Den ultranationalistiska israeliska regeringen är på väg att montera ner rättsstaten. Bögarna, palestinierna och alla andra som inte passar in i deras vision för samhället är allt mer hotade. LD:s tidigare medarbetare Jonatan Macznik rapporterar från en demokrati i sönderfall.
Hettan och fukten ligger tung utanför Tel Avivs största gayklubb. Klockan är strax över ett på natten men ännu är kvällen ung. Här finns ingen skam, ingen rädsla – bara frihet och längtan.
Klockan är 16 en måndag i oktober i en lantbruksby i norra Israel. Två pappor hämtar sin gemensamma son från dagis. “I dag har de pratat om familjer på dagis” säger sonen. ”Pappa vet du, det finns familjer som har två mammor, konstigt”.
Strax innan sabbaten ska inträda öppnar en ung religiös kille Grindr i hemlighet och skriver till sin älskare, Shabbat Shalom.
Jerusalem, fredag eftermiddag, strax innan sabbaten ska inträda öppnar en ung religiös kille Grindr i hemlighet och skriver till sin älskare, Shabbat Shalom. Sen beger han sig till familjemiddagen som väntar.
Jag har aldrig varit någon övertygad sionist. Jag föddes av två svenska judiska föräldrar som flyttat till Israel i unga år, gjort aliya, som det kallas. Jag tror de flyttade mer av äventyrslust och en längtan efter tillhörighet – bort från 70-talets svenska konformitet till ett ungt Israel med kulturmöten och kontraster. De levde där i ett par år. Men innan jag föddes återvände de hem till Göteborg.
Jag hörde mycket om livet i Israel när jag växte upp. Om stränderna, vännerna, krigen och maten. Om soldaterna som återvände traumatiserade från Libanon. Om fredsrörelsen.
Jag kände mig svensk, judisk och svensk. Israel, det var inte mitt.
Hälsade på ibland i värmen, trängseln och komplexiteten – kände mig ännu mera svensk.
Men, för fem år sedan, under en praktik på svenska ambassaden här träffade jag min man. Han visade mig ett annat Israel. Ett Israel sprudlande av liberalism och framtidshopp. Sida vid sida och ibland i skär kontrast med allt runt omkring.
Jag blev kär i ett Israel där friheten var större. Där ett hopp fanns om att Tel Aviv en dag på riktigt kunde få vara liberalismens borg i ett konservativt men fredligt Mellanöstern.
Jag blev kär i ett Israel där friheten var större. Där ett hopp fanns om att Tel Aviv en dag på riktigt kunde få vara liberalismens borg i ett konservativt men fredligt Mellanöstern.
Nu är allt hotat. Den nytillträdda högerkantsregeringen, ledd av Netanyahu med stöd av högerextrema bosättarpartier vill tillintetgöra göra allt det vi lärt känna som vårt.
Genom sin juridiska megareform vill regeringen kraftigt beskära den makt högsta domstolen i dag har att skydda grundläggande mänskliga rättigheter. Dess domare ska bli politiskt tillsatta. Domstolens makt att nedslå lagar av diskriminerande eller rättighetskränkande karaktär försvinner i princip helt. Korrumperade statsministrar ska ej kunna lagföras.
Om högerregeringens förslag går igenom, vilket det i dag ser ut att göra, kommer inte längre Israels domstolsväsende att kunna beskrivas som fritt och självständigt. En enkel majoritet i Knesset, Israels parlament, kan då obehindrat förbjuda samkönade föräldraskap, kvinnors plats i offentligheten och ta ensidiga militanta steg bort från en två-statslösning.
Risken är inte trivial. Betzalel Smotrich, Israels finansminister och partiledare för Religiös Zionism, ett ultranationalistiskt bosättarparti, har kallat sig stolt homofob och fick för några veckor sedan backa efter att ha påkallat att militären skulle “göra sig helt kvitt” med den palestinska byn Hurawa, efter en terroristattack.
Därför klämtar nu klockan för Israels demokrati. För dess kvinnor, minoriteter, människorättsaktivister och medborgare med en liberal världssyn.
Israelerna vet detta. I över 10 veckor har hundratusentals demonstranter gått ut på gatorna och krävt sin rätt.
Israelerna vet detta. I över 10 veckor har hundratusentals demonstranter gått ut på gatorna och krävt sin rätt. Blockerat gator, vägrat repmånader och strejkat. Den framgångsrika techindustrin har börjat flytta både personal och framför allt investeringar ut ur landet.
Motståndet är starkt, viljan att kämpa finns där. ”Vi är inte rädda” ”Vi vill inte bli som Ungern” ”Demokrati” – slagorden dånar över gatorna.
Men precis som Polen, Ungern och kanske också snart Sverige är Israel ett kluvet land. Lika starkt som motståndet är för reformen lika mycket är det välkomnat hos mer konservativa och högerradikala väljare som känner att deras röster blivit kringskurna av Högsta domstolen – När homosexuella fått rätt att bilda familj, sekuläras rätt att leva fritt skyddats och den arabiska minoritetens demokratiska, språkliga och kulturella rättigheter upprätthållits.
I ett samhälle så komplext, mångfacetterat och till sin existens hotat som Israel finns inget starkare skydd att få än en oberoende domstol.
I kön utanför gayklubben. Hos de samkönade föräldrarna. Hos den religiösa killen som ännu inte kommit ut. Där bor hoppet, friheten och drömmen om freden.
Låt inte israelerna stå ensamma i sin kamp för demokrati.
Jonatan Macznik
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!