Ett stenkast från Operan och det nya Munchmuseet är den norska huvudstaden i färd med att påbörja sista steget i hamnområdets omvandling, skriver Le Mondes Emeline Cazi. Svårigheten är att göra detta utan att lämna lokalbefolkningen därhän.
Knappt tjugo år – arton, för att vara exakt – skiljer det mellan de två bildserierna.
Den första bildserien hänger i en korridor som binder samman Operans huvudsal med dess dansskola. I maj 2004 är ”den nya operan”, som det står på en skylt ovanför fotot, inte mer än en bottenplatta omgiven av hamn- och industrilager. Den som vill ta sig ner till vattnet är tvungen att fundera både ett och två varv: En enorm motorväg med påfarter i jämna intervaller kantar fjorden vid vars ände den norska huvudstaden vuxit fram. På ett foto taget två år senare börjar byggnaden ta form, men fortfarande i hjärtat av en motorvägskorsning.
Den andra bildserien ställdes ut i höstas två tunnelbanestationer därifrån, i det gamla Edvard Munch-museet – varifrån Skriet, den kände norske konstnärens tavla, stals. Oslo arkitekturtriennal anordnades för åttonde gången, och på väggarna i ett av rummen hängde en serie med sexton pannåer, texter och 3D-projektioner. Konstverken visade barn med håvar i händerna som badar fötterna i vattnet, sida vid sida med vuxna som när de inte fiskar eller paddlar kajak, med självsäkra steg – iklädda badkläder – vandrar mot vattnet med paddelbräda under armen. Inga fler lastbilar och motorvägar, utan en bred promenad, lägenheter med stora balkonger, mäklarljusa kontorslokaler och kaféer med utsikt över Operan. Hamnen med dess lyftkranar skymtar bara i fjärran.
Tjugo år är en kort tid när man pratar stadsutveckling. Trots det är kontrasten slående. För den andra bildserien visar hur Operahusets omgivningar skulle kunna se ut om bara några år. Åtminstone är det de här sexton projekten arkitektbyrån HAV Eiendom, som ansvarar för omvandlingen av huvudstadens kajer, vill fokusera på för att skapa Grønlikaias framtida ansikte, en plats där containrarna i dag fortfarande staplas på varandra.
När projekten avslutas kommer Oslo, som under de senaste tre årtiondena genomgått en utveckling utan motstycke, att kunna skryta med att ha tagit tillbaka en mil strandlinje med direkt tillgång till havet.
Tillsammans med Filipstad på andra sidan bukten – en viktig exporthamn för frakt till norra Tyskland – är området ett av de sista omfattande stadsomvandlingsprojekten längs strandlinjen. När projekten avslutas kommer Oslo, som under de senaste tre årtiondena genomgått en utveckling utan motstycke, att kunna skryta med att ha tagit tillbaka en mil strandlinje med direkt tillgång till havet.
Sett till hela denna stad med 700 000 invånare (eller en miljon i storstadsområdet), inklämd mellan havet och bergen – kommer projekten som just nu realiseras för att ta tillbaka fjorden dock inte att bidra med mer än 9 000 av de 100 000 nya boenden som ska se dagens ljus innan 2050. Men här byggs också 1,2 miljoner kvadratmeter kontorsyta, en oerhörd insats görs för att gräva ner motorvägen och ett operahus och stora museer uppförs som skyltfönster för den ”lilla huvudstaden i det lilla landet” som söker sin plats på den internationella scenen.
Arbetet för att omvandla denna hamnstad till en ”fjordstad”, som sloganen lyder, är inte helt friktionsfritt, och ställer återigen frågan om gentrifiering av gamla industrikvarter. På en global nivå började arbetet med att ta tillbaka hamnområden under 1970-talet. Baltimore, Boston, San Francisco och London visade vägen, och Barcelona, Genua, Hamburg, Rotterdam eller för all del Marseilles, Nantes och Le Havre följde efter. ”Frankrike var sena, dit kom inte trenden förrän i slutet av 1990-talet”, säger Marius Grønning, lektor vid Norges miljø- og biovitenskapelige universitet (NMBU). Var stad kräver sin strategi, sitt sammanhang.
”I Oslo var det inte hamnens avveckling som startade processen, utan en återgång till stadskärnans värden och en vilja att visa upp något annat än industristaden.”
