I år är det 50 år sedan Astrid Lindgrens kanske mest kontroversiella barnbok släpptes, Bröderna Lejonhjärta (Rabén & Sjögren 1973). Fullspäckad med teman som frihetskamp, förräderi, mod och död ställer sig Liberal Debatts Eva Forslund ändå frågan: vad handlar Bröderna Lejonhjärta egentligen om?
”Det enda jag tror mig kunna säga, är att boken blir spännande, så pass spännande att man kanske inte ska sätta den i händerna på barn under sju år. Fast det förstås – jag har provläst för ett litet hårdkokt fyraårigt barnbarn. Och han somnade. Möjligen i självförsvar. Men hans nioåriga bror log belåtet, när det började hemska till sig. Jag kan säga så här om boken: Först är det sorgligt, sen blir det härligt ett slag, och sen blir det hemskt. Och sen – sen kommer slutet! Och det är det jag ska skriva nu.”
Så berättade den 66-åriga författaren Astrid Lindgren våren 1973. Hennes nästa bok, Bröderna Lejonhjärta, skulle släppas samma år, och förväntningarna var höga.
Bröderna Lejon – Skorpan och Jonatan – är nio respektive 13 år gamla och bor i fattig-Sverige med sin mamma. Skorpan är sjuk i tuberkulos och ska snart dö. Jonatan tröstar honom med vackra berättelser om nästa liv – i äventyrsvärlden Nangijala. Men det blir Jonatan som dör först, och sedan möts de båda igen i Nangijala, som är mitt uppe i en politisk kamp. Den fria dalen, Körsbärsdalen, gör allt för att befria sitt brödrafolk i Törnrosdalen från ondskan själv, Tengil från Karmanjaka. De lyckas, men Jonatan förgiftas av draken Katlas eld och de båda bröderna väljer att hoppa nerför ett stup, ner mot ljuset, mot Nangilima – nästa dödsrike.
Var språnget ett gemensamt självmord, en feberdröm eller en vandring mellan världarna?
När boken kom ut för 50 år sedan var det många som tog fasta på bokens, som man uppfattade, samtida politiska budskap. En recensent av filmen, som kom ut fyra år efter boken, skrev: ”Frihetskämpen Orvar sitter inspärrad i en fängelsehåla som för tankarna till tigerburarna i det USA- och fascistförtryckta Vietnam. Muren, som skiljer folken i de båda dalarna åt och som stänger in de underkuvade, byggdes också i Europa för halvtannat decennium sedan” (Aftonbladet 1977). Menade Astrid Lindgren att vara politisk? Hon beskriver onekligen en frihetslängtan, och ger även en definition av frihet som är både enkel och avskalad, långt borta från storpolitiska visioner – friheten i det lilla livet, att få leva i fred utan att behöva motivera varför eller ens förtjäna friheten. Skorpan ställer en fråga till sin bror:
”Varför sitter du där”, frågade jag. ”För att jag tycker om den här dalen i skymningen. Och sval luft mot mitt ansikte tycker jag också om. Och skära törnrosor som luktar sommar”. ”Det gör jag med”, sa jag. ”Och så tycker jag om blommor och gräs och träd och ängar och skogar och små vackra sjöar”, sa Jonatan. ”Och när solen går opp och när solen går ner och när månen skiner och stjärnorna lyser och lite mera som jag inte kommer ihåg just nu”. ”Det tycker jag också om”, sa jag. ”Det tycker alla människor om”, sa Jonatan. ”Och om det inte är mer dom begär, kan du säga mej då, varför dom inte kan få ha det i lugn och fred utan att det kommer nån Tengil och förstör alltsammans?”
Men är den politisk? Inte nödvändigtvis. Kanske är den bara ett sätt att få läsaren att förstå varför Skorpan och Jonatan drivs till att lämna Nangijala för Nangilima; de vill kunna leva ett liv i fred och lugn. Men att de två barnen hoppar mot en säker död gjorde att boken hamnade i blåsväder. En del menade att det innebar att författaren uppmuntrade barn och unga till självmord snarare än till uppror och frihetskamp.
