Det är mycket som skaver för en liberal i regeringens politik. Eftergifterna gentemot SD är föga förvånande särskilt framträdande på migrations- och integrationsområdet. Det är till och med svårt att skratta åt eländet, menar Karin H. Zelano. I ett försök att formulera hur illiberala förslagen är, kan hon inte sluta tänka på hur det vore om Kristersson-regeringens migrations- och integrationspolitik vore en fest.
”Feeeeest!” brölar en nöjd SD:are på samordningskansliet. Tidöavtalet är i box och SD ska äntligen få ordna kalas exakt såsom de vill ha det. Med hjälp av regeringen såklart, de leder ju arbetet. Slippa krångliga regler om hur man ska uppföra sig, vad man kan säga och göra, och framförallt prioritera de som verkligen hör hemma och slippa massa objudna gäster som bara är annorlunda. Kasta ut dem till och med. De där vänstermänniskorna som envisas med att släppa in folk som fryser eller är sjuka får inte bestämma över något, möjligen typ vad man kan samarbeta med grannarna om. Vårstädning, höstloppis. Men det är allt. Framförallt ska det bli sjukt härligt att shamea de där liberalerna som envisas med att alla ska kunna delta på lika villkor och att gästerna själva ska få bestämma vad de ska ha på sig, äta och sjunga.
Det är många som har hört om stället festen är på, men det ligger rätt långt bort med hinder på vägen. Man måste visa passet flera gånger. Är du högutbildad har du nog fått en inbjudan de senaste månaderna. Med rätt många förbehåll, men ändå, du är inbjuden. Man ska helst ha med sig egen dricka, gärna dela med sig till värden såklart, men dricka och äta så lite som möjligt av det som bjuds. Ju längre du är på festen, desto mer OK är det att du lånar badrummet, ser dig omkring och ser ut att trivas. Vad som däremot är lite besvärande är om någon av de här högutbildade gästerna som sakta lär sig att smälta in, försöker få med sig en plus-en på festen. Det är inte så populärt. Först ska frågan behandlas länge, det ställs många frågor, och om det överhuvudtaget är möjligt så gör värdarna allt för att de anhöriga ska märkas så lite som möjligt. Helst ska de ha ätit innan de kommer.
Ju längre du är på festen, desto mer OK är det att du lånar badrummet, ser dig omkring och ser ut att trivas.
De som är på festen för att det är för farligt hemma, de ska helst inte få riktiga glas, utan kanske mera plastmuggar, om ens det. Kanske får de vänta i ett eget rum, lite precis innanför hallen. Om de släpps in i stora rummet ska de helst hålla sig inom anvisade områden. Då och då kommer en av värdarna och ställer frågor och kontrollerar att de inte planerar att ta sig fram till bufféen eller locka in fler som dem på festen. Det står alltid en klunga utanför porten eller längre nedåt vägen och drömmer om att komma in i hallen.
De som bor i huset har det bra. De har haft med sig litegrann att äta och dricka, hjälper till att hålla ordning och bära ut disk i köket. Det är inte så många som kan tänka sig att diska och städa upp, så ibland smyger de i köket in en av de där som egentligen inte är välkommna för att hjälpa till.
Ibland klingas det i glaset. Då är det någon värd som vill påminna om hur fantastisk festen är, att den är så tillgänglig för alla, bara gästerna är villiga att ta lite eget ansvar för att ha det trevligt och kul. Alla förväntas då höja sina glas och humma instämmande. Det är inte fint att påpeka att alla kanske inte har det lika kul på festen, eller att det fortfarande är många som väntar på besked om huruvida de får komma eller inte. Kanske vill en av värdarna till och med visa upp någon av de högutbildade gästerna som en framgångssaga och betona hur bra festen är organiserad, att det egentligen är det enda rimliga sättet att organisera en fest om man vill slippa slagsmål, terrordåd, revolution eller dålig stämning i allmänhet.
Framåt slutet av kvällen är det vickning för värdar och högutbildade i köket. Några som man trodde var högutbildade men som blivit arbetslösa eller arbetar med något som värdarna inte tycker de borde, får lämna efter ytterligare kontroller. Då och då tittar någon festklädd människa in i rummet bakom hallen där de som inte kan bo kvar hemma står och väntar på att få vara med. Det är viktigt att de inte har det för bra nämligen, eller får för sig att vilja stanna på festen. Några lyckas bevisa att de har rätt att komma in på festen enligt internationell rätt. De får komma in, men det är rätt få som vill prata med dem när de väl kommer in och får gå runt bland övriga i sällskapet. De måste ta lite eget ansvar. Det var ju de som ville komma in på festen, faktiskt.
Det var en väldigt lyckad fest, tycker de flesta. Några tycker synd om de där som får stå still i ett hörn och bara titta på, och lyfter frågan vid varmkorven i köket. Skulle det inte vara kul om vi var fler som kunde bidra till festen, det blir fler att prata med, lite roligare blandning och så vore det kul med lite hjälp att hålla stämningen uppe och se till att allt som måste göras blir gjort. Då är det några som protesterar och säger att de personerna helt enkelt är för annorlunda, de vet nog inte hur man går på fest, de kommer göra fel och det kommer bli kaos. De har hört om att man har släppt in lite väl mycket folk på andra fester och det blev jättekonstig musik och massa kryddig mat. Bättre att de får stå där de står, eller så kanske man kan hänvisa dem till en annan fest?
De har hört om att man har släppt in lite väl mycket folk på andra fester och det blev jättekonstig musik och massa kryddig mat. Bättre att de får stå där de står, eller så kanske man kan hänvisa dem till en annan fest?
Till slut travar disk upp sig i hela huset, man har inte längre något att säga varandra, ingen står och väntar utanför huset för att få komma in. De högutbildade har gått till ett annat hus, där de kunde ta med sig sina barn och sin fru och de där som var livrädda och flydde sina egna hem har fått ett varmt mottagande någon annanstans. Det är till och med så att huset och dess invånare har blivit ökända för sitt hårda värdskap, där gäster möts med misstänksamhet och kontroller i tid och otid. Det var rätt dåligt med mat och vin. Ju fler som undvek att komma, desto färre saker dök upp på bufféen. Samtalen sinade. Gästerna börjar misstro varandra, gömma mat och vin, ange potentiella konkurrenter och slutade hjälpa till.
Kvar är några tysta skuggor med dippfläckar på kläderna. Hur blev det såhär? undrar de.