På fredag redovisas första delen av regeringens utredning ”En svensk narkotikapolitik anpassad till nutidens och framtidens utmaningar”. Utredningen har redan kritiserats för att inte ta sig an narkotikafrågan på ett öppet och förutsättningslöst sätt. Frågan om avkriminalisering fick inte ens utredas. Samtidigt meddelade USA:s president Joe Biden i förra veckan att han skulle benåda alla amerikaner som dömts för eget cannabisinnehav och se över den federala lagstiftningen. Hur har vi hamnat här?
LD:s Eric Luth och Fredrik Thorslund har läst två aktuella reportageböcker som djupdyker i den svenska narkotikafrågan, i jakt på svar.
2022, Sverige är på väg ut ur pandemin. Det finns fortfarande en föreställning – som snart ska slås sönder av Rysslands invasion av Ukraina – om att det glada 20-talet äntligen är på väg. Nu ska det festas som aldrig förr!
Som av en händelse släpper två namnkunniga svenska författare på två förnäma svenska förlag, nästan samtidigt, varsin bok på temat knark.
Är det måhända den långsamma början på en slags revolution, i landet där knarkdebatten annars varit behäftad med tankeförbud?
***
Om man får tro Leonidas Aretakis Extas i folkhemmet (Natur och Kultur) är det nog snarare att betrakta som en tillbakagång. I bokens prolog kastas läsaren rakt in i vad som beskrivs som Sveriges “nedtryckta extatiska historia”: från Odin som förstod poesins storhet först efter ett episkt rus, till Linnés rusmedelsforskning och 60-talets psykedelikahysteri – bland såväl militärer och forskare som musiker och konstnärer. Boken skildrar hur förbudstiden från sent sextiotal till i dag nog snarare ska förstås som en parentes än normalläge i svensk historia.
Det är en effektiv och understundom underhållande historieskrivning, som ger nya perspektiv på gammal skåpmat. Den största behållningen är de enskilda anekdoterna, de kärleksfulla skildringarna av historiens lustiga upptåg. Till exempel hur populasen i Värmland blandade ner rajgräs i brödet för att berusa sig själva, eller gav bort bolmört blandat med pepparrot, för att droga ned andra. Ibland blir det långsamt och träigt, och någon gång undrar man om inte boken snart är slut.
Tradigheten till trots lyckas Aretakis väl visa på hur den svenska extashistorien är mycket lång och mångfacetterad. Detta leder fram till den moderna historien, om den banbrytande svenska LSD-forskningen, vändningen till den hårdföra förbudspolitiken, och de gestalter – som Öyvind Fahlström – som fortsatte att bråka med systemet.
Den största behållningen är de enskilda anekdoterna, de kärleksfulla skildringarna av historiens lustiga upptåg. Till exempel hur populasen i Värmland blandade ner rajgräs i brödet för att berusa sig själva.
Bland dessa gestalter återfinns också det popradikala paret Johannesson, Sture och Charlotte: banbrytande konstnärer inom digital konst och politiska upprorsmakare, som bland annat drev “Galleri Cannabis”. I ett slags politiskt manifest klargjorde exempelvis Sture Johannesson att “psykedeliska droger betyder frihet, jämlikhet och broderskap”. På affischen “Friheten på barrikaderna II” (vars titel appellerar på Eugène Delacroix kända tavla över julirevolutionens Marianne) syns en naken, haschbolmande tjej omgiven av cannabisblad samt slagordet “Revolution means revolutionary consciousness!”
I en hård och relevant passning frågar sig Aretakis varför den svenska liberalismen har varit så besatt av anglosaxisk kultur, och så ointresserad av sin egen historia:
“I Sverige har den libertarianska högern varit sämre på att formera sig kulturellt. De rörelser som har uppstått – de nyliberala grenarna av rejvkulturen och piratrörelsen, samt på senare år burnerkulturen, har inte främst hämtat inspiration i svensk kulturhistoria, utan gång på gång lånat från den anglosaxiska världen. Därför har de heller inte gjort anspråk på Sture Johannesson som en föregångare.”
De historiska perspektiven varvas med utvikningar om psykedelika inom modern svensk forskning, och här är kanske Aretakis viktigaste bidrag till vår tids samtal om knark. Han citerar forskare som menar att Sverige är ett unikt enkelt land att bedriva psykedelisk forskning i, och berättar om psilocybin-forskningens oerhört stora potential för nya mediciner mot psykisk ohälsa. Samtidigt skildrar han utmaningarna med psykedelika, och faran med att psykiatrin och hjärnforskningen blir för bra på att reglera våra hjärnor. Viktiga perspektiv, när den nya forskningen ställer nya och svåra etiska frågor.
Som chefredaktör på socialistiska Flamman kan han heller inte undgå att peka ut läkemedelsindustrin som den stora boven i dramat: “Ironiskt nog är det nämligen svårt att tjäna pengar på alltför effektiv medicin.”
