Jimmie Åkesson vill utvärdera EU-medlemskapet. Skribenten Sophia Bengtsson håller med, men vill se verkstad av insikterna i stället för mer europopulism. Det är dags att Sverige slutar hänga lite ängsligt vid utgången, utan tar klivet in i EU på riktigt.
Det är dags att utvärdera Sveriges EU-medlemskap, ropar SD. Knappt trettio år är en ganska lagom tidsrymd för ett medlemskap innan man gör en utvärdering av fördelar och nackdelar, tycker Jimmie Åkesson.
Jag är faktiskt benägen att hålla med. Åkesson har helt rätt att det EU vi är en del av i dag inte är samma EU som vi gick med i.
Men skillnaden mellan mig och Åkesson är att jag tror att den här utvecklingen är nödvändig.
På den tiden rådde global optimism, tillväxtboom och hela världen skulle snart vara demokratiserad och fri från totalitära krafter. 1995 var året då samkönade partnerskap äntligen tilläts i Sverige. I Srebrenica massakrerades 8 000 människor av bosnienserbiska armén och så småningom slöts Daytonavtalet. Frankrike genomförde kärnvapensprängningar i Stilla havet trots omvärldens protester och runtom i Sverige utfördes flera allvarliga brott med nazistisk bakgrund.
Men skillnaden mellan mig och Åkesson är att jag tror att den här utvecklingen är nödvändig.
Öresundsbron började byggas och den svenska försvarsministern Thage G. Peterson stoppade en utredning om svenskt medlemskap i NATO.
Sverige gick med i EU och EU fick därmed sin femtonde medlem. Alla för övrigt i Västeuropa. Det fanns inget Polen i EU, de baltiska länderna var inte medlemmar och Tjeckoslovakien hade nyss delats i två. Järnridån hade just gått upp – det var demokratins och frigörelsens tid.
Sedan dess har EU växt i storlek, i ambition och i makt relativt omvärlden.
Egentligen har EU varit i ständig omvandling i takt med den krassa verkligheten sedan startskottet för Kol- och stålunionen på 50-talet. Från ett smalt samarbete kring krigsmateriel, via gemensam livsmedels- och jordbrukspolitik, handelsavtal och så en gemensam marknad och valuta. Grundläggande rättigheter och demokratiska principer som omfattar alla och en stark röst för detta också i världen.
Kriser har alltid varit det som drivit på utvecklingen. Galna kosjukan, mjältbrandshotet och SARS ledde till mer samarbete om hälsa och sjukvård, och pandemin tvingade fram än fler nödvändiga reformer av EU:s gemensamma arbete med gränsöverskridande hälsohot. Bank- och valutakriser ledde till åtstramning av budgetreglerna. Kriget i Ukraina har lett till att EU för första gången någonsin gemensamt skickat vapen till en stridande part i ett krig i vårt närområde. Sverige är på väg in i NATO.
Kriget i Ukraina har lett till att EU för första gången någonsin gemensamt skickat vapen till en stridande part i ett krig i vårt närområde.
Nu är EU den största marknaden i världen, en tungviktare som förhandlat fram över 40 internationella handelsavtal med andra länder. Sedan millennieskiftet har EU:s globala roll utvecklats och med Lissabonfördraget togs stora kliv för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i den nya världsordning där Kina och Ryssland utgör större hot.
Så ja, jag är glad att EU har förändrats sedan 1995.
Glad att vi inte längre sitter fast i de strandade klimatförhandlingarna i Köpenhamn, utan nyss klubbat igenom världens mest ambitiösa klimatlagar, utan att sätta marknadslogiken ur spel. Klimatregler med global påverkan.
Jag är glad att EU inte längre accepterar att en auktoritär regim som Ungern år efter år stoppar EU-stöd i egen ficka medan de förtrycker delar av sin egen befolkning. Jag är stolt över att EU på ett par månader lagstiftade fram ett europeiskt vaccinbevis, så att vi trots pandemin kunde använda vår rätt till fri rörlighet. Jag är rörd över det kraftfulla stöd som hela EU visat Ukraina sedan Rysslands invasion, och de symboliskt viktiga markeringarna att det ukrainska folket är en del av vår europeiska familj.
Europa har blivit enklare för företag och tryggare för alla.
