Inte ens Centerpartiets egna väljare tycker att deras politik är den bästa. Studentförbundets f.d. vice ordförande Oskar Qvartoft skriver om ett parti som gick från intresseparti för lantbrukare till liberalt idéparti, men verkar ha tappat politiken på vägen.
Centerpartiet gjorde med de flesta mått mätt ett ganska mediokert val. De 6,7 procenten och 24 riksdagsmandaten döljer samtidigt mer graverande problem i det centerpartistiska maskineriet. Det kanske främsta av dessa är partiets akuta och bestående brist på politik.
När SVT i sin vallokalsundersökning frågade väljarna vilket parti som hade bäst politik på 15 olika områden rankades Centerpartiet inte högst på något av dem. Inte ens de egna väljarna var särskilt imponerade. I endast en tredjedel av frågorna tyckte en majoritet av C-väljarna att partiets politik var den bästa. I stället var det som utmärkte en centerpartistisk väljare både i valet 2018 och 2022 vikten de lade vid partiledaren.
Centerpartiets brist på reformer kan nämligen inte förklaras av en lång tid i regeringsställning eller oturliga omständigheter. Istället är det en direkt konsekvens av en strategi man vilat sig mot lite för länge.
På många sätt kan idéprogramsdebatten 2012, som Annie Lööf i sin självbiografi beskriver som en definierande händelse för sitt partiledarskap, ses som en startpunkt. Utkastet till idéprogram var både visionärt och radikalt, och var på sitt sätt ett nödvändigt steg för partiet att hitta en ny röst. Men även om kritikstormen som följde kanske främst berodde på lite ogenomtänkta val av strider, verkar den ha fått partiet att helt byta fot.
Med det ideologiska badvattnet verkar även det långsiktiga policyarbetet ha åkt.
Centerpartiet har nämligen sedan den näsbrännan hållit ett betydande avstånd till fritänkande. Med det ideologiska badvattnet verkar även det långsiktiga policyarbetet ha åkt. I stället har man tillämpat en strategi som balanserat på den berömda gränsen mellan att vara lyhörd inför väljarna och populistisk i ett praktiskt avseende. Tillvägagångssättet har slående ofta varit att utforma sin politik i motsats till någon annans. Under de återstående åren av Allianssamarbetet handlade det om att hitta frågor där man kunde särskilja sig gentemot övriga regeringen. Man spetsade till den ekonomiska politiken, hittade lite särlösningar för viktiga väljargrupper och gjorde ställningstaganden i arbetsmarknadspolitiken som Moderaterna under Reinfeldt aktivt hållit sig borta ifrån.
På samma sätt fortsatte man i opposition efter valet 2014, men nu med ett ökat fokus på att ta strid mot ”ytterkanterna” i svensk politik. Detta beslut verkar ha grundats på en övertygelse om att den politiska kartan skulle ritas om och att nästa statsbärande parti skulle vara det som positionerat sig som mest mitten (ibland omnämnt som ”Annieansen”). På liknande sätt fortsatte det under regeringsförhandlingarna 2018. Även om talepunkterna bedyrade ett maximerande av liberal politik (efter att ytterkanterna hållits borta) verkar innehållet i Januariavtalet i hög grad informerats av hur Centerpartiet skulle kunna hävda sig självständiga från Socialdemokraterna. Resultatet var ofta små men symboliskt viktiga vinster på områden som var smärtsamma för Socialdemokraterna.
Det karakteristiska för den Centerpartistiska strategin är att den är defensiv och riskminimerande när det kommer till sakpolitiska ställningstaganden. Man verkar till och med lägga viss stolthet i att vara reaktiv; att låta andra sätta agendan, se över möjliga handlingsalternativ och sedan utforma en position. En position som särskiljer partiet från andra men inte tillräckligt mycket för att det ska gå emot centrala intresse- och väljargrupper. Även genomförbarheten är ibland sekundär. Det verkar vara receptet som man tagit med sig från tiden när man lyfte från 3 procent i opinionen och sedan dess ha saknat självförtroendet att ompröva.
Med en sådan strategi blir det proaktiva reformarbetet naturligt lidande. Omfattande och internt förankrade policyprogram blir ett hinder för den flexibilitet som denna libero-position i svensk politik förutsätter. Denna strategi har paradoxalt nog också lyckats låsa in partiet i en del underliga ställningstaganden. Ett talande exempel är partiets totala oförmåga att handskas med den senaste mandatperiodens debatt om friskolor.
På centerpartistiska heter det att vara pragmatisk, men det är långt ifrån ordets egentliga innebörd.
På centerpartistiska heter det att vara pragmatisk, men det är långt ifrån ordets egentliga innebörd. Sett till partiets övertro till opinionsundersökningar bland centrala väljargrupper inför varje större beslut, är innebörden snarare populistisk i en metodologisk bemärkelse. Man spänner kärran framför hästen och låter enkätsvar diktera hur man ska förhålla sig till den politiska dagordningen – snarare än att leta samhällsproblem, utforma lösningarna och övertyga andra om dess förtjänster.
Centerpartiets uppvaknande som ett idépolitiskt parti var viktigt både för partiets överlevnad och för de liberala krafterna i Sverige. Man har trots allt utformat ett sympatiskt ideal för en pluralistisk liberalism som ganska enkelt kan generera relevanta slutsatser inom många tryckande samhällsfrågor. Vägen framåt för Centerpartiet förutsätter således inte någon drastisk förändring i form av ett nytt idéprogram eller en återgång till rollen som intresseparti för lantbrukare.
Men om man inte samtidigt vill bli uppäten av den nya spelplanen (läs: den nya blockpolitiken) måste man utveckla ny, självständig politik som kan förhandlas med högstbjudande. Man har nämligen inte kvar förmånen av att vara kungamakare, och kommer inte att kunna överrösta övriga oppositionen i sin kritik av regeringen. Vad man har är en betydande frihet att ta fram den bästa sakpolitiken, om man inser att bra policy också är bra politics.
Oskar Qvarfort
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!