Från sionistisk egotripp till israel-palestinier. Poeten Amir Sommer, som skrev om sin komplicerade religiösa och kulturella bakgrund i Liberal Debatt 1/2020, följer upp med en ny essä om hur hans identitet ständigt drar i olika riktningar och om svårigheten i att sluta ett fredsavtal med sig själv.
Sverige, 1993. En judisk-israelisk kvinna, invirad i en palestinasjal, kallas upp på scenen. Hela publiken står upp och klappar händerna. Gamla videokameror från Panasonic riktas mot henne. Till en mikrofon säger en blond svensk kvinna, iklädd svart kostym, följande ord: Vad kan vara viktigare, än att ge hopp åt unga människor? I bakgrunden spelar en orkester. Den israeliska kvinnan i palestinasjal närmar sig podiet och tar emot Right Livelihood-priset, det alternativa nobelpriset.
Kvinnan är Arna Mer-Khamis.
***
Arna var en tuff, stark kvinna. Hon var dotter till judiska sionister i Palestina, som kämpade för den israeliska statens tillkomst. Men själv bytte hon åsikt när målet var uppnått, och ägnade istället sitt liv åt att kämpa för det palestinska folkets mänskliga rättigheter.
Detta gjorde hon bland annat genom att grunda en organisation som bistod palestinska barn med speciella behov med anpassade läromedel, inte minst palestinska barn i israeliska fängelser.
Med prispengarna från Right Livelihood öppnade hon den så kallade Stenteatern i flyktinglägret Jenin, som kom att förstöras 2002 när den israeliska armén infiltrerade området.
Arna levde ett revolutionärt liv. Hon var den första kända israeliska kvinnan som gifte sig med en palestinsk man, något som väckte den israeliska allmänhetens vrede. Att han var kommunistpartiets sekreterare gjorde det än värre.
Innan de skilde sig fick de tre barn, de första man överhuvudtaget kände till av blandad bakgrund – ett stort religiöst och nationellt tabu som kvarstår i olika och emellanåt våldsamma former än idag.
Hur kommer det sig att man i Sverige, mer än tretusen kilometer från Israel och Palestina, förstod och insåg, långt före Israel och Palestina, att det inte var skam och vanära att bryta detta tabu, utan ett positivt bidrag till mänskligheten?
Kanske har det någonting att göra med att svenska språket saknar ett ord för “interracial couple”. Eller så är det på något sätt kopplat till de höga skilsmässotalen i Sverige, vem vet.
Jag fick nyss tag på en filminspelning av hela tillställningen från 1993, tillsammans med Mer-Khamis-familjens arkiv – en familj där de flesta dessvärre har dött. Jag antar att jag fick tag på detta eftersom de litade på mig, eftersom också jag är en blandning av en judisk-israelisk moder och en palestinsk fader.
Det finns så många likheter mellan min familj och Mer-Khamis: min mor kommer från en respekterad europeisk familj och Arnas familj var högt aktad i Israel. Båda gifte sig med araber med israeliskt medborgarskap. Mina föräldrar skilde sig senare, liksom Arna och hennes make. Och som om det inte vore tillräckligt är både jag och Arnas barn konstnärer.
Mer än något annat delar jag och Arnas barn samma djupa identitetskris. Ena sekunden bara israel, andra sekunden bara palestinier; ena sekunden bara jude, andra sekunden bara arab. Identitetsklyftan ledde till självmordstankar och drogmissbruk. Ständigt förnekade, föraktade och förkastade jag den andra sidan av mig själv.
“Du är inte Juliano. Berätta inte för någon att du är arab eller palestinier. Du är inte Juliano. Få in det i din skalle.”
Arnas mest kända barn är Juliano Mer-Khamis. Han var en skådespelare som stred för de israeliska styrkorna och definierade sig själv som israelisk jude. Han har till och med erkänt att han brukade puckla på socialistiska israeler, eftersom de hyste liberala åsikter. Åratal senare bytte han ståndpunkt, hävdade att han var 100 procent palestinsk, deltog ofta i demonstrationer mot den israeliska ockupationen, och jämförde sionister med nazister.
Tills en dag, då Juliano klev in i sin bil med sin bebis. Jämte Frihetsteatern som han grundade i flyktinglägret Jenin, i sin moders minne. Medan han väntade i bilen me sin bebis tittade han ut genom fönstret för ett ögonblick och… Pang! Pang! Pang!
Fem skott i frihetens hjärta.
Juliano sköts av en maskerad man, en ung muslimsk palestinier som inte gillade att västerländska, konstnärliga fria själar kom till byn.
Bebisen tittade på sin döda fader och grät det faderslösa barnets första tårar. Mördaren flydde samtidigt scenen, och togs aldrig fast. Den palestinska polisen skyddade den som mördade den israeliksa skådespelaren, och den israeliska polisen brydde sig inte nämnvärt om mordet på ännu en palestinier.