Varför ägnade då barnboksförfattaren en hel bok åt döden? I en intervju med Arbetet i november 1973 berättar hon: “Barn har dödsfruktan precis som vuxna. Men de fruktar övergivenheten mest. Lejonhjärta är en tröstebok och jag tror att barnen upplever den som sådan.” Hon menade att Skorpans och Jonatans gemensamma död inte var något sorgligt slut: “Det enda barn är riktigt rädda för är ensamhet. Att bli övergiven av dem de tycker om. De båda bröderna följs åt in i ett annat land. De är tillsammans för evigt. Och det är ett barns dröm om lycka”, berättade hon för Politiken i december 1973.
Bröderna Lejonhjärta handlar varken om frihetskamp eller döden, egentligen. Det är i grund och botten en bok om ensamhet. Lindgren fördjupade sig dock inte i den fruktansvärda ensamhet som lär ha drabbat den ensamstående mamma som inom loppet av några månader förlorar båda sina söner, varav den ene lämnar lappen ”Gråt inte, mamma! Vi ses i Nangijala!” strax innan han lämnar jordelivet.
Nej, de vuxnas ensamhet står inte i fokus. Bröderna Lejonhjärta präglas av den rädsla för ensamhet som drabbar den nioåriga Skorpan gång på gång. Efter att Jonatan gått bort och lämnat sin bror kvar på jorden berättar Skorpan:
”Allt är nästan som förut. Och allt, precis allt är olika mot förut! För här finns ingen Jonatan mer. Ingen sitter hos mig och berättar om kvällarna, jag är ensam så det värker i bröstet…”
När bröderna återförenats i Nangijala, men Jonatan än en gång måste lämna sin bror – denna gång för att leda frihetskampen mot Tengil – drabbas Skorpan av svår ångest:
”Och tro mej, det var så att hjärtat kunde brista, att stå där och se hur dimman tog honom, hur han bara suddades ut och försvann. Och jag var kvar ensam. Det gick inte att stå ut med. Jag blev som galen av sorg”, berättar Skorpan, och när de båda bröderna återförenas konstaterar han att ”ingenting, ingenting var ändå som att hitta Jonatan på golvet hos Mattias, tänk att man kan bli så glad! Så att det liksom storskrattar inne i själen eller var det nu är man är glad”.
När de sedan hoppar mot Nangilima på bokens sista sida är Skorpans enda drivkraft inte kampen för frihet eller en dödslängtan, det är att han vill fortsätta vara tillsammans med sin bror.
Många har funderat över om bröderna Lejonhjärta egentligen tog sitt liv den där kvällen. Var språnget ett gemensamt självmord, en feberdröm eller en vandring mellan världarna? Jag menar att det inte spelar någon roll. Oavsett var man landar i frågan så är Bröderna Lejonhjärta inte en instruktion eller uppmuntran till något – boken är en möjlighet. Den är en möjlighet för barn att få erfara hela sitt känsloregister, en möjlighet att förstå sina egna existentiella grubblerier, sin dödsångest och framför allt rädsla för ensamhet.
Alla människor har varit rädda, känt sig ensamma och funderat över döden. För vuxna människor finns ett överflöd av forum för att hantera de känslorna, där vi får hjälp att inse att vi inte är ensamma om dem: litteratur, andra människor, tv-serier, podcasts, terapi och många, många fler.
För barn är det inte lika lätt. Ändå är det redan som barn vi för första gången upplever nästan alla mänskliga känslor. Det i sig kan vara läskigt. För den som för första gången är rädd, för första gången känner sig ensam och för första gången funderar över döden behövs akut ett forum för att få bekräftelse på och kunna bearbeta känslorna. Ett sådant forum är Bröderna Lejonhjärta. Kulturjournalisten Bernt Eklundh beskrev det i sin recension av boken för femtio år sedan:
”Vi brukar säga ’bara en saga’ när vi borde säga ’inte mindre än en saga’. Sagan är verkligheten upphöjd till en högre potens… Det är som om man letade någonstans djupt inne i sig efter en begravd akustik, den rena hängivelsens kampvilja, den som Jonatan har – och smittar lille rädde Skorpan med” (Göteborgs-posten 1973).
Att läsa Bröderna Lejonhjärta är även 50 år senare ett sätt att få lyssna till den känsloakustik djupt inom oss som sällan får ljuda.
Eva Forslund