Den 25 september går Italien, där jag kommer ifrån, till val. Jag ska så klart göra min medborgerliga plikt och rösta på ett liberalt parti. Sänkta skatter, färre regleringar och mindre makt till politiker är precis vad Italien behöver. Det är dock lättare sagt än gjort.
Allt började med att min syster skickade en bild som en viss “Peter” hade skickat till henne. Bilden föreställde två brev från den italienska staten, som hade hamnat i hans brevlåda. Peter bor där jag och min syster var skrivna för femton år sen. Det är ett mysterium hur den italienska staten har fått för sig att jag bor där. För det första är min folkbokföringsadress offentlig information, för det andra bor Peter i den tredje bostaden jag bodde i efter att jag hade flyttat från Italien.
Italiensk byråkrati är knepig, men att vara liberal i Italien är ännu knepigare. Fratelli d’Italia (Italiens bröder) och Lega samlar nästan 40 procent av rösterna. De högerextrema ser ut att gå mot en riktig helgseger.
Det finns tre partier som står för öppenhet och marknadsekonomi. Det största är Italia Viva med sex procent i opinionsmätningar, grundat av den tidigare premiärministern Matteo Renzi. Renzi lämnade socialdemokratiska PD efter en regeringskris. De andra två liberala partierna är mikroskopiska. Deras politik är pro-europeisk socialliberalism, inte olik den politik som fungerat för Emmanuel Macrons En Marche. I Italien samlar dock den parlamentariska liberalismen knappt tio procent.
Hur hamnade de liberala partierna här?
Tilltron till politiker i Italien är låg och politiska partier har svårt att vinna långvarig legitimitet. Det beror till stor del på den stora mutskandalen Mani pulite (rena händer) – Italiens motsvarighet till vår nittiotalskris. Under Mani pulite avslöjades mutor i miljardklassen. Halva parlamentet var under granskning. Det har till och med beskrivits som slutet för den första republiken som grundades efter Mussolini. Nästan alla politiska partier kollapsade och har sedan dess aldrig återhämtat sin legitimitet. Min pappa brukar säga att det inte går att lita på några politiker. Efter vad Italien har gått igenom är det en förståelig slutsats.
Misstro mot politiker borde i teorin leda till att liberaler har opinionen med sig. När italienare ser hur korrupta deras politiker är borde de vilja se mindre makt i statens händer. Effekten verkar dock bli den omvända.
En anledning till detta skulle kunna vara att liberalismen kräver institutioner som folket litar på. Liberaler säger att de är för marknadsekonomi, där alla har samma möjligheter, men många italienare vet att man i praktiken får fördelar om man har rätt kontakter.
Liberaler säger sig vilja värna internationella konventioner – men hur ska man veta att Bryssel inte är lika korrupt som Rom? Det är mycket begärt av en befolkning vars politiker har lurat dem tidigare att nu tro på partier som säger sig vilja se en jämn spelplan. Och vem vill vara en fri individ när det politiska systemet ger fördelar till vissa grupper.
Däremot har Giorgia Melonis budskap nått mig klart och tydligt. Italien först, helst utan muslimer och homosexuella.
En illa fungerande stat verkar istället skapa ett tryck på partier med radikala lösningar. Nya populistpartier befolkar det politiska landskapet i Italien. Strong (wo)men som Giorgia Meloni med sitt post-fascistiska Fratelli d’Italia lovar hårda tag. Och vem har inte fantiserat om ett alexanderhugg när problemen hopar sig.
Påminner det kanske något om det svenska valresultatet? En världsomspännande pandemi, ett krig i Europa, elräkningar och rekordmånga skjutningar har inte stärkt de liberala partierna. Man ger hellre mer kontroll till de som lovar att ta den tillbaka.
På så sätt blir liberalismen en lyxvara, som man unnar sig först när man fått andra behov tillfredsställda. Man brukar säga att en konservativ bara är en liberal som blivit rånad. Ett konservativt parti kanske bara är ett liberalt parti ställt inför ett samhälle där ungdomsrånen ökar?
Principer om rättsstat eller sund finanspolitik känns mindre viktiga när läskiga gäng och ännu mer skräckinjagande elräkningar står för dörren. Den realiteten behöver liberaler inse, för att få stöd för sina principer. En lösning vore att liberaler löser de mer akuta problemen innan man söker stöd för att avreglera och privatisera mer.
Jag har knappt orkat sätta mig in i vad de liberala partierna vill genomföra. Att få min röst till vallokalen har tagit all min tid. Däremot har Giorgia Melonis budskap nått mig klart och tydligt. Italien först, helst utan muslimer och homosexuella.
I stället lyder hennes budord kärnfamilj, nation och Gud. Det är institutioner med betydligt mer trovärdighet i Italien än “den fria marknaden”. För att inte nämna kritiken mot EU-institutionerna. Meloni är ordförande för ECR, det europeiska konservativa partiet, där såväl Sverigedemokraterna som polska Lag och rättvisa är medlemmar. Hon går inte så långt som att hon vill lämna EU, men ser gärna att EU slutar lägga sig i Italiens förehavanden.
Det verkar helt enkelt enklare att slå vakt om de få fungerande institutioner som finns än att sätta sin tilltro till helt nya. Varför ska man vara en marche om man inte litar på att ledaren kan marschera åt rätt håll? Det är förståeligt i en befolkning vars politiker inte ens klarar av den kanske mest grundläggande institutionen – en fungerande statlig byråkrati.
Min syster säger att hon frågat i den lokala italienska facebook-gruppen vad man behöver göra för att ändra sin adress. Italienska ambassaden behöver, med snigelpost, ett personbevis och ett familjebevis. Ingen i gruppen vet vad det är för något. På Skatteverkets hemsida står det att det finns för att visa familjekopplingar. Men jag är ju italiensk medborgare i egen rätt.
– Kan jag inte bara berätta för den italienska staten var jag bor, frågar jag min syster.
– Det är såhär du berättar var du bor, svarar hon.
– Men detta har ju inget med min adress att göra.
– Det är Italien, Christian.
Christian Brundu
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!