Omvandlingen av Aker Brygge under 1980-talet, inte långt från de tjusiga bostadsområdena i väst, blev det första tecknet på att en annan framtid var möjlig. Bostäder, kontor och affärer ersatte turbin- och båtmotorfabrikerna.
Finanskrisen under 1980-talets slut satte dock stopp för allt. Under 1990-talet, när Arbeiderpartiet och Miljøpartiet de Grønne kom till makten, blev hållbar utveckling och förtätning i stället för utbredning nya ämnen i debatten. Då var det också dags för de stora projekten, som att gräva ner motorvägen. Valet av plats för operan ansågs också radikal, men möjliggjorde en förflyttning av stadens centrum österut.
Invigningen av operan 2008 innebar en vändpunkt. ”Det var Bilbaoeffekten”, säger Marius Grønning, och syftar på Guggenheimmuseet som lyfte den spanska staden ut ur anonymiteten. Sydney har sin opera, Hamburg sin filharmoni, och Oslo denna Opera – ritad av arkitektbyrån Snøhetta – där man kan gå på taket.
Paris har haft sitt Eiffeltorn i ett och ett halvt århundrade. För femton år sedan hade den norska huvudstaden inget annat än en hoppbacke och en fästning. Men vilken stad har inte en fästning?
”Paris har haft sitt Eiffeltorn i ett och ett halvt århundrade. För femton år sedan hade den norska huvudstaden inget annat än en hoppbacke och en fästning. Men vilken stad har inte en fästning?”
Man kan beskriva 2000-talet som de stora kultursatsningarnas tid. Utöver ett museum över samtida konst, ritat av Renzo Piano, och Operan har Oslo också fått ett enormt Munchmuseum, ett stort bibliotek och ett nytt nationalmuseum. Notan: 15 miljarder kronor.
Koncentrationen av stora institutioner längs vattnet och lyxbutikerna som är långt fler än de enkla affärerna ställer ofrånkomligen frågan vem de nya kvarteren riktar sig till. I sitt inledningsanförande under Oslotriennalen uppmanade dess ordförande, Christian Pagh, de närvarande att ”se över förutsättningarna för stadsutvecklingen, för det allmännas bästa”.
Eftersom just den här triennalen var tillägnad ”kvarteret” betonade borgmästaren, Arbeiderpartiets Abdullah Alsabeehg, i sitt svar att han ”höll med om det faktum att [alla vill ha] diversifierade, inkluderande, hållbara kvarter”. Bara det att med ett genomsnittligt kvadratmeterpris på 120 000 kronor – jämfört med 91 000 i övriga Oslo – är det uppenbart att alla inte kan dra fördel av den vackra utsikten över bukten.
”Men för den framtida omvandlingen av Grønlikaia har vi frågat 700 invånare i grannstadsdelen Tøyen vad de önskar sig av den här nya stadsdelen”, bollade Eirik Oland Nedrelid, HAV Eiendoms kommunikationschef, tillbaka.
I Norge, husägarnas land, finns det ingen lag som kräver att lägenhetshus innehåller en viss andel sociala bostäder.
Tøyen är den mindre fina stadsdelen i centrala Oslo, avskild från havet av en järnväg som numera går att ta sig över via både en gång- och en bilbro. Stadsutvecklaren har dock anledning att fråga sig hur man ska göra för att få ”Grønlikaia att också bli deras kvarter”, för Tøyens invånare lär inte kunna bo där. I Norge, husägarnas land, finns det ingen lag som kräver att lägenhetshus innehåller en viss andel sociala bostäder.
Utvecklaren försäkrar att ”i projektets första del planerar vi 10 procent billiga bostäder och 400 studentbostäder” och att han funderar över ”andra bostadstyper”, men akademikern Marius Grønning är inte övertygad:
”När vi bestämmer oss för att finansiera flytten av industrihamnen genom den mark som lämnas fri är den enda möjligheten, oavsett om vi är höger eller vänster, att möjliggöra största möjliga spekulation.”