EU:s inre marknad – som är i ständig utveckling – har ökat handelsutbytet mellan länderna med 500 procent under de 30 år som den inre marknaden funnits. Tusentals nationella regler har rensats bort och berett väg för en enklare, gemensam marknad där samma krav för säkerhet, livsmedel, miljö, integritet och annat gäller alla. Europa har blivit enklare för företag och tryggare för alla.
Europeiska studenter kan utan problem plugga i ett annat land, de kan ringa hem utan att ruineras och numera har vi till och med lagstiftat bort roamingavgifterna i takt med att alla har en smartphone i fickan.
EU gör vår vardag lite enklare.
Så hur var det då med Jimmie Åkessons fundering? Är det inte dags att utvärdera Sverige i EU? Varför är alla så uppjagade – vad är väl en utvärdering på Tidöslottet?
Faktum är att det har gjorts en hel del genomlysningar av just detta. Svenska Institutet för Europapolitiska studier (SIEPS) genomförde för en tid sedan projektet Sverige 25 år i EU med en rad rapporter om just EU-medlemskapets effekter på Sverige. För ett par år sedan beställde regeringen en offentlig utredning om det svenska EU-arbetet (SOU 2016:10: EU på hemmaplan).
Vi har varit medlemmar i snart 30 år, men ändå hänger vi lite ängsligt nära utgången.
En sak återkommer i dessa rapporter: Sverige gör inte allt man skulle kunna göra för att få maximalt inflytande i EU. Vi har varit medlemmar i snart 30 år, men ändå hänger vi lite ängsligt nära utgången. Vi är rädda för att använda tillgängliga undantag, är hellre tysta än bråkar och vi är riktigt dåliga på att förankra den svenska positionen brett i samhället. Vi vet inte alltid vad vi vill, eller varför.
Ibland är det inte ens möjligt att få veta vilken position som regeringen faktiskt driver ens om man frågar. Sverige är både dåliga på att använda den flexibilitet som finns inom de spelregler vi har att följa genom EU-medlemskapet och dessutom är vi snabba att beskylla EU för vår egen ovilja att axla det ansvaret. Vi ber mycket sällan EU-domstolen om avgöranden, och dessutom är svenskar inte särskilt sugna på att söka sig till EU:s institutioner för att jobba.
Så jag skulle faktiskt vilja stötta Jimmie Åkessons uppmaning till en verklig utvärdering av det svenska EU-medlemskapet!
Vi har inte råd att hänga vid utgången längre, för så länge vi gör det kommer de euroskeptiska krafterna med SD i spetsen alltid att vinna i debatten.
Denna gång tycker jag dock att vi ska lova att inte bara utvärdera utan faktiskt ta tag i de problem som flera utredningar, rapporter och granskningar visat: Sverige måste ta klivet in i EU på riktigt, ta plats och vara både konstruktivt och obekvämt. Vi har inte råd att hänga vid utgången längre, för så länge vi gör det kommer de euroskeptiska krafterna med SD i spetsen alltid att vinna i debatten.
Vägen fram till nästa EP-val i juni 2024 kommer att kantas av euroskeptiska halmgubbar och populistiska fördomar, precis som i valrörelsen 2022.
Vad en sådan utveckling i värsta fall kan leda till har vi bevis på – den långsamt, förgiftande undermineringen av EU i Storbritannien. Hur EU, efter en långsiktig inrikespolitisk kupp fick klä skott för en konservativ agenda, av ett parti som till varje pris skulle få makten.
Och visst sitter Tories vid makten, men priset översteg allt sans och vett.
Och visst sitter Tories vid makten, men priset översteg allt sans och vett. De senaste mätningarna visar att Brexit redan kostat Storbritannien över 200 miljarder pund – det är mer än Storbritanniens totala EU-avgifter under de 47 år man var medlem.
Sedan man kastade sig ur EU har Storbritannien genomlidit omfattande ekonomiska och politiska kriser. De vackra orden om mer frihet, större roll i världen och mer öppenhet ekar tomt.
Nästa gång Sverigedemokraterna kommer dragande med att de vill omvärdera EU för att värna den svenska folkviljan så kommer jag minnas allt det här.
Och det skadar såklart heller inte att hålla lite koll på den där folkviljan: cirka 13 procent av det svenska folket är emot Sveriges medlemskap i EU i SCB:s senaste mätning.
Sophia Bengtsson
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!