Detta är ödet som drabbar konfliktens barn.
Dagen därpå bröt demonstrationer ut i Haifa, staden där jag växte upp. Demonstrationerna var sorgsamma begravningståg, helt utan likhet med intifador eller black lives matter-protester. Människor var tysta tillsammans. Jag var ännu ung, långtifrån den rebelliska poeten från Tel Aviv, med mycket liten kännedom om den värld som väntade utanför mitt fönster.
För min mor var det en sorgens dag. Hon bad mig att inte lämna huset och stängde dörren. Plötsligt vände hon sig om och sade:
“Du är inte Juliano. Berätta inte för någon att du är arab eller palestinier. Du är inte Juliano. Få in det i din skalle.”
***
Min mor hade rätt, jag är inte Juliano. Faktum är att jag inte vill bli brutalt mördad såsom han blev, även om det skulle göra mig till en hjälte.
Men jag är Amir. Ett av mycket få namn som både israeler och palestinier använder. På arabiska betyder det prins, på hebreiska trädkrona. Ett namn som kanske mer än något annat beskriver min hybrididentitet.
I dag, när jag håller på att starta en ideell förening för barn av mixat ursprung, är det min tidiga slutsats att de flesta söner får namnet Amir. Som om det vore det enda israelerna och palestinierna kunde komma överens om, skärningspunkten mellan det arabiska och det hebreiska språket.
Ordet Amir förekommer i Bibeln, i Jesaja. Enligt den judiska gematrin betyder ordet “som önskar sig liv”. Ordet förekommer också i två versioner av Nya Testamentet och även inom islam har det betydelse, eftersom det är ett av profeten Muhammeds namn.
Till skillnad från familjen Mer-Khamis, som var kristen och judisk, bor tre religioner i mitt familjehem: min fader är en palestinsk muslim och min moder är en israelisk judinna med kristna, europeiska rötter. Denna religiösa trialog lade grunden för min identitetskris, men har också gett mig andlig, filosofisk och konstnärlig styrka. Utan tvivel har religionerna påverkat mig som författare, inte minst eftersom de alla har sin grund i skrifterna.
Fortfarande i dag får jag positiva kommentarer från svenska läsare om den essä som jag skrev till Liberal Debatt för nästan tre år sedan. Till och med sångaren i ett välkänt indierockband som jag verkligen tycker om hörde av sig med anledning av de dikter som publicerades. Det var i ett nummer om religioner, som till och med ärkebiskopen i Svenska kyrkan deltog i.
Jag nådde toppen i den israeliska kulturen eftersom jag utraderade min palestinska identitet.
Men trots dessa positiva gensvar finns det en aspekt som jag inte känner mig färdig med: hur jag framställde mig som enbart israel och utelämnade palestiniern inom mig. Propagandan jag använde för de människorättsbrott som den israeliska ockupationen utförde. Jag var mitt uppe i en sionist-ego-tripp där jag förnekade mig själv.
Hade du där och då berättat för mig att jag en dag också skulle definiera mig själv som palestinier hade jag nog skrattat dig rakt i ansiktet. Den största israeliska dagstidningen kallade mig “Allenbys prins”, efter hipsterhuvudgatan i Tel Aviv, den främsta hebreiska staden. Radiokanalen IDF menade att jag hade uppfunnit en ny spoken word-genre, och en av de mest högerkonservativa journalisterna, som stod mycket nära den tidigare israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu, tog mig under sitt beskydd eftersom han föll för min poesi.
Kulturministeriet, under ledning av Miri Regev – ministern som drev igenom “nationalstatslagen” som tog bort arabiskan som officiellt språk i Israel och som hävdade att afrikanska flyktingar är en cancersvult på det israeliska samhället – valde att ge mig priset som bästa unga poet 2018. Om du återgav allt detta till en israelisk-palestinsk filmregissör skulle han refusera manuskriptet eftersom det inte är trovärdigt. Hur skulle ett barn till en palestinsk fader kunna omfamnas så av hårdföra sionister?
Jag nådde toppen i den israeliska kulturen eftersom jag utraderade min palestinska identitet.
Det är svaret.
***
Nordirland, Vietnam, Falklandsöarna, Bangladesh, Iran–Irak-kriget, första och andra världskriget. Samtliga stora dödliga konflikter som löstes, och som föranleder frågan: varför pågår den här konflikten fortfarande?
