Skip to content
Sveriges flagga. Foto: I99pema/Wikimedia Commons, CC-BY-4.0
Sveriges flagga. Foto: I99pema/Wikimedia Commons, CC-BY-4.0
Idé | Gemenskap – en artikelserie på Liberal Debatt

Nationalism är inte en lösning på liberalismens problem

Liberalismens kris är ett hett samtalsämne bland internationella politiska teoretiker. Vad består krisen i? Kan liberalismen överleva den? Liberal Debatt ger sig in i samtalet med en serie artiklar om gemenskap som publiceras under hösten. Statsvetaren Clara Sandelind menar att om det finns ett problem så är liberal nationalism inte lösningen.

Har liberalismen svårt att förstå signifikansen av gemenskap? Får man tro det till synes växande stödet för liberal nationalism bland samhällsdebattörer är svaret ja.

I den liberala nationalismen kompletteras betoningen på individuella rättigheter med stöd för en nationell gemenskap vari frihet och jämlikhet ska realiseras. Nationalister är långt ifrån ensamma att kritisera liberaler för en bristande förståelse av gemenskaper och mänskliga relationer. I mångt och mycket har kritikerna också haft rätt – liberalismens vurmande för en universell, linjär historieskrivning med den oberoende individen i centrum har täckt upp för imperialism, rasism och sexism.

Men som kritiken antyder har problemet varit att oförståelsen för gemenskap legitimerat statligt maktutövande som inskränkt människors förmåga att – gemensamt – forma sina liv. Insikten att liberaler måste förstå gemenskap bör därför inte leda till ytterligare krav på statligt maktutövande, denna gång för att skapa en specifik, nationell, gemenskap.

Det är en numera välrepeterad kritik av liberalismen att dess universella, linjära syn på historia och framsteg utgjorde en inte obetydlig grund till europeisk imperialism. Alla samhällen borde enligt denna syn utvecklas åt samma håll, utan några större avvikelser. Det specifikt europeiska uppgraderades till universellt mänskligt. Europa drev den mänskliga utvecklingen och alla andra skulle slutligen ta ifatt, om så det krävdes våld för att styra dem i rätt riktning.

Den liberal som kanske främst symboliserar denna historiesyn är John Stuart Mill. Han ordnade länder enligt en civilisationshierarki och menade att enbart de som nått en viss nivå hade någon nytta av frihet och självständighet. Despotism var, enligt Mill, rättfärdigt så länge det var till gagn för de koloniserade – så länge det bidrog till att förbättra dem i enlighet med hans civilisationshierarki.

Eftersom Storbritannien var en bastion för frihet, så var det bättre för mänskligheten i stort om britterna hade stor räckvidd. Intresset för att skapa sig en djupare och mer komplex förståelse för olika kulturer drunknade i denna grova indelning mellan civiliserade och barbarer, även om Mills kunskaper om indisk kultur inte blivit riktigt lika brutalt sågade som hans fars.

Det kritikerna framför allt har rätt i är att en liberalism som varken förstår betydelsen av gemenskap för skapandet av strukturellt förtryck eller för, kanske paradoxalt, skapande av mening med livet, kan bli förtryckande.

De liberaler som faktiskt motsatte sig imperialism, de mest framträdande dock föregångare till Mill, förefaller ha haft en betydligt mer komplex syn på kultur och historieutveckling. En del av detta bestod i en vilja att sätta den europeiska kulturen i perspektiv snarare än i historiens centrum. Denis Diderot kunde inte förmå sig att förstå hur det så misskötta Europa skulle kunna vara förebild för någon överhuvudtaget. Adam Smith försökte också undvika att upphöja den europeiska kulturen till det universella då detta underminerar förmågan till självkritik. Framsteg, menade Smith, beror dessutom i stora delar på slump, så det är meningslöst att försöka exportera ett framgångsrecept.

Statsvetaren Sankar Muthu har till och med föreslagit att Immanuel Kants (sent påkomna) antiimperialism frodades genom Kants syn på människan som i grunden en kulturell aktör. Människor, i Muthus tolkning av Kant, blir fria genom att skapa, bibehålla och transformera vår sociala kontext. Muthu menar att denna människosyn gjorde att Kant dels insisterade på att kulturer i viss mån är ojämförbara, dels på anti-paternalism.

