Annie Lööfs avgång har satt igång en diskussion om hatet och hoten i politiken. Men uppgiften att skapa ett bättre politiskt samtal ligger inte bara på högern, skriver ekonomistudenten Hugo Burén.
Allt eftersom valrörelsen kom att gå mot sitt slut tog kopplade Socialdemokraterna på sin sista växel. Den växeln som annars mest är synlig från twittrande partitoppar, men som olyckligtvis blev extra påtaglig under 2022 års valrörelse.
Genom att smutskasta och ljuga om sina politiska motståndare inför väljarna försökte man till vilket pris som helst få fyra nya år vid makten.
Det är en ful växel. Genom att smutskasta och ljuga om sina politiska motståndare inför väljarna försökte man till vilket pris som helst få fyra nya år vid makten.
I en av LO:s stora kampanjer, bland annat på landets busshållplatser, kunde man läsa att “Ulf Kristersson vill stoppa sjukförsäkring till cancersjuka”. På SSU:s Tiktok, där målgruppen ofta är ungdomar tillika förstagångsväljare kan man bland annat få höra en utläggning från en skoldebatt om den så kallade “brunhögern”.
Presskonferenser följde samma mönster. Ena dagen var oppositionen en säkerhetsrisk, en annan gång handlade det om stundande finanskriser. Båda dessa presskonferenser, mer eller mindre inom loppet av en helg lämnade en del frågetecken. Efter utspelet om en stundande finanskris avvisade höga chefer inom bankvärlden det hela mest som en valstrategi.
Även i klimatfrågan var tonläget högt. Enligt Annika Strandhäll var detta val ett ödesval för klimatet, där de “högerkonservativa” riskerade att förstöra hela den gröna omställningen. Ett maktskifte skulle enligt hennes utsago handla om att ge klimatförnekare makten över klimatpolitiken. Märta Stenevi sa att ett maktskifte kan riskera att Sverige backar ut ur Parisavtalet. Detta samtidigt som WSP i en rapport från Timbro kunde visa hur Moderaterna och Liberalernas politik var den mest effektiva när det gällde att sänka utsläpp av koldioxid. Både Miljöpartiet och Socialdemokraterna hamnade i samma rapport på den ädla platsen näst sist.
I ärlighetens namn fanns det även en del fulspel att notera på Kristerssons (M) sida i politiken.
I ärlighetens namn fanns det även en del fulspel att notera på Kristerssons (M) sida i politiken. Moderaterna drev ihärdigt att Socialdemokraterna skulle införa såväl bussning av elever som fastighetsskatt. Båda var förslag som Socialdemokraterna fick dementera gång efter annan.
Men varför är det då viktigt hur det politiska samtalet förs? Under Almedalsveckan fick vi se vad en polariserande, hatisk och hånfull retorik i värsta fall kan leda till. Det är ingen hemlighet att Annie Lööf (C) varit särskilt illa omtyckt i den nationalkonservativa opinionen. De flesta av Annie Lööfs kritiker från de etablerade partierna tror jag definitivt inte ville se denna utgång. Men det är däremot så att ord har kraften att sätta igång stämningar, känslor och reaktioner som är mer kraftfulla än man kan förutse.
Och missförstå mig inte, man ska kritisera politik och makthavare när de uppträder på ett bristfälligt sätt utifrån det ansvar de har. Politiker och makthavare ska också tåla mer än ”vanliga människor”, då kritiken i de allra flesta fall är sparkar uppåt. Men när arbetarrörelsens företrädare säger att Kristersson som socialförsäkringsminister jagade cancersjuka till självmord har man passerat en gräns. En gräns där ords innebörd inte längre spelar någon roll, inte sanningen heller för den delen.
Att ständigt använda brunhöger, fascister och nazister om sina politiska motståndare tar bort udden och kraften i orden.
Att ständigt använda brunhöger, fascister och nazister om sina politiska motståndare tar bort udden och kraften i orden. Kvar står orden tomma och verkningslösa om fascister eller nazister på riktigt skulle försöka komma åt den yttersta makten.
Det har inte varit en helt okomplicerad process för många liberaler att ställa sig på den sidan de nu gjorde inför årets val. Men att göra allt man kan för att lösa vanliga människors problem i vardagen är samtidigt det bästa botemedlet mot alla sorters missnöje och populism på lång sikt.
Hugo Burén