Vad är centrum, vad är landsbygd? Anna Ek har flyttat från Gryt till Bryssel, från familjegården till landsbygdens diaspora, och reflekterar över varför det är så svårt för liberaler att förstå problematiken med dräneringen av landsbygden.
Ordet diaspora kommer ursprungligen från grekiskans ord för kringspriddhet, och användes till en början för att beskriva de greker som valt att bosätta sig i stadsstaternas kolonier längs Italiens och Svarta havets kust. Många förknippar det med benämningen för judars boplatser utanför deras hemland, men diaspora används ofta för att även i en bredare bemärkelse beskriva hur etniska grupper väljer att lämna sina hemländer. Ibland på grund av krig, ibland på jakt efter lycka.
Det som kännetecknar en modern diaspora är den bibehållna kontakten med hemmet, vänner och familjemedlemmar som stannade kvar. De grupper av utflyttare som skickar tillbaka pengar när lönen kommer, som återvänder till hembygden på semester och som aktivt väljer att behålla stora delar av sina kulturella uttryck. Den centralafrikanska diasporan i USA är ett sådant exempel, som förstärkts av banden till de afroamerikaner som idag vill hitta tillbaka till det arv som gick förlorat under slavhandeln.
Diasporans drivkrafter ser som bekant olika ut men en förklaringsmodell grundas i Johan Galtungs teori om förhållandet mellan centrum och periferi. Teorin är relativt okänd i liberala kretsar eftersom den grundar sig på strukturella förklaringsmodeller och har vidareutvecklats med hjälp av kapital-begreppet, men erbjuder en intressant idé om varför rörlighet när den erbjuds i praktiken följer vissa mönster. Tanken är att ge en förklaring till varför kapital av olika slag samlas på geografiska platser och hur det påverkar samhällen.
Fenomenet går inte minst att se i Sverige, där landsbygder till och med har för vana att i vardagligt tal klumpas ihop i en unison massa.
Som liberaler ser vi det positiva i flödet av kapital, såväl ekonomiskt som kulturellt eller humant. Den fria rörligheten är ryggraden i vår ideologi, eftersom det erbjuder utbyte av idéer och frihet att välja. Argumentationen bakom bygger på tanken om rationella val, varvid det hela kompliceras. För vad är rationellt på individuell nivå i relation till personliga drivkrafter, förutsättningar och värderingar?
Inom ramen för Galtungs teori om centrum och periferi beskrivs hur makt och kapital centreras geografiskt vilket därmed innebär att områden bortanför centrumet förpassas till perifert inflytande. Teorin kan beskriva så väl förhållandet mellan en by och gårdarna runt den, som balansen mellan Stockholm och Bryssel. Poängen är att man i periferin inte har möjlighet till inflytande i samma grad som i centrumet, eftersom man befinner sig på en geografisk distans.
Fenomenet går inte minst att se i Sverige, där landsbygder till och med har för vana att i vardagligt tal klumpas ihop i en unison massa. Att landsbygderna innehåller tätorter av alla storlekar, eller att olika landsbygder har avsevärt olika karaktärer beroende på vilken del av landet man hänvisar till, spelar ingen roll. Likt periferi används landsbygd ofta som ett begrepp för avsaknaden av något, snarare än som en beskrivning av något. Landsbygden saknar resurser, landsbygden saknar kultur, landsbygden har inte rätt förutsättningar – oavsett om det är tätortsnära landsbygd i Uppland, en bruksort i Småland eller Västerbottens inland som man pratar om. Jag må vara partisk, men det fascinerar mig hur min hembygd i sydöstra Östergötlands avlägsnaste hörn kan dras över samma kant som de med pendlingsavstånd till Stockholm.
Jag växte upp på en gård cirka fyra kilometer utanför byn som utgör min hemsockens centralort, en socken med totalt runt 800 åretruntboende. En av mina bästa vänner växte upp inne i byn, med gångavstånd till skolan och kollektivtrafik. Utanför hennes fönster lyste gatubelysning, medan det utanför mitt fönster var mörkt. När vi i dag pratar om vår uppväxt, säger hon aldrig att hon växte upp på landsbygden trots att hon enligt mångas definitioner gjort just det. Hon menar att hon växte upp i city, även om det cityt var mindre än många andras.
I en tid då digitalisering ökar och möjligheterna till pendling växer, behöver inte alla vägar längre leda till Rom.
När jag idag tillhör landsbygdens diaspora är det tillbaka till teorin om centrum kontra periferi som mina tankar ofta går, när landsbygdsutveckling diskuteras i politiska rum. Att kompetens, ekonomiskt kapital och därför även humankapital och makt samlas på geografiska platser har under mänsklighetens historia varit den effektivaste metoden för utbyte. Men, i en tid då digitalisering ökar och möjligheterna till pendling växer, behöver inte alla vägar längre leda till Rom. Frågan är vad som gör det värt att byta Rom, eller för den delen Stockholm och Göteborg, mot landsbygder?
För även om jag önskar att landsbygdens inneboende värden, såsom tillgång till natur och tätare relationer till samhället runt omkring, vore nog är så inte fallet. Sanningen är att grundläggande faktorer som tillgång till fungerande förskolor, sjukvård och jobb spelar en mycket större roll. För utan förutsättningar för att få vardagen att gå ihop, kommer aldrig landsbygder att kunna konkurrera med städer hos gemene man. Drivkraften att kunna försörja sig, att skapa en dräglig tillvaro och att säkerställa ens barns trygga uppväxt är så grundläggande att det inte går att förbise. Problemet är att centralisering inte möjliggör för dessa behov att tillgodogöras, eftersom periferin ständigt prioriteras bort.
I dag har decentralism närmast kommit att anses som ett skämt i en svensk kontext, och fokus på landsbygd besvaras allt som oftast med att man själv har att skylla för var man väljer att bo. Men i Sverige är dräneringen av våra landsbygder en verklighet som fått pågå utan reflektion. Kanske kan Galtungs teori om centrum och periferi appliceras på flykten av kompetens, humankapital och ekonomiskt kapital från våra landsbygder, för att få liberaler att förstå problematiken. Den konstgjorda andning som diasporan förser periferin med är inte långsiktigt hållbar och det beror inte på att dessa regioner är ämnade att dö ut, utan snarare är offer för strukturer som vi ännu inte prioriterat att åtgärda.
Decentralism kanske är osexigt idag, men från min plats i diasporan hoppas jag kunna se den återfå sin svunna glans.
Anna Ek
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!