Synen att frihet inte innebär att växa upp inom ett kulturellt vakuum återspeglas i kommunitaristers och mångkulturalisters kritik av liberalism. För kommunitarister innebär människans behov av gemenskap att liberalismens universalism och blindhet inför olikhet är närapå omänsklig. Kommunitarister menar att kollektiva rättigheter behövs för att kunna bevara de olikheter mellan olika gemenskaper som liberaler helst vill bortse ifrån i sitt fokus på individuella rättigheter. Mångkulturalister har i stället försökt inkorporera grupprättigheter i ett liberalt ramverk, bland annat för att frihet anses omöjligt att realisera utan ett kulturellt sammanhang som ger olika livsval mening.

Även feminister har lyft kritiken att människan inte är en atomistisk, oberoende varelse, utan djupt inbäddad i relationer av ömsesidigt beroende. För vissa feminister är detta spiken i kistan för liberalism. Dess fokus på den självständige individen är en form av ”politisk solipsism”, enligt Alison Jaggar, där familj och gemenskap inte har fundamental betydelse för att forma människan och hennes intressen. Detta gör liberaler oförmögna att förstå roten av kvinnoförtryck.

Mot bakgrund av dessa kritiker har liberaler på olika sätt försökt inkludera gemenskaper i sin analys av samhället. Det kritikerna framför allt har rätt i är att en liberalism som varken förstår betydelsen av gemenskap för skapandet av strukturellt förtryck eller för, kanske paradoxalt, skapande av mening med livet, kan bli förtryckande.

Nationalismen har en historia av att se kvinnans reproduktiva roll som central för nationens fortlevnad och därmed begränsa henne till hemmet.

En gren av liberalism som anslutit sig till delar av denna kritik är den liberala nationalismen. Den känns som ett lockande svar framförallt på den postkoloniala och mångkulturalistiska kritiken. Gör gemenskapen och kulturen till en del av liberalismen, så blir liberalismen mer rotad i den mänskliga naturen, mer i harmoni med frihetens förutsättningar och mindre benägen att dominera dem som inte sällar sig till en västerländsk utvecklingskurva.

Men det vore en förhastad slutsats. Det liberaler borde ta fasta på är i stället att staten inte ska tvinga fram en specifik form av mänskliga relationer. Det åligger staten att inte lägga hinder för människor att ingå i meningsfulla gemenskaper, framför allt inte genom att diskriminera minoriteter genom paternalistisk politik. Ur denna aspekt är den liberala nationalismen inte frigörande.

Ta till exempel feminismen, som alltså handlar om att staten inte ska tvinga på människor en viss typ av genusbetingade relationer. Genom att styra vilka kön som erkänns, vilka familjebildningar som godkänns eller hur lönearbete jämfört med omsorg av familjemedlemmar (till exempel barn) värderas, tvingar staten i praktiken in människor i olika könsroller, vilka i sin tur ger olika fördelar. Synen på människor som ömsesidigt oberoende har lett liberaler att anamma en illa förklädd man till sitt könsneutrala politiska subjekt. Liberalismen har blivit betydligt bättre av att feminister insisterat på att detta är just en förklädnad och att mänskliga omsorgsrelationer och beroende spelar politisk roll.

Liberal feminism bör ha som utgångspunkt att människor ska vara fria från statligt tvång att forma mänskliga relationer. I den mån det är oundvikligt för staten att, till exempel socialpolitiskt, ändå forma dessa relationer bör den åtminstone inte avspegla de maktförhållanden som privilegierar det manliga, oberoende subjektet.

Nationalismen har en historia av att se kvinnans reproduktiva roll som central för nationens fortlevnad och därmed begränsa henne till hemmet. Men även om liberal nationalism kan undvika detta så finns en parallell till hur nationsbyggande dels gynnar den grupp som redan har relativt mer makt, majoritetskulturen, dels naturaliserar detta maktutövande genom att framställa den nationella gemenskapens existens som oberoende statligt tvång. Det liberal-nationalistiska politiska projektet kommer förklätt som ett gemenskapsskapande för att kunna realisera allas frihet, men i själva verket upphöjer det majoritetskulturen och disciplinerar minoriteter.

