När stadsjeepar släpper av barn utanför skolan blir det andra bullar. Socialdemokraten Johan Enfeldt skriver om ett skolsystem som dras isär av segregation och skolval, och varför resursstarka föräldrar ger bättre kommunala skolor.
I sitt upprop för en gemensam folkskola 1883 visade den liberale skolpionjären Fridtjuv Berg hur viktigt det var med ett skolsystem som motverkar segregation. Han skrev om vad som skulle krävas för att lyckas med folkskolan och konstaterade:
”Men de uppoffringar, som härför äro av nöden, skola aldrig göras såvida hon [folkskolan] ej med brinnande intresse omfattas av hela folket, således äfven av de inflytelserikare samhällsklasserna, och detta blir aldrig fallet, så länge staten fortsätter att upprätthålla rikare utrustade parallellskolor som täfla med folkskolan samt undanrycka henne dessa samhällsklassers barn och därmed tillika så godt som hela deras intresse för folkskolans höjande.”
Ambitionen att ge alla barn en bra utbildning skulle aldrig lyckas med ett segregerat skolväsende. Det skulle helt enkelt inte vara möjligt att få fram de resurser som krävdes om inte skolan blev en angelägenhet för hela samhället.
Fridtjuv Bergs ord måste tas på allvar i dagens skoldebatt. Ett skolsystem som från allt fler håll kritiseras för segregation och bristande likvärdighet är på sikt ett hot mot den gemensamt finansierade skolan.
15 år i skolan
När jag slutade i kommunstyrelsen i Vallentuna 2002 hade 45 procent av eleverna i årskurs 9 minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Föräldrars utbildningsnivå är det starkaste indikatorn för elevers skolresultat och boendet spelade förstås roll för hur eleverna var fördelade. Det skiljde 18 procentenheter mellan skolan med störst respektive lägst andel. Femton år senare hade utbildningsnivån i kommunen ökat. Nu hade 60 procent av eleverna minst en förälder med eftergymnasial utbildning, men skillnaderna mellan skolor hade ökat. På skolan med mest gynnsamma förutsättningar hade 73 procent av eleverna en förälder med högre utbildning. På den med lägst andel var det bara 41 procent.
Samtidigt som utbildningsnivån ökade i samhället växte skillnaderna mellan skolorna. Det syntes i betygen. När eleverna gick ut nian våren 2003 skiljde det ungefär 15 meritpoäng mellan skolan med högst respektive lägst snittbetyg. Femton år senare hade skillnaden ökat till över 70 poäng. Samma mönster finns på många orter i hela landet. Vi har ett skolsystem som dras isär.
Skolsystemet och bostadssegregationen
En stad där boendesegregationen är tydlig är Göteborg. Utefter spårvagnslinje 11 mellan Bergsjön, som är ett så kallat utsatt område, och väletablerade Saltholmen sker dramatiska förändringar. Statsvetaren Anders Sundell visade för några år sedan med konkreta siffror hur stora skillnaderna är. När man åker från Bergsjön mot Saltholmen ökar för varje minut medelinkomsten med 6 000 kronor och andelen svenskfödda med en procentenhet. Det syns i skolan.
I den kommunala skolan i Bergsjön når 65 procent av eleverna behörighet till yrkesprogram, på friskolan i den andra änden av spårvägslinjen är siffran 100 procent. I skolan i Bergsjön är snittbetyget 192 poäng, friskolan i Saltholmen når 274 poäng. I skolan i Bergsjön har 60 procent utländsk bakgrund och 20 procent är nyanlända, i Saltholmen är det bara två procent med utländsk bakgrund och ingen är nyanländ.
De stora skillnaderna beror förstås på bostadssegregationen, men skolsystemet spelar också roll. Det är inte någon slump att den fristående skolan valt att etablera sig i den välbeställda änden av spårvagnslinjen. Statistiken talar sitt tydliga språk.
I Göteborg finns drygt 70 grundskolor. Av den femtedel av skolorna som har elever med högst utbildade föräldrar är hälften fristående, av den femtedel som har elever med lägst utbildade föräldrar är mindre än tio procent fristående. Skillnaderna blir ännu större i ändarna av diagrammet. De tio skolor med lägst utbildningsnivå bland föräldrarna är alla kommunala. Av de tio skolorna i toppen är sju fristående.
Än tydligare blir det i statistiken med nyanlända elever. Två tredjedelar av de fristående skolorna har inga nyanlända elever alls. De femton skolor som har störst andel nyanlända är alla kommunala.
