Skip to content
Foto: Matthew Henry, Unsplash
Foto: Matthew Henry, Unsplash
Samhälle | Energiunionen

Därför borde Sverige fokusera på energiunionen

14 december presenterade Ulf Kristersson regeringens prioriteringar inför det svenska EU-ordförandeskapet. Clara Falkenek, som vann Foresakademins och Liberal Debatts uppsatspris, menar att Sverige behöver bli mer realistiska i sin politiska önskelista inför kommande EU-ordförandeskap – och fokusera på energiunionen.

Vid årsskiftet tar Sverige över som ordförande för EU:s ministerråd. Ordförandeskapet innebär att Sverige representerar Europeiska rådet vid förhandlingar med kommissionen och parlamentet i ett halvår. De flesta lagstiftningsinitiativ, förhandlingar och ämnen som ska behandlas är redan bestämda. Det finns dock ett litet utrymme utanför den fastställda agendan för det nuvarande ordförandelandet att sätta sin egen prägel. Det är här Sveriges önskelista på politiska prioriteringar kommer in.

Enligt Svenska institutet för Europastudiers (Sieps) rapport om EU-ordförandeskap har ordförandelandet möjlighet att lyfta en, möjligtvis två, frågor utanför den satta agendan. Tyskland anses ha utfört ett mycket framgångsrikt ordförandeskap 2020 trots att pandemin kom att dominera agendan. Detta på grund av att de höll sig till ett fokusområde: samspelet mellan digitalisering och miljö.

Även Finland bedöms ha haft ett speciellt framgångsrikt ordförandeskap 2019, med temat Sustainable Europe – Sustainable Future. Man lyckades driva på EU att sätta målet att vara klimatneutralt vid 2050, samt åstadkom en handlingsplan för cirkulär ekonomi och bestämmelser kring biologisk mångfald.

Framgångsreceptet är alltså att välja en fokusfråga. I linje med detta borde Sverige fokusera på energiunionen.

Med elpriser som skjuter i höjden har den europeiska befolkningen blivit smärtsamt upplyst om att det finns mer att önska av unionens energinät.

Utbyggnaden av det transeuropeiska elnätet och integreringen av den europeiska energimarknaden är den viktigaste frågan Sverige kan fokusera sitt ordförandeskap kring. Med elpriser som skjuter i höjden har den europeiska befolkningen blivit smärtsamt upplyst om att det finns mer att önska av unionens energinät. Elproduktion är en del av problemet, men en minst lika viktig fråga är överföringen av den producerade elen till konsumenter i hela EU.

Trots att den europeiska marknaden i dag är avreglerad och på pappret integrerad är sammanlänkningsnivån mellan nationella elnät i EU inte ens 15 procent. Flaskhalsar uppstår då bristande energiinfrastruktur begränsar de fysiska flödena av el mellan länder.

Detta är något vi är vana att höra om också i Sverige. Bristen på överföringskapacitet gör det omöjligt att jämna ut eltillgången över hela landet och gör elfakturan i Skåne flera gånger dyrare än den i Norrland.

Fokus under ordförandeskapet borde därför ligga på att skapa en mer harmoniserad energiunion genom utbyggnad av infrastruktur som möjliggör överföring av el mellan regioner och länder. Det skulle hela den europeiska befolkningen gynnas av.

Med bättre överföringskapacitet mellan elnät kommer varje kraftverk att kunna verka på en större marknad, vilket skulle skapa incitament för fler aktörer att etablera sig. Då kan liberala idéer om konkurrenskraft effektivisera elproduktionen och erbjuda konsumenter lägre priser.

En än viktigare anledning att leda EU mot en energiunion med infrastruktur som möjliggör marknadsintegration är klimatomställningen. EU satte under Finlands ordförandeskap målet att unionen ska vara klimatneutral vid 2050. För att åstadkomma detta behöver EU elektrifieras. Sol-, vind-, vatten-, och kärnkraftverk behöver byggas ut för att transportsektorn och industrin ska ersätta fossila bränslen med el. Men utan ett europeiskt elnät med stor överföringskapacitet blir varje kraftverk till mindre nytta när det kommer färre personer till godo.

I maj bestämde Europeiska rådet att förordningen om transeuropeiska energinät ska uppdateras i syfte att sammanlänka medlemsländernas elnät och fasa ut fossila bränslen. I förordningen identifierar man elva stycken ”energikorridorer” där el ska överföras mellan producenter och konsumenter över hela kontinenten, samt underlätta tillståndsprocessen för att bygga samman elnäten.

Konservativa beräkningar visar dock att det kommer att krävas årliga investeringar i elnätet på 50,5 miljarder euro och djupt samarbete EU-länder emellan för att ens nå en sammanlänkning på 15 procent innan 2030.

Med politisk vilja och fokus kan Sverige under sitt ordförandeskap göra framsteg i elnätets utbyggnad.

I vår behöver Sverige leda medlemsländerna till att samarbeta kring utbyggnad av gränsöverskridande sammanlänkningsinfrastruktur. Sverige behöver ta fram en handlingsplan för hur nationella energimyndigheter, EU-institutioner och näringslivet ska bygga ut sammanlänkningen av unionens elnät för att skapa en verklig inre marknad för el och inte bara en på pappret.

Som ordförande för ministerrådet kan Sverige ta ledningen i arbetet för den europeiska energiunionen. Med politisk vilja och fokus kan Sverige under sitt ordförandeskap göra framsteg i elnätets utbyggnad. Något som kan göra mer för att trygga energisäkerhet och konkurrenskraftiga priser i Sverige än vad regeringen någonsin skulle kunna åstadkomma på nationell nivå.

Man kan inte få allt man önskar. Men man kan få mycket. Genom att begränsa önskelistan på politiska prioriteringar under EU-ordförandeskapet till att satsa på utbyggnaden av EU:s elnät kan Sverige uppnå en del på både fackförbundens och regeringens önskelistor. Med politisk ledning mot mer sammanlänkande elnät kan Sverige positionera EU för att lyckas med klimatomställningen, uppnå större konkurrenskraft och ett elektrifierat och digitaliserat samhälle.

Clara Falkenek

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!