialistpartiets ledande teoretiker vid denna tid, Antonio Gramsci, bör arbetarna snarast bilda fabriksråd, sovjeter, för att ta över ägandet och driften av industrierna. Det är ett budskap som, föga förvånande, skrämmer livet ur landets ekonomiska elit.
Vad har man egentligen fått för tack för att ha blött för Italien, frågar de sig.
På den andra ytterkanten pyr missnöjet hos en del av de krigsveteraner som nu försöker anpassa sig till civilt liv efter år i fält. Vad har man egentligen fått för tack för att ha blött för Italien, frågar de sig. Och hur kan premiärministern vika ner sig i så i fredsförhandlingarna i Versailles – och inte hårdare kräva de landområden som rätteligen borde tillfalla Italien? Är det inte rentav en slags landsförräderi?
En ambitiös, äregirig och retoriskt skicklig ung redaktör, Benito Mussolini, är en av dem som vill leda den nationalistiska rörelsen. Mussolini har också tillgång till ett effektivt språkrör i tidningen Il Popolo d’Italia, som han grundat med pengar från bland annat vapenindustrin. Både nationaliströrelsen (som snart ska kalla sig fascister) och socialisterna sliter och drar i det politiska systemet och sätter press på landets moderata krafter.
En som intensivt sysselsätter sig med tankar på landets framtid är en spenslig sjuttonåring från Turin vid namn Piero Gobetti. Han är en märklig gestalt, ett tystlåtet intellektuellt underbarn, både disciplinerad och inspirerande. Trots att föräldrahemmet nästan helt saknar böcker eller bildningstradition – föräldrarna driver en grönsaksaffär –har Piero har trots sin unga ålder redan hunnit skaffa sig ett gediget grepp om både europeisk och italiensk historia. Han har också börjat studera vid universitetet i Turin, där han ska komma att ta djupa intryck av den liberale ekonomen Luigi Einaudi.
Piero Gobetti har också sin plan klar, nu när han äntligen gått ut gymnasiet. I november 1918 publiceras det första numret av tidskriften Energie Nove, ”Ny energi”. Tidskriften ska vara för unga och för studenter. Gobetti vill väcka dem och bidra till att skapa en ny medvetenhet om nationens behov. Rinnovamento, förnyelse, lyder rubriken på första sidan av den tunna lilla publikationen.
Energie Nove ska bli första steget på en både lysande och tragiskt kort livsbana.
Energie Nove ska bli första steget på en både lysande och tragiskt kort livsbana. Under åren 1918-1925 flammar Piero Gobetti upp som en intellektuell fyrbåk i den italienska offentligheten. Genom sin nästa tidskrift, La rivoluzione liberale, ska han också bli en av den tidiga antifascismens viktigaste röster och hans tankar kom sedermera att att bli en viktig inspirationskälla för de liberaler i rörelsen Giustizia e libertà som tog upp den underjordiska kampen mot fascismen från 1930-talet och framåt.
Men vad innebar då Gobettis ”liberala revolution”?
En avgörande utgångspunkt för Gobetti är erfarenheterna från Italiens 1800-talshistoria och då särskilt den politiska process som kallas risorgimento, på svenska ungefär ”återuppstigande”. Begreppet sammanfattar den politiska rörelse, ursprungligen inspirerad av franska revolutionen, som ledde fram till landets enande 1861.
För Gobetti var dock risorgimento ännu ofullbordad; de löften om en ny nationell identitet och ett friare och jämlikare samhälle som visionärer som Giuseppe Mazzini och Giuseppe Garibaldi formulerade hade alltså inte infriats fullt ut. En höjd utbildningsnivå, ett fritt utbyte av idéer, en fördjupad känsla av medborgarskap och av europeisk identitet – i alla sådana avseenden hade Italien lång väg att gå, menade Piero Gobetti.
En annan utgångspunkt var Gobettis hemstad, Turin. Staden hade fram till 1861 varit huvudstad i kungariket Piemonte-Sardinien och det var politikerna i Piemontes parlament som under 1840- och 1850-talet hade lett risorgimento. Synen på Turin och Piemonte som en rationell, driftig och europeiskt orienterad del av landet omfamnades av stadens intellektuella, bland dem i högsta grad Piero Gobetti. Som de såg det var Turin helt enkelt det exempel, den idealbild, som resten av den efterblivna, fattiga italienska halvön skulle formas efter.
Gobettis bana skulle alltså bli lika lysande som kort. Med sin grundade uppfattning om landets brister och behov behöll han sin liberala kompass när fascisterna tog makten hösten 1922 och åren därefter. När regimens förtryck tilltog skärptes hans kritik av de nya fascisterna, främst genom egna och andras texter i La rivoluzione liberale.
”Fascismen är nationens självbiografi”, skrev han i en berömd essä; alltså ett slags ont koncentrat av alla landets brister. Korruption, populism, bristande utbildning, auktoritetstro – fascismen summerade allt det som hans liberala revolution ville göra upp med.
Under 1924 och 1925 kopplade fascisterna också greppet om landets sista fria medier. Den oberoende journalistföreningen förbjöds och ledningen till viktiga tidningar som Corriere della Sera och La Stampa manövrerades ut och ersattes med regimtrogna redaktörer.
Polisen genomförde på uttryckliga order från Mussolini gång på gång husrannsakan på både tryckeriet och den lilla redaktionen.
Även La rivoluzione liberale drabbades. Under 1924 och 1925 togs upplaga efter upplaga i beslag och polisen genomförde på uttryckliga order från Mussolini gång på gång husrannsakan på både tryckeriet och den lilla redaktionen. Piero Gobetti greps och förhördes.
På kvällen den 5 september 1924 väntade ett gäng fascistiska milismän på honom när han kom ut från föräldrahemmet på Via XX Settembre. Han vräktes till marken och sparkades blodig medan en folksamling tittade på utan att ingripa. Händelsen uppmärksammades i La Stampa – som påstod att bråket hade föranletts av att dottor Gobetti oprovocerat gett sig på en oskyldig krigsinvalid.
Trots misshandeln och hoten fortsatte Gobetti att försöka ge ut La rivoluzione liberale, men det blev snart nästan helt omöjligt. Hösten 1925 kom det sista numret.
Många av Gobettis medarbetare och vänner hade vid det här laget gått i exil, framför allt till Paris. Detta var inte Gobettis vilja; han ansåg att hans plats var i hemstaden och i Italien. Men livet handlade inte heller längre enbart om honom: i familjen ingick nu också hustrun och samarbetspartnern Ada Gobetti, som dessutom var gravid. Dessutom lockade möjligheterna i Paris. Där skulle hans förlag kunna blomstra och växa fritt och det skulle vara möjligt att bygga en ny framtid, resonerade han.
En snöig och dimmig morgon i början av februari 1926 satte sig Piero Gobetti på tåget till Paris. Ada och den fem veckor gamla sonen Paolo skulle komma efter så snart han ordnat en bostad till dem, var planen.
De första dagarna i Paris fylldes av återseenden och välkomnanden från vänner i exil, men efter någon vecka insjuknade Gobetti i vad som förmodligen var bronkit. Han hade sedan tidigare fått återkommande svåra luftvägsinfektioner, sannolikt orsakade av hjärtsvikt och därtill förvärrade av stress och av misshandeln våren innan.
Vännerna tog honom till ett sjukhus, men läkarna kunde inte göra särskilt mycket. Den 15 februari 1926 somnade Piero Gobetti in, bara 24 år gammal.
Eskil Fagerström
Eskil Fagerström är aktuell med boken Fascismens födelse. Italien 1918-1926 (Historiska Media).
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!