Det finns inget stöd i vare sig statistik eller forskning för att friskolor bidrar till att motverka segregation. Tvärtom.
Kompensation med förhinder
I den politiska debatten heter det ofta att skolor med tuffare förutsättningar ska ha färre elever per klass, de bästa och mest erfarna lärarna, och fler smågrupper med särskilt stöd. Det är ett rimligt sätt att se på skolans kompensatoriska uppdrag. När det gäller kommunala skolor har vi insyn och kan jämföra vad sådan kompensation kostar och räcker till.
En kommunal skola i Örgryte, där betygssnittet är 273 poäng och där 84 procent (!) av eleverna har föräldrar med eftergymnasial utbildning, får en skolpeng på 99 000 kronor. I en skola i ett utsatt område på Västra Hisingen är förutsättningarna radikalt annorlunda. Här har genomsnittselevens föräldrar inte ens gymnasieutbildning och var tredje elev i nian har varit i Sverige i mindre än fyra år. Kommunen kompenserar med 65 procent högre skolpeng, 163 000 kronor. Det är en rejäl skillnad, men det är tyvärr svårt att med pengar kompensera för svår segregation.
Om skolan i Örgryte har 32 elever per klass, ett vanligt mått i friskolekoncerner, räcker pengarna i skolan på Västra Hisingen till 20 elever per klass. Problemet är att det sedan inte finns pengar till vare sig mer stödundervisning i små grupper eller högre löner till de bästa och mest rutinerade lärarna. Det här är en av förklaringarna till varför Sverige utmärker sig internationellt med lägre andel behöriga lärare i de skolor där de skulle behövas mest.
Svårt att planera bort skolsegregationen
Den viktigaste faktorn bakom skolsegregationen är boendesegregationen, men den tar lång tid att bygga bort. Ett sätt att motverka segregationen är att planera skolors lokalisering och upptagningsområden. Nyköping försökte och ersatte fyra gamla skolor med en ny större. Det ledde till minskad segregation och att elever med olika bakgrund möttes i skolan. Ett tag. Sedan etablerade sig några nya friskolor och segregationen återkom. De nya friskolorna ledde också till att kostnaden per elev ökade i den kommunala skolan. Det skedde inte bara här utan är snarast en regel när fristående skolor etableras. Ofta framtvingar den i sin tur krav på nedskärningar i de kommunala skolorna.
Så vad gör vi?
Debatten om skolmarknaden fastnar ofta i frågor om vinst och valfrihet. I själva verket är dock vinst och valfrihet bara två delar i det komplexa system som tillsammans definierar hur skolmarknaden fungerar. När jag talar om skolmarknaden brukar jag peka på sju huvudsakliga beståndsdelar som styr skolmarknadens funktion: skolval, urval, skolpeng, vinstdrivande aktörer, de fristående skolornas etableringsfrihet, kommunernas utbudsansvar och det faktum att fristående skolor är sina egna huvudmän (inga privata vårdcentraler är sina egna huvudmän).
På kort sikt behövs sju reformer:
Differentierad ersättning. Kommunerna har ett ansvar för att kunna ta emot alla elever. Det kostar och det måste avspeglas i skolpengen.
Rättvist skolval utan kötid. Skolvalet bör ske gemensamt för samtliga skolor och kötid som grund för skolvalet helt elimineras.
Reglering av skolors marknadsföring. Krav bör ställas på vilka upplysningar som ska ges av en skola, till exempel vad gäller tillgång till behöriga lärare, lärartäthet, tillgång till lokaler och elevvård. Det måste också finnas regler som hindrar skolor från att marknadsföra sig riktat till önskade elevgrupper.
Insyn med offentlighetsprincipen. Samma insynsregler måste gälla för fristående skolor som för kommunala.
Stopp för etableringsfrihet. Skola är samhällelig infrastruktur som kräver långsiktighet. Kommunerna måste få mer att säga till om.
Gemensamt huvudmannaskap. Det allmänna bör bli huvudman för all skolverksamhet, på samma sätt som regionerna är huvudmän för alla vårdcentraler, även de som bedrivs av fristående företag.
Ändrade grunder för beräkningen av skolpengen. I dag påverkas inte skolpengen av vare sig lärartäthet eller andel behöriga lärare. Det skapar osunda incitament för lönsamhet.
På de fyra första punkterna finns färdiga utredningsförslag och till och med propositioner. De borgerliga röstade nej sommaren 2022, men tonläget i debatten ändrades väsentligt under valrörelsen. Om den nya regeringen menar allvar bör förslagen snabbt kunna genomföras.
Johan Enfeldt
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!