När jag flyttade till Europa började jag ta mig till bibliotek ofta. Jag sögs in i historieböcker på olika språk, och lade märke till hur mycket av den israeliska hjärntvätten som sker genom semantik. För att ge ett exempel: på nästan alla språk heter mitt hemland Palestina (under det brittiska mandatet), men på modern hebreiska har det uråldriga namnet ändrats med några bokstäver från namnet på det palestinska folket, för att skapa en skillnad. Det som gör det så svårt att förstå är att palestinierna faktiskt inte är en grupp fanatiska terrorister, utan urinvånarna i ett ockuperat land.
Som författare är mitt jobb att frigöra erövrade ord. Så även om jag fortfarande ser det som en ockupation använder jag ordet konflikt, vilket palestinierna inte gillar eftersom de inte vill ta något ansvar. Och likaledes åt andra hållet: även om israeler inte gillar att använda ordet Palestina kommer jag bryta ner muren för att kunna använda ordet.
Jag antar att kampen om detta land från första början handlade om skriften. Den plats som Gud lovade Abraham, där Jesus korsfästes och Mohammed steg till himlen – alla dessa ögonblick som utgör kärnan i böckerna på boklådornas bästsäljarlistor.
Semantikens vapenisering får människor att leva i förnekelse och se ljuset (eller en tvåstatslösning) som mörker, som i allegorin med Platons grotta eller som Alejandro Jodorowsky sade: “Fåglar som föds i en bur tror det är en sjukdom att flyga”.
***
En dag fick jag, när jag satt och skrollade på min telefon, en notis om en ny YouTubevideo som just laddats upp. Rubriken fick mig att klicka på den, och inom några sekunder kunde jag se hur byggnaden där min far bor hade attackerats av en grupp israeler. Dagen därpå laddades en video upp som visade hur en grupp palestinier brände upp en buss under byggnaden där min mor bor. Detta var just när det senaste inbördeskriget bröt ut, det som enligt några var det dödligaste sedan staten Israel grundades.
Det senaste inbördeskriget nådde en nivå där många arab-israeler slutade definiera sig som sådana, och menade att de aldrig får integreras fullständigt och därför är palestinier. Israelisk teve livesände när en arabisk invånare lynchades av israeliska medborgare. Videon visade hur de ryckte ut honom från hans bil och slog honom till han började blöda, medan de viftade med den israeliska flaggan. Jag blev förbannad på de israeliska patrioterna. Jag kunde inte hitta något sätt att berättiga deras existens på, jag undrade vilken mänsklig nytta det fanns med dem. Tills jag kom på vad den israeliska poeten Dahlia Ravikovitch skrev: “Bara en idiot tror att Narcissus älskar sig själv, han älskar floden”.
Enligt Ravikovitch tittar inte Narcissus på sin egen spegelbild, men på själva floden, källan till det vatten som symboliserar livet. Det kan tolkas som att floden symboliserar allt som återspeglar vårt liv: konsten, marken eller något annat ramverk. Så fungerar även de nationalistiska patrioterna. Vi tror alla att de bara älskar sig själva i någon form av etnisk eller religiös överhöghet, men sanningen är att de helt enkelt är förälskade i det som ger deras liv samma perspektivramverk.
Ironiskt nog gäller detta även för andra folk. Palestinas nationalpoet, Mahmoud Darwish, sade i en intervju att “Palestina som metafor är starkare än verklighetens Palestina.”
***
De söker efter ett hus på bara en plats. De flesta inser inte att hemma ibland inte ligger någon särskild stans, utom i personen själv.
Min sionistiska egotripp ersattes sedermera av en ohälsosam besatthet av Palestinas befrielse – så till den milda grad att jag nästan dagligen började fantisera om att smälla till nästa judiska israel som uttryckte något sionistiskt. Som om jag helt hade glömt att jag själv till hälften är israel. Det fanns något frigörande i detta, jag kunde helt enkelt vara en palestinsk jude. En sällsynt sort som människor inte visste om de skulle älska eller hata. Men så började jag också ifrågasätta min egen judendom.
Tills jag insåg att jag hade begått samma misstag igen. Samma misstag som jag hade begått innan, men nu på andra sidan spektrat. Jag insåg att jag varken skulle accepteras till fullo som palestinier eller israel. Samma misstag gjorde Juliano, och många andra av blandat ursprung: de söker efter ett hus på bara en plats. De flesta inser inte att hemma ibland inte ligger någon särskild stans, utom i personen själv.
Jag insåg att jag offrade en stor del av mig själv, och att livet inte måste vara antingen eller utan kan vara både och. Det tog lång tid och mycket arbete, men nu befinner jag mig i ett stadium av mitt liv där jag kan säga att jag har slutit ett fredsavtal med mig själv.
Jag är glad och gråter med varje nation. När folk frågar varifrån jag kommer svarar jag Israel-Palestina, inte bara en plats.
Jag lyckas leva med båda identiteterna samtidigt, och jag önskar att Kanaans land kunde göra samma sak.
Amir Sommer
Översättning: Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!