Liberalismen bör således inse vikten av gemenskap och mänskliga relationer och vara på sin vakt när västerländsk kultur upphöjs från den specifika till det universella. Gemenskaper är inte ett hinder för frihet, utan ofta vad som ger friheten mening.

Detta är i mångt och mycket den mångkulturalistiska kritiken. Liksom de antiimperialistiska liberalerna på 1700-talet består deras klagomål i att liberaler upphöjer de västerländska majoritetskulturerna till det neutrala och universella. Till stor del bygger filosofen Will Kymlickas försvar av minoritetsrättigheter på insikten att minoriteter missgynnas av att staten privilegierar majoritetskulturen. Det är således ett krav på neutralitet. Snarare än att ge grupper makt över sina egna medlemmar så vill Kymlicka främst se minoritetsrättigheter som en skyddsmekanism givet att nationalstaten har en tendens att ”förgöra” minoriteter. Det är således ett skydd mot att staten tvingar in alla grupper i samma kulturella mall.

Den antikoloniala kritiken ger inte heller vid handen att vi skulle behöva mer statlig påverkan av gemenskaper. För det första är en viktig kritik att västerländsk kultur eller modernitet inte felaktigt ska göras central för liberala värden. Men när europeiska stater bedriver nationsbygge idag är det just ”västerländska värderingar” som brukar betonas som synonymt med liberalism. Det som inte är västerländskt har blivit suspekt i det liberala nationalistiska nationsbygget.

För det andra är statligt dikterande om hur människor ska känna för varandra just den slags paternalism som de antiimperialistiska liberalerna varnade för. Och häri ligger en vidare problematik. När liberaler omfamnar en statligt påtvingad gemenskap, ett nationsbyggande, så privilegieras en enda gemenskap framför alla andra: nationen. Men varför skulle den vara överordnad? Varför ska liberaler använda staten för att skapa och omfamna en viss form av gemenskap?

Nationsbyggande har alltid gjort att andra gemenskaper får ge vika. Transnationella gemenskaper blir misstänkta eller raderas helt inom synfältet för vad som är signifikant för ett gott liv. Men även inhemska gemenskaper och mänskliga relationer, så som olika former av familjebildningar, som inte anses gagna nationen blir problematiska och bör helst anpassas.

Anledningen till att en liberal stat inte bör tvinga in människor i en nationell gemenskap är just att de bör vara fria att skapa sina egna gemenskaper och inte en som privilegierar majoritetskulturens.

Liberalismen bör således inse vikten av gemenskap och mänskliga relationer och vara på sin vakt när västerländsk kultur upphöjs från den specifika till det universella. Gemenskaper är inte ett hinder för frihet, utan ofta vad som ger friheten mening. Västerlänningar har också en kultur, inte en högre form av en universell civilisation. Denna insikt bör förhoppningsvis hindra liberaler från tendensen att genom statligt tvång försöka frigöra ”den andre” från sina gemenskapers bojor.

Någonstans finns det naturligtvis en balansgång där staten måste se till att individer har en reell och meningsfull möjlighet att lämna förtryckande grupper – liberalismen kan inte abdikera inför ett universellt frihetsbegrepp. En viktig del av det är just att inte ge juridiskt eller finansiellt stöd till grupper som saknar, till exempel, en något sålunda demokratisk intern beslutsstruktur eller som respekterar mänskliga rättigheter. Anledningen till att en liberal stat inte bör tvinga in människor i en nationell gemenskap är just att de bör vara fria att skapa sina egna gemenskaper och inte en som privilegierar majoritetskulturens. Det vore då kontraproduktivt om grupper fick härja helt fritt och med statligt stöd förtrycka sina egna medlemmar.

Människor bör inte stöpas enligt en linjär civilisationsmall, men inte heller enligt en politiskt konstruerad, påtvingad nationell gemenskap.

Clara Sandelind

Aktuell med boken En god flyktingpolitik (Daidalos 2022).

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!

Sverige behöver gemenskap i ögonhöjd

Är svenskar bara en samling främlingar som inte dödar varandra?