HAV Eiendom, ett privat företag som till 100 procent ägs av Oslo hamn, som i sin tur ägs av staden, döljer det i alla fall inte. Det är försäljningen av marken som ska finansiera de miljarder euro som behövs i investeringar för att utveckla den nya hamnen, strax söder om Grønlikaia, och som ska ”garantera 50 procent mer varor på hälften av ytan med en 85-procentig minskning av utsläpp av växthusgaser”. Det är dessutom inte helt enkelt att bygga på den här marken. Man måste sanera den från gifter, och påla mellan 60 och 80 meter för fundament.
I den kontexten är målet med alla ansträngningar och dialoger att skapa generösa offentliga ytor. För varje kvadratmeter som bebyggs vid sjökanten ska ungefär 4 000 kronor gå till att finansiera strandpromenaden, torg, stränder och utomhusbassänger vid byggnadernas fot.
Stein Kolsto, ansvarig för utvecklingen av kajerna vid stadens stadsbyggnadskontor, erkänner att han aldrig hade kunnat gissa att stränderna skulle bli en sådan succé. Mer än 15 000 personer dök upp för ett drygt år sedan när stranden vid Munchmuseet skulle invigas. ”Här, så fort temperaturen är mellan 10 och 15 grader och det är lite sol, är alla i shorts eller badkläder”, berättar tre studenter som vuxit upp i förorten.
”Människor vill ha platser där man kan träffas, där man kan arbeta, utan att behöva tänka på pengar, utan att behöva konsumera”, fortsätter Amund Schweder, arkitekt och ansvarig för stadsbyggnad hos HAV Eiendom. Den exakta motsatsen till ett kommersiellt centrum, helt enkelt. Som sådant är det nya stadsbiblioteket, invigt för två år sedan jämte Operan, en framgång. Fler än 8 000 personer besöker biblioteket varje dag, och uppemot 10 000 på helgerna.
Det är inte bara de 500 000 böckerna och tidskrifterna, träffarna med författare och konferenserna som lockar stora skaror till biblioteket som har öppet 8-22, sju dagar i veckan. Det är också det stora utbudet av tjänster, som erbjuds gratis: podd- och inspelningsstudior, en bio, symaskiner, 3D-skrivare. Vad sociologin skulle kalla en “tredje plats”, ett enormt område med över tusen sittplatser och små rum där man kan dra sig undan. Den första våningen, för de små – med sina läshyddor och lekplatser – är aldrig tom. Föräldrar reser upp till 85 km (45 minuter med tåg) för att tillbringa eftermiddagen där.
Allt började med en bastu som byggdes av en grupp anarkister på den motsatta halvön, av material som de samlat ihop på stranden, och som de satte på en flotte.
Det går aldrig att förutspå hur invånare kommer att ta till sig platser, men ibland får man glada överraskningar. Vem hade, exempelvis, kunnat föreställa sig uppkomsten av flytande bastur förtöjda vid kajerna, frågar sig stadsplaneraren Stein Kolsto, trots att det egentligen inte är en norsk tradition utan snarare finsk?
Allt började med en bastu som byggdes av en grupp anarkister på den motsatta halvön, av material som de samlat ihop på stranden, och som de satte på en flotte. Några medlemmar i en simklubb, diplomater, såg i bygget en möjlighet att bada året runt. Efter några kontakter med rätt personer fick skrotbygget tillstånd att vara kvar. Sedan dess flyter flera träkonstruktioner längs kajerna, från vilka badare slänger sig med jämna mellanrum. Bastubadandet, till priset av en öl, har blivit så populärt att ingen längre fruktar att basturna försvinner.
Stamgästerna på terrasserna och kaféerna alldeles bredvid, av vilka några ska efterlikna fiskestugorna längst upp i norr, vill också att de här avslappnade platserna ska finnas kvar. Där utanför påminner oss dock stora, blå presenningar om att kvarteret har en annan framtid. HAV Eiendom har just fått tillstånd att bygga 22 000 kvadratmeter kontorsytor i närheten av fiskestugorna. På den fria ytan utanför Operan planeras 10 000 kvadratmeter handel. Men även om de små krogarna och caféerna får lämna plats för mer lukrativa näringar hindrar det inte den som vill från att sätta sig på en bänk med en smörgås medan andra äter stek, utbrister en stadsutvecklare.
För det är så man har tänkt sig platsen.
Emeline Cazi
Översatt från franskan av: Eric Luth och Matilda Molander