***
I Vi ger oss aldrig (Volante) vänder Johan Wicklén i stället blicken mot den svenska förbudspolitiken, och de personer och händelser som kommit att prägla den. I det här fallet – till skillnad från Aretakis krokiga exkursioner genom den svenska knarkhistorien – är det en förvånansvärt kort och rät tidslinje som skisseras. Men även här spelar subversiva kulturrörelser en nyckelroll i historieskrivningen.
Allt börjar någon gång kring 1954, när riksdagsledamoten och missionspastorn Einar Rimmerfors – påeldad av skräckhistorier om de nya, exotiska berusningsmetoderna bland svarta jazzmusiker i USA – tar plats i riksdagens talarstol för att varna regeringen om “marihuanagiftet”.
Från regeringens håll blir responsen till en början avvaktande. Inrikesministern konstaterar torrt att narkotika inte utgör något “allvarligt problem” i landet (trots att upp till sex procent av den vuxna befolkningen vid tiden använde något amfetaminliknande preparat, och trots ett flitigt och utbrett bruk av både sömnmedel och morfin). I stället blir det kvällspressen som plockar upp frågan, med braskande rubriker som “Narkotikan – Fara från väster” och “Helvetet börjar med en reefer-cigarett”. Uppenbarligen fanns här någonting som skavde mot det svenska kynnet.
Därefter följer historien om ett av de mest framgångsrika lobbyingprojekten i Sveriges historia, flankerad av nykterhetsrörelser och rikspolisstyrelser, hobbyforskare och propagandister, aningslösa medier och styvsinta ministrar. Det är historien om en marginell, socialpolitisk sakfråga som blev ideologiskt sprängstoff, kantad av tankeförbud och politiska no go-zoner. Det är en historia om svenskt frisinne, svensk exceptionalism och svensk enfald i en perfekt storm.
Historielinjen varvas med korta flash-forwards – små porträtt av de svenskar som idag skördar frukterna av förbudspolitiken. Det är Alex, som tidigare sålde knark, men som nu hoppat av den kriminella banan och sedan dess fått leva ett liv i skymundan. Henrik, som står inför rätta för att ha odlat ett par cannabisplantor i sitt garage, i hopp om att kunna lindra sin kroniska smärta. Julia, som trots alla politiska markeringar idag köper cannabis lika enkelt som man beställer en pad thai från Foodora. De är alla avsedda att illustrera vad som framgår redan av bokens undertitel: “Så gick det till när Sverige förlorade kriget mot knarket”.
***
Knarkfrågan är komplicerad. Det övergripande budskapet hos både Aretakis och Wicklén är så enkelt att det hade framstått som banalt i vilket annat politiskt sammanhang som helst. Ändå framstår budskapet som nästintill radikalt – i ett offentligt samtalsklimat där frågan så ofta annars hanterats genom förenklingar, halvlögner och vidskepelse.
Högt uppsatta politiker har kunnat komma undan med grundlös skräckpropaganda och alternativa fakta i narkotikafrågan, samtidigt som man i andra sammanhang betonat vikten av att “lyssna på forskningen”. Som 2014, när justitieminister Beatrice Ask delade en satirartikel från sitt Facebook-konto som gjorde gällande att 37 personer dött av cannabisöverdoser i Colorado, samma dag som drogen avkriminaliserades. Eller i våras, när S-regeringen – i bjärt kontrast till sin praxis under pandemin – plötsligt började trotsa Folkhälsomyndighetens rekommendationer och vägrade utreda frågan om en potentiell avkriminalisering av eget bruk inom ramen för den pågående narkotikautredningen.
Knarkfrågan är komplicerad. Det övergripande budskapet hos både Aretakis och Wicklén är så enkelt att det hade framstått som banalt i vilket annat politiskt sammanhang som helst.
Poliser och myndighetsföreträdare har skickats ut till svenska grundskolor för att upplysa om att cannabis utgör en inkörsport till tyngre drogmissbruk, trots att den så kallade gateway-teorin har varit högkontroversiell och gravt omtvistad i forskningskretsar under flera decennier.
Bruk av tobak och alkohol har legitimerats med hänvisning till att de utgör de enda “traditionella” svenska berusningsmedlen, trots att historien bevisligen rymmer ett långt mer mångfacetterat knarkande.
Och medierna, å sin sida, har missat alltför många chanser att nyansera narrativet. Åtminstone om man får tro Johan Wicklén. I slutkapitlet i Vi ger oss aldrig blir detta också den sista, kritiska pusselbiten:
“Media har misslyckats med att granska makten. Framförallt under det 1980- och 1990-tal där den svenska linjen knådades fram och cementerades. Dessutom – vilket borde få många journalister att börja svettas – har vi aktivt bistått politiken och agerat mikrofon åt de personer och organisationer som borde ha granskats”.
Därför är Extas i folkhemmet och Vi ger oss aldrig tacksamma tillskott till det offentliga samtalet. De levererar det man bör förvänta oss av god journalistik i vilken fråga som helst – att förenkla det alltför komplicerade, men också att komplicera det alltför förenklade.
Eric Luth och Fredrik Thorslund
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!