Liberalismens kris är ett hett samtalsämne bland internationella politiska teoretiker. Vad består krisen i? Kan liberalismen överleva den? Liberal Debatt ger sig in i samtalet med en serie artiklar om gemenskap som publiceras under hösten. I en replik till Christer Nylander skriver Staffan Werme om skillnaden mellan ”frihet från”, ”frihet till” och ”frihet inom”.
Christer Nylander gör i senaste numret av Liberal Debatt en förtjänstfull insats för att försöka förstå landsbygdens vurm för Sverigedemokraterna. Kanske är det bara en annan sida av frihetssökandet, det som traditionellt har funnits i städernas mångfald och anonymitet. Landsbygdens folk söker den frihet från staten som även liberalismen länge sökte. Då gällde det rätten att tro. Nu gäller det rätten att vara den man är i staden, eller att hugga skogen som man vill på landet.
Det finns korn av sanning i detta. Många av mina närboende är trötta på statens långa fingrar. Det kan gälla miljökraven i skogen, eller vargens rätt att leva. Det kan gälla snåriga regler för lokalproducerad mat, eller priset på diesel och konstgödning. Man vill vara friare att göra som man vill, helt enkelt.
Men är SDs framgångar på landet verkligen en spegel av liberalismen på landet? Eller finns det andra förklaringsmodeller? Jag tror inte Nylander menar att hans beskrivning är den enda, allomfattande. Men låt mig ändå peka på en annan, kanske lika liberal, ingång. Och låt mig göra det från min utgångspunkt som en av få kvarvarande frisinnade i den Waldemar Svenssonska andan.
Den liberalism som Nylander, och Liberalerna, företräder är för det mesta en fråga om en liberalism ”från”. Från normer som begränsar. Från religion som kväver. Från beroende som hindrar. Från gränser och nationer som stoppar. Det riskerar att bli en liberalism enbart för den starke, den som klarar en värld utan normer, religioner, nationer och samhörighet med andra.
Länge fanns det två inriktningar i hur liberaler såg på religionens plats i samhället. Dels fanns den anglosaxiska, eller nordvästeuropeiska, liberalismen som såg religionen som en positiv kraft i samhälle och politik. Religionen, (läs: kristendomen) kunde vara en grund för politiker från olika ändar av den ekonomisk-politiska skalan.
Mot denna syn stod den franska liberalismen, där religionens plats inte var i samhället utan enbart en privatsak. Inte bara staten, utan samhället, skulle vara sekulärt. Religionen och tron hade ingen plats i politiken.
Länge var den svenska liberalismen en stark förespråkare för det förstnämnda sättet att se på religion. Frisinnets plats i det gamla Folkpartiet var självklar. Rekryteringsbasen hos frikyrkorna för partiet var stor: väljarandelen hos de frikyrkliga på 1950-talet var långt över 50 procent.
Men Folkpartiet lämnade frisinnet. Det skedde inte över en natt. Processen var långsam, men tydlig. Från att en kristen tro var en tillgång för partiarbete, blev den en belastning. Bara om den troende antingen lät tron enbart vara en privatsak, eller lät de sekulära uppfattningarna färga hennes trossatser, var den troende accepterad. Man kan säga att den svenska liberalismen lämnade USA för Frankrike.
Vad spelar detta för roll idag? Svaret kan handla om ordparet ”från – till”.
Den liberalism som Nylander, och Liberalerna, företräder är för det mesta en fråga om en liberalism ”från”. Från normer som begränsar. Från religion som kväver. Från beroende som hindrar. Från gränser och nationer som stoppar. Det riskerar att bli en liberalism enbart för den starke, den som klarar en värld utan normer, religioner, nationer och samhörighet med andra.
Grundsynen att människans värde och värdighet är absoluta – Gudagivna eller gudagivna – var en gemensam bas. Nu är det liberala erbjudandet istället att individens rätt och rättigheter, individens frihet, är den enda norm vi har att följa.
Men många, även liberala, människor är inte där. Man kanske söker en frihet ”till” något. Förr var denna frihet ofta kopplad till den tro där etik, normer och moral satte gränser för människans riskerade egoism. Det fanns en ram, en grund, att både ta spjärn emot och vila inom. Det gjorde både samhället och människan mer begriplig. Visst kunde ramen begränsa och hindra individers utveckling, men den kunde även stötta den som annars riskerade att falla igenom.
Den frisinnade liberalismen var ofta en frihet ”till”, men därmed också en frihet ”inom”. Friheten till ett beroende av andra människor. Friheten till en tro. Friheten till ett liv inom en tusenårig tradition av etik och normer.
Inom folkhälsa talar man ofta om begreppet KASAM – känsla av sammanhang – där den vars liv känns begripligt, hanterbart och meningsfullt också kan uthärda svårigheter och växa trots omvärldens förändringar. Det är förmätet att hävda att frisinnet gav den svenska liberalismen den dimension av KASAM som den numera saknar. Men det finns sannolikt spår av en liberalism som bygger på frihet ”från”, oavsett om det handlar om normkritik och allt mindre begränsad individualism eller den religionsfria politiken och det sekulära samhället också bär med sig en rotlöshet.
Kanske är det för att de är trötta på en liberalism utan gränser, en liberalism ”från” beroende av samhälle, normer och andra människor.
Kanske baseras Sverigedemokraternas framgångar också på de liberaler som söker sin frihet ”inom”. Förr kunde frisinnade liberaler hitta den inom kyrkans sammanhang över nationsgränser och generationer och sprida den i den liberala rörelsen. Nu blir samma liberaler enbart erbjudna detta ”inom” i en politik för nationens snäva ramar här och nu.
Förr kunde liberalerna, frisinnade eller ej, ta spjärn emot, utmana och förändra de moraliska gränser man menade att kyrkan stod för. Men grundsynen att människans värde och värdighet är absoluta – Gudagivna eller gudagivna – var en gemensam bas. Nu är det liberala erbjudandet istället att individens rätt och rättigheter, individens frihet, är den enda norm vi har att följa. Men när rätt och rättigheter, etik, moral och normer, blir en subjektiv uppfattning, riskerar också den gemensamma grundsynen på människans oändliga värde och absoluta värdighet att bli ifrågasatt oavsett om detta är politikens avsikt eller ej. Och om de liberaler som istället söker sin liberalism ”inom” accepterar nationens eller gruppens ramar, blir denna risk akut.
Den svenska liberalismen är i kris. De två partier som säger sig vara liberala är de partier som förlorade flest väljare i valet. De saknar i stor utsträckning en framtida bild av det goda samhälle även de säger sig vilja skapa, som attraherar fler än en liten urban elit. Kanske är det till del att landsbygdens liberaler söker sig en annan frihet än de i städerna. Kanske är det för att de är trötta på en liberalism utan gränser, en liberalism ”från” beroende av samhälle, normer och andra människor. Kanske skulle de söka sig till en liberalism där människan blir helare i gemenskap med andra, en liberalism ”till”.
Staffan Werme
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!